Middag för hållbar utveckling - utan tillsatt fett

Ta två äpplen som ingen vill äta upp. Ta två apelsiner som du i vanliga fall skulle kasta bort. Köp en kyckling som har fått färre antibiotikakurer än du själv. Ladda upp med en massa kryddor och spela lite bra musik på Spotify.

Hacka äpplena (med skrot och allt) och gör detsamma med apelsinerna. Lägg i botten av en ärvd gjutjärnsgryta tillsammans med blasten från en purjolök.

Proppa den glada kycklingen med apelsin, kryddor, lök... You name it. Vänd den i salt och peppar (och innan dess kan du gnida in den i apelsin så att det fastnar bättre). Lägg den sedan på bädden av äpplena, apelsinerna och löken. Lägg några potatisar runt kycklingen mot kanten och strössla med kryddor (timjan, persilja) innan du kör in allt i ugnen (typ 225* i en dryg timme) innan du avnjuter hela anrättningen.

Vill du ha husmorscredd kan du sila av allt efteråt, krydda upp spadet lite och sedan frysa in. På så sätt har du en höjdarbuljong till nästa gång du ska göra något imponerande i köket. Det tar 10 minuter i förberedelsetid och två minuter att sila av och frysa in, men du får en höjdarrätt till middag och allt sköter sig själv samtidigt som allt är klart... ja, också samtidigt. Inget tillsatt fett, sa jag det? Det är bara en av ytterligare goda ting med det här receptet.

Vad skulle du ha gjort?

Jag är bara kommen ungefär 80 sidor in i boken Öppnas i händelse av min död, men tror att den är bra! Det handlar om medelålders Cecilia som letar en grej på vinden när hon stöter omkull en kartong. Ett brev ramlar ur och är adresserat till henne och det är maken John-Paul som är avsändare. På kuvertet står det skrivet Öppnas i händelse av min död och nyfikenheten börjar spira. Det är bara det att maken inte är död, utan ute på tjänsteresa. Cecilia talar i telefon om för honom att hon har hittat brevet och han ber henne att inte läsa det.

Skulle du läsa det eller göra som han bad och bränna upp det? Jag skulle ha läst det. Det finns inte en chans att jag hade kunnat hålla mig. Jag har inte bättre karaktär än så.

Cecilia är i alla fall övertygad om att hon inte kommer att läsa det och motstår in i det längsta, men när ena dottern Polly tycker att pappan har tittat på konstigt på äldsta dottern Isabel blir Cecila förskräckt, för vad innebär det. Den tredje dottern Esther berättar i samma veva att hon hörde sin pappa gråta i duschen innan han åkte iväg på sin resa.

Sedan har jag inte kommit längre, men hon har precis bestämt sig för att läsa brevet. Spännande, jamen nanting!

En sådan där dag som inte behöver återkomma i första laget

Barnen spelar innebandy  i hallen. Det är slagskott blandat med vådaskott, reglerna är oklara och slutar alltid med att jag ropar Time Out!

Så nu spelar de innebandy ute på altanen. Snön har de fått skotta bort. Sedan letade vi klubbor. Därefter bollar. Hittade inga (hela) bollar så jag eltejpade igen ett par tomma snusdosor som fick agera puckar. Elvaåringen sur, jamen nanting.

Kokade potatis till middag och kände mig vuxen. Potatis ger många vuxenpoäng i det här huset. När jag skulle tillaga fisken insåg jag att vi inte hade köpt någon. Sjuochetthalvtåringen hade stått och gjort fisksås under min guidning och det tog tre gånger så lång tid som om jag hade gjort det själv. Hittade fiskpinnar i frysen och kontrollerade aldrig ens hur gamla de var. Det känns ännu värre eftersom jag inte äter dem själv.

Har suttit och klickat på Försäkringskassans hemsida i dag. Alltså, jag är bara svensklärare... Hälften av frågorna förstår jag knappt, och när jag har svarat på en tycker jag att de frågar exakt samma sak i nästa. Beskriv med dina egna ord, max si och så många tecken. Kanske är mitt yrke min akilleshäl: jag tolkar in för mycket i vad jag tror att de frågar efter. Tittar sedan på vad två av varandra oberoende läkare har skrivit om min åkomma och tycker själv att det låter som två helt olika sorters åkommor. Sedan beskriver jag och tycker att det låter som en tredje. Det är inte underligt att Försäkringskassan är under hård press: de ska vara sjukintygsexegeter och jag misstänker att den expertisen inte direkt står formulerad i deras arbetsbeskrivning.

I ett fåfängt försök till avslappning satte jag igång en stickning, men har rivit upp så många gånger nu att hela nystanet ser ut att ha åttitalspermanentat sig. Det är en sådan dag.

Dödssynden

Jag har läst så mycket mediokert den sista tiden (trots att överraskande mycket också har varit överraskande bra) så jag har återgått till min tanke om att damma av någon klassiker. Den viktorianska eran landar med självklarhet i knät medan t.ex. Garp och hans värld var en oväntad upplevelse, och inte alls oäven.

