Vinterras och gamla ordformer

Okej, det finns en och annan god sida av valborgsfirande: förutom gott sällskap och god mat får man också sjunga vårsånger som innehåller de gamla ordformerna "fåglarne", "ängarne" och "källorne".

Vad var väl en jättebrasa med gulgrå rök mot för att få stå på en bro och kasta tretusensjuhundraåttiotre stenar med lilleman som sa "Åh! Plopp!" efter varje sten. För att inte tala om kottarna som kastades!

Sexåringen cyklade in i ett framförvarande barn som tvärbromsade, men gjorde sedan en rullning värdig en stuntman så allt gick bra. Jag hann dock tänka "tänderna!".

Söndagsångest i morgon då efter ett lov som känts långt och kort, allt i ett.

Internationella bokveckan

Just nu pågår tydligen internationella bokveckan, men det är märkligt tyst om detta förutom på Facebook. Ett uppdrag som snurrar runt är i alla fall att du ska greppa närmsta bok, slå upp sidan 52 och skriva ner den femte meningen utan att avslöja vilken bok du citerat. Så här kommer det:

"Den här gången knackade jag inte, utan sköt bara upp dörren."

Rafflande.

Ett litet steg för människan...

...ett stort steg för mig. 28 prov rättade ute i solen med hjälp av ensamlekande barn och en stor termos kaffe. Ahhh. Äntligen lite lov på lovet.

Nu tar jag igen några missade avsnitt av Grey's Anatomy och det är anmärkningsvärt att kanal 5 fyller ut sin programtid med 22 reklamminuter, för ett avsnitt är bara ca 38-40 minuter långt.

Jag har helt och hållet missat att det är Valborgs any day now. Minst favvo-poäng på det firandet. Och hur ska den firas?

Dinner and a movie fast inte i den ordningen

Jag hade två kalsongpojkar i huset fram till lunch och när den intagits åkte vi in till stan för att gå på bio. Medan vi väntade på att filmen skulle börja hann vi köpa nya gympadojor åt treåringen och sedan några godisar för själva filmtittandet. Vi såg "Rio" i 3D och speciella glasögon var därför att rekommendera. Det var min första 3D-film och det var riktigt coolt att se fåglarna komma mot en med vingar och näbbar. Konfettin under karnevalen i Rio fick oss att vilja sträcka ut händerna för att känna efter om den gick att vidröra.

Vi lånade biokuddar för barnen att sitta på, så att de skulle komma upp lite i sätena och se bra. Treåringen insisterade på att vända den fel väg - han ville sitta i den som i en balja. Han satt således i skräddarställning, mycket långt ned i sätet, under hela filmen.

Väl hemma hann sexåringen hjälpa farfar med veden och treåringen gick upp till farmor. Själv hann jag spackla lite och grundmåla andra varvet på innerdörrarna. Med barnen i säng hann jag dessutom att röja upp i vårt rävlyeliknande hus.

Så här i skrift verkar det som om vi har haft en fantastisk dag och på många sätt stämmer det, men tro mig; mellan alla aktiviteter har sexåringen hunnit visa upp fler personlighetsdrag än en tonåring korsad med en amoklöpande terrorist. Måtte han göra bort alla sina svängningar nu och att det inte blir värre i tonåren.

Spackelspektakel

Jag har spacklat, slipat och grundmålat två innerdörrar. Vad är det med målarfärg när det gäller att locka fram småkryp?! Två små flygfän ligger fastkladdade och stör mitt konstnärsöga. De åker när jag slipar lite försiktigt, men nog är det väl ändå märkvärdigt att de ska dit och störa.

Spackel är en hel historia för sig. Maken sa innan jag prövade på eländet att "du trycker bara dit det och skrapar av". Så jag tryckte dit det och skrapade av. Och tryckte dit lite till och skrapade av. Och joxade. Och tryckte lite. Och skrapade och joxade. Jag skulle ha slutat tidigare...

