fredag 30 december 2011

Lästs och felsagts

Jag har läst Bokcirkelns bekännelser av Elizabeth Noble och den finns omskriven här. Igenkänning och ändå inte i en bok som har sina sidor. (Okej, sådana skämt hörde kanske hemma på 1990-talet. Förlåt.) Två frågor man kan diskutera efter att ha läst den här boken är 1. om kvinnor förförs från huvudet och neråt, och 2. om det är så som en av de yngre karaktärerna säger, att man, när man är på fest, bör gå på toaletten för att känna efter hur onykter man är. Att det är när man sitter på en kall toalettring som man kan ställa sig frågan om man ska dricka mer eller om man ska gå hem med den där rugbyspelaren. Just den här frågan kanske inte höjer igenkänningsfaktorn, men det var riktigt roligt beskrivet.

Sjuåringen har fått köpa ett datorspel för sina julklappspengar. Det kostade 250 kr och vi pratade i dag om hur mycket pengar det är. Vi beställde pizza till middag och vi berättade att två sådana här måltider kostar lika mycket som ett datorspel. Vi talade också om att det finns många fördelar med att laga sin egen mat och inte köpa färdig, vilket han genast förstod och föreslog att vi skulle äta pizza i morgon också - men hemmagjord.

Spelet i fråga är Pirates of the Caribbean, där Jack Sparrow är en av huvudkaraktärerna. Naturligtvis blev hans namn i treåringens mun Nackspärren. Sjuåringen håller på att förgås av hur fel hans lillebror uttalar namnet, så senare blev hans namn Jackspärr. Det tar sig nog, så småningom. Gott slut, gott folk!

onsdag 28 december 2011

Hämsko

Jag lägger en märklig läsupplevelse bakom mig. Boken heter Afrodites klinik för motvilliga älskande och handlar i korta drag om författaren Rebecca som vunnit fina priser för sin förmåga att skildra kärleken i alla dess olika skepnader. Efter ett uppbrott från en destruktiv relation bestämmer hon sig för att hon inte tror på kärleken och går ut i media med att innehållet i de prisade böckerna bara är förljuget trams.



Berättarperspektivet blir ett annat och kablam: möt Afrodite, en kärleksgudinna på dekis, som riskerar att tvångsförflyttas från Olympen eftersom antalet skilsmässor ökar lavinartat nere på jorden. För att inte Hera, Athena och Harmonia ska kunna kicka ut henne bestämmer hon sig för att ta tag i kärleksproblematiken en gång för alla. Till sin hjälp har hon sin (oäkta?) osnutne son Eros som till en början mer stjälper än hjälper hennes sak.


Är det roligt? Ja, bitvis, men också lite sorgligt. Är det bra? Jag tror det, men kanske hade jag väntat mig mer kärleksroman än långa resonemang utifrån 1: en medelålders och något cynisk kvinnas lätt uppgivna synvinkel, och 2: höggudinnornas mångtusenåriga erfarenhet där bland annat Platons idélära diskuteras. De litterära referenserna är många och så även passningarna till den grekiska mytologin. Går det här hem om du inte har läst Litteraturvetenskap A och B? Boken känns uppfriskande för mig i alla fall och sista meningen i boken lämnar mig med ett leende. Det är Eros som konstaterar att "människor - man måste skratta".


Den må vara lättsmält, men ungefär i mitten av boken dök ett ord upp som jag inte sett på länge. Hämsko! Otippat, eller hur. Broms, hinder, hämning lyder synonymerna till ordet och de är alla välrepresenterade i boken när det gäller hur svårt kärleken har att överleva i det moderna samhället och den diskussionen kommer antagligen att vara aktuell en lång tid framöver?

tisdag 27 december 2011

Reklam, hur fungerar det?

Jag gratulerar en kompis på Facebook till hennes baby och nästa gång jag loggar in kantas min skärm av reklam för babygrejer och graviditetstest.

Jag gör sökningar på nätet på flygturer från Skellefteå och Luleå flygplats och när jag sedan loggar in på min hotmail, som jag aldrig har angett vid sökningarna, kantas min mail av reklam för passande hotell att bo på, på de orter som jag tidigare gjort sökningar på.

När jag läser Aftonbladet på nätet kommer det upp reklamrutor som talar om vilka stora event som väntar i närmaste stad. Den känner uppenbarligen av var i landet jag befinner mig och ger mig anpassad reklam därefter.

Scenen i Minority report gör sig plågsamt påmind. Där går Cruise omkring i staden och chippet i hans kropp läses av av stora reklampelare som anpassar reklamen till honom. Snart är vi där, eller?

måndag 26 december 2011

Köttfärsens dag?

I dag blev det köttfärsens dag i det här huset. Fjortontalet matlådor är gjorda och infrusna, innehållande köttfärsbiffar och potatis, samt lasagne.

Treåringen vinkade in svärmor och svärfar när de kom gångande efter sin promenad:
-Kom så får ni titta på Hanna! (moster)
Det är stort och speciellt att ha henne hemma.

Sjuåringen har äntligen, äntligen fått träffa en kompis. All övrig tid ägnas åt att åka på skidorna han fick i julklapp och sedan att gnälla lite över hur tråkigt han har.

söndag 25 december 2011

God dödssynd på er.

God Jul!

Det står just nu alldeles förunderligt och märkligt klart för mig varför frosseri anses vara en dödssynd. Matintaget får mig att resonera som en alkoholist. "Jag kan sluta när jag vill. Å, en chokladpralin... Jag tar bara en. Alla andra gör det ju. Och det är ju bara en. Sedan ska jag inte ta någon mer. Fast om jag nu har ätit en kan jag lika gärna ta en till. Då behöver jag inte ta någon i morgon. Förresten är det nog lika bra att jag äter upp alla, för om de tar slut kan jag inte äta mer och jag hjälper både mig själv och andra om det inte finns någon choklad kvar hemma..."

fredag 23 december 2011

Mitt fel. Igen.

Min treåring ville ha finskjorta redan från morgonen. En halvtimme senare har han doppat slipsen i fil och flingor och han blänger på mig med orden: - Det här är ditt fel!

Mmm, en fröjdefull jul, alltså.

I går när vi gick på stan kom en man cyklande med mössan långt neddragen och halsduken uppdragen över näsan, eftersom det var så bitande kallt ute. Treåringen pekar med hela armen och utbrister:
- Åh! Kolla mamma, en ninjago!

Jullovet är här, men jag har ungefär fyra och ett halvt kilo rättning med mig hem. Det är direkt märkbart, inte bara på lönen, när man är sjuk i tio dagar. Det är bara att bryta ihop och gå vidare, men inte förren om några dagar. Först måste ledigheten få sätta sig lite.

torsdag 22 december 2011

Laxgolf

I dag har det lekts på min arbetsplats och det är en fröjd att se eleverna springa omkring som skållade troll och samarbeta kring uppgifter som varierar mellan att vara riktigt fyndiga till att vara halvt olagliga. En elev har ätit 150 gram smör, en annan har gått 15 meter på händer, en tredje har jonglerat sig till ett MVG till de mycket påverkansbara domarna.

Den i särklass roligaste tävlingsgrenen jag såg i dag gick ut på att en elev låg på rygg på golvet med en mandarin på plutande läppar. En annan elev stod i golfposition och skulle slå en sving - med en jättestor och jätteverklig lax. Laxen var inte fryst, utan sladdrade i händerna på slagmannen och sedan fick de poäng beroende på hur långt de kunde få iväg mandarinen.

Sedan blev det massiv rättning i oerhört trevligt sällskap innan eftermiddagen var över och det blev dags att hämta systeryster. Nu är treåringen gruvligt besviken över att hon inte ska bo hos oss. Han vill ju det så att han får träffa henne jämt och jämt. Det vill vi allihop och det lär bli en tidig avfärd i morgon.

onsdag 21 december 2011

Lämna Kajsa ifred

Låt henne vara. Låt henne vara gift, skild, singel och lesbisk alldeles ifred. Låt henne jobba, andas, äta, skita och sova utan att spekulera i hur länge hon har gillat tjejer, bullar, fyrhjulsdrivet eller råris. Om hon är lesbisk eller bisexuell är väl lika ovidkommande som diskussionen om att man borde knäcka ägget på den ena eller andra sidan.

Här hemma sjunger treåringen om Överraskar över isen och vi har bakat hela kvällen. Mina biscottis blev av en fantastiskt spröd sort och nu skulle jag kunna sätta i mig allihop. Mina bullar blev... tja, låt oss konstatera att jag är min mors dotter när det gäller bakning. Det blir stort. I dag blev det alldeles särdeles stort. Det skulle bli en liten smörgömma mitt i de där bautabullarna, men vi kan väl säga som så att mina bautabullar höjde sig järnet och puttade upp smöret så det rann ut litegrann. Eller mycket. Gott blidde det. Och stort.

måndag 19 december 2011

Mina bästa lek

Jag har träffat två före detta elever i dag. De sökte upp mig för att få en kopp kaffe och en pratstund och jag tycker att det är så härligt att få höra vad det blev av dem, hur de tycker att livet efter gymnasiet är och om de tycker att de har fått tillräckliga kunskaper med sig. En elev gick ut förra året och den andra gick ut för två år sedan, men herre jistanes vad det händer mycket med dem på den korta tiden.