Så snubblade jag över Harper Lees To Kill a Mockingbird, eller Dödssynden som den kommit att kallas i den svenska översättningen.

Det är bra, alltså. Bättre än så. Det är romankonst. Samhällsbeskrivningarna, berättade genom den unga Scouts ögon, och så småningom rättegången mot den våldäktsåtalade svarte mannen som försvaras av Scouts pappa, Atticus Finch, är briljanta. Jag ska försöka dra ut på njutningen som den här läsningen innebär och sedan beställa hennes andra bok, Ställ ut en väktare. Sådana här böcker blir inte klassiker för intet.

Bond och tragedin i Paris

Pappa uppvaktades på 65-årsdagen bl.a. med ett biobesök tillsammans med undertecknad samt maken och vi hade ett möte med Bond. James Bond.

Även om Bond fortfarande vill ha sin vodka martini skakad, inte rörd, så är det en förhållandevis modern agent. Jag vet: *gäsp* för både hjärndöda lägra-kvinnor-på-löpande-band och nu-säger-jag-en-sån-där-rolig-oneliner-igen, men hurra för: maskiner kan inte ersätta människor och wow, vilka skådespelare.

Daniel Craig är bra. Ralph Fiennes är bra. Christoph Waltz är suverän. Lika bra som Judy Dench, men med det moderskeppet avseglat får vi väl hålla till godo med de andra. Katter, psykologiska institut på bergstoppar, ärr över ögonen, tingestar och repliker återanvänds i den här filmen, men är underhållande och flirtar med publiken. Enda nackdelen tycker jag är att filmen är för lång, två och en halv timme. Mindre svepande bilder och glidningar under klassiskt bondtema så sparas åtminstone en kvart in.

Väl hemma såg vi senaste avsnittet av Homeland - som också är ständigt aktuellt. När vi sedan slog på tv:n möts vi av de fruktansvärda rapporteringarna från terrorattackerna i Paris och det är en svart dag i vår nutidshistoria som vi lägger bakom oss.

Tanken ligger och gnager hos mig: polarisering är farligt. Att utmåla någonting alltigenom gott eller ont fungerar inte i något läger, utan vi måste, måste, måste koncentrera oss på gråskalorna, på variationerna och på mellantingen. Du är antingen rasist eller antirasist - båda lägren är rädda för att göra eftergifter, eftersom så stor del av resonemangen i övrigt skulle falla. Jag vill inte tappa tron på mänskligheten, men vissa dagar är det svårt.

Många varma tankar och böner går till Frankrike idag och kvällens kvalmatch mot Danmark för att nå fotbolls-EM - just i Frankrike - känns inte lika brännande aktuell längre.

Okej, mer lästips (och lite sjukskrivning)

Jag tror att jag börjar bli vuxen. Det tog bara 37 år. Igår tog jag det mogna beslutet att sjukskriva mig den här veckan och nästa, eftersom kroppen inte håller. De där procenten kraft jag har haft tidigare, som varit tillräckliga för att släpa min skröpliga lekamen till jobbet, finns inte just nu och enligt hon-den-där-kärva i Sunderbyn måste vila läggas till behandlingen för att kunna nå resultat.

Så nu sitter jag här, en halv dag in på min sjukskrivning, och känner mig lite rastlös. Tyst är det också. När jag inser att det är sådana här stunder jag ofta har efterlyst, alltid med tanken att "Då ska jag passa på att läsa", har jag faktiskt också gjort just det.

Efter Odinsbarn blev det uppföljaren Röta, också den alldeles lysande berättad. Siri Pettersen tar med sin fornnordiska inramning till vårt moderna samhälle, där Hirka närmast kan liknas vid en papperslös. Hon kan inte språket, har inget pass, kan inte berätta vad hon har varit med om och hon möter en värld som hon inte kan förstå.

Sedan blev det De underkända, av Rosenfeldt och Hjort. En seriemördare väljer ut sina offer utifrån kriteriet att de fått oförtjänt uppmärksamhet och blivit upphöjda till samhällsförebilder, trots att de inte förtjänar det. Han ställer 60 frågor som hör till allmänbildningen och den utfrågade måste få minst 20 rätt för att bli godkänd. De underkända placeras med dumstrut vänd mot lektionssalens ena hörn med testfrågorna fasthäftade på ryggen. Vad som gör den här boken läsvärd är inte de spektakulära morden, utan beskrivningen av ett samtidssamhälle som säger ganska mycket om synen på kunskap och bildning. Visst är det tillspetsat, men det finns mycket tänkvärt här. Sedan är det också fängslande att följa karaktärerna i Riksmordsgruppen, eftersom de börjar bli riktiga bekantingar nu.

