söndag 3 juli 2016

Mina drömmars stad - P. A. Fogelström

Så har jag då till slut mött Henning. Även om Strindbergs Röda rummet nämns i den här boken så är det här allt annat än ett Stockholm i fågelperspektiv. Det är snarare ett Stockholm i grodperspektiv, där smutsen och leran kletar sig fast på de av samhället redan utstötta. Här finns Henning: "Pojken drömde. Staden väntade."

Jag brukar inte ha en dåligt-samvete-lista över böcker jag inte har läst, men Fogelströms Mina drömmars stad är ett undantag. Jag som går upp helt och hållet i Moa Martinsson och Selma Lagerlöf borde ha förstått att det här skulle bli en upplevelse att minnas.

Människornas öde att förbli vid sin läst samtidigt som en önskan finns att barnen ska få en annan chans, en annan möjlighet blir Hennings och hustrun Lottens välsignelse och förbannelse. Det finns inga gränser för vad en förälder kan göra för ett barn som svälter. Trångboddheten, sjukdomarna, missväxten och kampen om jobben som ska ge försörjning beskrivs med smuts, blod, spruckna händer och krökta ryggar, men samtidigt: kärleken, solidariteten, det stora i att se det lilla - detta finns det också gott om.

Det går inte att sammanfatta handlingen i en sådan här bok på samma sätt som det är svårt för mig att påbörja läsningen av en ny. Alla människoöden ligger kvar och skvalpar i mig och det måste de få göra ett tag till. "Läs nästa bok i serien", sa någon, men jag vet inte om jag pallar med det just nu.

Årets läsupplevelse, möjligtvis, på delad plats med Ljuset vi inte ser.