Tja.

Femåringen har lekt med sitt svärd exakt hela dagen och tursamt nog har han huggit halsen av en farlig drake flera gånger. Draken var misstänkt lik vår dammsugare, men död är den i alla fall.

Åttaåringen är mest tänder och fötter. I dag har det kraschats glas till exempel. Han skulle bara hjälpa till. Han hjälper till en massa. Det slutar med att jag får städa.

Och bilen går bra?

Ja. Det gör den. Den är inte rolig att köra, men en stor fördel med en Volvo är att den kan vända på en femöring. Fantastiskt. Det slog mig i dag att jag har saknat just det.

2180 pengar för att laga ett hål. Det tog 38 minuter. Jag har inte ens tänkt klicka fram kalkylatorn för att ta reda på vad exakt landstinget har tjänat per minut. Hutlöst och vedervärdigt.

Är luft sällsynt?

Alltså, jag har ju hört att man bara ska svara på det barn frågar efter, men min femåring vill veta om luft är sällsynt.

Förslag på hur jag ska formulera den förklaringen?

Sedan, efter det att jag gjort ett trevande försök, vill han veta skillnaden mellan sällsynt och ömtålig. Jag tänker att min förklaring inte blev jättebra.

Om vi dör ska syrran få barnen, jag hurves åt tonåren och har varit kär i Lilla huset på prärien-pappan (vem har inte det?)

Jag fick en bloggutmaning av Frida. Jag antar den, besvarar den, men skickar den inte vidare = ). Min bloggbesökarlista är kort och jag surfar inte runt på samma sätt i dag som jag gjorde tidigare. Det är som om Internet har tagit slut för mig.

Åtta saker om mig, hemliga eller inte så hemliga, men här kommer de:

~ Jag tänker ofta på vilken relation jag kommer att ha till mina barn när de är vuxna. Jag tänker nog på det minst en gång om dagen. Jag tänker också på vilken relation de kommer att ha till varandra. Skräckblandad förtjusning, detta är ditt sanna ansikte.

~ Jag kommer ihåg första gången jag såg Sound of music. Mamma sa att jag skulle komma och sätta mig och jag ville inte, men hon sa att jag nog skulle tycka att filmen var bra. Det enda som upptog mina tankar efter det var hur jag skulle få tag på filmen så att jag kunde titta på den igen. Jag har i dagsläget sett den säkert trettio gånger.

~ Jag har ett filmintresse som är större än vad jag själv egentligen har förstått.

~ Jag var kär i Lilla Huset På Prärien-pappan Charles när jag var liten. Jag var också kär i Superman. Två mörkhåriga karlar med rättspatos nog att fylla var sitt århundrade.

~ Jag dagdrömmer ofta om att någon ska knacka på min dörr, eller kontakta mig på valfritt sätt, och erbjuda mig ett jobb som helt uppenbart är skräddarsytt för mig. Ett jobb som jag knappt själv har förstått att jag är ämnad för men som jag med glädje - och oväntat stort självförtroende - tar mig an.

~ Många pratar nostalgiskt om tonåren. Jag hurves. Höuwa.

~ Jag längtar till dess jag fyller fyrtio. Det verkar på många sätt vara en vacker ålder. 

~  Jag är helt irrationell när det gäller vissa saker, t.ex. flygning. Jag är inte rädd för att dö. Jag är bara orolig över hur det ska gå för barnen. När jag åkte till Italien tänkte jag att det skulle vara okej att dö, eftersom Maken fanns kvar på terra firma och kunde ta hand om barnen. När vi åkte till Sthlm hela familjen tänkte jag att det var okej att dö, eftersom alla skulle dö tillsammans om vi kraschade. När jag och maken åkte ensamma till Sthlm tänkte jag att "undrar om alla vet att syrran får barnen om vi dör?". Nåja, nu finns det här i skrift i alla fall om detta någon gång skulle inträffa. Hanna. Du får barnen. Blir det bra?

Stora polisonger, nörderi och festligt värre.

Mitt lilla barn har ramlat i en stor trappa i dag. Får man lov att vara lite tacksam över att det inte hände hemma? Femåringen ger mig nämligen skulden för allt som händer: om han slår sig när han är uppe på övervåningen så är det mitt fel trots att jag sitter nere i köket. Varför? Jo, för att JAG inte har plockat ihop hans mjukisdjur som låg ivägen för hans fötter.

Så som han anklagar mig skulle han kunna få sociala myndigheter och tjänstgörande läkare att tro att han blir misshandlad här hemma. Han har haft inte mindre än två trappincidenter här hemma den senaste veckan och jag tror att det beror på att han växer mycket just nu. Han är lite valpig. Lite klumpig. Och allt är mitt fel.