Min favoritklass (jag får säga så, eftersom de är mina) gjorde vågen och spelade upp en sång för mig för att muntra upp mig efter sjukfrånvaron. Jag var redo att ge dem jullov efter det, men kunde sansa mig tillräckligt mycket för att driva dem halvt till vansinne innan den verkliga ledigheten.

Sjuåringen är glad och pigg och skulle kunna vara med kompisar dagarna i ända. Treåringen kurar ihop sig vid läggning och ler stort:
-Hörrö, ska vi ligga så här å prata me varann? Om hur jag har haft det på min förskola?
-Okej, det kan vi göra. Hur har du haft det då?
-Nja, nu kommer jag inte ihåg så bra.
-Vem har du lekt med?
-Olle och Liam är mina bästa lek.

Han fick åka och titta på Tomtesagan med förskolan i dag. Alla barn utom två somnade i bussen på väg hem och mitt barn var, hör och häpna, en av de insomnade.

söndag 18 december 2011

Visset kött

Treåringen, efter det att vi sett ett program om en kungsörn:
- Kan man äta fågelschött? (fågelkött, reds. anm. Alla tj/k-ljud uttalas sch.)
- Nja, bara vissa sorter fåglar, svarade jag.
- Hur vet man om de är vissna då?

Jag har läst boken Monsieur Lihn och den lilla flickan, en melankoliskt men mycket vackert berättad liten bok om en gammal mans flykt från krig och tragedi och det liv som nu väntar honom i ett land som lika gärna skulle kunna ligga på en annan planet. Med sig har han en liten flicka, dottern till hans döde son, sitt barnbarn. För att få dagarna att gå tar han promenader och hamnar på en träbänk i en park och den platsen blir som ett litet landmärke i staden som inte luktar någonting. En dag får han sällskap av den vänlige Monsieur Bark och trots att de två männen inte talar ett språk som den andre förstår, växer en djup och varm vänskap fram.

Upplösningen på romanen är drabbande och lämnar läsaren med hjärtat i halsgropen. Det kommer att bli mycket spännande att diskutera den här boken i bokklubben när det beger sig.

lördag 17 december 2011

Den svenske gentlemannen

Jag kom gående längs den lilla sidogatan, inte särskilt djupt försjunken i mina tankar, på väg till bilen som stod parkerad lite längre bort. Mot mig kom en man cyklande och han var verkligen en syn för det norra ögat. Han hade knappt styrfart, men balanserade cykeln på ett imponerande vis på det hala underlaget. I vardera hand trängdes påsar med julklappar, hans jacka var öppen och i mungipan hängde en halvrökt cigg.

Så började han snörvla. Han drog först in snoret som var på väg att rinna ut ur näsborrarna och det hördes på det gurglande ljudet att det fanns en ansenlig mängd att dra in. Sedan harklade han sig och gjorde sig redo att spotta ut sin snorspottloska och jag stelnade till. Det var bara han och jag där. På en liten gata. Han fick plötsligt syn på mig och jag såg hur även han blev stel. Så började han att trampa. Om du har munnen full med snor och spott som du omsorgsfullt gjort dig redo att spotta ut, måste varje sekund du inte kan spotta kännas som en evighet.

Han trampade och balanserade och först när han hade passerat mig med några meter gjorde han sig av med sin last. Jag gick tacksam vidare och tänkte att den svenske gentlemannen nog kan se ut på många olika sätt.

torsdag 15 december 2011

Regn, hur det sket sig och dåliga PP

Jag sitter och tittar på Nobel 2011; pristagarnas föreläsningar och kan konstatera att även nobelvinnare kan göra riktigt usla powerpointpresentationer.

Regn. I december. Allvarligt talat.

Jag har accepterat att allt har skitit sig på jobbet. I och med att jag blev sjuk gick allt åt skogen och ingenting går att rädda. Nu sitter jag här, alldeles ostressad, och tycker synd om kollegorna vars planering inte har skitit sig.

tisdag 13 december 2011

Att skratta och att le åt

Det finns så mycket bra och roligt, tänkvärt och underfundigt att läsa och lyssna på. Tänk så mycket man missar. Tänk så mycket skit man ger alldeles för mycket uppmärksamhet. I dag har jag glatts åt de här två inläggen:

Det första, en krönika av Johanna Koljonen, om ord som talar till oss utan att vi med våra egna ord kan förklara känslan som väcks inom oss. Hon är så välformulerad, lågmäld och ödmjuk, i sitt sätt att lägga fram sina tankar. Slutklämmen är vacker och jag hör inom mig hennes sjungande finlandssvenska intonation.

Det andra är att asgarva åt, oavsett om du älskar eller hatar Håkan Hellström. Håkans julskiva: lyssna - och gråt! Det roliga börjar ungefär en minut in på klippet.

måndag 12 december 2011

Att må lite skridsko

Det gör jag just nu, mår lite skridsko. Det känns lite så där hårt och vingligt för tillfället. Jag har inte riktigt feber längre, men det susar i huvudet och i öronen och tempen ligger kring 37,7. Det svider i halsen och det gör ont när jag sväljer. Rethostan... ja, den retas. Dag som natt.

Det blev ett besök hos farbror doktorn i dag som kunde konstatera att det inte var halsfluss och inte lunginflammation. Då slappnade jag av lite, för jag har haft lite svårt att dra åt mig andan ibland. Det är "bara" utmanade luftrör, visade det sig. Han sjukskrev mig till och med onsdag, men jag fick höra av mig om jag behövde vara hemma längre.

Lilleman är täckt av nässelutslag, vilket föranledde ytterligare ett samtal till vårdcentralen. Jag frågade om det var okej att ge honom Tavegyl. "Ja, men han kan bli lite trött av det" svarade sköterskan. "Man kan ju hoppas" tänkte jag och gav honom föreskriven dos. Han blev inte trött, men han blev mindre kliig. Nu måste vi ringa till läkaren i morgon och fråga vad han tycker att vi ska göra härnäst.

Annars då? Inte mycket nytt. Kallare ute. Stort.

söndag 11 december 2011

Farbror doktorn

Okej. Nu har jag sett så många filmer att jag borde kunna hosta upp filmrepliker i stället för slem. Det har varit sängläge hela veckan och inte verkar det bli mycket bättre med vila. Det blir nog till att ringa farbror doktorn i morgon, om inte annat för att få ett sjukintyg.

Allt har ändå skitit sig på jobbet. Planeringarna sprack, allt kommer inte att bli klart innan jul och det finns inte en chans att jag kommer att hinna rätta ikapp förrän i februari. Det är väl bara säga jasså och försöka att inte stressa ihjäl sig när krafterna återvänder.

Tredje advent. Yey! Det lider och lackar. Trots att jag borde vara lite stressad inför julklappsinköp också kan jag luta mig tillbaka och gilla att det snöar, blivit lite kallt och att julstämningen äntligen infunnit sig.

lördag 10 december 2011

Skjut hästen?

Hade jag varit en häst och varit i det här skicket hade jag blivit skjuten för länge sedan.

fredag 9 december 2011

Lancelot hostar upp inälvor här...

Jag gjorde ett test på ne.se för att få reda på vilken fiktiv karaktär jag mest påminner om. Döm om min förvåning när jag blev Lancelot! Var det inte han som snodde kungens fru och såg till att allihopa gick under - tillsammans med hela Camelot? Yepp. Det låter precis som en historieskrivning om mig. "Hitta tvilling" stod det på en knapp bredvid Lancelot. Jag tryckte på den och fick veta att den kvinnliga motsvarigheten var... Bridget Jones! Motivering, enligt ne.se:

Bridget Jones håller vännerna högt och drömmer om den stora kärleken. Röker som en borstbindare och svär som få.

Nej men hallå på mig då.

För den som för noggranna anteckningar: fortfarande sjuk, hostar upp allehanda inälvor, tycker grymt synd om mig själv. Inte så mycket Lancelot över den raden...

torsdag 8 december 2011

Dagens julklappstips

Man måste inte vara fotbollsintresserad för att tycka att det här är bra. Jag är Zlatan Ibrahimović är en välskriven och snyggt upplagd biografi om en av världens bästa fotbollsspelare. Frågan är om min beundran inte väger mer till David Lagercrantz fördel efter avslutad läsning, för så välskriven är den här boken.

Mer om biografin i Bokgalleriet.

Så uttråkad

Så uttråkad. Så väldigt uttråkad. Febern lämnar inte gärna sin boning, men jag har pallrat mig ner till soffan och slötittar på tv. Allvarligt talat: är jag sjukskriven för att sitta och titta på Knight rider eller nyheter på samiska? Jag får tacka min lyckliga stjärna för min anglofila läggning och har radat upp mina finaste dvd-boxar.

Kroppen skriker efter kaffe, men jag är samtidigt inte sugen. Konstigt det där.

Angels we have heard on high spelas frekvent här och om ni har spotify måste ni bara lyssna på duetten med Josh Groban och Brian McNight. Snyggt och stämningsfullt.

Nu blir det nog ett Jane Austen-race. Enda fördelen med att vara sjuk.

onsdag 7 december 2011

Temperaturen är hög uti kroppen

Jag hade lite feber i går och var allmänt vissen. Jag tänkte att om jag vilar ordentligt kan jag kanske åka till jobbet i dag på eftermiddagen, eftersom vi hade viktiga saker att diskutera. Nu visar termometern på 39.9 och jag antar att jag förblir hemmavid.

