fredag 30 mars 2012

Treåringen pratar non stop. Det vill säga hela tiden. Jämt. Alltid. Hur mycket som helst. När han inte pratar så sjunger han. Aj will bi popjural, aj will bi popjural... Telefonen ringer som vore den ett larm på en reaktorläckande kärnkraftsanläggning.

Fredagen känns väldigt fredagig och nu ser vi fram emot fredagsmys. Det har börjat bra med en Fred Astair-film. Nu blir det Bilar 2 för trettiofemte gången...

onsdag 28 mars 2012

Fotbollskväll, skärgård och obelisker

Jag missade första halvlek Milan-Barcelona p.g.a. fortbildningskväll om Norrbottens skärgård. Jag ska inte säga att det var helt och hållet värt det, men snudd där på. Kunniga och intressanta människor med solsken i blick när de får tala om kobbar och skär, midnattssol och moräner...

Sjuåringens kommentar vid kvällsläsningen: "Om Harry inte möter basilisken i kväll så river jag sönder boken."


lördag 24 mars 2012

Jag skiter knäck av skräck här...

Så sitter man här med en utläst Åsa Larsson-roman, redo att skita knäck av skräck. Man funderar på att skaffa hund, bara för att i alla fall hinna få en liten förvarning om att blodtörstiga typer smyger omkring i skogen. Man funderar på vilka människor i sin närhet man har upprört tillräckligt mycket för att riskera en påhälsning.


Det här är hennes bästa hittills, även om Till dess din vrede upphör också var bra. Allt sitter där det ska: dialoger, dialektmarkeringar, miljöbeskrivningar, humör, blodshämnd, detaljer kring svårigheten att sluta snusa, tidsväxling till Kiruna under 1929- talet och hur till och med den frommaste laestadian kan vara ful i mun. Det är riktigt, riktigt snyggt gjort.


Ett kort meddelande till min mamma: nej det är inte så spännande att du inte vågar läsa den men pulsen går upp ordentligt vid vissa tillfällen så det är bara att bita ihop. Den här är ett måste.

Kaffe och darr men inte kaffedarr

När man i stort sett bara har en chans per dag att dricka en kopp kaffe gäller det att ta den vid rätt tillfälle. Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på den. Så, ska jag ta den nu efter frukost eller ska jag vänta till mitt på dagen...

Natten blev ingen hit. Jag läser Åsa Larssons senaste och den inte bara håller mig uppe alldeles för sent, utan den gör mig lite skraj också. Den är bra. Riktigt bra.

fredag 23 mars 2012

Svikaren, av Katarina Wennstam

Jag läste ut Katarina Wennstams bok Svikaren i går. Jag har tidigare läst hennes trilogi om åklagaren Madeleine Edwards, Smuts, Dödergök och Alfahannen, och när jag såg att den här hade kommit ut greppade jag iPaden och lånade den på Elib.
Eftersom jag tycker att fotboll är sporten framför alla andra sporter blir den här boken extra intressant. Romanen inleds med att allsvenske fotbollsspelaren Sebastian Lilja hittas brutalt mördad i sin lägenhet. Motivet tycks vara det klubbyte han genomfört tidigare när han bytte klubb från AIK till Hammarby. Att byta klubb är en sak, men att byta från AIK till Hammarby är en dödssynd.
Samtidigt finns det en annan sida av Sebastian Lilja och den kryper fram bit för bit under utredningen som läsaren får följa. Charlotta Lugn är kriminalinspektören som utreder mordet och Shirin Lundin är advokaten som företräder den drabbade familjen. Mer om detta i Bokgalleriet.
Den här boken är riktigt bra. Den lyfter viktiga frågor och beskriver verkliga händelser, men i fiktionens form. Läs den.

Bortglömd läsning: I det förflutna

Jag är så glad över att jag läste ut den här boken. Vår relation var svårt hotad ett tag, eftersom jag påbörjade läsningen men aldrig riktigt fastnade för intrigen. Halvläst fick den ligga med bokryggen uppåt så att vi kunde blänga på varandra, medan återlämningsdatumet på biblioteket närmade sig. Ja, ja. Okej då, bestämde jag mig för och ångrar inte beslutet.

