söndag 31 juli 2011

Om man inte vill leka gårdfarihandlare

Om man, som jag, inte vill leka gårdfarihandlare - i dess omvända betydelse att jag är säljare på min egen gård - och dessutom inte är en sådan människa som ställer sig på en loppis för att kränga grejer, då är Facebook medlet att använda sig av för att bli av med sedan länge undanlagda barnsaker. (Stanna upp en stund och fundera på den där meningsbyggnaden. I min profession skulle jag ha gjort en kråka som betyder "omformulera/tydliggör".)

Hur det än var: det började med att jag rensade ut flera skåp i köket. Allt åkte ner i en kartong som kommer att köras till Röda Korset. Treåringen plockade upp några saker som han menade att han omöjligt kunde leva utan, så dem fick han spara. Sedan kom jag till källaren och alla babysaker som bara ligger där och blänger för att vi inte tänker skaffa fler barn. Om nu storken, mycket oplanerat skulle dyka upp med en baby så tar vi välan hand om den vad det lider, men den ska vara mycket oplanerad i så fall. Om detta skulle ske, vilket det mest troligt inte kommer att göra, så får vi väl köpa alla saker igen då.

Jag gjorde ett inlägg på Facebook och sex minuter senare ringer telefonen. Förbipasserande facebookvänner var på väg hem när de såg att mitt skräp kunde bli deras skatter. Summa summarum: mycket utrymme frilagt i källaren för mig - fullt baksäte i bilen för dem.

Sköna söndag på tvärtomspråk

Sexåringen har lärt sig vad ironi kan vara. Tvärtomspråket, kallar han det. "Nu var du rolig va?" - när det inte är roligt. "Går det bra eller?" - när det inte går bra. Allt detta behärskar han, allt genom empiriska studier.

Om jag säger att det är sköna söndag på den här gården, så kan även en viss ironi i form av tvärtomspråk anas.

- Hahahahah!
- Men! Vad gör du!
- Hihihihi!
- Men sluta!
- Hahahah! Kolla häjna!
- Åååååh! Lägg av då!
- Ajajajajaj!
- Hahahaha!
- Vad gör du!
- Hahahaha. Häjn är kul!
- Hahahah! Sluta!

lördag 30 juli 2011

Tandlöse och nattfasan

Draken i Draktränaren är en nattfasa och kallas Tandlöse.

Barnen i det här huset är uppkallade efter denna drake: treåringen är en nattfasa och sexåringen är Tandlöse. Första tanden tappades (med lite hjälp av mormors överraskningsteknik) i förrgår. Sedan kom frågan: vilken taxa har tandfén dessa dagar? Mormodern hann, med blixtens hastighet, lägga ner två slantar så att Tandlöse fann dem redan samma kväll.

Sedan kom nästa fråga: finns tandfén eller finns hon inte? Sexåringen är precis mitt i upptäckten att vissa saker är på låtsas medan andra tas för orubbliga sanningar. Själv tänker jag att det är dags att inte framhärda i försöken att övertyga honom om att t.ex. tandfén finns. Det blir ju jättekonstigt om han märker att vi luras samtidigt som han inte riktigt vet vad han ska tro.

Det är dock en mycket nöjd Tandlöse vi har här i huset, även om han för tillfället är på övernattning hos moster.

torsdag 28 juli 2011

Den ofrivillige monarken

Nu har jag läst Den motvillige (red.) monarken och den är ombloggad här. Själva boken intresserade mig inte så mycket, men däremot extramaterielet till pocketutgåvan. DÄR har vi intressanta frågor att behandla.

Genusperspektivet:
Om Silvia hade varit den som (jag höll på att skriva "knullat runt", men det blev för grovt) beställt in kaffepojkar till efterrätt - vilka hade reaktionerna varit då?

Om Viktoria hade gått på strippklubb (som ju kungen har sagt är ett vitt begrepp) - vad hade pressen skrivit då?

"För Sverige i tiden". Det är ett intressant motto. Efter läsningen av boken, kanske mer än någonsin.