You had me at hello fick jag som lästips av två, av varandra oberoende läserskor, och jag tog mig villigt an den. Nu när jag läser det jag har skrivit om boken inser jag att jag nog var lite väl hård i min bedömning, men jag väljer ändå att inte ändra någonting. Det är en söt, underhållande, gripande och framför allt ganska rolig skildring av flicka-möter-pojke-efter-tio-år-och-känslorna-består-bok. Strunta i mina skeptiska invändningar och läs den. Sedan mår du lite bättre och visslar lite mindre i moll.

Fortfarande Alice är senast i raden av utlästa böcker (alltså Storytel, vilken grej!). Alice är bara 50 år gammal när hon blir diagnostiserad med alzheimers och här skildras förändringen och försämringen hon genomgår. Den påminner mig om Ro utan åror, av Ulla-Carin Lindquist, då den inte bara visar hur en person med en nedbrytande sjukdom förändras, utan även hur omvärlden börjar behandla den drabbade. Den följden är minst lika grym som sjukdomen i sig.

Jamen, lite mer läsning då!

När proppen väl går ur...

Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns. 
Mats Strandbergs Färjan.
Siri Pettersens Odinsbarn.

Allt jag läser är plötsligt bra. Bättre än bra! Dessutom har jag upptäckt Storytel, som för 167 kr/månad erbjuder hejdlös läsning, antingen i e-boksformat eller som ljudbok. Jag är för tillfället helsåld och lyssnar på Rosenfeldt och Hjorts De underkända - som också är bra.

Jag skriver om det i Bokgalleriet, men titta på det här omslaget. Maken till obehagligt, eller hur? Det påminner mig om Guillous Ondskan och kopplingen är inte långsökt alls.

Mest nöjd är jag över att det har blivit mycken läsning, trots att 125 elevuppsatser ligger lästa, bedömda och matriskopplade bredvid. *klapp på egen axel*

Jonas Hassen Khemiri botar lästorka, Sjödin vårdar själen, elever lever sig in, äldste sonen får ett kärleksbrev och yngste sonen har monster under sängen

Jag har fått ett mejl av en elev som ödmjukast ber om att jag ska acceptera hans två timmar för sent inlämnade uppgift. Arbetet handlar om litteraturhistoria, ämnet är antiken och grabben har skrivit under med ett stående epitet. Okej då. 

Lästorkan är över och det var Jonas Hassen Khemiri som botade mig. Förvånad? Inte alls. Frågor på det? Skulle inte tro det. Allt jag inte minns var efterlängtad och uppfyllde precis alla (högt) ställda förväntningar jag har. Det kommer att bli så roligt att prata om boken på fredagens bokklubb. 

Äldste sonen har fått sitt första kärleksbrev och minen när han öppnade kuvertet och började läsa... Obeskrivlig. Sötheten när han sedan läste upp det högt för mig... Fortfarande obeskrivlig. 

Yngste sonen är rädd. Han började gråta i förrgår kväll när det var dags för läggning och skakade av rädsla och skräck för någonting han inte kunde beskriva. Jag hann tänka tusen tankar: att någon har gjort något mot honom och sagt att han inte får berätta, men efter några minuter fick han fram att han var övertygad om att någon skulle komma fram under sängen. Först hann jag säga att det var omöjligt, eftersom han har tre stora lådor fulla med lego under sängen, men sedan inser jag ganska snabbt att det inte handlar om det. Det är inte en rationell rädsla och inga rationella argument fungerar då. Lösningen blev att ligga tätt intill varandra och sjunga fina sånger och titta på roliga kattklipp. Sedan sov han oroligt i min säng hela natten. 

Den kvällen hann jag tänka tusen tankar. Det här inträffade ganska precis 20.45 och Malmö spelade mot Shaktar Donestsk. Det ryckte i kroppen att få gå ner och titta på matchen, men det varade bara något ögonblick, eftersom det blir så tydligt vad det är som är viktigt. Fotbollen går inte att väga mot ett barn som behöver känna trygghet. Grabben fick mig att lova att inte lämna honom, så jag satt kvar och lämnade bara sängen för att borsta tänderna. Jag började surfa runt och hamnade, som så ofta, i Tomas Sjödins krönikor. Han är själens Hans Rosling, bara mycket mer nedtonad. Oavsett vilket ämne du behöver läsa klokheter om, kan du finna många svar här. 

Mera mat... och lite en* och hen

Om någon, som jag, har fått för sig att en* inte tycker om brysselkål så kan en* ändå köpa hem det och pröva. En* är ju inte sämre än att en* kan ändra på sig. Och vet ni vad? Jättegott! Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med den, så jag googlade - hamnade på coop.se - och började steka. 

Brysselkål med citron och honung: 

• 500 g halverad färsk brysselkål
• 2 msk olivolja
• 1 msk smör
• 0,5 finhackad rödlök
• 2 pressade eller rivna vitlöksklyftor
• 0,5 citron finrivet skal och pressad saft
• 1 tsk salt
• 0,5 tsk svartpeppar
• 1 msk honung

Stek brysselkålen 2-3 minuter. Tillsätt lök, vitlök och citronsaft och rivet skal. Stek sedan ytterligare 5 minuter. Om en* tål fetaost eller chèvre kan man toppa med det. 