Grundmålan luktade skunk när den härdade och jag fick ont i huvudet. Jag är dessutom för kort för att nå ända högst upp och ställde mig således och balanserade på en ranglig barnstol. Det är obra.

"Dumma mej" - vilken film. Fantastiskt rolig, både för barn och vuxna.

Våldtäktsman i barnbok.

Vi högläser en bok om kvällarna och i går räddade huvudpersonen Viktor en kvinna från att hamna i klorna på en våldtäktsman. Det är inte ofta man stöter på en sådan. Det blev tvära kast mellan humor och allvar, för boken är riktigt underhållande, samtidigt som det blev nog så realistiskt. Hur förklarar man vad en våldtäktsman är för en sexåring som inte riktigt vet vad sex är?

Kontamination ur barnamun

Treåringen är artig efter avslutad lunch:
- Tack för maten den var god, jag vill inte diska faten.

Originalet:
Tack för maten den var god, den var säkert hemmagjord.
eller
Tack för maten, sa piraten, jag vill inte diska faten.

Påskhelgen har gått så fort, så fort och vi har vinkat av systeryster som åker hem till Stockholm. Vi konstaterade att det vi saknar mest är att kunna "snepp in"; att bara komma förbi när som helst och ibland bara en halvtimme. Att när som helst åka ner till Stockholm med två barn känns som ett jätteprojekt, men det kanske är det som är utmaningen som småbarnsförälder? Hej och hå. En månad kvar till frankrikeresan och sedan Italien efter det. Ute är det vår och det är härligt att leva.

Varför så mycket av samma, samma?

Jag har hunnit dricka kaffe ur tre olika koppar nu på morgonen. Alla tre är fina, men olika goda att dricka ur. Den som inte är god att dricka ur kan liknas vid det där plagget du har i garderoben som får finnas kvar, trots att du aldrig kommer att använda det. Kopparna kommer att stå kvar, men aldrig drickas ur.

Varför har jag 12 av alla? Jag skulle ju kunna ha två bara.

Fika, kyrka, marknad och kvasning.

Det blev påskfika med systeryster, mammapamma och pojkilojkar på stan i dag. Vi jagade keps, men det fanns ingen i rätt storlek av rätt märke så det blev till att beställa en på nätet.

Marknad i gamla Piteå stad med mestadels fika och stickade vantar. Fikat behövdes, men vantvädret är långt borta med så många plusgrader som vi välsignats med denna underbara vårdag.

Kyrkan var öppen och eftersom yngste sonen har tjatat i veckor om att få gå in i en kyrka gjorde vi slag i saken och travade in. Där blev vi sittande i ungefär tre och en halv minut under orgelspel innan prästen gick fram till mikrofonen och talade om att vi skulle resa på oss och gå, i vår herre Jesu Kristi namn. Det blev en lämplig stund och sonen var både nöjder och glader.

Med snö kvar på gårdarna låg inte kvasningarna långt borta och båda barnen är därför halvblöta och luktar surt. Lite som vanligt, alltså. Glad påsk.

Påsklov eller åsklov?

Påsklov. Myset har börjat med barn som är ovanligt gulliga mot varandra och jag hoppas bara att det inte ska bli ett åsklov.

En lillasyster ska ha installerat sig på mammas gata och är förhoppningsvis här när som helst. Barnen frågade efter henne i samma sekund de slog upp ögonen i morse, vilket var vid sextiden. "När hon har varit här ska hon väl inte fara hem?" frågade treåringen oroligt, så jag gissar att han kommer att göra grava anspråk på hennes uppmärksamhet.

Maken? Han jobbar, ovanligt nog. Jag? Jag jobbar inte, ovanligt nog = )

Minikissar

Min yngste son har plockat minikissar till mig i dag (videkissar).