Han tror att han kan smyga och viska

Den här torsdagsmorgonen har börjat i ett skimrande ljus. Det är vackert ute, ett barn sov till halv åtta och ett annat sov till åtta. Sexåringen smög sig upp (han tror i alla fall att han kan smyga) och jag hörde hur han drog omkring med en stol nere i köket. Tallrikar skallrade och skedar tappades. Kylskåpet öppnades och stängdes och sedan "smög" han upp igen.
- Jag har gjort fukost, viskade han. (Han tror i alla fall att han kan viska.)
- Men! Så duktig du är! (Jag låtsades bli överraskad.)
- Kolla här nu, sa han och vickade på sin lösa tand som bara hålls kvar med atomer vid det här laget. Sedan gjorde han tummen upp och vi klev upp tillsammans. Sedan drog han ut stolen åt mig när jag skulle sätta mig.
- Var har du lärt dig att man kan göra så? frågade jag.
- I Tom & Jerry. (Samma program som lärt dem att ta stryptag.)

Sedan gjorde han kaffe åt mig och jag sitter här och undrar när han blev så stor.

Jag har läst lite i Italien också, och de böckerna finns omskrivna här. Jag har påbörjat läsningen av Den motvillige monarken, men jag vet inte om det var den påtvingade övernattningen på Rest and Fly på Arlanda som gjorde att jag blev en lika motvillig läsare. Det kan också ha att göra med att jag inte är så intresserad av kungafamiljen i allmänhet eller av kungen i synnerhet.

tisdag 26 juli 2011

Borta jättebra - hemma superskönt

Vi hade mycket att fira: min mamma hade fyllt 60 år och min syster halva jämna, dvs. 30. Jag fyllde ojämna 33 och tyckte att det var lika bra att fira när vi ändå höll på.

Resans första etapp: Florens. Konst, vetenskap och litteratur sammanfattar staden på många sätt och just nu känns det som om vi har sett allt. Vi var dock inte ensamma om att hänföras av den här bron: Ponte Vecchio. Människomyllret fick oss att tänka på en välbesökt myrstack.


En förbokad busstur gjorde att vi fick uppleva hela Toscana på en dag. 12 timmar senare hade vi besökt Siena (med det berömda, snäckformade torget samt Palio, hästkapplöpningen som äger rum två gånger per år. Senaste James Bond-filmen spelades in bl.a. här.); staden San Gemignano, en vingård var vi bjöds på en fantastisk lunch; Pisa med det lutande tornet och den fantastiska domkyrkan (som man nästan glömmer av att titta på. Det här solrosfältet stannade vi vid bara för att få knäppa en bild.






Det lutande tornet ser mer ut som en bröllopstårta. Som lutar.













Resans andra etapp bar ut till liguriska Monterosso, den nordligaste av de fem byarna som går under samlingsnamnet Cinque Terre. Monterosso, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore.


Första vandringsdagen bjöd på tågstrejk, så det blev strandhäng i stället. Det var också härligt.



Första biten började i Riomaggiore med Via dell'Amore, kärleksstigen.












Vandringslederna bjöd på fantastisk utsikt, men det var samtidigt fantastiskt varmt.







Det ser nästan ut som leksakshus.









Belöningen för vår vandring: Monterosso som skymtar i bakgrunden, där havet gnistrade i alla möjliga blå toner lockade med ett bad efter den sista krävande etappen.


Jag har tagit nästan 400 bilder, hälften av dem på den mat vi har ätit, så nu får jag sitta och titta och minnas. Den här resan kommer jag att leva länge på.

söndag 17 juli 2011

Over and out

Nu (b)loggar jag ut i åtta dagar. Jag lämnar landet och hoppas att jag inte ska sakna ihjäl mig efter mina barn och min man. Eller snakna, som treåringen säger.

Hej och hå, luden tå.

fredag 15 juli 2011

Å kolla hajn!



Killen bakom glasögonen är treåringen på väg till poolen på farmors och farfars stuga.