O, vad tråkigt jag har.

måndag 5 december 2011

Surrhumla och 250 kakor

Vi har haft första skolutvecklingssamtalet i dag. Sjuåringen var uppe till prövning och han fick en fin A-stämpel i baken. Han klarar sig finfint och har koll på både det ena och det andra. Däremot verkar han vara en liten surrhumla. Jag tycker nästan att det är roligt, men det kan man ju inte säga till fröken. Det beror mycket på hur man surrar också, men förstå vilket tråkigt barn om det inte händer någonting kring honom.

Lilleman morrar i sömnen och skrattar gott åt sig själv. Hans A-stämpel kommer säkert att bli lika grann när det beger sig, för i nuläget gör han huvudfotingar enligt skolboken och han skriver sitt namn helt och hållet på egen hand. Ibland blir det spegelvänt, men hej, det är en bedrift bara det.

Nu har jag bakat 250 kakor till ett musikkalas som äger rum i byn på fredag. Det behövdes ca 100 kakor, men när man väl står där är det lika bra med lite overkill. Jag hade kunnat bjuda på fantastiska bilder av gyllenbruna småkakor som alla är av samma storlek och form, av rentorkade bänkar, av glittrande ljus i hösttorkade fönster och nytvättade dukar, stärkta och strukna... men då hade jag behövt gå hem till någon annan för att fotografera, så det blir bildlöst och textrikt. GokweeL.

söndag 4 december 2011

Jul och Juul

Jag läser Zlatans bok och har precis kommit förbi tiden när han talade om sig själv i tredjeperson. Helena är höggravid med deras första son och Zlatan spelar Xbox som en tok. Boken är riktigt välskriven samtidigt som Zlatans speciella uttryckssätt är tydligt.

I dag har lilla barnkören stämt upp till sång och jag har ackompanjerat dem. Mitt i allt kan jag bli alldeles rörd när de klämmer i och sjunger. Inte för att det är som en samstämmig änglakör, tro mig det är alla tonarter på en och samma gång, utan för att det är en sådan syn att se tjugotalet barn sjunga om stjärnor och ljus som ska lysa klart.

Jag fick frågan i dag om mina barn verkligen uttrycker så många underfundiga kommentarer. Det fanns ingen kritik i frågan, utan hon som frågade verkade mer förundrad. Svaret är; absolut. Det kommer tokiga och tänkvärda kommentarer hela tiden. Två tredjedelar av dem hinner jag glömma bort eller så är de så personliga att jag inte kan skriva ut dem här. Samtidigt tror jag så här: mina barn är inte klämmigare än andra på att säga klok- och tokigheter, men man kanske lägger märke till olika saker som förälder? Jag älskar språket och kan fascineras så mycket över hur mina barn använder det. Jag är religionsvetare och tycker att existentiella frågor uttrycks tydligast ur barnamun.

Sedan gäller det att vara där när det sägs också. För något år sedan satt jag mycket och gjorde annat, i stället för att vara med barnen. Jag satt och läste en bok eller slösurfade på datorn. När min äldsta grabb då sa att, kan du inte komma och sitta med mig - utan dator eller bok, och då fick jag mig en tankeställare. Jag var där, men inte där.

Jesper Juul, den danske familjeterapeuten, berättade i en artikel som jag läste vad han ansåg var bästa sättet att få sina barn att berätta om sig själva. Det var att berätta om sig själv. Hur har min dag varit? Vad har jag gjort? Vad har varit dagens bästa? Vad har känts jobbigt? Vad gjorde jag då, när det kändes jobbigt? Hur var det när jag var liten? Mycket av det där gör man redan, men det är otroligt hur bra det fungerar. Uttrycket i barnens ansikten när man talar om att "så var det för mig också, när jag var sju år", det är nästan obetalbart.

Bara för att dokumentera dagens händelser: treåringens fall- och klämlista, denna söndag:
- antal fall från stol, 2 st.
- antal klämda fingrar i tunga dörrar, 1 st.
- antal fall handlöst framåt, 2 st.
- antal skrickande nedför små trappor, 1 st.

lördag 3 december 2011

Svartsjukans svarta klor

Snön lyser med sin frånvaro. Den statiska elektriciteten lyser med sin närvaro.

Maken är hemkommen och försöker stryka mig på ryggen. Svartsjukan slår sina svarta klor i treåringen som hoppar på hans arm och väser:
- Nu är du fast, flugan!

fredag 2 december 2011

Ternell, Höganäs, Gustavsberg, Elbogen... och en massa böcker






De här små tingestarna fick följa med mig hem. En liten Ternell, löv....









...en höganässtake och en senapsskål med korklock...









...och en blomsterflicka signerad Elbogen. Hon var vid köpetillfället fullproppad med plastblommor som en gång i tiden skulle föra tankarna till liljekonvaljer, men hon är nu befriad från detta fasansfulla öde.









Sedan gjorde jag guldfyndigheter bokmässigt också, och det följde med en sisådär tolv böcker hem. Höjdarböcker som jag, när jag var fattig student, bara lånade men som jag gärna skulle vilja äga - och som jag nu alltså gör. Honungsbiets hemliga liv, De små tingens Gud, Hustrur och döttrar är bara några av titlarna. Najs, va?

torsdag 1 december 2011

Decemberblomster

Alltså, jag har redan fått jättebra service när jag beställde mina glasögon. I dag ringde telefonen och i andra änden presenterade sig en kvinna från en lokal blomsteraffär för att meddela att jag skulle få en blomma med bud.

Efter ett snabbt överslag i huvudet kunde jag räkna bort
- maken. Han vet att jag inte gillar sånt där.
- beundrare. De borde också veta att jag inte gillar sånt där.
- galningar. De köper inte blommor. De står och smyger bakom knutar.
- representant för Svenska spel som vill meddela att jag vunnit obcent mycket pengar. Jag spelar tyvärr inte och köper inga lotter heller.

Döm om min förvåning när det visade sig att blomman var från glasögonaffären. Det bifogade kortet uttryckte en gratulation eftersom jag gjort ett bra val av bågar. Nå, tack då. Jag vill inte verka otacksam, men de hade hellre fått räkna bort priset på blomman och taxiskjutsen ut till min by på ovan nämnda bågar.

Det är för mig en gåta att ögonen och munnen inte hör till kroppen. Det är två stora delar som bidrar till att klassamhället blir tydligare: får man inte hjälp med synen kan man inte läsa ordentligt och kan inte klara skolan lika bra. Tänderna innebär stora hål, inte i munnen utan i kassan. Man får vara glad att man har råd, även om det svider.

onsdag 30 november 2011

Gläppsyr

Vi har dekorerat pepparkakor i dag - med gläppsyr, som treåringen uttrycker det. En blandning av lypsyl och glasyr, kan tänkas och han hade mycket riktigt lika mycket glasyr på läpparna som på pepparkakorna.

Sjuåringen har hittat ett worddokument där han har skrivit en saga för ungefär ett halvår sedan. Han upptäckte genast en massa felstavningar och avsaknad av mellanslag mellan ord och började rätta sin egen text. Jag försökte få honom att sluta, eftersom jag så gärna vill ha kvar felstavningarna och de påhittiga ordformerna, men det syntes på honom att det blev för jobbigt att lämna. Nu har han bytt ut ordet "jede" mot "gav" och "bode" mot "bodde". Han är mycket lik någon jag känner...

tisdag 29 november 2011

En riktig höjdardag till ända

Å, vad jag behövde en dag som denna. Idel ädel ljuv och positiv energi. Jag jobbade på som en gnu på jobbet i dag och fick massor gjort. Tidsbesparande, snyggt formgivna och intressanta uppgifter som ska fyllas i och diskuteras.

Efter lunch besöktes min religionslektion av ett par som berättade om hur det är att leva som jude i Sverige. Vi fick smaka matzas, maror och mycket annat under tiden de berättade om olika intressanta erfarenheter. De hade med sig stora tvättkorgar med tavlor, kippor, bönesjalar, dreidlar (heter det så i plural?) och vi pratade om jiddish, högtider och vådan med att fira sabbat när solen aldrig går ner under sommaren.

Mina fina elever satt som tända ljus och var artiga, trevliga, vänliga och intresserade. De sade inte ett knyst, trots att vi satt ner i nästan två timmar. Jag blir så stolt och glad över hur fint de uppför sig och våra besökare berömde dem mycket efteråt.

Mina nya glasögon får mig att se bra och jag är så glad över det också! Största skillnaden är mörkerseendet och det är egentligen helt sjukt att jag inte har tagit tag i det här tidigare.

Jag har avslutat kvällen med ett tjejgäng som jag inte har träffat på länge och känner att jag har fått motionera skrattmusklerna ordentligt. Jag bjöd på vit chokladmousse och det blev en bra avslutning på en helskön dag. Shalom!

måndag 28 november 2011

Å herre min skapare vad jag har lite att göra... eller inte.

Midvinternattens köld är hård,
pärlorna gnistra och glimma,
alla pyssla i enslig gård,
skräpigt under kvällningstimma.
Maken visslar sin bilfixarsång,
går i garaget gång på gång,
snön lyser vit på taken,
endast treåring är vaken.

Ligger där ensam i egen bädd,
liten och envis som synden,
säger att han nog är lite rädd,
men sjunger sen fint om rymden.
Sjunger om ekkorn som satt i gran,
sjunger om Jan Banan som gick på stan,
somnar sen sött under varm, mjuk filt,
kommer sen under natten snurra vilt.