Jag har hyrt film och har klämt Dumma mig tillsammans med barnen. Fantastiskt rolig. Sedan har jag sett senaste Harry Potter också. Den senare fascinerar eftersom skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. De spelade över så mycket när det begav sig, men då var det gulligt eftersom de var så små. Nu är de stora och gör sitt jobb med den äran.

Jag har precis blivit avrådd av en kollega att se The Expendables, så jag lyder hans råd och stänger av tv:n. (Vilket betyder att jag bara kommer att slå över till visningskanalen för DVD och klämma en anglofilrulle. Jag har bara inte bestämt vilken ännu.)

Sarahs nyckel - Tatiana de Rosnay

Julia bor och arbetar i Paris och trots att hon levt i staden i över halva sitt liv kallas hon fortfarande för l'American, amerikanskan. När händelserna i Vél d’Hiv ska uppmärksammas, sextio år efter de inträffade, får Julia i uppdrag att skriva om dem.

I vartannat kapitel får man följa Sarah, en tioårig judisk flicka, som tidigt en morgon blir bortförd tillsammans med sin mor och sin far av fransk polis. Året är 1942 och situationen för judarna i det ockuperade Paris har blivit kritisk. Därför har Sarah sett till att låsa in sin bror i ett hemligt utrymme i lägenheten, så att han inte ska råka ut för det hemska som föräldrarna viskat om på kvällarna när de trott att Sarah inte hört. Sarah har nyckeln till den lilla skrubben i klänningsfickan, säker på att hon snart ska återvända till hemmet för att släppa ut sin bror.

Skammen är återkommande i den här romanen: fransmännens skam över att de lät Vél d’Hiv-razzian genomföras - och inte bara det, de deltog. Det var den franska polisen som genomförde den. Sedan finns skammen hos den familj Julia gift in sig i: familjen som flyttade in i lägenheten samma månad som judarna hade drivits bort. De valde att se en övergiven lägenhet och frågade aldrig efter vad som hade hänt med de tidigare innehavarna, men förstod att ingen skulle göra anspråk på bostaden igen. Läsaren får också följa skammen hos de som överlevde. De judar som på något sätt inte blev deporterade eller de som kunde fly.

Det är riktigt snyggt berättat i hela första delen av romanen. Sarahs och Julias liv vävs ihop; det Sarah utsätts för vävs ihop med det Julia gräver fram sextio år senare. Sedan försvinner Sarah ur berättelsen och det blir märkligt tomt efter henne under resten av läsningen. Hennes berättelse tar inte slut, men läsaren får vänta på henne, precis som Julia också får göra.

Göuda som eöuL och tanter i hatt

Läraryrket har varit föremål för debattartiklar och diskussioner den senaste tiden och jag sitter mest och suckar. Det är med läraryrket som det är med fotboll - de bästa experterna sitter i publiken. Jag skulle vilja ge dessa människor en arbetsbeskrivning, bara så att det tydligt framgår vad en lärare faktiskt gör på jobbet. De timmar jag ägnar åt det pedagogiska är lätträknade i jämförelse med allt det andra som förväntas av mig. I och med den nya gymnasiereformen, som ju bland annat ska höja lärarstatusen, finns många tillägg som gör att det förväntas ännu mer icke-pedagogiskt av mig. Man kan ju, i all anspråkslöshet, tänka att föräldrarna i stället kunde få ett ökat ansvar.

Innan jag lämnar ut en arbetsbeskrivning till "experterna" önskar jag dock att någon kunde visa den för mig först.

Hur det än är så är yrket det absolut bästa när man får uppleva sådana dagar som jag har fått i dag. Som vanligt kan jag inte berätta hälften av det jag skulle vilja, men grabbarna grus som sett å eöul gör det värt det att gå till jobbet vilken dag som helst.

På dagens lunchpromenad såg jag två paranta damer och båda hade hatt. Var sin röd hatt. Man kan få vårkänslor för mindre...

