Nio år med celldelning och ventilspott

Nioåringen, som han nu mera kan omtalas, hade kalas för kompisar och allehanda polare i går. Detta firades utomhus med vinterkläder, ficklampor, reflexer och eld. Efter reflexbanan i becksvart skog väntade marshmallowsgrillning och "tagen" på nioåringars vis. Vi fick nästan jaga in barnen så att vi skulle hinna fika innan det var dags för dem att gå hem.

Nio år. Snart ett decennium. Snart tio år sedan mardrömsförlossningen med livet hängande på en skör tråd. Utan vetenskapens framgångar hade jag inte suttit här i dag och det ger vissa perspektiv på tillvaron. Mitt liv hade ändats åtminstone tre gånger om ifall jag inte hade fått den hjälp jag fick och det får mig att känna mig ödmjuk innan vardagsbestyren pockar på igen. Det är märkligt hur livet i ena sekunden känns stort och hisnande för att i nästa verka ofattbart träligt med tvätt och bilruteskrapning.

Men så står man här, bredvid en pojk som innehåller DNA från både mig och maken. En pojk vars celldelning kommer att göra att han inom kort växer om mig. En pojk som lär sig spela trumpet och som jag har nöjet att stå bredvid och blåsa ut spott från ventiler tillsammans med.

Man blir varm...

Man blir varm i hjärtat av barnen man har hemma. Lättroade, oroade, funderande, reflekterande (ni vet när det inte är helt klart om det var Buddha eller Vishnu som hade fyra armar)...

Man blir varm av ens karl som sätter i motorvärmarsladden också, så man slipper ut när man kommer ihåg att man har glömt (hur nu det går till)...

Man blir varm av att ens syster uppmärksammar ens nioåring och att de har en relation som innebär att det sms:as och konverseras utan att man själv är helt inblandad. Socialt nätverkande for the win...

Man blir varm i hjärtat av att träffa ungdomarna jag arbetar med också. Glada, arga, humoristiska, intresserade, inte så intresserade, direkt uttråkade, stressade... 30 pojkar som sitter tysta och arbetar, trots att jag blev en kvart sen p.g.a. ett oplanerat möte. Det är så att man blir tårögd. Jag önskar att alla kunde få se det. Jag önskar att alla kunde få se hur de sträcker på sig av berömmet. Underskatta aldrig berömmet.

BedRÖVligt. Med betoning på röv.

Man hade kanske önskat att en svensklärare kunde uttrycka sig med större pregnans, men nej. Och ja, det är fotbollen jag talar om. Halvtungt även om det inte var oväntat.

Hela den här veckan har varit en känslomässigt berg-och-dalbana. Domnande händer och armar gjorde att jag var tvungen att berätta för mina elever att jag inte mår bra, vilket var jobbigare än jag trodde att det skulle vara. Samtidigt är deras omtanke rörande, så berg-och-dalbana it is. Sonen har haft en jobbig dag på skolan vilket föranledde samtal, påhälsning och lite ledigt från jobbet för att stötta och trygga.

Ta mig rackarn om jag inte håller på att bli lite äldre och lite klokare. Jag blev inte ens stressad över att i sista stund ringa jobbet och säga att jag skulle komma in senare. Det fick bli som det ville med allt annat än med pojken. Med tanke på att han fyller år nästa vecka blir det ännu mer påtagligt att jag bara har de här lite mer självklara åren med honom. Vem vet hur länge han vill sitta i mitt knä och anförtro mig sådant som tynger hans magra axlar.

Jag gläds åt det lilla och alla roliga bildsidor jag stöter på på Facebook kan få mig att klicka bort halvtimme efter halvtimme, men det är lätt värt det. Följ den HÄR länken till exempel.

Den är här nu... Nyckeln.

Nyckeln. Till frihet? Nej, till upplösningen av domedagshotet som hägrar över Engelsfors. Helgen är räddad. Drygt 800 sidor underhållning. 

Sällös eller själlös, det är frågan

Jag vann en traderaauktion och kammade således hem en film för 1 kr. Det känns bara fånigt, både för mig och säljaren, så jag bestämde mig för att göra filmen mer värd. Jag betalade in en slant till Unicef och säljaren blev så glad! Jag har gjort så här förr, men den affären var ännu roligare. När vi såg varandras kontaktuppgifter märkte vi att vi bodde 7 km ifrån varandra och tjejen lade filmen i min brevlåda varpå jag erbjöd mig att klistra fast en spänn för henne att ta med sig. Hon tyckte att det var fånigt och tänkte ge mig filmen gratis istället. Då föddes idén om att jag skulle skänka pengar till en organisation och det var hon nöjd med. Nu skänker jag pengar till Unicef vid alla möjliga tillfällen: mors- och fars dag, 100-kronorspresenter, traderaauktioner... 

Femårige sonen vill ha en säl i julklapp. Sälen kan krypa fram på sina labbar, äta fisk (!) och blinka. Göllit. Jättegöllit, men han kostar 999 kr i vanliga fall och 699 kr i nuläget. Jag vägrar. Det är barockt. Jag sade åt sonen tämligen direkt att han kommer att bli sällös i jul. Det kanske gör mig själlös, men jag klarar inte av att köpa en mjukissäl för så mycket pengar. Jag får väl sätta in pengar på sonens terapikonto istället... 

Ge mig en lärarlegimitation istället?

Jag rättar elevarbeten och ler för mig själv. Här skriver elever om blodsugna (märk väl, inte blodtörstiga) vampyrer, om ankare (alltså inte sten) som faller från ens axlar och om saker och ting som händer stup i minuten.