Fröknäcke: 

• ½ dl solrosfrön
• ½ dl sesamfrön
• 3/4 dl linfrön (krossade fungerar också) 
• ½ dl pumpafrön
• ½ tsk salt
• 1 dl maizenastärkelse

Blanda de torra ingredienserna och häll sedan i: 

• ½ dl rapsolja
• 1½ dl kokande vatten

Rör om alltihopa och låt stå att svälla någon minut. Häll sedan ut degen/smeten på ett bakplåtspapper som du lagt på en plåt. Lägg sedan ett bakplåtspapper på degen och platta ut/kavla tunt. Spara ev. lite av alla frön och "toppa" på tillsammans med lite flingsalt. Saltet i smeten kan uteslutas om du hellre vill ha mer salt på tungan när du äter brödet. 

Grädda i ugnen i 1 timme i 150*. Ta ut brödet efter halva tiden och skär skåror för att underlätta brytningen av brödet när det är klart (för då får du snygga rutor - av brödet, inte på magen). Vill du ha brödet extra krispigt kan det stå kvar någon kvart i eftervärmen innan du tar ut det. 

Dryck: Jokks blåbärsdricka. Otroligt gott. 

Förklaring till * efter "en". Mitt i hen-debatten har ordet "en" kommit som alternativ till "man". Stör jag mig på att det svenska språket är patriarkalt i sin struktur? Nej, inte alls, men det finns alternativ och eftersom jag tycker om språk och språkförändringar omfamnar jag det faktum att ordfamiljen växer och "en" är välkommen in i värmen. Erkänn ändå att en* blir medveten om hur ofta en*  säger "man" om en* sätter ut en asterisk efter varje gång det skulle kunna stå "man". Så länge som en sjuksköterska kan vara man och en kvinna kan vara brandman, är det inte konstigare att säga "en" istället för "man" eller "hen" istället för en person i allmänhet. Eller allkvinnlighet? Nej, så långt behöver vi inte dra det... 

Beskriv ditt dygn med tre ord...

Vad sägs om kräkes, spoy å kast opp? Yupp. Lägg till några stora blaffor utslag och lite feber på det så kan skönheten på det här odjuret vara lätt att föreställa sig. Lägg till en dag med 29 testosteronstinna nittonåriga pojkar som inte direkt lever för att lära sig allt om svensk språkhistoria, eller för den delen nittio andra elever av blandad valör som läser litteraturvetenskap parallellt med litteraturhistoria.

Ändå har jag roligt. Jag har fantastiska, roliga, tokiga, makalösa, trötta, glada kvinnor som tror på köttets lust (men inte på själens obotliga ensamhet). Jag är tvungen att parafrasera Söderberg, bara för att jag älskar den formuleringen.

I brist på direkt ork har jag legat i soffan och tittat på Interstellar. Den har muckat upp mitt huvud och fått mig att fundera över relativitetsteorin, vilket borde vara förbjudet, men filmen var klart sevärd (även om den är för lång, nästan tre timmar) och gjorde att jag orkade städa ihop ett rum eller två. Däremot missade jag välgörenhetskonserten som snart-elvaåringen medverkade i, men pappan tog ansvaret och fick applådera åt mig också.

Snart fredag. Snart helg. Tack gode gud för det.

Bröd för den glutenutmanade

När någon, t.ex. jag, inte ska äta några sädesslag, inget gluten, inte mjölkprodukter (varken proteinet eller laktosen), inte jäst och inte baljväxter kan det verka utmanande att laga mat eller baka bröd. Fikabröd går bort, men det innebär inte så stor uppoffring för mig. Däremot brödet, både det mjuka och det hårda, känner jag att jag vill ha. Nu har jag bakat det här och anpassat ingredienserna lite efter vad jag KAN äta.

I receptet (från Lugn mage med gott bröd) heter de Havrefrallor, men mitt recept ser ut så här:

2 dl boveteflingor
1 dl rismjöl
3/4 dl fiberhusk
2 tsk bakpulver
1/2  tsk salt
50 g Flora (och jag VET, det är gjort på palmolja och är kemikaliskt blekt, men jag har inte kommit på något bättre ännu)
4 dl sojayoghurt

- blanda de torra ingredienserna och nyp ihop det med smöret. Blanda sedan i sojayoghurten och rör om till en smet som sedan får stå och svälla några minuter. Forma frallor och strö över frön och lite flingsalt.
- grädda i 225 grader i 20 minuter.

Helt okej, även om konsistensen är märklig. Det är lite kökssvamp över det här brödet, men om man hackar tomater och blandar med lite olivolja och kryddor (dock inte vitlök, eftersom jag inte får äta det heller) så blir det riktigt gott. Jag kan äta buffelmjölk, så äkta mozzarella fungerar och det är värsta lyxen (men den är å andra sidan snordyr).

Nästa recept blir ett fröknäcke. Jag har ett recept redan (som står på baksidan av majsmjölsförpackningen) men håller just nu på med ett liknande som är gjort av maizenastärkelse.

Alltså! Brittisk humor...

En till synes banal historia blir någonting som jag har mått så oerhört bra av idag, Man Up. Brittisk humor i sin renaste form med snabba repliker, roliga grimaser och oöverträfflig timing.

Jag bara älskar Simon Pegg, så där är succén ett faktum, men i den här filmen är han flankerad av en hysteriskt rolig Lake Bell som visar sig ha en komisk ådra av gigantiska mått. Minspelet, accenten (hon är född i N. Y.) och återigen timingen.

34-åriga Nancy är på väg till sina föräldrar för att fira deras 40 år tillsammans. På tåget träffar hon en tjugofyraårig triatlonmästarinna som dessutom är framgångsrik på jobbet och som har en optimistisk syn på livet. Nancy suckar och tycker att den yngre kvinnan har mycket att lära.

Förvecklingar gör att Nancy står på den andra kvinnans mötesplats när hennes blind date dyker upp. Det klickar direkt och de hinner med en hektisk eftermiddag och kväll innan missförståndet uppdagas.

Det märkliga med den här filmen är att alla ingredienser för att göra en romantisk komedi till en riktigt cheesy tillställning finns, men istället blir resultatet en sufflé: ni vet, när det finns ett kritiskt ögonblick när allt riskerar att sjunka ihop och bli en platt anrättning. Det händer inte här, mycket tack vare det torra brittiska som jag fullkomligt älskar, och sufflén står där pösig och lyckad ända fram till eftertexterna.

Lake Bell är något så sällsynt som en kvinna med en komik som går rakt genom rutan. Det är ovanligt att se kvinnor i en bärande roll som får göra sådant som man annars mest ser män göra på film. Hon har matrester mellan tänderna, fäller plumpa kommentarer, smyger sig in på herrtoaletten och kräks senare mot en tegelvägg -samtidigt som hon är helt bedårande. En annan favorit är Kristen Wiig som faktiskt får göra allt ovanstående hon också.

Filmen är klart sevärd, både för kvinnor och män, och på tal om det: det handlar om människor i en ålder jag själv kan relatera till, alltså 35 och uppåt. Vi har inte sett oss mätta på sådana filmer hittills, eller hur?

Det här ska inte bli en sådan DÄR blogg...

...men fingrarna skriver det hjärnan är full av, d.v.s. detta med att lägga om sin kost. Eftersom jag inte längre kan äta någon typ av sädesslag, inget gluten, inte ägg eller mjölk - samt ett fjortontal andra grejer - så ställer det en hel del krav på att uppdatera sin inköpslista.

Bovetegröt - lika god som havregrynsgröt eller gröt på rågflingor, det vill säga: det går ner. Med rivet äpple i (som kokas omsorgsfullt, eftersom äpple är en värsting allergimässigt) och med kanel på blir det gott och bra. Mandelmjölken fungerar bra till och jag håller mig mätt.

En pastaliknande spaghetti gjord på ris, majs, bovete och quinoa smakar lika gott som vilken annan pasta som helst även om smaken inte är den man är van vid. Dessutom kan hela familjen äta samma mat, eftersom alla mår bättre av att inte trycka i sig gluten morgon, middag och kväll. Med en köttfärssås (utan en massa buljongtärningar och konserver pga. tillsatserna) är saken så att säga biff.

Quinoa och ris fungerar bra som det är, men lite trist känns det att alla arsenikrapporter florerar som värst nu när jag äter ris mer ofta än tidigare.

Smoothies: kan vara gott, men om jag ska få i mig alla näringsämnen, fetter och gud vet vad så får man läsa på rätt ordentligt. Just nu är favoriten mandelmjölk, blåbär, en matsked linfröolja och chiafrön. Rikt på kalcium och vitaminer. Mindre favoritmässig är den på kokosmjölk, spenat och honung.

Fröknäcke: gjort på majsmjöl, linfrö, pumpa, solroskärnor och rapsolja är fantastiskt. Ett annat, mjukt bröd, smakade tyvärr bara bajs, så det lägger jag ner. Nu funderar jag på om det skulle gå att göra en variant av kukkolalimpan om man blandar i lite fiberhusk, så det blir nästa projekt.

Min favortitsoppa, linssoppa med tomat, morot, lök och chili, får kokas utan linserna, eftersom jag inte heller ska äta baljväxter.

Det jag sörjer just nu är sushin, som jag mer än gärna skulle äta. Jag prövade på det vegetariska alternativet, men inser att loppet mer eller mindre är kört. Det är mycket socker i sushi (vilket jag också ska undvika), samt att sojorna, avocadon och den omelettliknande skivan som serverades inte heller är kosher för mig i nuläget (jag ska inte heller äta ägg).

Jo nå. Vi kör väl vidare då.

Nu åker vi

Mix up your life. 