Nyss hemkommen från en fyrtioårsfest sitter jag i soffan och mår bra över hur bra det går att ha en fest utan alkohol. Det är bara trevligt, högt i tak, hög ljudvolym och många skratt. De rödbrusiga kinderna beror på varm lokal och inte för mycket innanför västen. Barn och vuxna kan på ett självklart sätt umgås och vem som helst, i alla fall om man är över 18 och har klarat körkortet, kan ta bilen hem.

När jag har konstaterat att jag inte bryr mig nämnvärt mycket om schlagern kan jag glädjas åt att jag har spelat in en version av Jane Eyre (1996) som jag nu avnjuter, denna helgens första dag och på upptakten till ett stundande lov. Den där Rochester är en labil typ, som trots sin raka hållning på många sätt är en liten pojke som måste räddas av den jungfrulika och oförstörda Jane. I den här versionen spelas den vuxna Jane av briljanta Charlotte Gainsbourg och William Hurt  är en bra Rochester, med den lilla invändningen att hans polisonger är ett nummer för stora. Han äger dock en inneboende melankoli som jag tycker passar den plågade själ han ska spela, så hejja, hejja. Slutet är lite blekt jämfört med tv-serien från 2006, men i övrigt är det en bra version. Nörderi på hög, eller låg, nivå.

Som våren efter en fimbulvinter

Jag har fått rådet att dra ner på mina ambitioner för att orka med läraryrket. Det är alltså det som är lösningen?

Det är tur att jag får betalt i annat än pengar för det jobb jag gör. I dag har det kommit från flera håll och nu får jag njuta av ett sportlov som kommit lika välkommet som våren efter en fimbulvinter.

En femårings vädjan

- Mamma. Min arm är trött och behöver en mamma som kommer och ligger hos den.

- Mamma, du måste komma och ligga hos mig.
- Nej, du får somna på egen hand i dag.
- Men min häl slår mig!

- Mamma. Mitt hjärta säger att det behöver att du kommer och ligger hos mig.

Tror någon att det är lätt att få femåringen att somna på egen hand?

Som det Harry Potter-fan jag är...

...tycker jag att vi ska skicka en Uggla till finalen. Nu bidde det inte så.

Jag har ingenting emot vita, äldre män. Må så vara Mats Ronander, men han Körberg, har han inte större yrkesstolthet än så? S.T.M.B. Så Trött Man Blir. Det är snarare självgodheten och tendensen att ta sig själv på lite för stort allvar som stör mig. Sätt en avdankad kvinna med samma tydliga åldrande och samma viktuppgång och försök få igenom den där sången. Varför tilltalas vi av det här? Och med "vi" menar jag en stor folkgrupp som jag inte kan identifiera mig med.

Och nu då? Nu ska alla under nio år gå runt och sjunga den här sången och betona JÄVLA. Så fint. Verkligen. Jättefint.

Jag är inte bitter. Bara lite trött. Mest på mig själv. Varför plågar jag ens mig själv framför det här spektaklet?

Champions Leauge och snögubbar som smälter ihjäl

Äldste sonen steg upp tidigt i morse och hann därmed se matchen PSG - Valencia innan skolan. Jag hade lovat att spela in matchen åt honom och 90 minuters Champions Leauge blev uppvärmningen inför dagens utmaningar.

Yngste sonen sitter mer och reflekterar över att han har kommit på faktumet att snögubbar smälter ihjäl när de är hungriga och dör.

Fifty Shades of jag vet inte vad, Gilla hata horan och En sekund i taget

Jag sitter här och roas, trots min feber och trots det skrala tv-utbudet. Anledningen? Jo, jag har läst Fifty shades of Grey och sitter och funderar på hur jag ska sammanfatta den läsupplevelsen. Snart insåg jag att jag nog inte kan, så jag googlade. Mycket riktigt: det visade sig att SvD:s recensent redan hade sammanfattat hela innehållet på ett föredömligt sätt.

Så gick jag till DN och de var naturligtvis snara att dra ett kulturellt strå till stacken. Bra jobbat. Inte alls krystat heller.

Jag hamnade på Youtube, där trailern till den kommande filmen bara ser sorglig ut och jag sitter och tänker att det finns duschkrämsreklam som är sexigare än det där. Jag har ingenting mer att tillägga.

Det skrivs däremot mycket bra ungdomslitteratur och två nyligen utlästa böcker är Gilla "Hata horan" av Johanna Nilsson och En sekund i taget av Sofia Nordin. Mer om dessa i Bokgalleriet.

Temperaturen är hög uti...

