Mina referenser

Sjuårige sonen, när vi är hos mormor och morfar:
- Mamma, är du snäll att du far hem och hämtar min cykel?
- Nej, tyvärr. Det hinner jag inte.
Tystnad ett ögonblick. Sedan:
- Det här kommer inte att se bra ut i dina referenser!

Kanske inte på torsdagar, bara?

En mors tålamod är som en tandkrämstub: hur mycket du än förbrukar finns det ändå alltid lite kvar. Det stämmer inte på mig. Den här tuben är tom. Det är som ett batteri i en uttjänt mobiltelefon. Det kan verka som om det finns mycket kraft kvar, men plötsligt är det tomt.

En mor är bara så lycklig som sitt sorgsnaste barn. Jag har inte så sorgsna barn. Jag har glada barn som stångas viljemässigt. Varje. Dag. Varje. Vaken. Stund. Allt går att säga emot. Allt går att argumentera. Allt går att vända och vrida. Lite. Till. Jag vill att mina grabbar ska växa upp som självständiga individer, som ifrågasätter och är källkritiska. Kanske inte på torsdagar bara?

Vintern är ett fyllo som aldrig vill gå hem

Vintern är som ett fyllo som aldrig vill gå hem, skriver Marcus Birro i en krönika i dag. Det var mycket annat som också var läsvärt också, så klicka vidare.

 En fantastisk nyhet presenterades i DN i dag. Läs här om Margareta Winberg som du aldrig har sett henne förut. Mer middagar åt fotfolket.

 I övrigt kan jag bara konstatera att det finns så mycket tokigt folk där ute. Jag har träffat två av dem i dag och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är nästan så att jag vill införa en kvotering gällande dumheter, eftersom de här två, av varandra oberoende personerna, har slagit något sorts (botten)rekord. Det är säkert skadligt för naturen, så dumt som det blev.

Hela familjen har bytt däck på bilen i dag. Jag och pappan gjorde det mesta medan Harry Potter d.ä. och Harry Potter d.y. hade annat för sig. Men trevligt är det, att ta vara på varje vaken minut tillsammans. Varje sovande minut också, om man ska vara petnoga.

Eld är här

Uppföljaren till Cirkeln kom med posten i dag och jag läser heller den än spelar Rumble. Bara en sådan sak. Introduktionen av de utvalda är över och nu händer det grejer. Eld, heter boken och jag sitter provat två timmar i morgon så det blir nog bra. Genrespecifikt för fantasy är att den rådande idyllen störs av ett orosmoment, t.ex. att våren dröjer... Låter det bekant? Allvarligt. Torka upp nu. Vi har mer lera och grus inne än ute snart.

Till Mordor med en ring då?

När det ser ut så här när man stiger upp hinner man oroa sig för att det är en sådan där dag när Gandalf kommer att knacka på för att berätta att vi måste ge oss av till Mordor och förstöra en ring.

För att det ska vara riktig fantasy bör berättelsen börja i frodig idyll. Sedan ska oron smyga sig på och sedan ska helvetet bryta ut.

Det där med idyll lyser med sin frånvaro medan oron ibland är påtaglig : )faktiskt, nej. Jag har ovanligt bra koll på tillvaron med kontroll över arbetssituation och familjeliv. Jag har varit på en riktigt trevlig bokklubbskväll med god mat och fantastiskt mycket bokprat. En kväll hemifrån med grillad mat och söt efterrätt var precis vad jag behövde.

Barnen är inte vana vid att jag är förlupen en enda kväll och jag möts av kramar, eftersom de tycker att det var så länge sedan vi sågs. Perspektiven är olika, men det är trevligt att komma hem.

Grabbnävar i axeln och kärva leenden

Tiden går snabbare på våren, eller? Nu rullar dagarna på och det är morgon och kväll och jag hinner bara blinka där emellan. Det är hockey (och jag vet inte, men unnar man SAIK någonting?) och det är fotboll (Bayern München - Real Madrid). Det är Mästarnas mästare och Harry Potter...

På jobbet håller mina elever sina mest fantastiska tal någonsin. Jag förundras över deras utveckling och ryser av välbehag. De känner det själva. Det där ögonblicket när någonting händer som gör att situationen blir mer skarp än vad de hade kunnat föreställa sig. Grabbar som vill visa sitt gillande, men eftersom det bara är tillåtet att kramas på fotbollsplaner så kör de in en grabbig näve i axeln på sin kompis och nickar fram en kärv uppskattning.
- Det här blev bra, det känner ni va? frågar jag efteråt.
- Japp, blir det sammanfattande svaret.

Vingardium Leviosa, ärrskalle

Vi har läst boken och spelat spelet, men det blev en helt annan sak att se filmen. Nu lever vi och andas Harry Potter.

Det skruvas av antenner från radiostyrda enheter så att de kan förvandlas till trollstavar. En sliten Batman-mantel blir en osynlighetsmantel. När jag ligger kvar och drar mig i sängen på morgonen för att barnen leker så bra har grabbarna ritat ärr i pannan på varandra med en svart penna och flyttar omkring på mina blomkrukor eftersom de övar på Vingardium Leviosa-trollformeln.

Så nu dödas här basilisker, troll och Voldemortar i parti och minut. Skönt. Att ha huset säkrat på så många sätt, alltså.

Ooonsdag

Det blev en tur till grannstaden och affären som saknas i hemstaden. Mellan alla viktiga samtalsämnen som avhandlades med trevliga väninnan blev kläder provade, tyger inhandlade och plånböcker utvärderade.

