Överraskningseffekten är sällsynt i dag. Vi har sett det mesta. Läst det mesta. Du har dock inte läst det här. Du har inte mött mannen med de syrliga kommentarerna. Mannen med ett speciellt hjärta. Mannen som genom sitt liv gjort både det ena och det andra utan att tycka att det är någonting att hänga upp sig på. Som inte förväntar sig något diplom eller någon medalj. Mannen som inte är för gammal för att ändra på sig. Möt den här mannen. En man som heter Ove.
Värmen! Ståpälsen på åtminstone två ställen i boken. Tårarna och skratten. Jag vågar påstå att det här kan bli årets mest överraskande läsupplevelse och det är bara januari!
...när man under en halvtimme får höra treorna diskutera fri abort under en religionslektion. På något märkligt sätt är de både nyanserade och svartvita. Då kommer jag ihåg varför jag inte vill jobba med någonting annat. Det har inte varit lika tydligt under den senaste tiden.
När andra skriver (på Facebook) att de har satt sig ned med en kopp te verkar det alltid så mysigt. Lite finkulturellt eftertänksamt så där på eftermiddagen när skymningen sakta faller och klockans tickande i bakgrunden påminner om att tiden går utan att vi lyckas lösa dess gåta. Jag sitter bara här, med mitt te visserligen, och undrar vad man ska göra nu. Inte särskilt mysigt alls.
Vi har precis skickat iväg Audin till den sista vilan. Bärgarn kom, såg och svor över röran. Svärfar och grannen parkerade tätt intill med sina traktorer och där var alla fördomar om Norrbotten bekräftade. Traktorträff med storsnus i centrum av byn, dvs. vid postlådorna.
Samtidigt kan jag förundras över hur mycket trevligt folk det finns. Bärgarn, försäkringskvinnan, grannar och annat löst folk. Tack och lov för det. Huvva skit bara att det ska letas ny bil nu då.
Mannen åkte iväg till jobbet.
Mannen kom tillbaka.
Mannen berättade att bilen hade brunnit.
Mannen sade, så där lite i förbigående, att han hade lyckats rädda en bilbarnstol.
Jag stirrade på mannen.
Jag tyckte att han levererade nyheten ungefär i samma tonläge som när han säger att han har köpt chips, med den skillnaden att han såg ut att vilja ha en helt annan reaktion.
Jag tänker bara nu att det blir jättetråkigt att behöva hitta en annan bil, men inte lika tråkigt som att behöva kontakta försäkringsbolaget.
Jag önskar i nuläget att det var cittran som hade brunnit, men det var finaudin. Fina Audin som vi köpte av en kvinna som hade servat den regelbundet, som bara hade kört ett par hundra mil varje år och som inte ville sälja den röda pärlan. Elfel, batterihaveri... Vad det än var som orsakade eländet så är det så eländigt att jag bara suckar, samtidigt som jag är glad över att det inte hände någonting värre.
Sättet min son ligger i tandläkarstolen vid femårsundersökningen säger en del om hur han är som person. Med händerna knäppta bakom nacken tittar han rakt in i den andres ögon och strax därefter fyrar han av ett stort leende.
När det är dags att välja en liten sak, eftersom han har varit så duktig, blir det en guldring med en grön sten infattad mitt på. Den kan, enligt snartfemåringens utsago, både skjuta laser och göra dig osynlig. Praktiskt.
Ni vet den där känslan man får när man tror att man har råkat åka hemifrån och lämnat garagedörren öppen i 28 graders kyla så att vattenmätaren har frusit sönder? Det är ingenting mot för känslan när man inser att någon annans hemmasnickrade garagedörröppnarapp har en bugg och att det är den som är boven i sönderfrysningsdramat. Jag säger inte att den hemmasnickrande garagedörröppnarappsuppfinnaren är min man, men det skulle kunna vara så.
Hur schysst är det då av mig att hänga ut denne person här? Under de två dagar vi trodde att det var jag som rådde för missödet var det ingen som andades ett ljud om det. Det ska han ha cred för.
Jag läste ett sådant intressant inlägg i dag. Det handlade om en man som satt på en tunnelbanestation i Washinton DC och spelade violin. Det var en kall januarimorgon och han spelade sex Bachstycken under ca 45 minuter. Under denna tid, i värsta rusningen, beräknades 1100 människor passera violinisten, de flesta av dem på väg till sitt arbete.