Pliktskyldig påsk

Jag har, pliktskyldigt, plockat fram påsksaker. Annars då?

Bisatsinflation

Jag läser just nu ett elevarbete som borde få utmärkelsen "flest bisatser i grammatiskt korrekta meningar". Imponerande, men inte lättläst.

Snart har jag bara 25 religionsprov och 76 nationella prov kvar att rätta. Jag närmar mig slutet av detta års rättningsmaraton. Därför vill jag inte tänka på att jag får in 46 årskursettarbeten om tre veckor. Jag vill inte heller tänka på att jag får in ytterligare 52 religionsprov vecka 18. Den dagen den oerhörda sorgen.

Kulturkofta? Inte så mycket.

Vilken underbar värld

Jag gick hem från jobbet strax efter fyra när detta underbara hände: jag blev omcyklad av en elev som högt och vackert visslade "What a wonderful world".

Då blev jag glad = )

Positiv målbild eller kontraproduktivitet?

Jag har hört att det är bra att jobba efter målbilder. Så fort jag försöker blir inträder det kontraproduktiva: jag tänker på att jag har nästan 130 elever i undervisning (ja, jag har färre elever i år än tidigare!) och att detta är tiden då alla lämnar in allt samtidigt.

Det är lögn att försöka få någonting gjort. När jag sätter mig hemma är det som om det går ett tyst larm. Barnen blir som tokiga, telefonen ringer eller så knackar det på dörren. På jobbet är det byggarbetare med tillhörande byggarbetsljud eller också så mycket liv och rörelse att man lika gärna skulle kunna installera snurrdörrar i alla öppningar.

När målbilden väl har rämnat jobbar jag på den här tanken i stället: när jag har insett att tidsplaneringen ändå har gått åt skogen är det väl lika bra att slappna av i soffan och spela Lego Star Wars II med sexåringen? Att måla med vattenfärger med treåringen? Att äta glass framför tv:n och se en film som du har sett sexton gånger tidigare? Nej, jag tänkte väl det. En halv vecka kvar, sedan lov och systerysterbesök!

Så vaLe å gjåort.

Jag satt och blängde på nedervåningen nu på morgonen. Eller morgon och morgon. Ottan. Den arla morgonstunden. Treåringen vaknade 05.20 och sa:
- Miao, mamma. Jag är en liten katt. Kan du hålla mig som en bebis?

Det var inte därför jag blängde. Det var dammråttorna, skräpet och leksakerna som hade annekterat huset under den gångna veckan. När barnen travade upp till farmor och farfar granngårds efter lunch for städelakingen i mig och huset är härmed uppröjt. Det lät som om det pågick en hockeymatch här inne, för både dammsugaren och vaskkäppen har fått smälla mot listerna.

Det är inte så att tvätten har vikt sig själv i dag heller, men jag har däremot kommit ihåg att lyfta över den till torkning så att den inte ligger och surnar. Jag ger mig själv en liten klapp på axeln och kokar mig några koppar kaffe till. Magen protesterar men resten av kroppen säger ja, tack.

Pojke + rosa = sant

Min treåring fick inhandla valfri tingest på Barnens Hus för sina egna pengar. Det blev en chockrosa dammsugare med mindre chockrosa detaljer och han är huuuur nöjd som helst.

I dag åkte maken i väg och inhandlade nya stövlar åt gossebarnet och när gossebarnet själv får välja blir det lila stövlar med rosa detaljer. Han är dessutom huuuuur nöjd som helst.

Tänk så lätt det är att tänka att rosa = flicka och blått = pojke. På det här sättet blev det i alla fall lättare att tänka att rosa + pojke = sant.

Ingen perfektionism här inte

Jag och min signifikante andre har pratat om det här med perfektionism. Inte i det här hemmet, visserligen, men i oroväckande många andra. På bloggar och på Facebook skrivs det om de fantastiska barnen, de superdupermysiga vardagarna, de ultragudomliga helgerna, om kvalitetstid med sin maka och make, om hemmet som är skinande rent och luktar gott, om tvätten som i stort sett vikt sig själv medan bullarna gräddas i ugnen och om livet som återvänder med våren och ljuset.

