tisdag 29 maj 2012

Lite får man ju tåla.

Jag sitter och sammanfattar läget inför terminsslutet och ångesten är tydligen även min arvedel. Per Lagerkvist skrev "Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen." och så var man inte ensam om den saken heller. Skönt. Eller oroande. Typ.

Sammanfattning av året:
Årets värsta: När jag och kvinnliga kollegan var på konferens med jobbet för att möta branschen och finna eventuella samarbetsdelar att erbjuda eleverna. Vi var i numerärt underläge rent könsmässigt och det som till en början bara var en subtil känsla blev snart rent uttalad när pösigaste gubben tog till orda och sa:
- Ja, vi ska väl ha någon som skriver anteckningar också. Vad säger du tjejen?

Vad jag gjorde? Jag svarade: - Å inte det.
Om han slutade? Skulle inte tro det. Till slut reste vi oss upp, jag och kvinnliga kollegan. Vi gick därifrån. Utskällningen vi fick från vår egen ledning var det värt.

Årets bästa: Berömmet för väl utvecklande och arbetssparande dokument. Är det någonting vi behöver just nu så är det sådant som skär ner på arbetstimmarna och det känns som om mitt upplägg har fungerat.

Veckans bästa: En elev som har genomfört sitt buddhism-experiment genom att ställa upp det som en ekvation. Det är bara mina naturvetare och teknikare som kommer undan med en sådan lösning.

Dagens bästa: sköna, galghumoristiska skratt med kollegor som är lika nära nervösa sammanbrottets rand som jag är.

Ingen löneförhöjning i sikte. Ingen tjänstefördelning i sikte heller. Det känns symptomatiskt. 55 timmar övertid är nedlagda bara i rättning av ettornas nationella prov. Kompensation för att ha jobbat 90 timmar en vecka men bara ha betalt för 45? Nej, varför det? Det här yrket är mer ett kall än någonting annat, tydligen. Och enligt domen i Kiruna är det att likställa med polisyrket och "lite får man ju tåla", som domen löd.

lördag 26 maj 2012

Bruten med inte av

Vintern har gått hårt åt mina äppelträd och det yngsta har två ganska stora grenar som brutits av under snöns tyngd. Jag beklagade mig på jobbet och var redo att begråta förlusten, när kollegan - den mycket entusiastiske biologen - oförstående tittade på mig.
- Inte ska det vara något problem.

Därpå följde en halvtimmes äppelträdsvård, med tre engagerade insatta, där det ritades, skissades och materialdiskuterades. Nu har jag följt deras råd och står med en stukad apel som förhoppningsvis ska klara sig. Men har jag gjort rätt? Gjorde jag tillräckligt djupt, men inte för nära (hur nu det skulle gå till)?

Jag skulle behöva ett journummer till ovan nämnda biolog. Jag har prövat att telepatiskt skicka ett nödmeddelande, men han har fortfarande inte hört av sig. Någonting säger mig att naturvetaren inte riktigt svarar på en sådan pseudovetenskaplig kommunikationsform, men jag är redo att ta till alla medel.

torsdag 24 maj 2012

Bockarna Bruse på badhuset

Vi vrålar av skratt här på kvällarna när vi läser Bockarna Bruse på badhuset. Ta en klassisk saga, förlägg den till ett äventyrsbad och blanda in lite anglicismer och du har en dunderhit. Mer om boken i Bokgalleriet.

tisdag 22 maj 2012

Å! Den är jag bra på!

Jag hade fasat lite inför dagens tandläkarbesök, eftersom jag över telefonen hade fått beskedet ev. rotfyllning. Det visade sig vara inflammerat tandkött och jag log stort med alla mina orotfyllda tänder. Tandläkaren presenterade mig för en ung tandhygieniststuderande som, utan kostnad, ville öva på just tandhygien i min mun. Jag sa ingenting om att min personliga teori är att tandhygienister i grund och botten måste vara fasansfulla, sadistiska människor. Jag tänkte att hon kanske ser så trevlig ut just för att hon får utlopp för sina mörkare sidor genom att få vara sadistisk i någons mun. Det kanske är det som är att ha balans i livet.