De som var mest intresserade av att lyssna verkade vara barnen, men de blev genast påskyndade av sina stressade föräldrar. Endast sex personer stannade upp och lyssnade, cirka 20 gav musikern pengar och när han hade spelat färdigt hade han tjänat 32 dollar. Ingen applåderade och ingen gav honom någon särskild uppmärksamhet.
Ingen kände till att violinisten hette Joshua Bell, en av världens mest begåvade musiker. Han hade spelat ett av de mest invecklade verken som någonsin skrivits och gjort detta på en fiol värd 3,5 miljoner dollar.
Två dagar innan tunnelbanespelningen hade Joshua Bell spelat på ett utsålt konserthus i Boston där varje plats i genomsnitt kostade 100 dollar. Spelningen i tunnelbanan var ett socialt experiment i Washington Posts regi för att undersöka människors syn, smak och prioriteringar. Uppfattar människor skönhet i en vanlig, ordinär miljö vid en kanske olämplig tidpunkt? Uppskattar vi det? Känner vi igen talang i oväntade sammanhang? Här finns en oerhört underhållande artikel från just Washington Post som visar på efterspelet.
Slutsatsen, eller i alla fall frågan som ställdes för att försöka komma fram till en sådan, blev: om vi inte kan stanna till ett ögonblick och lyssna när en av världens bästa musiker spelar någonting som kan anses vara bland den bästa musik som skrivits, vad är det då mer vi missar?
Jag tyckte att den här berättelsen var så intressant! Visst kan vi allihop skriva under på det? Stanna upp och lukta på rosorna. Eller titta på snökristallerna. Lyssna på Euskefeurat. Häpnas över det fantastiska ljuset ute. Njut av Västerbottensosten.
Jag kommer också att tänka på mig själv när jag går på loppis och letar det där fyndet. Kanske spelar det ingen roll om det står Rörstrand, Stig Lindberg eller Lisa Larsson under den där pjäsen, utan huvudsaken är att jag tycker att den är fin.
Jag rättar och rättar och rättar och rättar. Rättar elevarbeten. Det är jobbigt men också mycket trevligt. Mindre trevligt är det när jag ser att eleven har fuskat - och fuskar gör de. Det är främst bokkommentarer och sätten varierar. Jag ska inte beskriva dem alla, för då blir det här bara tips för ännu inte upplysta, men med grundläggande kunskaper i engelska kan jag snabbt hitta sådant de har stulit t.ex. från Sparknotes. Det tar bara så förtvivlat mycket tid. Eleven har fuskat, men bevisbördan ligger på mig.
I tisdags fick jag nog, slutade rätta och tog upp frågan med klasserna. Där och då bestämde jag mig för att erbjuda följande alternativ:
- Ni som har fuskat vet vilka ni är. För rättvisans skull, och för rättningsbördans skull, ger jag erbjudandet att lämna in en ny text senast på fredag och då ställer jag inga frågor. Jag byter ut den nya texten mot den i rättningshögen och sedan talar vi inte med om den saken.
Jag visste om fem fusk. Det kom in sju nya texter. Nu är det bara att börja om.
Rättning och fusk. Fuskrättning.
Det här gör mig tårögd. Glädje. Överraskning. Överrumpling. Musik. Inte vilken som helst, utan fantastisk musik. När jag väl har tittat på en flashmob kan jag bli fast på Youtube hur länge som helst. Titta här. Eller här och här, exempel från Sverige. Den här är också bra och den har jag lagt upp förr.
...så kan man ägna några minuter åt att titta på de här bilderna. Det är allt ifrån kristna i Chicago som ber om ursäkt för hur de har behandlat homosexuella samt reaktionen de får, till människor som riskerar liv och hälsa för att rädda en annan människa eller ett utsatt djur.
Någon har skrivit ett brev och någon ger bort böcker till den som inte kan betala. En hemlös människa får ett par skor. Ett undrande barns brev blir bemött med respekt och ett passande presentkort. En skadad människa får hjälp av en annan.
Hemlösa får mat på Subway och arbetslösa får en gratis kemtvätt. En general får en kram av en protesterande motståndare och en barnfamilj blir bjudna på middag.
Vi behöver balsamera själen emellanåt. Inte minst jag, så krass och cynisk som jag har varit i veckan.
Yngste sonen undrar vad ett diadem är.
Maken förklarar: - Det är som hörselkåpor utan kåpor.
- Aha!