Om ni ser mitt gröna nylle så beror färgen på avundsjuka. Jag unnar naturligtvis alla den lycka de känner - men skeptikern i min frågar sig/mig om det verkligen är så där underbart? Vecka ut och vecka in? Och ja, jag är medveten om att man måste se det fina i det lilla. Men ändå.

Tvätten viker inte sig själv. Den ligger bortglömd i över ett dygn och måste tvättas om. Bullar är det inte tal om. När hinner ni det? Jag är skittrött. Jag älskar mina barn. Mina vresiga barn som inte vill äta upp, som inte vill cykla själva och som inte vill gå och lägga sig utan strid. Jag och maken möts i dörren och slänger något ord om att lilleman behöver nya stövlar och storeman behöver nya regnbrallor. Tur att det finns telefoner, för det är då vi kan talas vid ostört och prata om alla andra viktiga saker.

Allvarligt - kan någon ge mig receptet på den där harmonin? Eller receptet på någonting som går att baka skitfort?

Fast förankrad mitt på den yttersta misärens meridian

Om jag har afasi på och efter jobbet så är det underbart att koppla av med toppenfilm med barnen. Lyssna (eller, okej, läs) det här introt ur filmen Draktränaren:

"Det här är Dräggö. Tolv dagsresor norr om hopplös och ett stenkast söder om ihjälfrusen. Fast förankrad mitt på den yttersta misärens meridian. Min by. Med ett ord: robust. Den har funnits i sju generationer, men vartenda hus är nytt. Här finns fiske, jakt och förtrollande solnedgångar. Enda problemet är skadedjuren. Ni vet på de flesta ställen har man råttor eller mygg. Vi har… drakar. De flesta skulle flytta, men inte vi. Vi är vikingar. Tjurskallighet är en folksjukdom."

Underbart språk. Underbara ordval. Underbar torr ton med mycket underliggande humor. "Fast förankrad på den yttersta misärens meridian." Kan det bli bättre?

Afasi kommer jag dock ihåg att det heter...

Jo tack, nog är det bra, för lite stress har ju aldrig dödat någon? Lite halvförvirrad, halvvilsen och halvbegraven i ett berg av papper känner jag att jag på eftermiddagarna blir lite orolig när jag tappar ord. Däremot kommer jag alltid ihåg att jag lider av afasi. Det är lite ironiskt eller?

Problemet med...

...att själv somna när man lägger barnen är:
- att du känner dig halvfull när du vaknar till vid 22.38.
- att du inte ens kan samla dina få vakna hjärnceller för att klara av att packa en dagisväska. Förlåt, förskoleväska.
- att de elevarbeten du hade satt som mål att hinna med inte rättar sig själva.

John Mayers låt "Free fallin" borde för övrigt beläggas med en varningstext som lyder: OBS! att följande låt helt och hållet kan sätta sig på din hjärna. Lyssnande sker på egen risk. Upprepat lyssnande kan innebära att du sjunger de två första verserna och refrängen om och om igen till dess du börjar misstänka att du är lobotomerad.

Det är på facebook det händer

Inga reaktioner på att någon verkligen kan ta plats bredvid Mr Darcy? Verkligen? Inga alls? Beror detta på att ni redan kände till Mr Thornton och redan har förstått storheten i hans väsen? Om det är så blir jag lika sur som jag blir över de uteblivna reaktionerna, för om Du kände till Mr Thornton och har undanhållit honom så borde du skämmas.