Parallell till läraryrket. Kanske måste man vara lite sadistiskt lagd för att jobba som pedagog också? Den här tiden är både värst och bäst. Värst på grund av arbetsanhopningen och elever med betygsångest; bäst på grund av att man på så många sätt får skörda det som tidigare såtts.

Vi har varit på förskolans vårfest i dag. Barnen skulle bland annat sjunga några sånger och när det var dags för Bondgårdssången sprack fyraåringen upp i ett stort leende och utropade:
- Å! Den är jag bra på!

Som jag önskar att han aldrig kommer att tappa den inställningen.

söndag 20 maj 2012

Ingen Shwarz direkt

Jag flyttade på en resårmadrass i går, tappade den på foten och mumlade länge och väl allsköns fula ord. Jag må säga pungbjörn och träskmonster när jag blir galen, men i mitt inre är det helt andra ord. Nåja. På foten, alltså, så i dag sitter jag med ett duktigt blåmärke.

I förra programmet av Mästarnas mästare visades en idrottsresumé om Stefan Schwarz och jag kommer osökt att tänka på Hasse & Tages Spik i foten. Vad är en resårmadrass på foten mot att bryta benet på fotbollsplanen? Schwarz ruskade lite på sig, försökte göra några rusher, men insåg att det inte var någon idé när benet bara lade sig i 90 grader. Vad är en resårmadrass på foten mot att slita av hälsenan och knappt haltande gå av planen? Vilken människa gör så?

Den där mannen ger mig fortfarande gåshud. Bilderna från englandsmatchen när det står klart att domarna mer bara är utplacerade för syns skull och Schwarz menar att man måste stå upp för laget, så föds den där känslan jag kommer ihåg att jag hade när jag såg fotboll under 90-talet. Jag tror, ta mig rackarn, att killen är en superhjälte. Han har superkrafter i alla fall, den saken är säker.

lördag 19 maj 2012

En sovaöverkompis

Vi har en sovaöverkompis här i natt. Barnen var ute till sent på kvällen och högg av varandra benen med svärd innan de kom in och, likt pirayor, kastade sig över kvällsmaten. Nattningen blev underbar och kort, eftersom di små tvärdog i sina sängar, utmattade och utslagna. Jag använder alla tautologier jag kommer på, bara för att vara extra tydlig.

Jag försökte spela Rumble samtidigt som jag såg Champions-leaguefinalen, men kom på att det inte var någon bra kombination. När jag var inne i min egen match så missade jag det bästa från fotbollsmatchen och när jag tittade upp på tv-n hade jag svårt att sedan återvända till min ordmatch.

Det jag också har kommit på är att någon faktiskt har till arbetsuppgift att sitta och räkna hur många rättslagna passningar varje lag slår varje match. DET jobbet vill jag ha! Vem ska jag skicka ansökan till? EM närmar sig och sommaren kan knappast börja bättre.

fredag 18 maj 2012

What a difference some rain makes

När det regnar kan man gå ut på gårdsplanen och samla maskar. Med man menar jag naturligtvis barn. Jag har någonting fundamentalt emot allt som krälar och ålar. Med lite terapi kanske man skulle kunna komma fram till något sorts svar som talar om varför jag inte ens klarar av att plocka upp en mask från marken. Jag intalade mig i dag att jag skulle pröva, men jag bara hurves.

Mamma uppvaktades i går och jag är så glad över att en av alla hemligheter jag går och bär på har fått avslöjas. Att vara hemlighetsbärare tar ut sin rätt. Nu har hon fått ett stycke citronträd och en iPad, så gårdagen gick åt att navigera på läsplattan och läsa in skötselråd för ett kinkigt medelhavsträd.

Jag älskar regn så det här är en bra dag.

onsdag 16 maj 2012

Jag har haft islamprov med treorna och har skrivit under provet med orden: det här kommer att gå bra, In šaʾ Allāh (om Gud vill). En elev skrev en egen hälsning: Han tyck int om mej. Ingen elev har dock skrivit att muslimen gör som koreanen säger. Annars brukar det vara åtminstone en som slinter med pennan på det sättet.

måndag 14 maj 2012

Youtubeknarkar

Jag sitter och youtubeknarkar. Jag kan inte sluta. Jag tänker "Bara en till. Jag kan sluta när jag vill", men det blir bara mer och mer. Fler klipp. Jag missköter jobbet, glömmer av att jag har barn... Nej, där är jag inte ännu, men vem vet var det kommer att sluta.

