Att sniffa på lim är kanske inget jag skulle rekommendera, men det kan också vara alldeles, alldeles underbart. Jag går igenom 1900-talslitteraturen med mina elever just nu, vilket i runda slängar innebär att jag möter 60 individer - röstberättigade, unga vuxna, ibland små - som för första gången ska möta Nils Ferlin, Brecht, Södergran, Kristina Lugn, Tranströmer, Winnerbäck och Euskefeurat. Jag har världens bästa jobb.
Idag sniffade en elev på limtuben som gruppen hade fått för att klistra ihop en dikt av Nils Ferlin. "Barfotabarn" hade hackats upp i mindre delar för att de skulle få sätta ihop den till passande strofer och verser och en grupp började gräla med varandra eftersom någon menade att det inte rimmade. Någon annan gastade att "det måste väl för helvete inte rimma!". Ändå njuter jag, för de är engagerade i poesi. Vi lyssnar på Lars Winnerbäcks "Ballader om konsekvenser" och pratar om allusion. Om Pippi, Rasmus på luffen och Ronja. Om rim och symboler. Killen som sniffar på limmet får dessutom lära sim om Proust och hans lindblomste och madeleinekaka och hur smakerna och dofterna leder honom tillbaka till sin barndom - och samme pojke, välväxt och stor och liten på samma gång - kan prata om hur han kommer ihåg att limmet luktade precis så när han gick i sexårs...
Jag är full av energi, för första gången på sju år, och toknjuter. Pratar med maken om absolut helt och hållet oromantiska ting, typ vem som har följt med i en lastbil, om att folk tittar på en om man har gått ner i vikt eller om man har klippt och rakat sig, och samtidigt finns en känsla av romantik i det oromantiska. Bara en sån sak.
Barnen har kompisar, jag gör en saltinbakad fransyska, yngsta grabben käkar popcorn och tittar på roliga filmer... Livet är gott. Man kan behöva påminna sig om det ibland.