Det är i alla fall på Facebook det händer. Jag tvekade länge. Kunde jag verkligen skriva i min statusrad att det fanns en utmanare till Darcy. Jag tvekade alltså, men vågade språnget. En lärarkollega skrev genast "Men schluuut" på bästa, textade bonschka, men då trädde den något timida gruppen "Anonyma anglofiler" fram och jag fick det svart på vitt: kollegan - och tillika mentorn, hon som lärt mig allt jag kan (nåja, det gick ju ganska snabbt) - är lite av en systersjäl. Må vara att våra själar mest är ihopkopplade när det handlar om BBC-serier som bara visas på Svt efter 21.30 men den kulturella nivån är tillräckligt hög för att jag ska kunna göra fortsatt anspråk på bloggnamnet.

Min man suckar. Och himlar med ögonen. Och använder mina anglofila böjelser emot mig när jag minst anar det. Stackars man. Han skulle dock göra sig i bokyllan han också.

Mr Thornton får stå bredvid Darcy

Jag trodde att Mr Darcy stod ohotad. Det fanns ingen, varken i livet, i filmen eller i litteraturen, som kunde utmana honom. Inte visste jag då att Mr Thornton, otåligt, vankade av och an i North and South och väntade på att jag skulle upptäcka honom.

Well, nu är det gjort. Efter att av en slump stött på miniserien North and South med Richard Armitage och Daniela Danby-Ashe i huvudrollerna var jag tvungen att köpa boken och nu står den i bokhyllan bredvid Stolthet och fördom. Jag vet inte vad Austen tycker om det, men Elizabeth Gaskell anser nog att hon äntligen har fått det erkännande hon förtjänat i det här huset.

Jag har däremot ingen aning om vad Mr Darcy anser om Mr Thornton, men eftersom de båda är gentlemen - och stolta sådana - hyser jag goda förhoppningar om att de kommer att se till att uppföra sig städat i salongerna.

Läskighetsfaktor 20

Om man behövde läskighetsfaktor för läsarjaget på samma sätt som man behöver solskyddsfaktor för huden, så vore det här en faktor 20. Det kan låta lite konstigt att jag fick den här boken hemlevererad i dag trots att jag redan har läst den. Magi? Vilken marknadsföring det hade varit!

Den snälla människan på R&S som oändligt tålmodigt svarar på mina frågor och som skickar böcker till mig frågade om jag ville ha en råkopia, alltså ett oredigerat korrektur, vilket jag glatt tackade ja till. Inte visste jag då att det innebar en datorutskriven bok i A4-format. Hade det gjort någon skillnad om jag visste? Inte alls.

Det var riktigt kul, men kusligt, att läsa boken som jag hade fått hålslaga så att den gick att sätta in i en pärm. Det är också riktigt kul att få boken, i bokform då, och sätta in i hyllan. Påsen påminner lite om The ring? Läskighetsfaktor 20, som sagt.

Helg. Det är däremot magiskt.

Spökväder och blodsprängda ögon

Det blev spökväder ute helt plötsligt. Råa, gråaktiga partiklar får gatljusen att se diffusa och matta ut. Jag får för mig att jag har en mjölkaktig hinna för ögonen som jag borde kunna gnugga bort, men när jag ser mig i spegeln är jag bara blodsprängd och vattoögd som vanligt efter en hel dags rättande och läsande.

Med spökvädret ute passar det sig dock ypperligt att läsa ut läskiga boken.

Läskigt spännande

Just nu läser jag, trots att jag egentligen inte har tid. Cirkeln kryper in under skinnet och får mig att inte våga ligga med ryggen mot dörren. Jag vet inte vad jag fasar för, men jag vet att det är läskigt. Det är spännande på ett realistiskt och typiskt tonårssarkastiskt sätt. Det enda som får mig att tänka på annat är när jag hoppas, hoppas, hoppas att det ska förbli så här spännande och väl beskrivet ända till slutsidorna.