När livet ger dig citroner - gör lemonad, heter det ju, fritt översatt från engelskan. Nåja, här görs ingen lemonad, utan smoothies av olika slag. De produceras i olika färger och med olika konsistenser, allt för att närma mig det liv som väntar efter morgondagen. 

Jag är så oerhört tacksam över mina fina vänner och kollegor. Jag menar, om man har en människa i sitt liv som kan yttra orden "Bli vän med din tarm", så är man ganska lyckligt lottad, eller hur? Matintolerans på i stort sett alla plan som går att samla på sig kommer att kräva mycket av min tid, min planeringsförmåga och mitt tålamod. 

Samtidig har jag också föräldrarna som gör allt det andra: köper en redig mixer eller adopterar barnen flera eftermiddagar/kvällar/helger så att jag kan hålla på och åka till [u:mäh] så att en människa får klämma och känna på mig tills man är skyldig ett par, tretusen kronor. Det är ett billigt pris att betala för fyra timmars uppmärksamhet plus blodprover, kroppsscanning och allehanda kartläggning. 

Och systeryster, som genast tänker på recept och tänker tankar som vore hon inuti mitt huvud. Otroligt egentligen. Det är nästan som om jag inte behöver tänka själv ibland. Pöss. 

Och sedan han, den där som jag bor med, som gör allt annat. Inte bara det att han står ut, utan han är lite ifrågasättande och lite krävande och lite lyftande och lite... ja, snarkande. Den där insomningstekniken borde ge något sorts pris, för den går inte att leka med. 

En dag kvar innan det är dags för skarpt läge. Nu åker vi. 

Dagens ledord

Poe på Pinterest

Dagen går i litteraturens tecken på så många sätt idag och på  Pinterest snubblar jag över hysteriskt roliga bilder. Tur att en är lättroad...

Väl medveten...

Väl medveten...

...om att den här bloggen håller på att döden dö vill jag ändå inte arkivera den, eftersom jag inte vet hur jag ska spara allt dagboksaktigt som jag har skrivit och som någon, tydligen, vid något tillfälle har funnit värt att läsa.

...om att jag egentligen, från början, skilde den här bloggen och Bokgalleriet om för att hålla reda på vad jag har läst och vad jag tyckte om det, så har bokbloggen inneburit sådan glädje och en oväntad kontakt med fina förlag runtom i Sverige, att jag inte nämns lägga ner den heller.

...om att PDOL kan vara en outtömlig källa till glädje och festlighet för många, så är jag i det livsläget att jag vill kräkas och spy åt hur hela tillställningen får mig att ändå känna mig tvungen att bjuda mina barn på ett besök för att lägga pengar på att ett tjog rökande, uttråkade, underbetalda och säkert en massa andra superlativladdade människor ska kunna tjäna sitt levebröd.

...om att trots PDOL så lyckades jag muta barnen till att skippa alla attraktioner (?) och istället muta dem till att få 150 kr var att göra någonting annat för. Det renderade i ett besök på Lekia (resultat: lego åt sjuåringen) och ett besök på marknaden (fotbollskläder: Giudetti åt snart elvaåringen), samt lunch åt alla. Trettio minuter, samma kostnad och sedan harmonisk hemfärd med tre tillfredsställda familjemedlemmar.

...om att film är något som jag tilltalas och lever upp av, så finns det gråskalor när det gäller att ta del av dem. Jag orkar inte ens ta upp alla etiska dilemman med att det är olagligt att lägga upp filmer på streamingsidor och att det är en gråskala när det gäller att använda sig av tjänsten, utan vi har Netflix och det klarar man sig långt på. Jag gillar bara film, så vi lämnar det vid det. Böcker då? Jo, men jag har läst typ 12 i juli, så det känns ok.

Jag är väl medveten, men ändå märkligt bortkopplad. Hjälp, någon?

Vi läser böcker och blir halvt ihjälskrämda här!

Äntligen! Äntligen på så många olika sätt. Äntligen har jag kommit igång med läsningen och har lagt en hel hög bakom mig redan. Äntligen har fortsättningen på Paxböckerna kommit ut, så sonen läste ut del tre i flygande fläng och nu håller vi på med fyran. Shit, vad spännande. Mer om detta i Bokgalleriet. 

Nu håller jag på att lägga upp en hög med böcker att ta med till Italien. Jag tänker att det ändå kommer att bli några lässtunder både när det gäller att slå ihjäl lite tid i väntan på annat, men också för att kroppen just nu befinner sig i krig med sig själv.

En bok väntar särskilt och jag har redan bestämt mig för att jag ska tycka att den är bra. Den låg som present åt mig efter ett litet sammanbrott på jobbet och den fina lappen av giverskan finns kvar, men den är också en rekommendation från olika håll och skulle ha blivit läst hur som helst.

My maj...

Det är maj. Axlarna är uppdragna till öronhöjd och rumpan hinner knappt landa i stolen när lunchen förtärs... eller åt jag ens lunch i dag?

