tisdag 21 januari 2014

Spoy, kräkes å kast opp

Spoy, kräkes å kast opp, det är vad barnen behagar göra. Inte samtidigt, utan med några dagars mellanrum. Jag har just andats ut, trott och tänkt att vi andra klarade oss, men nej.

Det började med fredagsmys i ja, just det, fredags. Fredagsmys är fint och mysigt om det stannar inne i kroppen. Fredagsmys utanför kroppen är som hår när man hittar det där det inte ska vara - äckligt.

Så. En helg utan överdrivet mycket sömn. En arbetsdag i går, min värsta på hela veckan eftersom schemat ser till att pedagogisk eftertanke och kvalitet icke är önskvärt alla dagar. Jag hade en tanke under helgen att vara hemma med den yngste, men räknade till 52 timmar efter de senaste symptomen och tänkte därför att det inte fanns någon anledning att vara hemma.

Väl hemma och väl i säng för en natts god sömn väcks jag klockan 01.00 av att nioåringen knackar mig på axeln. Han hann inte säga någonting, utan gav bara tillbaka till naturen det han tidigare under kvällen hade fått.

Så därför kan vi konstatera att vi knäfallit inför porslinsguden, kört Gustavsbergsbussen, ropat på Ulrik, lagt en pizza och nått katarsis. Kan det bli helg nu?

torsdag 16 januari 2014

Ni vet hur det är...

Ni vet hur det är när man bjuder på en grej på Tradera och någon annan lägger ett högre bud. Ni vet hur det är när man inser att det där användarnamnet är misstänkt likt användarnamnet någon man känner har. Ni vet sedan känslan när man inser att man budar mot sin egen pappa.

lördag 11 januari 2014

En massa om i dag

Det roligaste först. Kommer från ett av barnen naturligtvis. Någon tycker kanske att jag skriver mer om femåringen än om nioåringen. Jo, men nioåringen håller på att bli för stor för att omskrivas. Hans integritet tillåter inte det här forumet, medan femåringen får stå ut med att bli uthängd i lagom dos några år till.

Två femåringar leker med legogubbar när den ene plötsligt utbrister: - Men! Var är våra flickvänner? Den andre ser lika överraskad ut: - Ja! Var har vi lämnat dem?!
    Jag frågade honom sedan vad flickvännerna sa när de väl hittade dem, varpå jag fick en dumförklarande blick samt orden: - Alltså, vi lekte ju bara. Det är ju inte riktiga tjejer. 
    Jag dumförklarade tillbaka: - Du ska vara GLAD över att det inte var riktiga tjejer.

Vi tittar på Homeland, jag och maken, och den serien borde beläggas med en blinkande varningstext om att du - när du väl tittat på första programmet - inte kommer att kunna sluta. Kanske beror det på att jag älskar Claire Danes. Kanske beror det på att det inte riktigt vill sig när jag och maken ska se film ihop. Kanske beror det på någonting helt annat, men det här är så bra!
    En amerikansk krigsfånge fritas under en operation i Afghanistan och återvänder hem som hjälte. CIA-agenten Carrie har arbetat i Bagdad och där fått veta att en amerikansk soldat har blivit omvänd så att han nu utgör en fara mot sitt hemland. Det är snyggt spelat och alla karaktärer har sina egenheter, vilket i sig gör att allt känns bra. Vad den hemvändande soldaten gör i slutet av andra avsnittet ska jag inte avslöja, men jag får gåshud bara jag tänker på det.

I övrigt ser jag Downton. Jag fick lite dåligt samvete över att mr Bates har varit tvungen att sitta kvar i fängelset hela den här tiden, så nu har jag försökt titta ikapp så att han åtminstone kan bli utsläppt. Nåja.

Jag hade tänkt kommentera någonting om vägen och vägstatus också, men orkar inte. Kortversion: fem avåkningar och en frontalkrock. Inte för mig personligen då, men bl.a. för äldste sonens klasskamrat. Nu, tre dagar senare, kommer väghyveln.

Att hyvla vägen nu är som att sätta på en kondom efter samlaget. Det är mycket säkrare, men det var så dags.


lördag 4 januari 2014

Några citat från Euskefeurat, mono- respektive polygami samt faktumet att jag (tydligen) är muslim

Om man behöver filosofera över livets vara eller icke vara, över ändlighetens faktum eller över det här med att vara människa - då kan man med fördel spela upp en valfri låt av vårt lokala band, tillika filosofiorakel, Euskefeurat. Vad sägs om det här?

Förr skulle man vara solidarisk. Nu ska man vara solid och arisk. 

eller

Du vet hur det blir och sen blir det inte av... 

Sonen resonerade i dag kring huruvida han skulle gifta sig med en pojke eller en flicka och vi ägnade ansenlig tid åt att väga för- respektive nackdelar när det gällde fyra olika kandidater. På listan fanns tre pojkar och en flicka. Han radade upp pojkarna och förklarade att de var så bra som kompisar och att de var roliga att leka med.
- Men vet du, en annan som är fin, det är Alice.
- Ja, det förstår jag. Men du, det viktiga är ju också att den andra personen är med på det. Pojken eller flickan måste ju vilja gifta sig med dig också.
- Det är klart. Jag får fråga dem.

Efter en stund kom nästa fråga:
- Får jag gifta mig nu eller måste jag vänta till dess jag blir vuxen?
- Jag vet faktiskt inte om du måste vänta tills du bli arton. Annars måste du gå till kungs och fråga om lov. Alltså fråga kungen.
- Okej. Ja, jag får göra det då.

Nu diskuterar vi frågan på facebook och en av föräldrarna till killarna i fråga är positivt inställd, så det är inga problem från det hållet. Jag blir glad också över att se att vår närmaste kyrkoherde gillar inlägget om samkönade äktenskap. Jag har svårt att förstå dem som är emot. Jag är kär i en man och måste ha förståelse för att andra också blir det. Inte i min man då, men ni fattar.

Diskussionen ledde sedan vidare till det här med polygami och sedan till diskussionen jag hade med en muslimsk taxichaufför som efter en halvtimmes samtal förklarade för mig att jag är muslim. Jag försökte berätta att jag mer är åt Gud och Jesus-hållet, men han försäkrade mig om att jag var muslim i mitt hjärta. Det känns bra att jag har alternativ om inte annat.

torsdag 2 januari 2014

God fortsättning!


God fortsättning på det nya året!