Sjuåring undrar vad renen heter,
på andra språk än det svenska,
men reindeer är svårt om man är petimeter,
och han får snart nog av det utländska.
Själv är jag trött men nöjd ändå,
för jag vet nog vad som väntar då,
när skolan är över för den här hösten
och jag äntligen får vila rösten.

Då blir det ledigt och kära vänner,
samlas tillsammans och äter gott,
släkt och framförallt syster återvänder,
och man känner åter kraften så smått,
rinner in i kroppen och då kan det smaka
med både glögg, sill och pepparkaka,
men glöm inte det viktigaste av allt,
se till att du alltid får plats med en palt.

Å herre min skapare vad jag har lite att göra. Eller, egentligen har jag inte det. Jag har tillräckligt mycket att göra, men fungerar bäst under press, så jag sitter här och samlar lite tidspress. Det går ganska bra om jag får säga det själv.

lördag 26 november 2011

Sju år

Hur är det möjligt att jag har ett barn som är sju år gammalt? Hur kan det komma sig att han sitter här och läser själv, kan klockan, räknar addition och subtraktion upp till talet 19... När lärde han sig det? Hur? Alla kloka saker han säger, alla humörsvängningar han visar upp, hur blev han som han blev?

I dag har vi firat honom i alla fall och det är en mycket nöjd, om än trött, kille som sitter framför tv:n just nu.

Ute blåser det och lamporna blinkar till med jämna och ojämna mellanrum. Blir det strömavbrott blir det en tidig kväll för oss allihop. Blir det inte strömavbrott tror jag minsann att det blir en tidig kväll i alla fall.

torsdag 24 november 2011

För hjärtat är livet enkelt

Jag och pojkarna är nyss hemkomna från minnesstunden för fritidspedagogen som gick bort i helgen. Det blev en fin stund med ljuständning och avskedshälsning. Mina barn är mycket fåordiga om vad som hänt, men snart-sjuåringen drömmer om att någon närstående går bort. För treåringen är det enkelt:
-Om jag ser en tår på dig mamma så ska jag torka bort den. Nu ser jag en! Sitt still så ska jag torka dig!

På mannens parkeringsplats gapar det tomt och det känns fint och symboliskt att det är synligt så konkret att han fattas. Någon har tänt ljus och det lyser upp så fint, både på morgonen och på eftermiddagen.

Jag tänker på ett citat av Knausgård: För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan. Sedan stannar det.

Lika enkelt livet är för hjärtat, lika förunderligt är det för mig att en människa kan finnas till en dag och sedan inte finnas till nästa dag. Det gäller inte bara den här personen, utan alla.

onsdag 23 november 2011

Stort. Svårt. Jobbigt. Dyrt. Men mest svårt.

Jag tror att barnen känner på sig när det är fotboll på tv. Telefonringare och hälsapåare känner också på sig sådant. Jag har valt fotbollen framför Grey's i dag. Det är stort.

Jag testar glasögon och är rätt kluven. Svårt. Jobbigt. Dyrt. Men mest svårt.

tisdag 22 november 2011

Så går det.

Nu har jag skrivit flera grejer här och sedan tagit bort allt igen. Det säger en hel del om hur jag tycker att det går just nu.

måndag 21 november 2011

Dagens jobbiga och fina

Personalen på skolan var fantastiska på att ta emot eleverna i dag och möta dem i det svåra som har hänt. De har berättat och frågat om fina minnen. De har förklarat praktiska delar: varför flaggan sitter på halv stång, att det kommer en vikarie, varför många är ledsna. De erbjuder samtalshjälp för stora och små och en minnesstund kommer att hållas senare i veckan dit alla är inbjudna. Jag är så tacksam över att jag har kunnat vara med hela dagen i dag. Att få sitta tillsammans med sitt barn och ta in allt och senare svara på frågor, det känns fint.

Stämningen har varit speciell. Det har varit lågmält och finstämt, med tända ljus och skön bakgrundsmusik. Barnen har ritat teckningar och skrivit brev. Sedan har de jobbat med matte eller färglagt glada fjärilsbilder, allt efter behov och humör.

Föräldrar var välkomna och det tror jag var en viktig punkt de var tydliga med. Jag som förälder tänkte först att skolan kanske vill sköta det här på egen hand. Jag hade tagit ledigt sedan tidigare, eftersom jag hur som helst hade tänkt hälsa på en halvdag på skolan, innan vi visste vad som hade hänt. Nu blev jag kvar och det kändes bra.

För barnen kom de praktiska frågorna först: vem ska ha gympa med oss på torsdag? Sedan kom de andra frågorna: var är han nu? Sedan berättelserna om vad barnen själva har varit med om; farmor och mostrar och andra som har dött.


Det är en stor, varm man som saknas det där stället nu och han kommer verkligen att lämna ett stort tomrum efter sig.

söndag 20 november 2011

Vad vet man

Min son satt på ena sidan av en glasruta i dag medan jag satt på andra sidan. Han var på simträning, men innan barnen kunde hoppa ner i vattnet satt de uppradade på en bänk och väntade på att bli uppropade. Jag hör inte vad han säger, men jag ser att han vänder sig till pojken bredvid sig och säger någonting. Den andre killen lyser upp och skrattar. Sedan är det hans tur att säga någonting och de skrattar gott båda två. Händerna åker upp i yviga rörelser och sedan gapskrattar båda.
- Vad pratade du och den andre pojken om när ni skrattade så mycket? frågade jag senare, eftersom jag kände mig dödligt nyfiken på vad min son väljer att konversera en för honom tämligen okänd pojke om.
- Vi sa att tänk om man kunde sticka in handen i huvudet och dra ut hjärnan genom örat. Så mycket vatten man skulle få i huvudet då.

Men självklart.

Vad vet man om hur livet kommer att se ut från en dag till en annan? Inte mycket. Vi fick beskedet att en person som jobbar på skolan har gått bort och vi har försökt förbereda sonen så gott det går. Vi har berättat vad som har hänt och att det kan vara så att många, både vuxna och barn, kommer att vara ledsna i morgon. Vi har också sagt att han får fråga hur mycket han vill om vad han än vill.

Märkligt för mig som förälder är att det är en person, som min son har en närmare relation till än vad jag själv har , som har gått bort. Personen har varit enormt uppskattad och kommer helt klart att vara saknad.

lördag 19 november 2011

Fråga bibliotekarien

Jag sitter och läser Fråga bibliotekariendn.se och skrattar gott. En slagkraftig människa till att svara på allehanda frågor. Vad sägs om det här:


Ville du hellre bli författare?
Jag har hört att alla bibliotekarier är misslyckade författare. Är det sant?

Nyfiken

SVAR: Nej, det är litteraturkritiker som är misslyckade författare. Bibliotekarier är misslyckade litteraturkritiker.

torsdag 17 november 2011

Dagens treårsvidsom

När man inte vet
så kan man inte
vad det är som man frågar om.


Dagens visdomsord från en treåring.

onsdag 16 november 2011

Kukmamma


Jag köpte det här söta 100-bitarspusslet på Röda Korset i dag. Ett pussel med några år på nacker som säkert har samlat en harmonisk familj i gemenskap...


...tills jag läste det här på insidan av locket. "Kukmamma" har någon skrivit. Så mycket för den harmonin = )





Sen bidde det de här två ljusstakarna också. Om jag tänder ljus och dukar upp med min Ruska-servis blir det teparty för hela sjuttiotalsslanten.

tisdag 15 november 2011

18 dl rågsikt, änglars svar och fotboll

När du ska baka ett bröd som innehåller 18 dl rågsikt och tänker om bunken du tagit fram att "det går aldrig" - då har du oftast rätt.

Jag har läst Stefan Einhorns Änglarnas svar och tyckte den var lite bra. Den är omskriven i Bokgalleriet om du är nyfniken. Jag hyser en förkärlek för berättelser om det judiska och i den här finns både legender och levnadsöden som får dig att rysa, först av fasa och sedan av välbehag.

I övrigt har det varit en bra dag. En dag när saker och ting har ordnats upp. En dag när jag har hunnit med allt jag behöver. Nu känner jag mig nästan rastlös eftersom jag inte har tusen saker hängande över mig. Jag behöver dock inte oroa mig. Det lär hänga över mig tids nog. Men nu är det fotboll.

måndag 14 november 2011

Hjularmål

Snartsjuåringen låg i sängen vid läggdags och fantiserade om snygga och coola mål man skulle kunna göra i fotboll. Bland annat om han hade spelat fram bollen snett bakom backen så att backen inte hann med och att han sedan kunde hjula och slå in bollen med foten när han slog runt med kroppen.

Det är skönt i mamma- och fotbollshjärtat att han tänker på sådana saker. Att han myser med stora visioner om extraordinära mål.

Treåringen gäspar stort och säger att han inte kan somna. Att han inte är trött och att han... zzzzzzzz.

söndag 13 november 2011

Mitt sjätte sinne och mitt norra öga...

När maken ska köra lastbil och behöver sin plånbok (där hans färdskrivarkort finns) och det visar sig att plånboken saknas - då är goda råd dyra. När allt är digitaliserat finns det inte så många alternativ: plånboken - och färdskrivarkortet - måste återfinnas.

Vi letade här, vi letade där, vi letade ta mig rackarn ävrywär, men det stod inte att finna. Han åkte till och med till en annan by och letade på gräsmatta och i kapprum, men nej.

