måndag 14 mars 2016

Ingen av oss hade särskilt tur när vi tänkte...

En helt vanlig måndagsmorgon i vårt hem (trodde jag i alla fall att det skulle bli). Jag steg upp lite tidigare än vanligt, åttaåringen kom på att han hade lite läxa att göra, så han följde med upp. Jag duschade och gjorde mig klar. Vid tjugo över sju tänkte jag att jag skulle ropa ner elvaåringen, eftersom han vill att jag väcker honom innan jag åker. Jag ropade, men fick inget svar. Jag gick upp, eftersom jag trodde att han satt på toaletten och kanske inte hörde mig. 

Toaletten var tom och elvaåringen var inte på sitt rum. Han fanns inte nere och inte i källaren. Jag gick ut och letade efter honom, men han fanns ingenstans så jag försökte ringa. Kom till röstbrevlådan. Åkte iväg med åttaåringen till fritte och sedan tillbaka för att leta den äldre. Förklaringar till hans bortavaro poppade upp: 
1. Någon har kommit in i huset under natten och endast tagit elvaåringen. 
2. Han har rymt hemifrån. 
3. Något övernaturligt... Nej. Jag visste att inget av ovanstående hade hänt, men jag fattade samtidigt ingenting. Jag åkte tillbaka och frågade åttaåringen om han hade träffat sin bror på morgonen. Svaret: ja, kanske, eller så var det igår. 

Enda förklaringen som jag såg det var att han hade åkt iväg med en tidigare buss, så jag åkte två byar bort för att kolla läget och fick leta en god stund innan jag äntligen fick syn på honom. Det var en tapper med tårögd son som fick syn på mig och förklaringen - han hade sett fel på klockan på en timme och skyndat iväg, eftersom han trodde att han var sen till bussen. Visst hade han märkt att ingen av hans klasskamrater satt på bussen och ingenting annat stämde heller, men han åkte vidare - med urladdad telefon och utan klocka. 

Så i eftermiddag, när jag retsamt frågade honom om han tänkte ta den tidiga eller sena bussen imorgon, höll han sig för skratt. Däremot himlade han med ögonen så våldsamt att jag blev rädd att de skulle fastna i det läget. 

onsdag 2 mars 2016

Pride (Bread and Roses) - Filmtips



Året är 1984 och gruvarbetarna i Wales strejkar. Trots försök att svälta dem tillbaka till gruvan söker man stöd hos varandra på ett självklart sätt. Detta under en tid när solidaritet bland arbetare var arbetsgivarens värsta mardröm. 

Hjälp kommer från oväntat håll när en grupp gayaktivister bestämmer sig för att göra gruvarbetarnas sak till sin och startar en insamling för att hjälpa till. Inställningen och attityden till den typen av hjälp varierar och snart bildas två läger, inte bara utifrån hur du ser på homo-, bi- och transsexuella, utan även på hur länge du kan gå utan lön innan du börjar svikta i tron på fackföreningen. 

Filmen heter Pride och är, trots det blytunga gruvtemat och det faktum att detta också var en tid när många homosexuella (framför allt män) insjuknade i AIDS, en fantastiskt fin må-bra-rulle. Soundtracket, med alltifrån 80-talsmusik från discons gyllene era till vackra engelska folkvisor, är underskönt och karaktärerna är så där fantastiskt torrt brittiska. Den här filmen är i gott sällskap med t.ex. Torka aldrig tårar utan handskar när det gäller att belysa en tid som var svår, utifrån en fråga som är svår än i dag. Med de 20 år som har passerat är det passande att ställa sig frågan hur attityden, inställningen och kunskapen ser ut idag (inte så mycket gällande gruvarbetare, utan homo-, bi- och transsexuella). Det här är en film som rymmer så mycket kärlek och Bill Nighy, Imelda Staunton och Andrew Scott glänser ikapp med varandra. 

Sången som startar någon minut in i klippet ovan är så vacker att ögonen tåras. I sitt sammanhang är det lämpligt att utfärda en kraftig böl-varning, för det är så gripande, så gripande. Enjoy.