Mer om boken i Bokgalleriet.

torsdag 22 mars 2012

Så kan man också göra

Barnen fick följa med på jobbet i dag också.
- Men mamma, när ska vi gå till barnen som du ska lära? Frågade fyraåringen. All uppmärksamhet de fick av de söta tjejerna fick dem att bli alldeles uppspelta och inte blev det sämre av att en av flickorna är sjuåringens simlärare heller.

Jag hade genomgång och barnen visste att de skulle sitta tysta i en halvtimme.
- Mamma, jag måste bajsa, meddelade den yngste, helt ogenerat. Sjuåringen såg ut att vilja dö en smula.

Sedan gick fyraåringen vilse. Han skulle bara ut på en liten promenad i korridorerna på den jättestora skolan och när han inte kom tillbaka blev det jobbigt för sjuåringen. När vi väl hittade lillebror var han arg som ett bi för att han inte hade hittat mig, men han hade hittat en stor pojke som kunde hjälpa honom. Han kommer att klara sig bra i livet den där.

Väl hemma har jag ägnat kvällen åt att laga byxknän. Sjuåringen har nött upp allt han går och står i. Jag är inte säker, men jag kan vara aspirant på någon typ av världsrekord i ful sömnad. Dessutom har jag ingen bra sax, så jag tog kökssaxen som är halvt ihopkladdad av gammal sylt. Att nåla innan man syr? Det är för amatörer...

Nu läser jag Katarina Wennstams roman "Svikaren" och har bara trettiotalet sidor kvar, så det blir till att avsluta dagen på ett trevligt sätt.

tisdag 20 mars 2012

Det är till att trolla med knäna

Sjuåringen är en sjua på en tiogradig snorskala, så nu visar jag mina oerhörda kunskaper i logistik och kreativa problemlösningar för att få vardagen att gå ihop. En lösning är att VAB:a men jag känner att jag ska bara... Och när jag har gjort det så är det lika bra att jag... Och sedan har den dagen gått. Med en barnkär chef finns det inga problem, bara lösningar.

Jag läser så mycket bra just nu att jag inte ens har skrivit om allt. Kate Mortons Det förflutna låg halvläst länge och jag är så glad att jag tog upp den igen. Nu läser jag Katarina Wennstams Svikaren och den är också riktigt bra. Jag älskar elib och detta inte bara för att jag läser på min iPad.

En annan bok jag vill läsa är Åsa Larssons nya bok, men jag vet inte om jag får tag på den. Nu ligger dessutom Nattens cirkus och väntar på uppmärksamhet, så jag tror att vårens läsning är räddad.

måndag 19 mars 2012

Lärarleg:ad med spets inom försöksverksamhet med riksrekryterande gymnasial spetsutbildning

Ibland skrivs det inte alls här och ibland haglar det tydligen tätt. Jag måste ju bara kommentera att min lärarlegitimation meddelades mig - i lördags! De arbetar tydligen helg, de däringa inhyrda rackarna som har betalt efter ackord.

Alltså, jag klagar inte, men jag tycker att jag har blivit behörig på långt mycket mer än vad jag angav i min ansökan. Jag skickade i och för sig med papper på alla möjliga och omöjliga kurser som jag har läst vid olika universitet och kanske har jag fått en plusmeny. Extra allt, liksom.

Sedan står det kryptiska formuleringar i form av

"Humanistisk och
samhällsvetenskaplig
spets inom
försöksverksamhet
med riksrekryterande
gymnasial
spetsutbildning".


Jag citerar bara. Jag har inte hittat på det själv. Inte kryddat mitt CV, så att säga. Man måste älska Skolverket.

Allt jag säger är sant. Eller?

När en bok heter Allt jag säger är sant misstänker jag direkt att allt som sägs inte kommer att vara just det. Sant, alltså. Av någon outgrundlig anledning går jag omkring och nynnar på Carolas "Tommy tycker om mig" och jag gör alla specialeffekter, så som ekot på "det är sant-ant-ant-ant-ant". Sången har över huvud taget ingenting med boken att göra. Det är bara min hjärna som fick spatt.