Kjell Bergkvist som begravningsentreprenör i filmen Bästa sommaren. Han levererar den ena kungliga kommentaren efter den andra och till slut sitter man där och både skrattar och gråter. Här är det fina slutet. Med risk för svordomsöverdos (som alltid i svenska filmer) måste man ändå roas av slutrepliken:
- Ja, dig har jag aldrig tyckt om din jävel. Ska jag begrava dig levande? Dra åt helvete med er!

Ellen Degeneres öppningsmonolog när hon var värd för Oscarsgalan 2007. Se den här. Se den och förundras över hur mycket humor det går att få ihop på fem minuter.

Jack Black och Will Ferrell har skrivit en text till sången som spelas när man vill att pristagaren ska gå av scenen. Man måste gilla Black för att tycka att det här är roligt.

Allt med Hugh Laurie är roligt, men när han går upp på en scen för att ta emot priser så är han oslagbar. Titta här, eller njut av samspelet mellan Laurie och Helen Mirren här.

Även om jag inte är någon stor beundrare av Jim Carrey så är hans hyllningstal till Meryl Streep fantastiskt roligt. Det finns här.

Sedan är det någonting med flashmobbar som jag finner helt oemotståndligt. Det här kan vara den bästa.

söndag 13 maj 2012

Jägarna 2

Jag och maken har sett Jägarna 2 och kan konstatera att...

...filmen nog är innehavare av något sorts svordomsrekord.

...Norra skogsägarna var en av huvudsponsorena, ingen tvekan om den saken.

...Stormare är bra. Riktigt bra. Fargo-bra.

...våld i svensk film är jobbigare än liknande våld i amerikansk film.

Och sedan en liten reflektion. Det gnälls en hel del över kvinnliga filmkaraktärer och deras brist på överlevnadsinstinkt när de går rakt in i mördarfällor till höger och vänster. Hallå! Rolf Lassgård! Mördarfällor! Till höger! Och till vänster! Och ja, mördarfälla i den där källaren också!

fredag 11 maj 2012

Maxat

Språksociologiska studier i en medelstor norrbottnisk småstad bör empiriskt utföras fredag, tidig eftermiddag för i dag har jag hört de absolut roligaste samtalen. Två tjejer i samma provrum på en butikskedja eller två pensionsvärdiga män. Frågan är vilket samtal som får högsta underhållningspoängen. Båda samtalen visade att personerna i fråga kände varandra mycket väl. Båda samtalen var präglade av att personerna var barn av sin tid.

Jag har också gett ett elevarbete alla tre betygsmarkeringar på en och samma gång, för första gången i min karriär. Underhållningsvärdet och fackspråksanpassningen till vald studieinriktning var MVG, å det grövsta. VG för språket och G för att han hade misstolkat uppgiften men ändå fått med en del väsentligt. Underbart. Den åker in som kopia i min Pärm of fame.

I övrigt är jag utan man och utan barn för närvarande och jag sitter och funderar hur jag ska maxa den här kvällen. Promenad, mat, film, bok, tystnad, sömn... Vad har jag glömt?

måndag 7 maj 2012

Eld!

Känslan som infinner sig när man läser den här boken: Äntligen! Både äntligen att uppföljaren till Cirkeln kom och äntligen att tjejerna, De utvalda, har landat i situationen och börjar förstå hur de ska leva med sina gåvor. Samtidigt som de börjar acceptera både varandra och det uppdrag de har får de en speciell förståelse för varandra på ett påtvingat sätt.

Specialeffekter den här boken framkallar: Gåshud! På sidan 297 står det: "Alla är tysta. Gåshuden sprider sig över Minoos armar." Då sprider sig gåshuden även över mina armar och det är så bra.

Speciellt roligt i den här boken: Replikerna. Det är så tonårigt. Så pubertalt och förvuxet att förvuxna läsare kommer att himla med ögonen med ett kärleksfullt och överseende leende på läpparna. Så pubertalt och förvuxet att fjortisarna kommer att sucka igenkännande och tänka att någon äntligen förstår hur det verkligen, verkligen är! Till exempel: "Apokalypsen är en bagatell i jämförelse. Volleyboll är det absolut värsta en människa kan utsättas för." (s. 167) Hur roligt är inte det?