Då tog jag min lilla ficklampa och gick ut för att titta på gräset. Sedan var det som om ett sjätte sinne ledde mig till svärfars, in i vardagsrummet där jag visste att maken hade suttit i en fåtölj. Jag dök ner till knähöjd - och vad skådade mitt norra öga om inte plånboken, fastkilad mellan fåtöljen och den lilla spak som gör det möjligt att luta sig bekvämt tillbaka i halvliggande position.

Lättnaden i makens ögon var inte att ta miste på. Om det var för att han fick tillbaka plånkan eller om det var för att han skulle få åka iväg på jobb förtäljer inte historien, men snipp, snapp snut så var helgen slut.

lördag 12 november 2011

Sexårings engelska, treårings logik och naturens kristyr

När en sexåring sjunger sin favoritlåt blir "you ranaway, now..." till "gone away, Sam". Lillebroren lär sig genom att ljuda samma saker som storebroren. Allt detta till föräldrarnas stora förtjusning. Han har bra smak i alla fall. Det är en skön låt av Rise against, Audience of One.

När lillebroren biter sig själv i fingret, under det att han tuggar i sig gurka, finns det ingen tanke om egen förskyllan. Det är fingrets fel! Han bara åt gurka och så kom fingret in i hans mun. När han ramlade nerför trappen stod han bara som vanligt tills trappen for undan. När han dunkade huvudet i tvättfatet blängde han ilsket på mig och frågade varför tvättfatet stod just där!

Ute är det bedövande vackert. Det ser ut som om hela naturen är dekorerad med kristyr, så jag sitter och tänker att det blir bra med en promenad efter kaffet. God helg.

torsdag 10 november 2011

Med lite vaddering kan du använda den som trosskydd

Jag skulle kunna vara himla taskig och liksom skriva hur himla tunn den här boken liksom är. Man skulle liksom kunna säga att om den bara hade varit lite typ vadderad så hade den typ gått att använda som trosskydd eller nått, för så himla tunn är den.

Det handlar då så här om Nadja, då, som typ är 44 år gammal och som så himla gärna vill ha en unge. Hon kan typ inte få egna barn så hon måste som liksom adoptera en. Det är bara så himla typiskt att Kina typ stänger möjligheten för ensamma mammor precis när Nadja liksom har kommit så nära att få en unge. Däremot kan hon få en unge om hon hittar sig en man, vilken som helst, som kan gifta sig med henne inom typ 28 dagar.

Då är det så himla tur att hennes himla syrra måste ha någon som kan bo i deras hus uppe i lappmarken medan hon själv typ måste åka till Paris och ha en massa sex med den karl hon är gift med eftersom de bråkar så himla mycket. Och SÅ HIMLA TUR att det finns en ogift karl i Missångerträsk, som vill gifta sig med henne - bara hon är ärlig. SÅ HIMLA TYPISKT att hon ljuger typ APMYCKET och att renmannen då inte vill gifta sig med henne längre.

Så stockholmskt att Peter Jöback är på Nadja om obetalda fakturor och att kungen och Silvia roas av ett talande treorör, men faktiskt himla surrealistiskt och aproligt att allt barkar i slutet.

Nu kanske det låter som om jag liksom APHATAR den här boken, men det GÖR JAG INTE. Jag har skrattat APMYCKET under de 49 minuter den tog att läsa. Om man inte läser bara vartannat ord tar den ungefär dubbelt så lång tid att läsa, men den är himla rolig om man inte stör ihjäl sig på hur tunn den är.

Från typ Piratförlaget. Glada hälsningar från Missångerträsk.

onsdag 9 november 2011

Pedagogiska omdömen är som den manliga kärleksförklaringen?

Treåringen har en kompis som ska få glasögon. Han har hört att man kom på att pojken behövde glasögon eftersom han gick in i saker och ting hela tiden. Nu har min treåring kommit på en ny lek: att snurra omkring och stöta in i grejer när han låtsas att han behöver glasögon.

Vi har fått hem de pedagogiska omdömen som är gjorda på snart-sjuåringen. Man ska inte skita i sin egen trädgård, men pedagogiska omdömen är inte att leka med. Vad säger de? Vad säger de inte?

Min personliga teori är att det lite grann fungerar som den manliga kärleksförklaringen: "jag har ju sagt en gång att jag älskar dig och om det blir någon skillnad så säger jag till." Det pedagogiska utlåtandet är en samling formuleringar som i standardfraser talar om att allt fungerar. Om det inte fungerar så säger man till.

tisdag 8 november 2011

Ironi och en stjärna på himlen

Visst kan man kalla det ironi när en bunt elever fuskar på en skrivuppgift i etik. Det har hänt i alla fall och man måste ju skratta.

Det kom en man från en by inte långt härifrån och när han åkte för andra gången hade han tagit två bilar med sig. För detta är han värd att få en stjärna på himlen uppkallad efter sig. Han betalade till och med pengar för dem. Bara en sådan sak.

Min treåring använde i dag ordet "förmodligen" helt korrekt i en mening. Lysande.

Min skolpojke har mycket att fundera på. Oj, oj, oj som han funderar. Vad har fröken egentligen sagt och vad är det egentligen meningen att man ska göra hela dagarna?

måndag 7 november 2011

Hypoteser och morgonsömnighet

Treåringen rullade ihop sig till en liten varm boll och vände mig ryggen i morse när jag försökte väcka honom.
- Jag tror att jag sover bara en liten stund till.
- Nej, du måste vakna, för vi ska åka till förskolan.
- Men är det verkligen säkert? Måste vi?

Usch vad det svider i hjärtat. Varför är det svårt att vakna på morgonen? Vi har ju fått en extra timme.

Snart-sjuåringen berättade vid läggdags att han visste att hypotes betydde gissning. De hade hällt vatten i en skål och ställt den i fönstret. Sedan fick de göra en hypotes kring vad som kommer att hända med vattnet när de mäter nivån nästa vecka. Så finurligt!

söndag 6 november 2011

Ska jag läsa eller inte?

Vet du vad de här orden betyder: sleuths, stamina, consternation, computational, deducing, frivovous, erroneous, succumbe...

Jag fick fundera över "birds of a feather flock together" men det är "lika barn leka bäst" eller?

Jag har skrivit in mig på en kurs i socialpsykologi och har bara läst två kapitel i kursboken ännu, men det är så intressant! Allt är så bra beskrivet och presenteras med fantastiskt formulerade exempel. Att det är skrivet på engelska gör inte så mycket - inte när man har google translate bara ett klick bort. Flytet i läsningen störs lite, men det går ändå rätt bra.

Vilka faktorer styrs vi av när vi fattar beslut? Vad styr huruvida vi reagerar med frustration eller ilska? Hur förvränger vi sanningen eller verkligheten för att få oss själva att komma i bättre dager? Nu återstår bara att se ifall jag verkligen ska läsa den här kursen, för tiden känner jag inte alls att jag har. Om motivationen däremot håller i sig kanske de kompenserar varandra... Något det för övrigt också skrivs om i boken.

lördag 5 november 2011

Ett original med självinsikt...

Jag har tt närmast tvångsmässigt beteende som går ut på att jag måste lukta på allt. En svettig tröja innan den åker in i tvättmaskinen, en liten matlåda som legat bortglömd längst ner i en väska, en luddig tomat som hamnat bakom fruktochgröntskålen. Jag är inte lika tvångsmässig när det gäller att lukta på sådant som doftar.

Okej, så jag är lite egen, men visst är det hedervärt att jag äger ett visst mått av självinsikt?

torsdag 3 november 2011

Oidipuskomplexet som stötte på patrull...

- Mamma. När jag vaknar i morgon och är stor, då ska jag gifta mig med dig.
- Jaha. Så härligt.
- Ja, och då ska jag ge dig blommor.
- Gör man så när man är gift?
- Ja, så brukar ju pappa göra.
(Hmpff! När? Verkligen?! What?!)
- Men du, på tal om pappa. Jag är ju redan gift.

Nu är det treåringens tur att bli alldeles perplex.
- Va?! Men... med vem då?!
- Jaa, jag är ju gift med pappa.
Tystnad. Sedan:
- Ja, ja. Men när jag vaknar och är stor så är han bara liten.
- Okej. Men är du kär i mig då? Man måste ju som vara kär i den man gifter sig med.
- Men... jag är ju kär i Elin! (En mycket gulligt förskolekärlek.)

Det känns som om oidipuskomplexet har stött på patrull...

onsdag 2 november 2011

Förunderligt och märkligt

Alltså. Jag har varit på konferens. Där hände en massa förunderliga ting som jag måste reflektera över.

De bästa samtalen sker mellan 00.00 och 02.00. När man sedan släckt lamporna kommer man på en två-tre samtalsämnen ytterligare som man bara måste uttömma. Lite snabbt bara, så där. Också bra samtal. Till halv tre på morgonen...

Män och kvinnor är olika. Olikheterna gör allt svårt och komplicerat. Vill vi att män och kvinnor ska vara alldeles lika varandra? Nej. Vill vi ha det svårt och komplicerat? Ja, i måttlig mängd. Vi vill också ha uttömmande manualer som förklarar beteenden och kommentarer och vi vill bli underförstådda men inte tagna för givna. Det gäller både kvinnor och män. När vi välan hade täckt in det här, vilket tog upp emot tre och en halv timme, var vi tvunga att samtala om en sista företeelse: egen tid. Vilka som är för och vilka som är emot. Om behovet infaller vid lämpliga eller olämpliga tillfällen. Hur synkad man är. Som det förgyller att ha fantastiska kollegor - både manliga och kvinnliga.