Vi ifrågasätter vårt yrkesval - vilket bara händer i maj - och det är tur att det är glömt i augusti. Det är bara att andas och bita ihop (eftersom alternativet är att bryta ihop) och att ignorera klösmärkena som pryder dörren in till arbetsrummet efter elevernas försök att få audiens.

En replik endast en engelsk gentleman kan leverera

Jag har sett Kingsman och anar att en av Colin Firths repliker kommer att gå till filmhistorien. Suspekt kvinna från suspekt högerkristen församling ifrågasätter varför han vill lämna mötet mitt under pastorns brinnande agitation: 
- Hey. What's your problem? 
- I'm a catholic whore currelnty enjoying congress out of wedlock with my black jewish bofriend... who works in a military abortion clinic. So heil satan and have a lovely afternoon madam. 

Astrid Lindgrens krigsdagböcker 1939-1945

Det här kan vara den viktigaste boken jag har köpt, inte bara i år. Jag smet ner på lunchrasten (okej, det fanns sushi med i bilden också) och köpte den. Nu i maj är det 70 år sedan Andra Världskrigets slut och det är en god anledning att fira, bl.a. genom att köpa den här boken.

Jag har bara påbörjat läsningen, men det är svårt att slita sig. Vad visste Sverige om det som pågick? Mycket, ska det visa sig. Var vi omedvetna om det judarna och andra utsatta grupper tvingades utstå och utsattes för? Inte alls. Var vi neutrala? Nja, de allierade verkade inte så nöjda med att vi, med vår "neutralitet", sålde kullager till tyskarna.

Urklipp från olika tidningar, skönt kommenterade med "skitprat", avskrivna brev från män och kvinnor som på olika sätt varit delaktiga i kriget och allmänna berättelser om hur Sverige påverkades av kriget finns samlade i Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945. Här får man som läsare också möta Astrid själv, i olika sinnesstämningar, som skriver på Pippi Långstrump, som stukar foten och som är utled på kriget.

Världens bästa Astrid med en bok som passar som världens bästa morsdagspresent.

Det här med associationer

En facebooktråd som löpte amok fick mig att börja tänka på språkläraren på LTU som gav mig kvarsittning (han bad mig stanna en kvart extra) för att ännu en gång förklara för mig rotmorfemens underbara värld och varför rhododendron var oböjbart.

Och facebooktråden handlade om att jag hade börjat fundera över vilken ordklass "alltså" tillhörde. Och för den nyfnikne kan jag tala om att det är ett adverb som signalerar samband.

God onsdag på er..

Jag älskar't

Tvåsamhet är trevligt... så länge som du inte behöver göra två.  Mitt nyfunna intresse för att syssla med hantverk har resulterat i två sockpar, två ugglepar (och två ugglebarn), tre elefanter och en mössa. Näst på tur är att klara av att sticka vantar. Problemet består mest i att producera två likadana av samma sort. Inte elefanterna mest då, utan sockarna. Tänk att man intalar sig att hälen är svår. Eller tummen. Men det är ju inte så. En youtubelänk senare och du har svart på vitt vad som behövs för att producera det du vill.

Jag kör för tillfället på billigt Rusta-garn. Jag måste pröva med något billigt för att vara beredd för the real thing. Medan jag bekantar mig med stickorna och garnet tittar jag på sådant som kollegorna tipsar om i personalrummet: Jordskott, The Fall, The Walking Dead. Och jag älskar't. Både stickese och serierna.

S(n)udd på nostalgi...

Ett klassiskt radergummi. 

Man ville säga sudd, men fick inte. 

Det här är stämplat W.Germany, 

vilket innebär att det kanske är äldre än 1989. 

Så många minnen. Så få av dem lyckliga. Av suddet då. 

Murens fall kan vi nog enas om var någonting positivt...

Jag har närt en kapitalist vid min barm...

Sagan om ringen? My precious... 

A song of ice and fire? Winter is coming...

Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det. 
- Nalle Puh. 

Nog med bokreferenser. Sagan om den här ringen? Jag skottade snö - utan handskar - för uppskattningsvis tre månader sedan. Fjopp, sa det och ringen gled av mitt kalla (och därmed för stunden tunnare) finger och landade i snön. Det som göms i snö kommer fram i tö och det som inte är stulet kommer åter. Så också denna gång. Sonen ropade "Mamma, här är din ring!" och jag trodde honom inte först. Vi snackar en 22 kg tung, 124 cm lång sjuåring här, som inte ser ketchupen trots att han har den mitt framför sig.

Jag hann bara uttrycka min glädje över det som återbördats innan ovan nämnde sjuåring krävde hittelön. Jag har närt en kapitalist vid min barm...

Puh!

Puh, vilken åktur! 

I händerna just nu

Jag har återvänt till Stephen King. Efter Doktor Sömn har jag fått mersmak och när den här, 22/11 1963, fanns på bokrean fick den följa med hem - sina 800 sidor till trots.