Maken: -...bla, bla, bla... egentligen inte så invecklat utan bla, bla, bla... freon är ju bäst bla, bla, bla... och det handlar om tryck och temperatur som bla, bla, bla... så med rätt tryck kan man bla, bla, bla... 

Jag: nickar, ler vid rätt tillfälle. Tänker: det här skulle jag aldrig kunna återberätta. Inte ens om mitt liv hängde på det. Så otroligt ointressant. Men han är ju gullig. Tur.

Med det här intresset för temperaturmätningar förväntar jag mig att när som helst få en mätare uppkörd i ...

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg skriver om föräldrarnas historia: om hur varje väg in i Auschwitz var ett helvete samtidigt som varje väg därifrån var ett mirakel. Mer om detta i Bokgalleriet.

Detta är en viktig bok. Alla böcker om den här mörka perioden i mänsklighetens historia är viktiga. De måste lyftas fram, diskuteras, delas.

Sådana här böcker har en speciell plats i mitt hjärta och har så haft sedan tonåren. Jag trodde nog först att det var en fas, men den är långvarig i så fall. Jag har aldrig tyckt om att frossa i andra människors lidande, utan värjer mig nog hellre för det, utan det jag tycker är så fantastiskt är berättelserna om överlevnaden, strategierna, hjältarna som ingrep, trots att de riskerade sina egna liv.

Titta gärna in på Forum för levande historia. Det finns mycket läsvärt där ute.

Torka aldrig tårar... del 2: Sjukdomen.

Torka aldrig tårar utan handskar, del 2: Sjukdomen. Läst och kommenterad i Bokgalleriet.

Bild från förlaget.

Verksamheten tillåter inte längre.

Jag har ringt till sonens rektor i dag och samtalat om personalfrågor, eftersom en personal fick sköta förskoleavdelningen en hel dag förra veckan när vikarie inte fanns att få för den andra som var sjuk. I detta ingår också att sätta sig ner och ringa vikarieanskaffningen och i värsta fall enskilda namn i jakten på en villig vikarie.

För något år sedan när svininfluensahotet hägrade fanns det en handlingsplan för att ringa hem föräldrar och i värsta fall stänga avdelningen om personal inte fanns att få tag på. Jag förstår inte skillnaden, svininfluensaepidemi eller inte, för om det inte finns personal kan verksamheten inte fungera. Personalen på förskolan är fantastisk och samtalet var inte menat som kritik. Vi hade ett trevligt och konstruktivt samtal och jag önskar att fler skulle ringa och påtala situationen, eftersom det verkar bita bättre om föräldrar/vårdnadshavare ringer än om personalen själva tar upp problemet.

Mycket av det jag ville tala med rektorn om förstår jag ju är personalfrågor som jag inte har med att göra, men jag nämnde dem ändå, eftersom jag ändå sitter här och tänker att man inte bara kan se på problemet från ett håll. Jag vet ju att pedagogen inte får någon kompensation som stämmer i paritet med arbetet hon har fått utföra.

Betänk ändå vilken skillnad det är i ett sådant här läge om man jämför med personaltätheten för bara något år sedan. Då klarade man av att gå en person kort. Då hade man möjlighet att plocka ut kompledighet när verksamheten tillät. Verksamheten tillåter inte längre. Den här kommunen har på ett mycket effektivt sätt gjort sig av med varenda barnskötare.

Ingen kommer att höja rösten om jag blir hemringd från mitt jobb. Inte jag och inte min rektor. Frågan är vad som skulle hända om skiftarbetaren på fabriken med de ymniga utsläppen blev hemringd? Eller kirurgen? Eller kärnfysikern? Snöröjaren? En lika intressant fråga är hur många av dessa som skulle arbeta en dag helt och hållet på egen hand om han eller hon stod helt utan kollega. Kirurgen gör det inte. Inte fabriksarbetaren heller. Snöröjaren skulle i alla fall inte jag vilja ha ute på vägarna om ingen kunde byta av honom så att han eller hon fick vila. På samma sätt finns det varken rim eller reson i att en ensam människa ska ha ansvar för 15 barn under en hel arbetsdag.

Det skulle vara intressant, det är allt jag säger. I kugghjulet som snurrar i samhällshjulet behövs alla: lokalvårdarna, ekonomerna, chaufförerna, snöröjarna, pedagogerna, socialarbetarna...

Äntligen lite bladblädder

Äntligen har det blivit lite bladblädder här hemma. Boken om Joe avslutades i dag och i morgon är det äntligen recensionsdag för uppföljningen till Matchad, Korsad.

Mer om Joe i Bokgalleriet.

En man som heter Ove leder fortfarande läsupplevelseligan i år.