Manschauvinismen är inte död. Den lever. Tydligen framförallt i kroppen på medelålders män. Det är han som på allvar säger att kvinnor springer på kurser men att män fortbildar sig, att kvinnor skvallrar medan män informerar samt att kvinnor tjatar medan män förmedlar sig.

Om jag förväntas vara professionell, kunnig och väl förberedd vill jag också kunna förvänta mig att ledarna vid ett möte kan uppvisa dessa egenskaper. Det sker bara alltför sällan.

Tack och lov för fantastiska människor som förgyller skit så den börjar glittra i stället för att kladda.

tisdag 1 november 2011

Hostmedicin med pungbjörnssmak?

I dag har jag börjat morgonen med att ta en dos hostmedicin vars bäst före-datum gick ut för två år sedan. Det smakade pungbjörn, men det gör den även när datumet är okej.

Jag hade kunnat berätta i går att jag var på brandskyddsutbildning och en riktigt bra sådan också. Det var mycket informativt och mannen i fråga framförde viktiga poänger på ett underhållande sätt. Det finns några enkla sätt att brandsäkra både sitt hem och sin arbetsplats och jag får återkomma med en tio i topp-lista på bra att veta.

Nu blir det tvådagarskonferens vid Europas största obundna fors. Det blir nog bra. Eller frustrerande. Eller både ock.

måndag 31 oktober 2011

När du mumlar "träskmonster" åt någon...

När du mumlar "träskmonster" åt en medtrafikant vet du att...

...det är slutet på dagen och att du absolut inte är i mentalt skick att framföra ett fordon.

...det är dags att äta.

...det kan vara en bra idé att stanna för att köpa en chokladbit.

...det är en bra idé att ändå köpa två chokladbitar, varav en ska stanna i bilen till nästa dag när det säkerligen kommer att finnas lika många träskmonster i trafiken.

...du ska vara tacksam för att dina barn inte sitter med dig i bilen och hör vad du säger.

söndag 30 oktober 2011

Målbrottet...

I dag låter jag som målbrottspojke med mindervärdeskomplex. Rösten byter oktav och skär sig om vartannat.

Nu har vi vinkat av bror och syster. Trots begravning hade vi en riktigt trevlig helg. För tillfället längtar jag till dess min förkylning ger sig av.

Yngste sonen har anammat sovalitelängrepåmorgonenrutiner och det blir spännande att se vad som händer med tidsomställning och allt. Gullig som attan är han när han sitter i badet och sjunger en egen version av Bengtzings låt. Han sjunger "Varje gång jag ser dig exploderar jag".

Äldste sonen visar tecken på sarkasm. Är inte det lite tidigt? Han är riktigt rolig i alla fall.

lördag 29 oktober 2011

Jag låter som Ingela Agardh

Jag låter som Ingela Agardh under hennes värsta rökröstsår. Jag har förkylningsröst, det är enda skillnaden. I övrigt är vi röst-systrar. Är det någon som vill bli intervjuad?

fredag 28 oktober 2011

Livet och döden

Vi har begravt morfar i dag. Det har varit en fin och jobbig dag. Jag önskar att man kunde samla och komma ihåg allt fint som sägs. Det är så mycket som man skulle vilja stanna upp vid och fundera över en stund; sångtexter, dikter, innehållet i ett tal... Allt går snabbt och det är så många känslor som sköljer över en att man får känslan av att hela tiden ligga några steg efter.

Barnen härjar på som vanligt. Livet blir mer påtagligt när döden gör sig påmind. Och tur är väl det.

torsdag 27 oktober 2011

En treårings logik

Treåringen måste bli buren på stan, eftersom han har ont i benet.
- Då måste jag hoppa på ett ben. Och det kan jag inte. Så du måste bära mig.

Kan man argumentera emot honom på den punkten?

onsdag 26 oktober 2011

Mamma, det ser ut som om du har krympit.

- Mamma. Det ser ut som om du har krympit.

Orden yttrades av treåringen i dag och vad ska jag säga? Det kanske stämmer. Någonting i mig känns mindre. Kanske är det febern som gör'et. Det går så bra, så bra på förmiddagen och sedan går det o-bra.

Ute bjuds vi på riktigt spökväder, så nu får barnen se lite tv medan jag försöker vila mig i form på soffan.

tisdag 25 oktober 2011

Två Tegenfalk

Jag har inte läst Stefan Tegenfalk ännu, men - och håll i er nu - min man har klämt alla tre i kriminaltrilogin om Walter Gröhn och Jonna de Brugge. Min man är fullt läskunnig men har tidigare inte riktigt förstått tjusningen med att sitta eller halvligga stilla i flera timmar för att läsa. Nu sitter han i lastbilar och lyssnar eller ligger i en motellslaf och läser. Det är ju så man blir tårögd.

Nu är det i alla fall så att jag har fått två exemplar av den här boken hemskickade. Är det någon som vill ha den? Skriv en kommentar till det här inlägget eller mejla så ordnar vi något.

måndag 24 oktober 2011

Besiktningsutlåtandet: Nog höll ju den där ihop!

Jag har som kommit fram till att jag gillar besiktningsmän. Jag skulle säkert gilla besiktningskvinnor också, om jag träffade på någon. Jag tycker inte om besiktningsmännen för att de är män, utan för att de ofta har en skön inställning. De ser min ångest och gör sitt bästa för att linda in domen de har papper på.

När besiktningsmannen kom emot mig i dag efter avslutat ärende märkte jag själv att jag hade antagit en beklagande min. "Förlåt för att du var tvungen att sitta i min Golf" sade den, men han log lite uppmuntrande och hans enda kommentar var:
- Nog höll ju den där ihop.

Ett positionsljus måste åtgärdas, men kräver inte ombesiktning. All uppbyggd frustration pyste ut och jag måste hitta någonting annat att hetsa upp mig över. Jag får sucka över febern som river i kroppen i stället. Så otroligt o-bra att få feber nu när allt ska klaffa och knytas ihop inför lovet. Nåja. Det brukar gå ganska bra att jobba ändå, bara inte barnen drabbas.

söndag 23 oktober 2011

Mycket troligt

Jag satte mig här för att skriva någonting om all mat jag har lagat i helgen och något om att det snart är dags för simskola för sexåringen. När jag tittar upp mot krukväxten jag har i fönstret framför mig slår det mig att det gula bladet jag hade tänkt nypa bort i förmiddags (men som jag inte gjorde) mirakulöst har försvunnit. Maken? Knappast troligt. Min mamma? Mycket troligt.

Är det något litet virus som snurrar omkring just nu? Vi sitter allihop med svidande ögon och olust i kroppen, men det blir inte så mycket mer än så. En vecka kvar till någonting som på pappret kallas lov. Jag har fullt med komptimmar innestående, att ta ut när verksamheten tillåter. När tillåter verksamheten? Inte ens på loven, vad det verkar.

lördag 22 oktober 2011

En helt ny (garderobs)värld?

Vi har blivit med garderober i ett rum. Vi har skruvat ihop dem. Med vi menar jag min man. Vi har vikt kläder för brinnande livet. Med vi menar jag jag.

I mitten av rummet ser det ut som om sockmonstret har kräkts. Han har lämnat en, visserligen goluktande, hög på golvet som går i alla möjliga olika färger. Jag fnyser åt idéutveckling som resulterar i helt nya koncept som Facebook och Youtube. Visa mig den person som kan utveckla ett idiotsäkert sätt att hantera sockar och jag garanterar att det kommer att förändra hela världsekonomin - för att inte tala om den allmänna mentala folkhälsan.

Nu har jag snart sett två romantiska komedier medan jag har sorterat tvätt och parat ihop sockar. Det kommer att krävas minst en film till innan jag är klar. Kanske Narnia? Bara tanken att kliva in i en garderob och komma ut i en annan värld. Visserligen en värld där en elak häxa har sett till att det råder evig vinter och där turkisk konfekt får en liten pojke att sälja sin själ...

fredag 21 oktober 2011

Kolla in de här tjejerna!



Visst är de helt otroligt duktiga!

Men äntligen...

Äntligen helg. Veckan verkade aldrig ta slut, men tydligen... Nu är det fredag likväl och jag kan andas ut. Lilleman blev febrig i går och som tur var kunde han vara hos morfar i dag. Jag och snartsjuåringen åkte dit efter våra skolor hade slutat och blev kvar tills nu. Det är inte ofta man hinner prata med sina föräldrar på det sätt man önskar, men det blev en härlig eftermiddag.

Mina barn gjorde sitt bästa för att hindra varje samtal. Treåringen satt hos mormorn och dök upp i hennes ansikte varje gång hon tittade på mig. Den större pratade på som aldrig förr, men en fördel med det var att han faktiskt berättade om sin skoldag. Det är inte alltid han kan berätta vad de har arbetat med under dagen och en sådan här gång suger jag i mig allt han vill dela med sig av.

I bilen på väg hem var jag tvungen att säga åt dem att de skulle få böta fem kronor för varje gång de sade mamma och de är nu skyldiga mig lite drygt ett barnbidrag...

torsdag 20 oktober 2011

Ganska Loa-ligt



Jag brukar inte roas av reklam, men den här var rolig, eller Loa-lig. Det finns fler reklamfilmer på youtube, bland annat där Loa sedan sitter i köket hos den här familjen.

Jag hyser blandade känslor för Loa. Jag tycker att han skådespelar bättre än vad han sjunger och sedan han sjöng Lady in red har jag svårt att tänka på annat när jag ser honom.

onsdag 19 oktober 2011

Lärarnas fel...

