Det är ont om Ove därute

När det är påsk i det här huset kan dagen till exempel börja med att en femåring härmar en uggla i sängen när han vaknar. En åttaåring kan vakna galet tidigt, gå ner ensam för att äta en macka och läsa ett kapitel ur en Harry Potter-bok. 

Femåringen har feberyrat i natt och ömsom bett mig ligga hos honom i sängen, ömsom kört bort mig därifrån. När han är riktigt dålig bjuder han till och med sin pappa på en kram. 

Hockeyn är tittad på och jag konstaterar att det är underhållande om än intelligensbefriat. I vilken annan sport skulle det vara okej att åka fram så hotfullt mot en domare? I vilken annan sport skulle det vara okej att slåss med knytnävar? I vilken annan sport kan du tacklas på det där sättet och riva ner applåder? 

Jag försöker läsa en bok, Haren med bärnstensögon, men det går verkligen inte. Jag behöver någonting lättsmält. Jag behöver en Ove. Det är bara synd att det är så ont om Ove där ute. 

Intouchables - En oväntad vänskap

Jag har sett En oväntad vänskap och vrider mig av skratt. Det finns utrymme för många olika känslor när  man ser den här filmen, men just skrattet! Det var länge sedan jag skrattade så att jag grät - och detta alldeles på egen hand.

Jag var tvungen att visa min man. Han ville till att fnysa lite så fort jag nämnde "fransk film" och "opera" men just den scenen, när den rike aristokraten och hans följeslagare ska gå på opera - den är obetalbar. De ser inte ut att spela, någon utav dem, för de ser verkligen ut att ha hur roligt som helst.

Den här är ett måste på "att se"-listan.

Klappjakt på liten fröken

En kollega sade det bäst: klappjakt på liten fröken. Företeelsen där stora pojkar med hundögon söker upp sin lilla fröken och med bedjande blick undrar om det finns någonting att göra åt det där IG:t.

27 elever i en klass. 15 IG-varnade. Två av dem är flickor. 25 elever i en annan klass. 11 st är IG-varnade. Samtliga pojkar. Frånvaron är hög. En utav dem har somnat på en av mina lektioner, men det var också sista gången han gjorde det. De är allihopa över 18 år. Alltså myndiga. Alltså röstberättigade. Det finns så mycket i allt detta som gör mig beklämd. Som ger lite svid i magen.

Men de är ju rara också. De har rent ut sagt urusla bortförklaringar till varför de inte har klarat av kursen på utsatt tid. De visar förståelse (i alla fall påmålad sådan) för min arbetssituation och ber om ursäkt för den ökade arbetsbördan. Jag står inför två val:

1. Att säga tyvärr. Bussen har gått. Tåget har åkt. Den tjocka damen har sjungit. Då får jag istället skriva brev till BUN och förklara varför var och en av mina elever har fått IG och jag ska motivera vad jag har gjort för anpassningar, vad jag har gjort för bedömningar, vad JAG har gjort. Inte hur hög frånvaron har varit på eleverna. Inte hur hög aktivitet de har visat på lektionerna. Inte hur mycket tid de har lagt ner på att studera inför prov. Det är märkligt mitt jobb. Status? Nej. Inte ens med legitimation. Inte så länge jag är den som behandlas som den ifrågasatta i sådana här situationer.

2. Att säga okej. Jag har haft två minuters lunch i dag. 8.00-9.10 ägnades åt muntliga omprov. 9.10-11.15 hade en klass prov. 11.15-12.13 muntliga omprov för ett nytt gäng elever. 12.15-15.05 lektioner med tio minuters rast vid 14.00. Den gick åt till att rätta prov.

Nu sitter jag här, med fler elever inbokade för muntliga omprov och tänker att jag gör fel hur jag än gör. Jag sitter också och har rättat 43 av 45 prov och de här två sista tar knäcken på mig. Resultaten är fantastiska - två har godkänt, hälften har VG och resten MVG. Ändå funderar jag över vad jag ska göra annorlunda till nästa år. Nästa år kommer inte att bli så här, för den här omgången avgångselever måste vara en särskild sort. Det finns fantastiska elever där också, men tyvärr äts de upp av den stora massan som inte fungerar.

Nu sitter jag här och rättning pågår medan blyertsförgiftning uppstår. Min hand är blyertsfärgad, till femåringens stora glädje. Han tycker att jag ser ut som Dumbledore i filmen Halvblodsprinsen. Dumbledores hand är förtvinad av svart magi och om det finns fler likheter så borde jag ha högst ett år kvar att leva. Önska mig lycka till.

Fördärvade skitkropp

Ni vet hur man liksom bara tar för givet att ens kropp ska fungera bra. Hur man tänker att den inte ska hålla på och få utslag och klia och ge dig frossa och ledvärk? Man tar också för givet att det ska bli bättre med tabletter som man efter många om och men och sorger och bedrövelser har fått av en förstående doktor och man tar för givet att det ska bli bättre eller åtminstone inte lika dåligt som innan? 

Det fungerar värdevärdevärdelöst och jag funderar på allvar på att gå och hugga upp en isvak i träsket för att testa om kallbad kan göra någon skillnad. Återkommer med utvärdering. 

Serie, rättning, skandal

En serie som skulle kunna vara hur banal som helst har visat sig vara ett mycket underhållande tidsfördriv. Revenge har huvudpersonen Emily Thorne (bara efternamnet visar väl på hur mycket horn i sidan hon har till sina antagonister) som är en riktigt förfinad Lisbeth Salander. Hon är bra på datorer, har osinligt mycket pengar, tränar kampsport och har ett förfinat sätt passande the Hamptons. På rikemansrivieran trängs alla de personer som har varit involverade i smutskastningen av hennes nyligen bortgångne far och nu är det alltså dags att hämnas.