Välan i poolen blev det allehanda konster. "Å kolla här!" "Kolla häjn då!"
Sedan gick vi ner till älven och drog upp alla tusenbröder som behagade nappa. Treåringen gick ner på knä för att syna en av småabborrarna som svalt hela masken och som därmed inte kunde släppas tillbaka.
- Å kolla hajn. Så sur han ser ut.

Sjunger på teckenspråk?

Det började med att vi såg Danny på Sommarlovsmorgon. Sedan fortsatte det med att vi såg Danny på eftersändningen på Svt-play. Sedan såg vi Danny på youtube. Steget mellan Danny och Eric Saade är (tyvärr) inte långt, så det blev Popular ett par vändor. Först som han låter och sedan i The Chipmunk version.

När de små varelserna sjunger uppitchade som attan lyser treåringen upp innan han skrattar halvt ihjäl sig.
- De sjunger på teckenspråk! Det var ju tokigt!

torsdag 14 juli 2011

Likt mig? Suck och ja.

Jag har fått antagningsbesked från studera.nu.

Har jag kvar pinkoden som jag skulle bekräfta min ansökan? Nej.
Har jag någon som helst aning om var jag kan ha lagt den? Inte det minsta.
Har jag beställt en ny? Ja.
Kommer jag att få den i tid? Ja.
Kommer jag att resa bort i åtta dagar? Ja.
Måste jag be min man logga in åt mig medan jag är borta så att jag kan få reda på och tacka ja eller nej till de olika kurserna? Förmodligen.

Är det här precis likt mig? Faktiskt. Ja.

onsdag 13 juli 2011

Hjärtat

Sällan går tre timmar så snabbt som när man sitter ner och har ett superviktigt samtal med någon om smått och stort, om glädje och sorg, ljus och mörker, om barn och om gamla. När vi kom till caféet var det bullrigt och kön till kassan var lång. Folk kom och gick, men vi satt i ett och samma hörn.

Hon är nog den enda som kan kalla mig "hjärtat" utan att det kryper i mig.

Kvällens fotbollsträning kantades av att treåringen underhöll den mycket lilla, och mycket ointresserade, publiken med sina brysselsteg och icke-kullerbyttor.

När sexåringen ska börja på universitet...

Sexåringen frågar vad ett universitet är och jag förklarar. Jag nämner också var de finns i Sverige och radar upp Luleå, Umeå, Uppsala, Lund...
- Å, säger han och ser nervös ut. Hoppas att det inte blir Lund!
- Man kan ofta välja det där ganska mycket själv.
- Men kommer du och hämtar mig då?
- Fast när du är så stor så kanske du inte vill komma hem varje dag, säger jag och det snörper åt i hjärtat både på mig och sexåringen. Så skiner han upp:
- Men då får jag ju köra bil och kan komma hem till dig varje dag!

Allt han säger kommer jag att vända mot honom en dag. Jag ska påminna honom om att han har sagt det här... Sedan är bara frågan om jag kommer att vilja ha honom hemma när den dagen kommer.

tisdag 12 juli 2011

Niceville, The Help - trots förvirrande titelöversättning är boken bara för bra för att inte läsas

Scchhh. Vi läser. Min man sitter i soffan och jag sitter på en stol. Vi läser och läser. Barnen sover och regnet utanför lyser med sin frånvaro. Jag har läst Niceville och sörjer lite att läsningen är över. Den var bra, tio-i-topp-bra, trots att de tio platserna på listan redan är upptagna.


Niceville handlar i korta drag om Miss Skeeter, en ung kvinna som efter några collegeår återvänder till sin familjegård i Jackson, Mississippi. Hon längtar efter att få utvecklas och bli mer än vad som förväntas av henne. Hon vill mer än någonting annat bli författare, men förväntas spela bridge på tisdagar och gå på välgörenhetsbaler om helgerna. När hon återvänder hem upptäcker hon att familjens svarta hemhjälp, Constantine som alltid har funnits där för henne, inte längre arbetar för familjen samt att orsaken till hennes uppbrott inte får nämnas. Hon förstår att någonting har hänt, men ingen vill tala med henne om det. Det är inte heller enkelt i 60-talets Södern att uttrycka för någon, varken svart eller vit, hur viktig en färgad människa har varit. När Skeeter uppmärksammar alla de orättvisor de svarta anställda får utstå, speciellt när ett upprop dras igång som gäller att vita familjer bör anlägga en toalett för sin svarta hemhjälp så att de inte ska behöva använda samma inrättning, brister någonting inom henne och hon bara måste reagera. Detta blir startskottet för att föra fram sådant som det aldrig förr talats om.


Jag grips speciellt av avsnitten som handlar om när både svarta och vita talar om osynliga gränser. Att det inte finns några gränser, eller skillnader, mellan svarta och vita, utan att de har tillkommit på något sätt så att alla tror att de finns. Det som är så fint med den här boken är att det talas mycket om de fina stunderna mellan arbetsgivare och arbetstagare, trots att förhållandet är så ojämlikt det någonsin kan bli.


Boken är amerikansk, av en amerikanska, för amerikaner. Vi i Sverige har ingen relation till det specifika skeende som beskrivs, men ändå känns boken aktuell och viktig. Diskriminering och orättvisor är någonting vi ständigt, och aktivt, bör motarbeta - inte minst när vi har ett främlingsfientligt parti i vår regering.

Ord jag aldrig trodde min man skulle uttala...

- Jag tror att jag lägger mig och läser en stund.

Chock. Stor chock. Bokhyllan skakar i sina grundvalar. Han läste Åsa Larssons Solstorm. Som sant barn av den by vi lever i var han tvungen att döpa om den till Stolsorm. Jag skrattade åt honom, bara för att han skulle behålla sin goda inställning till bokläsning.

Själv läser jag nästa bokklubbsbok, Niceville. Den är bra. Den är riktigt, riktigt bra, men jag sitter hela tiden och stör mig på att Niceville är den svenska titeln. Originaltiteln på engelska är The Help. Hur tänker man när man "översätter" en boktitel på det viset?

söndag 10 juli 2011

Trevligt att rensa avloppet

Det blev lite stopp. Igen. Vi traskade ner i källaren jag och maken och rensade och det gick bättre än förra gången. Det slurpade till slut till och sedan gick det att spola precis som det ska efteråt. Kanske beror det på att det är trevligt att ha sin äkta hälft hemma igen, men jag sade till honom att "visst kan det ses som ett tecken på att man har det ganska bra tillsammans när det till och med är lite trevligt att rensa avlopp tillsammans?". Han vände sig bara halvt om mot mig med en undrande blick.

Kanske var det bara jag som tyckte att det var trevligt. Han kanske bara rensade avloppet.

Kvar och gömma, säger treåringen om kurragömma. Tack för mycket, säger han åt tack så mycket. Sexåringen stöter sina kulor när vi spelar boule och den lättlästa boken jag köpte åt honom är för enkel.

fredag 8 juli 2011

söt när han sover.

- Du somnade i bilen. (Jag till treåringen.)
- Jag sov inte! Jag låg stilla och blundade! (Treåringen argt till mig.)

Tjej...

Tjejkväll, tjejmiddag, tjejmys, tjejprat. Ja, vi är fortfarande tjejer, trots att alla (?) har passerat trettiostrecket. Det blev en helkväll ute i lusthuset med middag, efterrätt och godis. Sexåringen kom förbi med morfar för att lämna en liten vas som han hade köpt på loppis och som han hade fyllt med egenhändigt plockade blommor.

Skön dag och skön kväll. Semester svänger!

onsdag 6 juli 2011

En glad mun?

Jag fick en knytnäve på örat av treåringen (för att jag ropade till när han höll på att falla med huvudet före från rummets högsta punkt) och jag sa till honom på skarpen. Han svarade med att skratta.
- Du får inte skratta när du har gjort illa mig.
- Joho.
- Nej, det gjorde ont och jag blir arg på dig när du slåss.
- Men du är inte arg.
- Jo, jag är verkligen arg.
- Men mamma, jag ser att du har en glad mun.
- Jag har inte en glad mun.
- Jo, jag tror nog att du har en glad mun. Se där! Du har en glad mun.

Det går inte att hålla sig allvarlig när han är sån här. Han slingrar sig ur precis allting.

Nu är trappeländet i alla fall slipat och tvättat, redo för grundning. Det var bara det att jag hade bjudit in till tjejkväll då, så jag skjuter upp målningen. Det blir nog bra. Jag har hört att målarfärg torkar bra under rötmånaden, så jag tror att jag väntar en månad till...

tisdag 5 juli 2011

Alltså, det här med facebook

Jag gillart. Hur skulle jag annars få veta vem som fyller år? Hur skulle jag annars kunna se hur utbyggnaden ser ut när den är klar? Och hur skulle vi annars få det till att bli att bestämma träff så att vi får se hur ovan nämnda utbyggnad ser ut irl?

Hur skulle jag annars veta vem som byter jobb och vem som har haft sitt barn i poolen hela dagen? Jag kan bli inspirerad av någons vackra frukostmacka och tänka att jag ska lyxa till det själv endera morgonen. En del stör sig på sådana inlägg, men jag tänker som så att jag ju faktiskt inte måste fördjupa mig i mat- och festvanor om jag inte vill.

Den här kvällen har tillbringats med en familj där dejten planerades ihop via facebook. Lysande, säger jag, för vi har sett våra barn leka som om de hade känt varandra hur bra som helst och vi har sett en fantastiskt fin utbyggnad. Vi har fått god mat och träffat en liten, liten bebis. Kan det bli mycket trevligare än så? Kanske, för just nu planerar jag en liten tjejmiddag med barndomsvänner samt några nytillkomna.

Matförslag? Det behöver inte vara någonting fancy. Kvällens huvuduppdrag är för mammor och kvinnor att tala med varandra utan barn och utan män (alltså, inget passupp och inga samtal rörande uppvärmningssystem).

måndag 4 juli 2011

Men är du blind?!

Sexåringen har sovit hela natten i sin egen säng, vilket blir mer och mer vanligt. Oftast kommer han över någon gång vid fem på morgonen och sover en timme till, vilket känns helt okej. Treåringen är däremot fastcementerad i min säng, vilket innebär god sömn för honom och mindre god sömn för mig, eftersom han är att likna vid en propeller när han sover. Jag berömde sexåringen för att han hade sovit i sin egen säng, varpå treåringen frågade:
- Men jag då? Var jag duktig.
- Du har ju sovit i min säng.
- Men är du blind?! Jag ville sova själv.

Made in America?

Alltså, amerikanerna är ju världsbäst på att skriva säkerhetsföreskrifter. Detta står att läsa i kaffemaskinsfoldern:

"Av hygienskäl, fyll alltid vattentanken med rent dricksvatten."
- Jaså. Jag ska alltså inte hämta vatten ur diket eller?

"Stick inte in fingrarna under utloppet under pågående användning."
- Verkligen?

Nu kommer det bästa:
"Denna produkt får inte användas av: barn eller personer med nedsatt fysisk, sensorisk eller mental kapacitet, eller avsaknad av erfarenhet och kunskap, om inte person som ansvarar för dessas säkerhet till att börja med övervakat användningen. Personer med begränsad kunskap eller utan kunskap om användningen skall först läsa och förstå innehållet i användarmanualen och eventuellt ta hjälp av annan person som kan ansvara för säkerheten."

"För patienter med pacemaker eller defibrillator: håll inte kapselhållaren direkt över pacemakern eller defibrillatorn."

"Rengör inte produkten med slang."

"Produkten skall inte användas på lantgårdar."

"Denna produkt förbrukar ström i tillkopplat läge."

söndag 3 juli 2011

Om du fyller år...