Igenkänningskomik på hög nivå. Eller, är det ens roligt? Jag skrattar. Sedan skakar jag på huvudet och suckar, eftersom många faktiskt tycker att det är så här. Går det dåligt för eleverna är det lärarnas fel och sedan spelar det ingen roll att man tillsammans med vårdnadshavarna sitter och påtalar att 50 timmar per vecka framför datorn är för mycket.

Jag har föräldrar till nittonåriga elever som ringer och frågar om jag kan gå till ett ställe och titta efter om han har glömt sin miniräknare där. I bakgrunden hör jag nittonåringen i fråga och slås alltså av det faktum att han inte ens behövde ringa själv. Om jag gick och tittade efter miniräknaren? Skulle inte tro det...

måndag 17 oktober 2011

En bra, rosa bok

Jag läste en dålig bok. Jag hade läst allt på pockettoppen. Jag ville inte bära med mig en tung inbunden bok. Jag ville läsa någonting lättsmält och tänkte att en bok med rosa omslag borde vara vad jag letade efter. Så kom det sig att jag fick Marshmallows till frukost i min ägo.

Mer om handlingen i Bokgalleriet. Jag kan bara säga att romanen inte är lika sockersöt som den ser ut att vara, men den är absolut läsvärd och jag tycker mycket om omslaget.

söndag 16 oktober 2011

Änglamakerskan - Camilla Läckberg

Alltså, egentligen vill jag tycka om den här, men gör det verkligen inte. Jag vill läsa och rysa, helt enkelt, så där som man ska göra med en lättkokt lantsortskriminalroman. Jag kanske borde varna ev. läsare och skriva spoilervarning, men vete katten om det spelar någon roll.

Det finns ingenting lättkokt i Camilla Läckbergs Änglamakerskan. Det är överkokt, dissekerat och framförallt både tuggat och idisslat. De uttjatade äktenskapsproblemen, den jobbiga svärmodern, den nyfikna Erica som bara är sur, sur, sur och den avundsjuka systern. Det finns ingen, förutom Gösta, som jag känner minsta sympati för.

Huvudpersonen (?) Patrik lyser med sin frånvaro. Han kysser sin fru frånvarande i pannan när han inte suckar passivt åt sin klantige chef. Vid ett tillfälle, när han fasar för att Erica (självförvållat) är försatt i livsfara berättar han för sina kollegor vad som har hänt, men avbryter sig för att han hör att han själv "svamlar". Hela scenen är taskigt beskriven. Var är passionen? Var är hans drivkraft? Vad är intressant med en människa vars största bekymmer är att han har gått upp tre kilo?

Erica går hemma och surar över att Patrik alltid är på jobbet. Jag skulle också bosätta mig på mitt kontor om jag delade ett liv med en kvinna som å ena sidan vet vad hon vill och har tillräckligt med skinn på näsan för att se till att hon får det, men som å andra sidan bara går omkring och surar hemma. Hon är sååååå tråkig med "jag borde inte äta den här bullen men..." Gäsp.

Svärmodern är en schablon av alla inskickade klagobrev till "Hjälp mig"-spalter från desperata svärdöttrar. Hon mal martyrartat på, tydligen även inför sin son, men Erica säger inget och Patrik slätar över. Gäsp. Det finns ingen som helst dynamik.

Mellberg är en parodi, men inte ens särskilt rolig. Allvarligt talat. Varför ha med honom alls när allt han gör är att sabba presskonferenser?

Morden är intressanta. Till en början. Sedan blir det för mycket och slutet håller inte ihop överhuvudtaget. Jag köper det första makabra som berättas. Det är riktigt väl beskrivet, gestaltningen är snygg och karaktärerna får en intressant blandning av sympatiska och psykopatiska drag. Men den andra vändningen, den i nutid? Hur många psykopater ryms i en och samma berättelse?

Skulle jag skriva bättre själv? Absolut inte. Men som min kollega D brukar säga: man behöver inte kunna hoppa själv för att bedöma simhopp. Det här var verkligen inte bra.

Hufvudstadsdop och när barnen får barnbarn

Åter till hemmets ljuva härd efter en tredagarstripp till hufvudstaden. Det var ett stycke gossebarn, närmare bestämt mitt brorsbarn, som skulle döpas bort.

Min svägerska verkar kunna göra med mat vad McGyver kunde göra med två tops och en sockerbit: stora ting som man aldrig trodde var möjligt. Vi har ätit gott, skrattat gott och sovit mindre gott.

Snartsjuåringen och hans sexårige kusin har kommit överens om att ringa till varandra varje lördag och när de får barnbarn, som de hoppas ska bli bästa vänner, så ska de barnbarnen få spela så mycket datorspel de vill. Sexårige kusinen verkar också vara redo att flytta upp så att de kan bli grannar, men inte förrän de blir arton år och då ska de äta glass till middag varje dag.

fredag 14 oktober 2011

En skrattskadad man efter Flemingsberg

Jag har varit till Stockholm, Örebro, Enköping och Luleå i dag. Om man bortser från den fantastiska glädjen att få se de flesta av dem i nattskrud och någon bara i femton minuter på en perrong, så var det inte mycket att hurra för.

Då är det tur att det finns kvinnor, särskilt tre snygga, starka, krassa och obittra som unisont kan böja sina huvuden bakåt, gapa och vråla av skratt. Stackars en av de män som av någon outgrundlig anledning blev ensamt utsatt för våra känsloyttringar i en tågkupé någonstans mellan Flemingsberg och Eskilstuna.

Lycka är. Ja, bland annat att få umgås med så finfina vänner och kollegor.

tisdag 11 oktober 2011

Barnen lagda inför avspark

Barnen är lagda och sovande inför avspark. Jag tröttade ut dem det bästa jag förmådde genom att bada på badhus i en och en halv timme. Det var orutinerat att ge dem var sin glass efter badet, eftersom sockerkicken gjorde dem stimmiga inför kvällningen.

Det är bara så erbarmerligt synd att matchen visas på fyran. Med lite försiktig optimism hoppas jag att det ska gå vägen.

måndag 10 oktober 2011

Komp, kaffe och sömniga barn

Mina barn, som brukar vara pigga som attan i ottan, sover fortfarande. Jag gick upp för att väcka dem vid tio i sju, men det skar så i hjärtat att behöva ruska liv i dem, så jag gick ner igen och ringde till förskola och fritids för att meddela att de kommer in senare i dag. Jag har möjlighet att kompa ut en timme på morgonen, så de får sova tills de vaknar.

Nu har jag svarat på några mejl, fyllt i en resevaneundersökning, druckit dagsransonen av kaffe och startat en diskmaskin. Låt måndagen göra sitt bästa. Jag är redo.

söndag 9 oktober 2011

Barnen som lekte med elden

I dag har jag spelat piano åt barnkören och de var söta som socker där de sjöng för full hals. Min treåring underhöll fikasällskapet efteråt med upplysningar om vad man får göra med morfar när mormor inte är hemma. Det var intressant och nytt även för mig...

Kalla barn = barn som vill gå in.
Påklädda barn = glada barn som aldrig vill gå in.

Vi felbedömde värmen ute i dag, det är bara + 3, så vi fick bakläxa. När vi gick ut igen efter att ha klätt oss mer har vi njutit av det vackra vädret och ätit korv i alla de former. Kokt korv ur burk som stått i elden, grillad korv på pinnar som snart-sjuåringen har snickrat till, kall korv direkt ur en påse... En halv termos kaffe, iskall mjölk och kalla kakor och allt känns tiptopp.

Barnen har fått leka med pinnar i elden. Då kan man också vara ute hur mycket som helst.

Nu blir det tacos på en församlingsgård nära oss, sedan handling, sedan simskola, sedan kvällning och sedan ny vecka. Det går svettigt fort just nu.

lördag 8 oktober 2011

Melodi: Hero

Mammamama-mammamaa-mammamamaa-ma-ma-ma-maa...

(Melodi: Hero) Repeat 127 gånger under en dag ur en treårings mun.

fredag 7 oktober 2011

Skottår

Det här är en söt liten pärla. Jag beställde hem filmer från discshop, tre godingar för bara 200 kr, men problemet visade sig vara att jag prickade för fel film när jag kryssade i rutorna. Jag var ute efter Under Toscanas sol och fick av någon anledning hem Leap Year (Skottår). Felet var helt och hållet mitt. Klantigt, naturligtvis, men resultatet blev inte oävet.

Leap Year går i stora drag ut på att Anna väntar på att hennes pojkvän ska fria. När han ger henne örhängen i stället för en förlovningsring och sedan åker till Irland på konferens för kardiologer får Anna höra talas om en irländsk sed som gör gällande att kvinnan kan fria till mannen på skottdagen. Turligt nog är det skottår och Anna kastar sig på första bästa plan för att fria till sin karriärlystne pojkvän. Hon har elementen emot sig och får utstå åskoväder, höga vågor, hagelstormar vilket resulterar i nödlandningar på helt fel ställe i landet. Där träffar hon Declan, en man i penganöd, som motvilligt erbjuder sig att skjutsa henne till Dublin i tid för den stora dagen. Under resans gång, som går så fel den bara kan, börjar Anna tvivla på om den karriärlystne mannen är rätt person för henne samtidigt som den trumpne Declan vinner hennes hjärta. Hur ska det gå, hur ska det gå...