Känslan jag som religionsvetare får när jag läser den här boken: Kyrkor av det mer konservativa slaget kommer verkligen att peka förfasat med hela handen och varna för den här boken. Mer nyandliga samfund kommer att undra varför deras goda idéer smutsas ner, vilket i sin tur kommer att tvinga författarna att skriva ett tillägg till pocketutgåvan: "Alla evetuella likheter med verkliga personer eller organisationer är helt oavsiktliga."

Det roliga i kråksången är att det i boken finns ett kontrollerande och beskyddande råd, som med lite god vilja kan läsas som den magiska motsvarigheten till den spanska inkvisitionen. Nu vill De utvalda lära känna sina krafter ordentligt, men får inte. Tidigare ville de inte ha dem, men kunde inte värja sig.

Känslan som infinner sig efter man har läst ut den här boken: Hur i hela fridens namn ska jag stå ut med att vänta på bok nummer tre?

Bok och bild från förlaget.

lördag 5 maj 2012

Formelartad användning av adverbiella bisatser som fundamentsled

Alltså, jag bara undrar: hur ofta tänker ni på hur en skribent varierar fundamenten i en sats? Och ja, jag rättar vidare. Och ja, jag förfasas över rättningsmallen, den medföljande, till de nationella proven i svenska. Fundera på fundamentsvariationen i den satsen.

"Detta sker genom en nästintill formelartad använding av adverbiella bisatser som fundamentsled". Det kan mycket väl vara så. Eller så har eleven helt enkelt bara ett varierande språk på C-nivå.

Jag har peppat mig inför dagens rättningsarbete genom att stapla ved och ha snöbollskrig med mina barn. Nu sitter jag med hettande kinder och tänker att det här blir nog bra.

fredag 4 maj 2012

Jag tänker...inte

Jag äter, sover, andas och, enligt senaste toalettbesöket, skiter nationella prov. Tanken slår mig, varje vår, att åtta veckors semester kanske inte är värt det. Att provkonstruktör blir du i brist på annat och att den som skrev bedömningsanvisningarna antagligen borde se över sin alkoholkonsumtion. Nu tar jag helg, tills i morgon när c-delen ska rättas.

torsdag 3 maj 2012

Antingen eller

Antingen har jag för litet skrivbord eller för mycket att rätta.

Antingen går jag och lägger mig eller så stannar jag uppe alldeles för länge.

Antingen bokar vi den där resan eller så väntar vi lite till.

Antingen. Eller?

tisdag 1 maj 2012

Första maj, välkommen.

Mina barn kompletterar varandra: den ene äter bara räkorna och den andra äter såsen. Ingen av dem äter potatisen. Sjuåringens näsa rinner som en vårflod och i går under valborgsfirandet gjorde han ett våroffer ner i hembygdsgårdens damm. Det var ena handsken som fick följa med när vi tävlade i stenkastning.

Bloggen har nytt utseende när man skriver inlägg och jag förstår ingenting längre. Det är svårt att navigera och jag får ingen överblick. Kanske är det därför inläggen inte direkt haglar in.

Läsplattan fortsätter att stärka sin ställning som favoritattiralj. Det är enkelt att ha den med, enkelt att ha den i handen, i knät, i sängen och alla bra svt-program som jag som småbarnsförälder missar på grund av tandborstning, tvättning och läggning kan jag enkelt ta igen på kvällen iförd hörlurar. Ingen störs av ljud eller ljus och man har ingen varm dator på täcket som riskerar att vi alla brinner inne om man skulle somna till.

Sedan går det ju så bra att läsa på den också. Därav namnet läsplatta, tänker någon då, och ja, så är det. Det är ju det jag använder den till främst av allt. Nu har jag läst Tove Alsterdals I tystnaden begravd och ska strax skriva om den i Bokgalleriet. En mycket välskriven bok! Den utspelar sig i Tornedalen och igenkänningsfaktorn är hög. Den är inte så hög när det gäller morden som har ägt rum, utan mer de delar som gäller att man håller reda på vem som är släkt med vem, att man vet hur stigarna går... och allt det där andra som Euskefeurat har fångat så bra i sången Det är hit man kommer när man kommer hem.

Sköna maj. Första maj. Vart tog april vägen?