Ja, den är omfattande, men det är lättläst och jag sitter som klistrad (nästan) hela tiden. Jag har bara kommit en bit på väg, men som det väcker mersmak. Huvudpersonen är en 35-någonting-årig lärare (!) som nyss blivit lämnad av sin tillnyktrade fru och är mentalt lite på dö-sidan av livet. Allt vänder när han 1. Läser en elevuppsats som vänder upp och ner på hans tillvaro 2. När en bekant avslöjar att det finns ett sätt att resa i tiden 3. När denne bekante ger honom ett vansinnigt stort uppdrag.

Omslaget säger allt. På framsidan av boken kan man läsa om hur JFK blivit mördad i Dallas och titeln talar om den specifika dagen. På baksidan av romanen ser det helt annorlunda ut. "JFK undkom attentatsförsök - även fru Kennedy oskadd".

King är en mästerlig berättare och det återstår att se om innehållet håller ända fram, men jag har älskat många av hans tidigare böcker. (Förstå mig rätt, mycket är kvalificerat skräp också.) Bland det högstämda finns allt från Shawshank redemption och Den gröna milen, men även The Shining och Doktor Sömn. Jag återkommer. Jag har bara 600 sidor kvar...

Ett bröllop och en nöjespark

Det här låter jättemärkligt, men samtidigt som en vän gifter sig lite så där i smyg så har jag alltså lyckats lova barnen att åka till Leos Lekland i residensstaden. Eftersom sjuåringen har haft nedräkning var det inte riktigt aktuellt att säga "Jo, du det var en grej...". Eftersom vigseln var lite hemlig så tänkte jag att jag väl får vara med dem i anden istället och dagen har varit så lyckad ändå.

Sex timmar: bilresa, lekland, vätskepaus, åka rutschkana med barn, spela airhockey och totalkrossa barn, sitta i obekväm stol och läsa ostört i fyra timmar, matpaus, godispaus, krossa mera barn, vätskepaus... Tiden GÅR fort när man har roligt. När äldste sonen har med sig kompis så blir det tydligen bästa, lyxigaste dagen på länge. Det är roligt med mina barn: de uppskattar allt och ser till att tala om det. Då känns det extra värt det.

Boken jag läser visar sig dessutom vara någonting som jag kommer att bära med mig länge: en fantastisk släkthistoria som utspelar sig i Kanada och som sträcker sig från sekelskiftet och framåt med många oförglömliga karaktärer. Det är dessutom månadens bokklubbok och det kommer att bli så roligt att diskutera den med andra - På dina bara knän, av Ann-Marie MacDonald. Den är inte lätt att få tag på, men jag har köpt den på Bokbörsen för 24 kr. Bara en sån sak!

Så mycket händer runt omkring och det är nästan obeskrivligt hur mycket jag längtar efter Sportlovet just nu. Däremot verkar det bli en förestående resa i enastående gott sällskap och allt som ger pirr i magen är bra!

Bokcirkeln! Public service!

Om man tycker att det är lite ensligt och blåsigt och bara längtar efter någon att läsa en bok tillsammans med - då kan man gå till Sveriges Radio P1. Voila!

Välj bok i Bokcirkeln.
Ladda ner en podcast.
Läs.
Kom på intelligenta saker att säga om boken.

Lyssna. 

Hör när andra säger alla intelligenta repliker och tänk "Det där tänkte jag också" eller tänk "Jag jobbar inte just nu, så tänk ni medan jag fikar." 

Njut.

Public service! Det är service - som är publik. Använd den. Några av de titlar som finns tillgängliga är Anna Karenina, Moment 22, Alberte, Jane Eyre, Blonde, Gösta Berlings saga, Processen och  många, många fler.

Det är inga blåbär som sitter i de olika bokcirklarna heller: Elsie Johansson, Lena Andersson, Jan Guillou, Jonas Hassen Khemiri, Märta Tikkanen, Petter, Håkan Nesser, Kerstin Ekman...

Länken till sidan med titlar finns här: Bokcirkeln.

Söderberg vs "Fifty shades": 1-0

Jag läser i DN att Fifty Shades-filmen har slagit rekord i antalet förhandsbokade biljetter. Jag vill bara påpeka att Hjalmar Söderberg för 109 år sedan skrev att "jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" (Gertrud).

Han behövde inte en sunkig trilogi för att koka ner innehållet till dess sanna essens. Just sayin'.

I breidd vä åssit!

Utvecklingssamtal är krävande, tidsödande och ska göras vid en tidpunkt på året när de absolut inte passar in. Å andra sidan är de nödvändiga, givande och ibland alldeles, alldeles underbara. Som när man har en sextonårig pojke och hans mamma framför sig och man märker att det finns ett samspel mellan dem som är kärleksfullt och varmt. Eller som när man frågar hur mycket de får veta hemma om hur det är i skolan och svaret kommer:
- I breidd vä åssit.

Min värmländska svägerska frågade vad det betydde och det är nu det blir lost in translation. Bokstavligt översatt: i bredd med ingenting. Fritt översatt: hart när ingenting.