Vidare rättar jag prov i judendom och får veta att en av de viktigaste skrifterna är Toranen och inte Torahn. Det är ungefär samma princip som att koreanen talar om vad muslimen ska leva efter.

Frågan är om jag skulle få behålla min lärarlegitimation om Skolverket fick reda på det här. Jag kanske kan få en lärarlegimitation istället?

Så går en skitjobbig men fantastisk dag utav vårt liv och kommer aldrig åter. Det är mitt uppdrag, men var är mina förutsättningar?

I dag har jag varit lärare. Också. Bland annat. Bland mycket annat. En uppgift jag också har haft var att sitta med på ett möte tillsammans med en elev, hens mamma, kurator samt representant från BUP. Innan mötet ägde rum introducerade jag kristendomen för tjugofem arbetsvilliga elever. Efter mötet presenterade jag kunskapskraven för svenska 3 och höll en språkriktighetsgenomgång med koppling till de utredande uppsatser som eleverna hade fått tillbaka, rättade och bedömda.

Samtidigt som jag tycker att det är oerhört jobbigt att ständigt koda om, att ständigt klä på sig olika yrkesmässiga kostymer som vore man en annan pedagogkameleont, så erbjuder också mitt arbete en massa komplexa och på många sätt fantastiska möten.

Mitt emot mig satt en mamma som inget hellre vill än att vi ska behandla hennes barn som den sista droppen vatten. En mamma som ser sitt barn må dåligt och som ser andra sidor hemma än vad vi ser på skolan. BUP-psykologen ger en annan bild och förklarar både mjukt och krävande hur man kan, ska och borde tänka, arbeta och tala. Kuratorn går igenom skolans uppdrag och väver likt en spindel ett nät som ska fånga upp eleven.

Och där sitter jag i en kostym som inte alltid vet vad den ska kameleonta sig till. Medmänniskokostymen är enklast att ta på sig, men samtidigt ska kursmål uppnås, prestationer ska mätas och i slutänden ska det ändå sättas ett betyg. Jag vill inget hellre än att bolla med de här olika uppdragen. Helst av allt vill jag se eleven le, för hen är så fantastiskt fin när hen ler.

Men det kostar på. Som det kostar på. Om det tidigare var svårt att hinna med att planera, genomföra och utvärdera sin undervisning - som redan den hotas att drunkna i bruset av andra arbetsuppgifter - så måste jag nu lägga in en parameter som tar hänsyn till elevens särskilda problematik. Ja, det är mitt uppdrag, men var är mina förutsättningar för att genomföra det uppdraget? Var är tiden? Var är fortbildningen?

Jag kastas mellan förtvivlan och hopp. Förtvivlan över det ovan nämnda som ibland tar överhanden, men sedan hopp: vilka fantastiska människor jag arbetar med! Vilken otrolig samhällsapparat vi har att fånga upp många som mår dåligt! Visst missar vi många, men vi räddar också många! Kanske borde vi skriva mer om DET i tidningen?

Och oj, vad vi arbetar bra! Vi är fantastiska ihop. Jag gör ett bra jobb när jag jobbar med bra människor. Förhoppningsvis fungerar det i omvänd ordning också. En liten del av mig önskade bara att det skulle synas på lönen också, för den här delen av arbetet är ingenting värt i reda pengar, men bästa betalningen är när en rörd mamma berömmer och tackar för att vi visar sådan omsorg. Kvittot kommer från BUP också som talar om hur mycket som är bra. Bästa betalningen: elevens leende och en försiktig försäkran om att det nog känns lite bättre än innan.

Så går en skitjobbig men fantastisk dag utav vårt liv och kommer aldrig åter.

Manligt och kvinnligt, del 275

Inledde gårdagen med note to self: om du ställer en följdfråga när din make har sagt någonting om en generator och någon pinne som kan gå av - skyll dig själv. Jag försöker tre minuter senare skoja bort samtalet med "You had me at generator", men nej. Han bara fortsätter.

Facebook kan vara roten till mycket, kanske till och med roten till det onda i dessa dagar när man i alla fall eftersträvar jämställdhet, men tack och lov bjuder också tjänsten på fullt stöd från mina medsystrar. Där finns väninnan som är i samma läge fast där samtalen mellan henne och hennes man handlar om greppbrädor på gitarrer. Eller väninnan där hennes make (faktiskt! Gifte sig för två år sedan och har inte sagt ett pip!) kan gå igång på elektricitet. 

Mitt i detta kom min make in och undrade om vi inte skulle åka till residensstaden och köpa en värmepump till garaget. Jag kände kallsvetten bryta ut. Försökte dölja vilsenheten i min blick. Försökte le, men kände bara läpparnas okontrollerade darrningar. 

Han fick åka ensam. Jag drack kaffe hemmavid. Bävade inför hans hemkomst och mycket riktigt. Väl hemkommen meddelade han de glada nyheterna: vi var med värmepump. Det blev en flicka. Zibro. Eller Siban som vi kärleksfullt kallar henne. Det är helt okej att han har henne i garaget, att han går ut dit och pysslar om henne, men måste han tala med MIG om det? 

Jag försöker kontra med kommentarer som han kan tänkas är lika ointressanta som hans värmepumpssnack, men allt som dyker upp är Jane Austencitat. Jag är dock villig att pröva allt, så jag häver ur mig: “You are too generous to trifle with me. If your feelings are still what they were last April, tell me so at once. My affections and wishes are unchanged; but one word from you will silence me on this subject for ever.”

Kanske är Gladiator mer effektivt:  "I will have my vengeance, in this life or the next". 

Sedan valsar det här runt också och jag gillar't, både att det är poetry slam och att det är innehållsmässigt aktuellt: