måndag 31 januari 2011

BVC - dålig idé

3-årskontroll med lillebroren. Vi kan väl konstatera att det gick så där. Han ligger inte efter i utvecklingen, han växer som han ska och han går upp i vikt helt enligt kurvan. Problemet är bara att han blåvägrade visa någonting.

Det började bra med att han vinkade stort till distriktssköterskan och berättade att han precis hade fyllt år. Hon konstaterade att han talade mer än enstaka ord och visade in honom i undersökningsrummet. Där tog det tvärstopp.
Mäta? Nej.
Väga? Vägra.
Rita? Absolut inte.
Titta på bilder? Helst inte.

När vi till sist fick honom att peka på vad man kunde ha på sig (mössan) och vad man kunde dricka ur (muggen) svarade han med otroligt snorkig röst, som om han dumförklarade kvinnan framför sig för att hon inte visste svaret på frågorna själv.

Innan vi gick därifrån, för övrigt med en skrikgråtande treåring som både ville ta på sig sin nyvunna tatuering och ha den kvar på pappret, kom sköterskan med en broschyr som hon stack i handen på oss. Hon muttrade leende om "einvijsproyl" och gav oss Tips och råd på hur du som vuxen kan agera i olika sammanhang... Nej, men tack då.

söndag 30 januari 2011

En klok och lite galen Uggla

Jag gillade Caroline af Ugglas i Melodifestivalen. Ett starkt musikminne är när sången Me and Bobby McGee framfördes i det nu mera totalt bortglömda programmet Sikta mot stjärnorna. Vad har då det med af Ugglas att göra? Janis Joplin, självklart.

Tankeloop tillbaka till denna fascinerande kvinna. En stor röst i en liten kropp. En liten kropp med ett stort uttryck. Ett stort uttryck som retar många. Jag är inte en av dem. Jag läser boken Hjälp! Vem är jag? som är skriven utifrån hennes terapisamtal med Ulf Karl Olov Nilsson, här kallad UKON.

Först är det lite jobbigt att läsa all dialog. Alla anföringsverb saknas helt och eftersom jag har en viss föreställning om Caroline af Ugglas manér och uttryckssätt, försöker jag föreställa mig henne där mitt i terapisessionen. UKON har jag ingen bild av alls, men otroligt nog är han minst lika intressant att följa. Varje kapitel utgår från en terapisession och efteråt har UKON kommenterat samtalet i en reflektion över både innehållet utifrån vad Caroline har sagt, men också utifrån sådant han har tänkt om sin egen insats. Det kan vara att han har hastat förbi en viktig knutpunkt eller att han skojat bort någonting han i efterhand förstått var mycket viktigt.

Det är så intimt, så personligt och så naket utlämnande att läsa om Caroline af Ugglas familjeförhållanden, trosföreställningar, drömmar, tvångstankar, panikångestattacker, toppar, dalar... ja, allt. Jag blir lite snurrig men slås ständigt av tanken att jag lite grann glömt bort att hon faktiskt är en vanlig människa. Nåja, en vanligt ovanlig människa. Kanske bör vi läsa fler biografier och sådant här material, för att påminna oss om detta.

lördag 29 januari 2011

Nu skjute ja en räv

Treåringen leker att han skjuter rävar. Och dödar rävar. Detta går han omkring och muttrar också. "Nu skjute ja en räv."

Jag frågade varför han skjuter så många rävar och svaret blev "för jag tycker inte om dem". Nehej. Bössan i det här fallet är hans nyinköpta borrfluga, batteridriven och plastig, från Barnens Hus. Han har fått välja en leksak i dag eftersom han har skickat alla nappar till tomtenissarna. Jag hade innan vi åkte till Barnens Hus bestämt mig för en köpgräns på 200-300 kr och till och med det kändes mycket. Välsigne den lille pojken som direkt gick fram till det här verktyget för 129 kr och var överlycklig.

Barnens Hus förresten. Den här staden är i akut behov av lite konkurrens. Prismässigt, utbudsmässigt och bara mossmässigt.

Och ja. Jag beställde Jane Eyre.

fredag 28 januari 2011

Som kontrast - Jane!

Finns det något bättre motgift mot usel fantasy än att släppa loss anglofilen i sig? Jag plöjer 2006 års inspelning av Jane Eyre och ryser av vällust. Jag kommer inte ihåg att den var så här bra och det måste, utan konkurrens, vara den bästa inspelningen. Den kostar bara 79 kr på cdon.com så vad väntar jag på?

Lillebroren somnade tidigt och storebroren får vara uppe lite längre så att jag hinner se nästan alla delar. Om han hinner bli riktigt trött kan jag följa honom upp till sängen för att sedan smyga ner och se de sista avsnitten alldeles ostört. Vilket körsbär på topp en helt vanlig och efterlängtad fredag.

torsdag 27 januari 2011

Sjuhundratretusen sätt att döda en svensklärare på

Jag sitter och rättar en 12,5 hög hög med bokrapporter och ååååh, vad jag skulle vilja bränna alla fantasyböcker! Bomber och granater, anfäkta och anamma så tråkigt det är. Varje fantasybok innehåller sjuhundratretusen världar och alla sjuhundratretusen världar har sina kungar, alltså sjuhundratretusen stycken och alla har de sjuhundratretusen brorsöner och de har tillsammans sjuhundratretusen uppdrag. De måste bara klampa över det där höga berget först. Och tämja en drake. Och hitta en spira. Och lösa gåtan vid källans fot. Och lära sig sjuhundratretusen olika sätt att överlista en Väktare. Vad är det för fel på fantasyförfattare - blev de inte sedda som barn!

onsdag 26 januari 2011

Italienska för nybörjare

Sjätte kapitlet i Italienska direkt 1 handlar om "Jag förstår inte". Negationerna kan vara riktigt viktiga i juli, får jag för mig. Tack och lov finns vissa beröringspunkter med det franska språket - vilket jag för övrigt inte heller behärskar.

È molto difficile, non capisco. Inte så svårt att förstå innebörden av de orden men jag kan ändå inte påstå att io parlo italiano. En fråga: stavas "jag" med versal på i:et?

Nästa mening att plugga in: Voglio del caffè.

tisdag 25 januari 2011

Treårsdag och nagellack

Förutom paket har lillebroren också fått nagellack. Han beundrade sina naglar länge, länge och konstaterade flera gånger så fina naglar han hade. Tänk att vissa blir så provocerade av nagellack på pojkar (inte för att någon här har sagt någonting).

Vid hämtningen hemma hos morfarn fick vi vuxna ta i med alla krafter för att bända på honom overallen och skorna. Tidigare har min och makens utsagor om hur lillgeten kan streta emot ifrågasatts, men någonting säger mig att det inte kommer att ske igen.

Storebroren tycker att det är jobbigt och går ut så att han slipper se och höra. I bilen hem konstaterade han dock lättat att lillebror hade somnat, detta efter två minuter bara. Så var det och därför orkade dagens treåring med lite besök på kvällskvisten.

Oj vad det rullar på nu igen, med heltid och med en man som jobbar mestadels kvällar och nätter. Nåja, en dag i taget så är det måndag -fredag innan man vet ordet av.

måndag 24 januari 2011

Okej. Bajs.

Min kollega Hans anade nog, biolog som han är, redan innan han ringde mig denna kväll att även jag går på toaletten i bland. I kväll vet han dock detta med bestämdhet, eftersom min sexåring vänligt nog upplyste honom om just detsamma.

Nej men det är bara till att ställa sig framför spegeln då och öva på ett avslappnat "jaglåtsasattdetregnar"-leende till i morgon då.

Sluta med napp

Vi säger egentligen inte napp, utan tutte, men det låter så obcent söder om länsgränsen, så vi låtsas att vi säger nappp. Vi försöker förbereda den lille, som för övrigt fyller tre år i morgon, på att sluta med napp, men han har bara hållit upp ett finger och säger:
- Ja, om ett.
- Ett år?
- Nej, om ett.
- Om en vecka?
- Nej, om ett.
Man måste bestämma sig för att sluta gissa, för annars får man hålla på i evigheter.

Till slut kom det dock.
- Nu har jag slutat med tutte.
- Men så bra. Ska vi skicka i väg den till tomtenissarna då?
- Ja.
- Då gör vi det nu.
- Ja. Men om ett.
Suck.

Sedan vet han att han får välja sig en leksak i rimlig prisklass när napparna väl är väck. Han har gjort en lista över saker han önskar sig.
- Nu skickar vi tutten till nissarna.
- Nej.
- Jo, men du har ju sagt det.
- Nej, jag vill inte.
- Du skulle ju få välja en leksak.
- Jag behöver ingen leksak.
- Men du ville ju ha en Byggare Bob-sak.
- Den var nog inte så fin.
- Men en sådan där ratt på en bil som låter?
- Den var inte heller så fin.
Suck.

Fortsättning följer.

söndag 23 januari 2011

Sånt man bara säger - Helena Von Zweigbergk

Helena Von Zweigbergk kryper under skinnet på mig. Jag hade precis läst Ur vulkanens mun när jag och min make bilade ner till Stockholm och vi hade ett långt samtal om bokens handling. Nu önskar jag nästan att jag hade en lång biltur framför mig, så att jag och någon annan fick tala om Sånt man bara säger.

Susanne har lämnat hela sitt gamla liv för att bo alldeles ensam ute på landet i ett hus som hon själv förfogar över. Där lever hon utan tv, äter bara sådant hon har lust med på tider som kroppen själv bestämmer och hon utarbetar snabbt rutiner som passar henne. Enda sällskapet är en katt, vars andetag och hjärtslag är det enda som hörs i den stillsamma tillvaron.

När telefonen ringer och Susanne hör sin syster Louises röst förstår hon genast att hennes tillvaro är hotad. Mycket riktigt ber Lossan henne om någonting som kullkastar allt; hon ber att hennes femtonårige son ska få bo i stugan hos Susanne medan Louise själv ska försöka ordna upp sitt kaosartade liv. Pojken Jonas installeras i ett rum med sina datorspel och sin skränande tv medan Susanne försöker att stå ut den lilla tid han måste inkräkta hos henne. När Lossan inte ringer och ingen kan få tag på henne, börjar Susanne förstå att någonting är riktigt galet.

Själva berättelsen i sig är rätt spännande, även om den inte bjuder på några större dramatiska spänningskurvor, men berättandet i sig är mästerligt. Von Zweigbergk beskriver, nästan naturvetenskapligt, varje känsla som fortplantar sig i den 53-åriga huvudpersonens liv. Relationen mellan systrarna blir nästan som en thriller där spänningen skruvas upp ända till sista sidan. Många delar i berättandet går igen och vävs ihop på ett fantastiskt sätt. Den här boken ska man absolut läsa i en bokklubb så att man får vrida och vända på syskonrelationer, irritationsmoment samt att man får diskutera vad som är ett lyckligt slut och vad som inte är det. Den här boken har varken eller, det är bara realistiskt. Det är bra och jobbigt. Det är obra och skönt och det är just de här svängningarna Helena Von Zweigbergk är så fantastisk på att bemästra.

lördag 22 januari 2011

Upprensning efter Utrensning

Sex sköna bönor trotsade alla överlevnadsinstinkter och sökte sig ut i bushen för att ha bokklubbsmiddag hos mig. Lax med pesto och Västerbottensost, pressad potatis samt sherrysås (i dag gjord på vitt vin) avnjöts under diskussioner som bitvis handlade om boken, Utrensning av Sofi Oksanen.

Rethostan och arbetsveckan tar ut sin rätt, men innan jag går till sängs ska det bli upprensning i köket. Som nedvarvning blir det romantiska komedier på 7:an. God helg.

torsdag 20 januari 2011

Inte så kulturkoftigt

Det är inte vidare värst kulturkoftigt här just nu. En kriminalroman har det blivit, visserligen på engelska, men det är som fulöl. Det är fulkultur. Eller, egentligen tycker jag inte det. Den är välskriven och bra berättad, så det var inte bortkastade bladvändartid.

I övrigt är det tjockt i snoken, killit och svidigt i halsen och skär i öronen, tackar som frågar. Jag har haft en kanondag i dag, med oerhörda framgångar. Det är sannerligen inte varje dag. Man kan väl säga som så, att tack vare mig kommer 17 fransoser inte att frysa häcken av sig under första veckan i februari. Det är inte alla som har räddat ett gäng fransosbakar!

Nine dragons, av Michael Connelly, kan du läsa om här.

onsdag 19 januari 2011

Jag vet att det borde va onsdag i dag...

...men det är söndag i sängen hos mig. Ändå steg jag upp och gick till jobbet. Varför? kan man fråga sig. Det gör jag också just nu. Maria Blek af Nosen, blev jag kallad av kära kollegan i dag. Ett mycket passande adelsnamn om jag får säga det själv.

Feber i fyra dagar. Jag kände mig lite pigg i går. Det gick över. Nu känner jag mig inte pigg igen och hoppas att DET ska gå över.

Någon frågade mig hur det var att vara lärare. Nå jo. Nog är det bra nog. Jag älskar mitt jobb. Det som är mitt lärarjobb. Organisationen runt omkring, den... ja, den är bitvis lite sämre, för att uttrycka det milt.

Jag är på intet sätt oersättlig (i mitt läraryrke) men det är svårt att låta en vikarie ro i land allt det där andra. (Allt det där andra jag knappt kan tro själv att det är meningen att jag ska göra.) Jag innehar ett yrke där det skulle gå att skriva en hel del meriter i ett CV. Jag har få högskolepoäng i dessa intressanta meriter, men jag kan bjuda på garanterade mängder erfarenhet.

måndag 17 januari 2011

Sockertopp

När snart-treåringen sitter ensam vid köksbordet och omsorgsfullt ordnar flingpaketet så att det döljer hans filtallrik, förstår man som mamma att han har en dold agenda. Han kikar fram från ena sidan och det syns tydligt hur han håller i sockerkaret med en hand.
- Jag gör inget, säger han lågt innan jag ens hunnit fråga.

Då måste han få tjuvta lite socker? Eller?

söndag 16 januari 2011

Resfeber

Jag gick hem från arbetet i fredags med ont i kroppen och när jag kom hem visade tempen lite förhöjda värden. Min man kallar det feber, men jag kallar det förhöjda värden.

Systeryster är hemma över helgen och vi har suttit ned tillsammans med vår ömma moder och planerat en resa till Italien. Snacka om resfeber. Jag var ordentligt varm när vi väl var klara. Nu är allt beställt, planerat och betalt och vi tycker att vi har fått fantastiskt mycket för pengarna.

Första anhalten blir Florens, där vi bor i tre dagar på ett prisvärt hotell. Dag två åker vi eventuellt på en tolvtimmarstur där vi får se hela Toscana och där bussen gör stopp för både honungs-, vin- och olivoljeprovning.

De fyra återstående dagarna tillbringas i Cinque Terre med stationering i Monterosso, den nordligaste av de fem byarna. Där väntar bad, vandring och mycket annat. På flygningen hem vill det till att allt klaffar, men det ska vi väl klara. Som vi önskar att det var juli redan nu, av många anledningar. Kan det verkligen vara så här vackert?

Innan dess väntar en tur till Caen för mig och det ska också bli riktigt, riktigt trevligt.

torsdag 13 januari 2011

Gapa och tandutställning

Treåringen gapade inte hos tandläkaren i dag. Ingen högoddsare direkt, men så fick han ingen sak efter besöket heller. Han fick en tandborste och sedan upplyste tandläkarinnan honom om att sedan, nästa gång då han har gapat, då ska han få en grej. Härligt med lite social fostran. Treåringen talade om att sedan, när han har vuxit och blivit stor, då ska han gapa.

Sexåringen deklarerade att han hade fått tre grejer och gapat tre gånger. Sedan är det just nu mycket intressant för samma grabb att fråga om vem som har en hörapparat och vem som har en tandutställning. Ja, di bana, di bana.

onsdag 12 januari 2011

Aaaaaarrrrrggggh!

Frustrerad, ditt namn är... mitt namn. Jag tror på allvar att jag kom hem dummare i dag än vad jag var när jag åkte i morse.

tisdag 11 januari 2011

Jag tror...

...att den trevliga kvinnan som jobbar på turistbyrån vet nästan alltting. Ja, precis alltting tror jag att hon vet. Hon skulle nog kunna jobba för 118 100, eller vilket nummer det nu är man kan sms:a för att få veta vad som helst. Så tänk på det. I stället för ett sms kan ni ringa turistbyrån.

måndag 10 januari 2011

Att sätta på en film

I mitt yrke, och då framför allt i de pojktäta klasserna, handlar samtalsämnena ofta om det som är naket, sexuellt eller billigare i USA. I dag, som ett led i att göra en anslagsanalys, ropade pojke 1 till pojke 2 att "sätt på filmen". Sagt och gjort. Pojke 1 tog filmen och gjorde juckande rörelser mot den. Chockerande? För vissa och för visso, men det är inte direkt så att någon i det rummet uppfann hjulet. Det är många sådana hjul uppfunna under de futtiga tio år jag har inom yrket.

Roligt? Inte mycket, även om jag misstänker att många manliga vänner skrattar sig halvt fördärvade. Otaliga är de exempel där jag och mina väninnor påtalat att "jag ska bara gå ner och sätta på en tvättmaskin" och fått någon typ av reaktion som anspelar på sex. Det är inte juckande rörelser (längre) utan nu för tiden möts man av ett roat flin och eventuellt ett höjt ögonbryn.

Är det genetiskt? Sitter det i hjärnroten? Sitter det i ryggmärgen? Eller sitter det bara?

söndag 9 januari 2011

Hulkenbarn och duschebarn

Det blev en händelserik dag med mycket lek och mycket "men du". Efter en lunch hemma åkte vi till Nimbys värld och tillbringade många timmar med klätter och rutch. Det är så härligt att se sexåringen, helt fri och trygg, springa omkring utan att han hela tiden undrar var vi är eller funderande över om vi skulle komma på tanken att åka hem utan honom. Så var det för ett halvår sedan (trots att vi aldrig åkt hem någonstans ifrån utan honom). Två andra grabbar började reta honom och pilla lite på honom och jag iakttog med spänning från några meters avstånd hur han skulle hantera dem. Det gjorde han med den äran och viftade bara bort dem, utan min inblandning. Mamma tiger vaknar ändå till lite och jag fick bita mig i tungan och lugna det skenande hjärtat lite.

Snart-treåringen blev omkullsprungen av en oaktsam kille som var någon decimeter längre än honom själv. Vår grabb reagerar ganska likt Hulken och ställer sig morrande upp med ihopbitna tänder och knutna nävar. Den andra killen backade snabbt med skärrat uppspärrade ögon. Skönt. Ingen kommer att sätta sig på lillkisen i första taget.

Middag på Max och handling på Coop och sedan hem med trööööötta barn. Lilleman somnade redan halv sju, vilket i och för sig bådar gott inför förskoleomstarten. Storegrabb är så stor och härlig nu. Han tog en lång dusch, till dess varmvattnet tog slut, innan han lade sig, sjöng Manboy sjutton gånger och sedan somnade lugnt och stilla.