Väl hemkommen bidde det gardinsömnad och kuddtillverkning en masse medan barnen såg Harry Potter och de vises sten, filmen som vi fick tag på tack vare en uppmärksam och hjälpsam bloggläserska och kompis som gulligt nog ringde och sa att hon hade filen hemma, att hon hade lagt fram den och att det bara var att komma förbi och hämta den. Detta trots att hon inte var hemma. Tack för det Frida! Äldste sonen ser den en andra vända nu.

Snörrovasst i dag också?

Påsken är över. Stockholmarna har åkt hem och de tog det fina vädret med sig. Vad gör väl det när vi fick helt fantastiska dagar där vi fick visa upp den norrbottniska vårvintern från sin absolut bästa sida. Barnen är lite dagen efter; sjukes efter någon (eller många) att leka med och samtidigt trötta av det hektiska tempot.

I går åkte vi till havsbadets lekland och bowlade. Sargarna fungerade inte (och har så inte gjort på mycket länge, tydligen) och käglorna föll omkull när maskinen ställde upp dem. Ändå kostade det 200 kr, vilket vi tyckte var dyrt... tills vi gick och köpte glass. Vi väljer inte Skeppet nästa gång vi bowlar.

Middag med vänner var som vanligt trevligt och det känns som om maken har varit hemma ungefär hur länge som helst. Det känns alltid så när vi får mycket gjort tillsammans. Vännerna presenterade också ett nytt spel som går att spela på iPaden och som så många andra spel är det svårt beroendeframkallande.

Familjen försökte hyra första Harry Potter-filmen, eftersom vi är inne på högläsning av bok nummer tre i ordningen. Filmen fanns inte inne och fanns inte att köpa på videobutiken, så det blev vackert att vänta någon vecka till. (Vi sysslar som sagt inte med att ladda hem, även om det rycker i upptäckarnerven ibland.)

Barnen har på morgonen hunnit gräla över att fyraåringen inte hämtade en låtsasglass åt sjuåringen. Snart bär det av för frisering av ovan nämna minsta barn, vilket är väl behövligt. Den här dagen kommer nog också att gå snörrovasst.

Hänt sen sist

Dagarna är hektiska och fulla av aktiviteter. Kanske är det därför jag inte har fått den där tvättäkta lovkänslan ännu. Barnen och deras kusiner är dock, som vanligt, helt otroliga på att leka. De springer iväg på morgonen och dyker upp vid lunch och middag. Vad de gör mellan måltiderna vet jag inte, men de ser glada ut. Då och då blir vi inbjudna till en show och det som förr var the best of Melodifestivalen är nu mer absolut kroumata.

Vädret visar sig från sin bästa sida och den här skaren kommer antagligen gå till historien.

Den där bilen som snurrar runt i stan där föraren försöker locka in barn med godis... Det är dags att få fast honom nu va? Naturligtvis är man rädd för att något barn faktiskt ska stiga in, men nu kan nog även rädslan innefatta vad som kommer att hända om någon civilperson bestämmer sig för att ta saken i egna händer. Jag tycker att jag hör fler och fler som eldar upp varandra att agera och göra mannen fysiskt illa. Det här är naturligtvis en sak för polisen och tänk dessutom om någon skulle ge sig på en förare i en mörk volvo som INTE är den läskige mannen.

Hej, jag heter Maria och jag ger mina barn halvfabrikat

Hej. Jag heter Maria och ger mina barn halvfabrikat. Det är nu fyra dagar sedan jag serverade dem middag gjord enbart av färska råvaror.

Jag skyller på min halvstatus som ensamstående. Jag skyller också på min enorma oförmåga att förbereda mat. Ska man tro kommentarsfältet i lokaltidningen så är allt sossarnas fel. Så långt tänker jag dock inte gå.

Nu sitter de här, mättade på småplättar, köpessylt och spraygrädde, glada och ystra, säkert tack vare - eller kanske på grund av - en sockernivå som bara landets samlade tandläkarkår kan hålla mig ansvarig för.

Bowling för tre

Sjuåringen fick en hel dag med självbestämmande. Lillebroren hade vi lämnat bort med motiveringen att vi skulle göra saker som han var för liten för. När det är hans tur ska vi göra sådant som storebroren är för stor för (vad nu det kan vara).
Alla accepterade avtalet och detta är hur vi tillbringade dagen:
handla kläder på stan. Det blev bland annat ett plagg med en dödskalle på, trots att jag mycket bestämt motsatt mig förekomsten av döda skallar på mina fina barn.
Lunch på stan. Svärmor bjöd och vi tog tacksamt emot.
En leksak på Barnens Hus till ett mycket modest pris.
Kortspel på hemmaplan där sjuåringen krossade allt motstånd i både Uno och SkipBo.
Cykeltur. Så långt och så länge han ville cykla.
Pizza till middag. Hans favorit. Han fick knappt ner någonting, eftersom kvällens stora happening stundade: bowling. Någonting han har drömt om länge, länge. Succé och trötta armar.
Väl hemma hade Pirates of the Caribbean precis börjat, så vi såg den. Det blev lite läskigt, men den var också rolig och spännande.
Vid läggdags läste vi ut Harry Potter, den andra i ordningen. Han var så trött (sjuåringen alltså, inte Harry så mycket) men mycket, mycket nöjd. Vi var också nöjda. Det är fint att hinna prata av sig med sitt lilla stora barn och få reda på sådant som han annars inte skulle komma på att berätta.