Om du fyller år och får en liten kaffemaskin skulle du då:
a) genast testköra den för att ta reda på hur gott kaffe den brygger, trots att klockan är efter nio på kvällen, vilket i sin tur kommer att innebära att du blir piggare än vad åren på ditt födelsebevis säger att du åldersmässigt är benägen att vara?

b) visa att åren på ditt födelsebevis stämmer och att du verkligen fått förstånd med åren och därmed bara klappa lite på kaffemaskinen med tanken att "Håhåjaja, vi ses i morgon"?

c) be din make brygga en kopp som HAN får dricka, vänta och se hur han reagerar?

Jag har fått så finfina presenter att ni borde köpa något utav det till någon ni känner som snart fyller år:
- ett fint tennarmband!
- ett fint kakfat!
- euro (kanske man inte köper, men man kan ju ge bort lite till den som snart ska åka till Italien)
- en kanonhögtalare som gör att det pissiga ljudet på datorn blir kanonbra!

Dagens egoboost är att logga in på FB och se att hundratalet vänner och bekanta har grattat dig med allehanda tillrop. Nu tar jag mina trettiotre år och lägger mig att sova. Jag ska bara vänta på att kaffet har gjort sitt i min ålderstigna kropp...

Katter gör inte så

Treåringen är helt förlorad till fantasins värld. När han äter leker han att han är en katt och katter äter inte korv. Katter dricker inte ur glas och de sover inte med huvudet på kudden.

Hans låtsashundar släpps in och ut ur buren (ett plåthus med plats för två värmeljus), lyfts upp och ner och måste matas.

Hans låtsaskompis Nisse talar han bara med när ingen annan hör eller ser på. Nisses mamma och pappa är borta, så han bor i vårt hus. Nisse vill inte äta, för han är så mätt.

När jag säger till treåringen med min hårdaste röst, till exempel när han har virat en tunn tråd flera gånger runt halsen, eller när han jagar såpbubblor med morakniv, så svarar han:
- Mjao.

Jag får god lust att tala om för honom att katter inte gör så heller...

fredag 1 juli 2011

Sånt som snaknas

Alltså barn. Jag har två. Och som de är två.

Treåringen är rolig. Han frågade vad det var på marken hos mormor och morfar och jag svarade att det var en brunn.
- Har det brunnit där?

I dag på badstranden kom han sättande med stor iver och ropade:
- Mamma, vi har fångat två skrädd (skräddare) men en snaknas.

Snaknas. Han är så söt att man skulle kunna käka upp honom. Sexåringen är så mycket sexåring att han skulle kunna bli ett utställningsobjekt. Det är lösa tänder, knotiga tår, rangliga ben och gänglig kropp som plötsligt gör att han faller, snubblar, fumlar... Han har bråttom när han skriver eftersom han redan kan allt.

Det märks också att de har "snaknat" sin pappa som varit frånvarande mer än vad de är vana vid. Det är härligt att ha honom hemma igen.

Nu sover alla karlar i det här huset och jag njuter av tystnaden och vattenbruset från diskmaskinen.

Konstigt det där

Maken är hemma och det känns nästan konstigt att tala med honom utan att höra hans röst genom en telefon. Konstigt det där.

När han kom hem åkte sexåringen bort. Konstigt det där också. Att ens barn har planer alldeles på egen hand.

Vi har tillbringat fem och en halv timme på badstranden och ätit bästa lunchen. Den är lite för amerikansk för att vara helt okej, men barnen äter bra och är glada och lyckliga: småplättar från ICA, sylt på squeezeflaska och spraygrädde. Inga servetter eller tallrikar nödvändiga. Med köpesbullar direkt från frysen, festis och Ballerina- och Singoallakakor i en salig blandning håller sig barnen sockerchockade och ystra hela eftermiddagen. Vill man få i dem mer vätska är söta små kärnfria vindruvor ett bra medel.

Nu svider skinnet lite av dagens bränna, men det har varit en härlig dag och jag förväntar mig en härlig helg. PSG är på G och dagarna ligger öppna för oplanerade äventyr.

Jag har läst ut Mia Skäringers bok och det slår mig först nu att jag råkat stjäla den från min mamma. Om du läser det här så vet du var boken är i alla fall och du får tillbaka den nästa gång vi ses. Middag i helgen kanske? Hos er? Du bjuder?