Jag har undermedvetet glömt all rättning på skolan i dag. Jag var så taggad på att rätta klart, men nu bidde det inte så. Jag får vara sjukt effektiv i morgon istället.

Jag hade också tänkt göra tidig kväll, men av någon anledning slogs hockeyn igång och skandalmatchen (nåja) är ett faktum.

En nunna och en skogshuggare gick på 40-årsfest...

...resten av den berättelsen får ni hitta på själva. Jag och maken vet vad som hände för oss i alla fall och vi hade jätteroligt.

Mitt norrbottniska jag ger samtalsstöd i form av att säga uppmuntrande "ja" när andra (i det här fallet stockholmare och boende söder om vår kungliga hufvudstad) berättar sina roliga historier. De söderboende misstar dock mina "ja" för "va" och berättar därför allting för mig två gånger. Kul kväll, i dubbel bemärkelse.

Vid mitt bord på ovan nämnda fyrtioårsfest satt en bedrägeriutredare vid American Express, eller AmEx som man tydligen säger om man är inom branschen; en tvättäkta helsingborgare med fyra barn som reser runt och analyserar data; en umebo som avundas människor med två bilar; en maringeolog som kan imponerande många 80-talshittar; en gotländsk barnmorska med samma erfarenhet som jag har när det gäller utomkvedshavandeskap, samt sist, men inte minst; en kvinna som jag knappt hann tala med eftersom AmEx-utredaren sällan kom till poängen.

I övrigt var jubilarens två kusiner, för kvällen vid namn Lili och Sussie, den stora behållningen.

Tidsuppfattning

Femåringen lämnades ensam i en kvart när jag skulle hämta storebroren. När vi kom hem sa han: - Jaha. Där är ni. Jag trodde att ni hade somnat eller blivit döda.

200 knyck och fotbollsoraklet från Malmberget

Den här veckan har gått i 200 knyck. Bra och mindre bra. Heaven and hell. Det har varit bokklubb och kompismiddag och läkarbesök och pianoackompanjemang och barn och skjutsning och grillning och åkning i backen och hej vad det går. Trevligt och utmattande.

Så här på en småmulen söndag kan man skicka ut alla manliga familjemedlemmar i pulkabacken medan man själv "bara ska koka lite kaffe" (låta det ta ungefär en halvtimme) och läsa artiklar av Erik Niva. Niva, detta malmbergska sportorakel som med sprakande formuleringar kan röra och engagera med ord. Nu senast har jag läst hans beskrivning av fotbollen i Sydamerika och om hur supporterklubbarna har skaffat sig större makt än klubbägarna. Den finns att läsa här.

Hur man räddar en torsdag när allt hopp verkar vara ute.

Samtal vid lunchbordet:
Kollegan Jörgen - Bla, bla, bla som katederundervisning och bla bla bla...
Kollektiv inandning av chock av resten av kollegiet. Jag stelnar till, vänder mig om och skriker:
- Rektorn! Jörgen svärde! Han sa katederundervisning!

Ibland kan bara galghumorn rädda en torsdag.

100%

I dag var dagen. Uppdraget slutfört. Spelet till 100% utspelat. 5 miljarder i sparade pengar. Det är stort.

Pavlovs hundar och mina pojkar

Jag sitter och laddar inför jobbcomebacken i morgon. Efter en veckas lov och en dags föräldraledigt är det dags för mellanakten: veckorna mellan ett och ett annat lov. Mina tisdagar och onsdagar är så uppbyggda att de motsvarar den sjunde kretsen i Dantes helvetestratt. Det är tufft, med andra ord. Torsdag och fredag är däremot trevliga, vilket kan behövas inför den stundande bokklubbsträffen.

Mina barn säger mamma tills jag tror att de driver med mig. För att illustrera för dem hur frustrerande jag kan tycka att det är ibland sitter jag nu och spelar munspel för dem. De vet inte vart de ska ta vägen. De håller på att bli tokiga. Moahahahaha. Jag tror att poängen gick fram. Nu tror jag att jag ska spela munspel för dem varenda gång de säger mamma. Pavlovs hundar - klocka - mat. Mina pojkar - mamma - munspel. Betingelser i dess renaste form.

En vacker dag blir ingenting som man har tänkt sig.

Jag sitter och spotifyar och hamnar mitt i Lars Winnerbäck. "En vacker dag blir ingenting som man har tänkt sig." Det är ganska lysande.

Magikerna - men var är whiskyn?

Magikerna, beskriven av  George R.R. Martin, författaren bakom Game of Thrones, som att "Magikerna förhåller sig till Harry Potter som ett glas irländsk whisky förhåller sig till en kopp svagt te." Inte lätt att hålla nere förväntingarna en sådan gång. Nu när boken är utläst undrar jag ändå var whiskyn är. Mer om detta i Bokgalleriet.

Annars då? Tja. Vi njuter av fredagen efter en dag på Teknikens Hus. Med en morfar på plats blir det inte tresiffriga gånger barnen säger "mamma" utan nu ropas det "morfar" istället. Vi hade kunnat kalla stället Lillpite, eftersom tre fjärdedelar utgjordes av pitebor. Nåja. Sämre kan man ha det än att trängas med schLugt foLk.