(Apropå att Harry Potter letar horrokruxer och har kommit på att Rowena Ravenclaws diadem är en utav dem. Bilden föreställer inte diademet, utan är lånad från CO:s hemsida.)
I ett annat universum, med andra arbetskamrater och med andra vänner hade det här varit någonting att skämmas för. Kanske hade det också varit läge att söka psykiatrisk hjälp. Kanske hade jag fått diagnosen verklighetsflykt. Utan tvekan hade jag fått något sorts förbud utfärdat och med detta en passande medicin. Austen-antabus, heter den ännu icke pantenterade tabletten som får dig att må dåligt om du tittar på en filmatisering av Austen. Men jag mår inte dåligt. Det närmaste jag kommer Austen-antabus är när min make kommer i närheten, kliar sig förvirrat i nacken och säger: - Alltså... vad tittar du på?
Ja, alltså... hur ska jag förklara det? Det är några kvinnor som sitter där. Det finns ingenting som tyder på att de vet vad som pågår utanför det egna hemmet eller den egna trädgården, men däremot har de hört talas om någon som har flyttat in i gården bredvid. Någon som kanske har 5000 pund om året. Och det är ju... spännande.
Jag har klämt Stolthet och fördom för kanske, och jag skojar inte, 37:e gången. Kiera Nightley är inte storfavorit, men hon vinner med en noslängd framför Anne "hejjagharjättestorarådjursögonsomjagblinkarmednu" Hathaway. Jag ska inte sitta och mala sönder filmen, men skulle kunna hoppa till 1.08:28. Jag säger ingenting mer än att det är det gyllene snittet i den här filmen. Att huvudpersonsinnehavaren sedan står med ett lätt underbett i motljus i slutet vägs upp av just den här scenen. Skynda, skynda, titta, titta om ni inte redan har gjort det och inte redan vet vad jag menar. Det finns en länk här, men man förstår inte storheten om man inte redan har sett hela filmen.
Dame Judy Dench är naturligtvis fantastisk och stjäl showen i alla scener hon medverkar i, även om hon inte syns till i just det här klippet.
Så, på så sätt kan man må lite bättre och med fantastiska människor runt omkring sig behöver man inte skämmas det minsta och man behöver inte heller oroa sig för att behöva ta Austen-antabus.
904 sidors läsning som har erbjudit både underhållande och långsamt berättande. Jag körde fast någonstans vid sidan 350, men skam den som ger sig. I dag är jag glad över att jag fortsatte.
Ett superhemligt amerikanskt experiment går fel och ett farligt virus sprider sig snabbt över kontinenten. Viruset orsakar... ja, vi kan väl kalla det personlighetsförändringar och dessa gör att hela staten mer eller mindre ödeläggs. Kvar finns små samhällen som måste sluta sina murar kring det lilla som finns kvar att bevara, men det är mycket olika hur människorna i samhället ser på livet. Vissa har inget framtidshopp medan andra skjuter verkligheten ifrån sig. Ytterligare andra lever livet med tillförsikt och sedan finns det de som vill ta reda på mer. När en flicka en dag dyker upp från ingenstans förändras tillvaron ännu en gång och det står klart att det finns ett uppdrag att utföra.
Originaltiteln är The passage och hade jag inte vetat detta skulle nog den delen av boken, som dyker upp någonstans vid sidan 800, gått mig förbi. Nu hakar jag inte helt och hållet upp mig på den svenska titeln Flickan från ingenstans, även om den översättningen sprider ett mystiskt sken över varje del av innehållet.
Det har tydligen kommit ut en fortsättning nu, The Twelve, men jag är nog inte redo att fortsätta läsningen på engelska. Jag kommer dock att läsa den.
Kollegorna på jobbet skulle säkert ha en del att säga, både om konstruktion och hållfasthet, men jag och sonen är nöjda. Vi passar på att använda oss av sådant som inte är en bristvara: snö.
Vi har sköna dagar hemmavid och det spelas, ses film, äts, läses och diskas. Herreminje vad mycket disk en fyrfamilj genererar!
Maken har dammat av sina nördigaste färdigheter och mäter temperaturer i parti och minut. Ute, inne, i acktanken, i utbyggnaden, på golvet, i armhålan...
I dag har jag sett The Hobbit; en oväntad resa. Nästan tre timmar lång satt jag, med mina korta ben, och tittade på fantastiska vyer genom lånade 3D-glasögon. Mr Thornton var med och gjorde det hela mycket sevärt, trots att hans aristokratiska profil ändrats något.