Hur som haver handlar den här boken om Alicia, en sextonårig tjej med en själ som är alldeles för stor för kroppen. Hon har stora tankar, stora uttryck, stora drömmar och stora förhoppningar. Det är bara det att skolan känns liten, hemmet för trångt, förväntningarna på henne för kvävande.

Kompisrelationerna får sig en törn när hon beslutar sig för att hoppa av skolan. Varför duger inte tre år på Nv-programmet för henne som för alla andra? Vill hon inte ha en bred utbildning så att hon kan välja och vraka sedan mellan olika utbildningar? (Herregud! Igenkänningsfaktorn är hundratolv för undertecknad, som ironiskt nog undervisar på nv- och teknikprogrammet.)

Alicia flyttar hem hos sin mormor och tar ett jobb på ett café. Hon stakar ut livet för sig, så gott som det går, men drabbas sedan av att livet visar att det inte så lätt låter sig utstakas.

Det här tycker jag om. Det är fint och hjärtskärande, sorgligt och roligt, allt i en skön blandning. Allt hon säger kan vara sant. I alla fall för henne själv.

Bok och bild från förlaget.

fredag 16 mars 2012

Erebos

Artificiell intelligens. Ju mer jag läser om fenomenet desto mindre kan jag förklara vad det är. Inte ens de som är experter inom området kan enas om vad AI är. Kanske är det detta som lockar mig. Kanske är AI redan större än vad det var menat att vara.

Svt har med sina fina produktioner lagt sig i täten vad gäller underhållning och jag har naturligtvis missat nästan hela deras serie Äkta människor där den nya generationens robotar, humanoida robotar eller hubotar, lever sida vid sida med "äkta människor". Skillnaden är hårfin och det kan ibland vara svårt att avgöra vem som är vad. Det blir i alla fall fascinerande realistiskt.

Samma sak är det med romanen jag har läst, Erebos. På en skola i London sprids ett spel med just namnet Erebos från hand till hand och är du inte utvald så har du ingen inblick i vad som försiggår. Ingen initierad andas ett ljud om vad det innebär eller vad som kommer att krävas av dig, vilket bara ökar spelets mytiska status. När Nick blir erbjuden en kopia öppnas en värld som är både underbar och skrämmande. Spelet ställer frågor som det redan vet svaret på och det kan avgöra när Nick ljuger. För att avancera i spelet måste spelaren ibland gå med på att utföra vissa uppdrag. Till en början är uppgifterna tämligen enkla och oskyldiga, men ju längre tiden går desto grymmare blir uppdragen. Till slut kommer det att handla om liv och död och Nick inser att han måste välja sida.

Den här romanen känns fräsch, nytänkande och igenkänningsfaktorn på hur ett datorspel kan inverka på det dagliga livet kommer framför allt att tilltala många unga läsare. Det finns mycket att diskutera här, med speltid, svårighet att skilja på spel och verklighet, konkurrens och för få sömntimmar. Mer i bokgalleriet så småningom.

Kvart i halv sex

Barnen somnar vid samma tid som vanligt på kvällen, men börjar vakna tidigare och tidigare. Det är inte så stor skillnad på 06.10 och 05.50, så det förändringen klarar jag av. Nu börjar dock morgonen vid 05.30 och 05.15. Det är stor skillnad när man inte kan säga att klockan är någonting i sex. Säger man någonting i sex så låter det senare och hjärnan luras att tyckantiden är acceptabel. Alternativet är att säga kvart i halv sex om 05.15.

Jag har en rättningshög som påminner om lärarlegitimationsinskickningarna, men planerar att hantera dem något mer proffsigt än Skolverket. Det är bara det att jag hellre gör allting annat än att rätta.

Fredag. Ah.

onsdag 14 mars 2012

Min kryptonit

Sjuåringen sitter i soffan och läser högt för sin pappa. Fyraåriges studsar runt på sin hopp... Ja, vad heter de däringa tingestena? Hoppboll? Maken vet jag inte vad han gör men jag gör likadant. Jag vill också läsa, men borde rätta. Vill och borde. Det är mycket borde på våren, men jag vill inte.