Okej. Jobbomstart och det känns bra, trots lite söndagsångest just nu.

fredag 7 januari 2011

Testing, testing

- Mamma, du måste komma och kolla.
- Ja, jag kommer, jag ska bara äta färdigt först.
- Mamma!
- Ja, jag kommer snart.
- Mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma.
- Men nu får du vänta!
- Mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma.
(Suck) - Ja, vad är det?
- Har du ätit färdigt nu?

torsdag 6 januari 2011

Dagarna...

Ena barnet blev kidnappat till grannbyn, till allas stora glädje tror jag. Storebroren fick säkert den odelade uppmärksamhet han så väl förtjänar, utan lillebrors konstanta inblandning medan lillebroren har legat på mattan lyckligt pladdrande med vår odelade uppmärksamhet. Som han har svamlat.

Sedan blev det hyrd romantisk komedi. Maken var tvungen att svamla bort slutet naturligtvis. Vi har inte direkt samma humor och timingen kan... diskuteras.

Sedan har svamlet bara fortsatt. Vi har helt och hållet fastnat i reklam och parodi på densamma. Den översta är originalet och man måste ha sett den för att förstå storheten i humorn i de två nedre. När man har hört de här några gånger kan man hitta på egna som passar in i den egna vardagen - på dagarna. Förlåt Mads, jag gillar ju dig, men Hellenius har en poäng.





tisdag 4 januari 2011

Vad som är problemet

- Kom ska du få se vad som är problemet.

Orden yttras av snart treåringen så snart han inte kan hitta en specifik leksak eller när han inte lyckas med att sätta på en legogubbe en hjälm.

Annars har han varit arg i dag. Mest arg blev han vid middagstid, för då ville han åka till Amanda (kompis i grannbyn) och leka. Inte med barnen, utan med henne. Och en kikare som han annekterade sist vi var där.

Just nu har han hittat en ask med After Eight. Han fick en och sedan en till och vi kom överens om att det var den sista. När han hade ätit upp den gullbad han med sina finaste "snälla, snälla mamma" och jag argumenterade mot honom och påminde om att vi sagt att den förra var den sista.
- Men du då säger jag så här att jag vill ha en till. Å när jag äte den då ska jag säga nu vill jag inte ha nån mera.

Jaja.

Storebror hade en lekkompis innan middagen och nu är han hos en annan kompis efter middagen. Tack och lov, för han har klättrat lite på väggarna och när han kommer hem är han trött men själaglad.

måndag 3 januari 2011

Svårt att greppa

Sexåringen låg och snörvlade i sängen. Jag låg i mitten och läste boken jag aldrig blir klar med, med lillebroren sovande på ena sidan och storebroren bortvänd på den andra. Jag frågade om han var förkyld och då brast det för honom och han grät nästan otröstligt.

Först ville han inte säga vad det var, antagligen för att han redan där förstod att han egentligen inte behövde gråta, men sedan kom det fram att han var rädd att någon skulle komma och skjuta mig och pappan så att han inte skulle ha några föräldrar. Han har naturligtvis läst tidningen och blivit rädd för att det som stod omskrivet där skulle kunna hända i hans hus.

Nu sover han i alla fall, till synes lugnt, men oj vad svårt det är att lugna med de rätta orden.

lördag 1 januari 2011

Det här har vi gjort, på detta årets första dag

Vi har börjat med att se lite tv.
Vi åt en macka - framför tv:n.
Vi spelade hockey på X-boxen.
Vi åt lunch, motvilligt.
Vi vilade på soffan och såg på tv samtidigt.
Vi vilade i sängen och läste en bok.
Vi gick ner till soffan och tittade på tv.
Vi åt middag.
Vi åt lite chips.

Vem vet vad kvällen kommer att bjuda på. Tv kanske? Och en macka?

Lilleman somnade klockan 22 och 23.30 kom en nästan svimfärdig sexåring och sade att han var trött. När jag talade om att man får gå att sova, trots att man han främmande såg han nästan lättad ut. Två minuter senare sov han i sin säng.

Nytt år. Ha ett gott sådant.