DN bok gör vissa jämförelser med Twilight och Hungerspelen, men jag vet inte det jag. Det var längesedan jag läste en bok som jag fick sådana här rysningar av och jag hoppas och tror att den kommer att bli riktigt populär. Samtidigt tror jag att minst tre kyrkor och samfund kommer att skrika rakt ut av fasa och peka med varnande fingrar mot boken (och det kanske de gör rätt i?).

Utkommer nu i april på Rabén & Sjögren.

Mitt mellan Bamse och The Doors

Det är enklare att säga vad man INTE vill ha. Jag vill inte att min sexåring ska ha kläder som...
...pryds av band han aldrig har hört talas om (Kiss och The Doors).
...pryds av sådant som ser argt eller ont ut (Darth Vader och dödskallar).
...kostar mer än halva tusenlappen och stavas Po.P eller Me&I men går sönder lika snabbt som om de stavades H&M.

Om man vill ha kläderna som är mitt mellan Bamse och The Doors så blir det oftast tvärrandigt eller någonting med en stor dinosaurie - som ser arg ut. Nu är det så fiffigt beskaffat i det här huset att sexåringen är mycket, mycket tacksam att köpa kläder åt, så bara det finns huva så är saken biff.

Lilleman har lärt sig skillnaden mellan arvegods och "titta, vi kostar på dig någonting helt sprillernytt, trots att din storebror knappt har nött någonting på någonting". Oavsett hur mycket jag packar upp åt honom så frågar han bara "Har du nå mer?" och hoppas att det ska komma upp en leksak också. När det inte gör det är han inte intresserad av kläderna heller.

Mästerligt

Jag ser Mästarnas mästare och tycker att det är en sådan genial programidé. Män och kvinnor tävlar, i de flesta fall, på lika villkor och alla är medverkande tack vare sina idrottsliga meriter. Ingen förnedring, ingen utröstning, inga fylleslag (som man får ta del av i alla fall).

Jag har väldigt liten koll på vad Prytz säger, men Ingemar Stenmarks fåordighet - som om det gör fysiskt ont för mannen att yttra mer än tre ord i ett och samma andetag; och Pekka Lindmarks ovilja till fysisk aktivitet, det är Svt när den är som bäst.

Nu kan man undra om den kommande veckan kommer att gå lika snörrovasst som den förra?

Vem är du och vad har du gjort med min sexåring?

Någon har bytt ut sexåringen. Den person vi har här hemma är visserligen i ungefär samma längd, har samma färger och rör sig på ett liknande sätt. Personligheten är dock en fjortonårings och jag vet inte om jag ska skratta eller ta betäckning.

Konverstation #1:
- Hej, säger maken.
- Det har du redan sagt i dag, svarar sonen trumpet.

Konversation #2:
- Gå ordentligt på sidan så att inte bilarna kör över dig.
- Jaha, okej!!! Så här då?! Ska jag gå så här kanske?! Räcker det? Va? VA?! svarar sonen och går ända ner i diket.

Konversation #3:
Sexåringen berättar roliga historier som han har lärt sig av äldre barn på skolan. De handlar således mycket om vem som blir petad i rumpan och inte, vem som säger röv och inte och vilka ben som är lika långa, särskilt det vänstra. När jag kontrar med en rolig historia från min egen skoltid himlar han med ögonen så att jag hinner bli rädd att hans irisar inte ska hitta tillbaka till sin centrala position igen. Sedan kommer det, dräpande:
- Alltså, du är inte rolig.

Första april

Om man har "Möjligheternas skola" som valspråk och nämnda skola är full av sporer av icke önskvärd sort får man stå ut med att den i folkmun får namnet "Mögligheternas skola". Därför var någons första-aprilskämt rätt underhållande när följande meddelande var uppsatt på ett trettiotal lappar i renoveringsområdet:

"Pga mögelsanering i Södergränd kommer all undervisning ske på hyrda lokaler på Stadshotellet. Mer information kommer inom kort. Hälsningar Skolledningen."

Glad första april.