Jag har varit som en superhjälte i dag. Jag har avvärjt katastrofer, löst världsproblem och rutit upp mot allehanda bus. Min enda kryptonit är blodsockrrfallet vid 14.30-tiden.

måndag 12 mars 2012

En brutal påminnelse

Första dagen efter ett lov är ofta en brutal påminnelse. Om vad, kan man fråga sig. Ja, om allt, skulle jag vilja påstå.


lördag 10 mars 2012

Så bra!

Jag blir som en fjortis när jag ser melodifestivalen. Jag vill verkligen inte se Danny besviken, men samtidigt vill jag inte se någon annan än Loreen som vinnare.

Jag blir helt tagen av hennes nummer. Det är starkt, vackert och tar helt och hållet andan ur mig. Hon är nästan för bra för att vara med i den här melodicirkusen. Nu blir det spännande att se hur det går för henne ute i Europa.

Stackars Danny, men heja Loreen!

Manlig logik när den är som bäst

Kanske ville han se hur jag skulle reagera. Kanske brände pengarna i fickan på honom. Kanske tyckte han att jag förtjänade det. Kanske tycker han att jag inte ber om mycket, men att jag verkligen ville ha den här. Kanske har han blivit snurrig och tror att jag fyller år? Hur det än var så kom han hem med en läsplatta åt mig i dag. Eller är det en surfplatta? Det där måste googlas, så snart som möjligt.

Vi har skojat om det länge. Skojat om att jag verkligen behöver en platta. Skojat tills det står alldeles klart att det inte bara är ett skämt längre, utan mer en tidsfråga. Vi hittade julklappspengar, bortglömda i ett skåp. Och med vi menar jag min man. Den logiska följden blev att den oväntade lilla skatten skulle gå oavkortat till mg. Manlig logik när den är som bäst.

Första e-boken lästes på studs: Felicia försvann. Innehållet i boken är jobbigt, trängande, sorgligt, som det alltid är när barn far illa. Själva läsningen på skärmen kändes bra när jag sitter med iPaden och inte med datorskärmen. Jag skulle väl inte våga påstå annat.

torsdag 8 mars 2012

Heaven and hell

Fyraåringen har gjort det till en konstart att gå sin egen väg. Fantastiskt, absolut, men inte alltid roligt. Hela den här veckan har varit en uppvisning i att vrida och vända på alla moment av på- och avklädning. Tilltal har inte besvarats om han har fått för sig att han har bytt namn, så nu kallar vi honom Frans, Leo eller Anakin - först då svarar han. Om han har trötta ben orkar de bara ta myrsteg, trots (eller mest troligt på grund av) att vi har bråttom.

För sjuåringen är allt orättvist. Precis allt. Jag hade tålamod de tre första dagarna. Jättetålmodig var jag. Det är jag inte längre. Med pappan hemmavid kan jag backa och låta någon annan visa sina knep i självbehärskning.

Vi har trevligt också, men just nu önskar jag att fördelningsstatistiken skulle vara den omvända. Heaven and hell, heaven and hell.

måndag 5 mars 2012

Mat, prat, taxi, revolution och barnaumgänge

Efter tre dagar i huvudstaden kan vi konstatera att det inte är några problem att äta sin egen vikt i små, goda tilltugg. Det är inte heller några problem att besöka och handla med sig någonting från samtliga Gudrun Sjödén-butiker. Det är vidare inte några problem med att smattra ur sig 120 ord per minut eller att spräcka ljudvallen ute på Djurgården under en promenad från Rosendahls trädgård.

Taxiresan från city och ut till flygplatsen bjöd på ett underhållande samtal med en exiliranier som gjorde sitt sista pass för dagen, som tycker att fyra minusgrader under natten var alldeles för kallt och som är övertygad om att det inte spelar någon roll om man är kristen eller muslim, eftersom man tillber samma gud.

Väl hemma blir det ömsom kramkalas och ömsom bestraffning: framför allt min yngste son verkar vara av den uppfattningen att jag ska vara medveten om att min frånvaro inte uppskattas. Nu väntar ett skönt lov och vi får tid att göra allt det där vi har längtat efter.

fredag 2 mars 2012

Mäh...

Hos systeryster i hufvudstaden! Vad vi gör? Äter, naturligtvis.