Fin må-bra-film när den är som bäst. Finns att låna hos mig eller hos närmaste hemmakväll.

torsdag 6 oktober 2011

Alla log bakom uppfällda kragar...

Alla log bakom uppfällda kragar...

Jag är så glad att Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur. Det är sällan jag har en relation till en nobelpristagare innan han/hon har fått priset, men både Tranströmer och Doris Lessing har legat mig varmt om hjärtat.

C-dur är en dikt alla mina elever får arbeta med vid ett eller annat tillfälle i någon av mina kurser. Vi läser, petar, skriver om till tvärtomspråk, läser högt och vartannat ord... och de tycker om den.

Jag blev alldeles varm i dag. Inte visste jag att jag önskade honom priset så här mycket!


När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting var på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

ur ”Den halvfärdiga himlen” 1962

onsdag 5 oktober 2011

Fotboll eller bokklubb?

Jag står inför ett predikament som inte är att leka med. Det är bokklubb fredag kväll. Det är fotboll samma fredag kväll. Valet är inte självklart.

Mina vänner får avgöra, tänkte jag. "Valet är väl självklart" svarade en (från bokklubben, kan tilläggas). Fotboll, alltså?

tisdag 4 oktober 2011

Bär ditt barn som den sista droppen vatten

Bär ditt barn som den sista droppen vatten är en roman av Björn Ranelid och titeln kan vara en av de vackraste någonsin. Jag har läst den, men är mer tagen av titeln än av innehållet trots att boken var läsvärd. Oden naglar fast innebörden: hur värdefulla våra barn verkligen är. Efter att ha läst Linda Olssons Det goda inom dig är temat barn som far illa mer aktuellt än någonsin efter den vecka jag har haft så här långt.

Om man ska hitta något positivt med sådana här erfarenheter kanske det kan vara att man blir påmind om hur bra man har det, hur bra ens egna barn har det och att man mitt i allt det fula faktiskt kan hjälpa till med att göra världen lite bättre för någon annan som inte har haft samma tur.

Borde vi inte alla bära våra barn som den sista droppen vatten? Även om de är sjutton eller nitton år gamla?

söndag 2 oktober 2011

Sorg är en märklig känsla

Sorg är en märklig känsla. Det är lite som om andan går ur en. När man sedan drar efter andan känns trycket över bröstet och luften i kroppen tvingar ut tårar genom ögonen. På så sätt är sorgen fysisk.

Inom mig blir sorgen kanske mer saknad och minnen väller fram, sådana som man inte tänkt på att man har. Sörplandet av kaffe på fat, till exempel. Engagemanget i sport som gör det stört omöjligt att tala i fullständiga meningar. Hummandet när en perfekt tugga av mjölkstuvade makaroner och fläsk har intagits och följs av en blinkning med ögat som säger att "det här är bland det godaste jag vet".

Mattis ord när Skalle-Pär har gått bort, "Han fattas mig", kan vara bland det mest välformulerade som någonsin har skrivits och precis så känns det, även om det också är ganska naturligt att livet har sin gång.

Livet har sin gång. Någon går bort. Vi har köpt en ny bil. Sex- snart sjuåringen har varit på simträning och jag har läst ut en bok. Ungefär i den ordningen.

lördag 1 oktober 2011

Flipperförälder, coming through.

Flipperförälder = förälder som låter barnet åka i väg och ta några bumpar och stötar och på så sätt lära sig av sina misstag samtidigt som man står och försöker ta emot när de väl faller. Bättre än att som curlingförälder stå och sopa före barnet hela tiden?

- Om du håller på så där kommer du att slå huvudet, säger jag till treåringen när han inte ger sig och fortsätter headbanga bland hårda träbänkar. (Vi har varit på skördefest i barndomens EFS med härliga lotterier, paltservering och barnkörsång.)

Treåringen fortsätter att headbanga och jag gör några tafatta försök att sätta min hand mellan hans huvud och den hårda träbänken. Jag upprepar min förmaning, men för döva öron.

Två minuter och fjorton sekunder senare slår han sig hårt. Behöver jag tillägga att det är huvudet han slår. I träbänken. Hårt. Jag vill inte säga "vad var det jag sa" eftersom han nog fortfarande har döva öron och dessutom gallskrikgråter så högt att han ändå inte skulle höra mig. Jag försöker ta honom i min famn, men han håller händerna mot sitt ömmande huvud och talar om för mig att han har slagit huvudet i träbänken och att det gjorde ont...

Andas. Andas. Var en flipperförälder i stället för curlingföräldern. Låt honom slå sig och lära sig på egen hand. Ta emot när han, trots varningens ord, faller.

fredag 30 september 2011

Döden på en blek häst, av Amanda Hellberg

Döden på en blek häst är den bokklubbsbok vi valt att läsa i bokklubben den här gången. Jag var tydligen med och valde den. Jag kan för mitt liv inte förstå varför, eftersom jag har haft en tendens att bli en aning mörkrädd när jag är hemma mycket ensam. (Jag sär, jag sär. Ta dig samman kvinna!) Att läsa en bok som handlar om sådant som kan dölja sig i mörkret är inte det smartaste infall jag har fått den här hösten.

Läsningen romanen bjöd på är det inget fel på. Man ska bli lite skrämd och jag blev lite skrämd. Man ska sörja lite och bli lite arg på hur det går för Maja och man sörjer lite och blir lite arg. Plötsligt blir den lite skräckiga romanen en liten kärlekshistoria, så man går från att känna skräck till att bli lite kär.

Amanda Hellbergs bok är välskriven och känns intressant, inte minst tack vare djupdykningarna i konstakademiska redskap och miljöer. Det kommer att bli intressant att diskutera boken i bokklubben, eftersom jag misstänker - och hoppas - att vi glider in på samtal om det övernaturliga och den där känslan man kan få av att någon står bredvid en. Den där varseblivningen att man ser någon i ögonvrån, men om man vrider på huvudet finns ingen där.

En helt annan recension finns här och bok och bild är fådd av förlaget. (Japp, så svensklärare jag är skriver jag fådd, som i given åt mig.)

torsdag 29 september 2011

Hur ser en svets ut?

Med lite höjdarmusik på Spotify och lite juice i ett glas kan jag utföra underverk! Jag är back on track och har full koll på kursen som i går var helt förflugen. Om någon undrar vad jag läser för tillfället så är det referat till 100%. Astråkigt skulle någon säga. Helt okej, tycker jag. Det är en liten kick att se konkreta resultat på att alla grabbar har tagit till sig kunskaper och visat upp riktigt förfinat hantverk på hur man kan göra sådant här på ett bra sätt.

Bilen gick inte riktigt igenom besiktningen. Och med "inte riktigt" menar jag inte alls. Men besiktningsmannen var trevlig. "Det blir lite rep", meddelade han. Eufemism i sin finaste form, tänkte jag. Synd bara att inte höjdarmusik på Spotify och juice i ett glas får mig att göra underverk med bilen... Eller? Kvinnor kan? Väl? Var ska jag börja? En svets, hur ser den ut?

onsdag 28 september 2011

Samarin, ruta ett och söta pojkar är bara på låtsas

Alltså. Jag får ingen ordning på min nya kurs. Jag fick en uppenbarelse i dag vid tio på förmiddagen och med ens var allt glasklart. Jag satte mig ner vid skrivbordet för att skissa upp ett flödesschema så att jag skulle kunna synliggöra den fina röda tråden och... Poff. Borta. Uppenbarelsen löstes upp som samarin. Det som tidigare hade bubblat och varit aktivt bara ebbade ut och dog. Tillbaka på ruta ett.

Sedan har jag läst Moa Eriksson Sandbergs skära skärande Söta pojkar är bara på låtsas. Mer om denna i Bokgalleriet om några dagar då recensionsdatum är 3 oktober.

(Bok och bild från förlaget.)

tisdag 27 september 2011

Välkommen hem - Johanna Lindbäck

Från London till Luleå. Gemensamma nämnare? Inte andra än att båda städerna börjar på bokstaven L. Sara reser hem efter ett år i Svenska skolan i London och återvänder för att fortsätta sitt gamla liv. I alla fall är det vad hon tror, men att komma hem är inte lika enkelt som hon hoppats. Hon har rejält med magpirr inför att träffa Mattias igen. Finaste fina som hon lämnade för att åka bort och som sa att det var antingen allt eller inget. Åkte hon så skulle de inte ens vara kompisar längre.

Johanna Lindbäck berättar om det svåra att komma hem när Sara inser att det inte bara är hon själv som har förändrats, utan alla runt omkring också. Inte ens lillebror är sig riktigt lik eftersom han står framför spegeln och stajlar håret.

Mitt i allt det svåra och med magpirret efter de första forcerade samtalen med Mattias dyker nästa magpirr upp; Adrian. Killen som Sara först är duktigt irriterad på när han har stulit hennes tvättider. Killen som får henne att göra någonting hon aldrig trodde hon skulle pröva på: jujutsu. Killen som får henne att vara en annan Sara än den hon själv tänkt sig vara.

Någonstans där landar den här boken. Den beskriver dels det oändliga ältandet som kan vara så typiskt för en tonåring som är alldeles för upptagen med sig själv, dels insikten om att världen fortsätter att snurra oavsett om jag vill det eller inte. Jag tycker väldigt bra om berättelsen i sig och när jag läser att författarinnan gillar Sarah Dessen förstår jag några av de bottnar jag tycker mig känna igen. Det jag stör mig riktigt ordentligt på är språket när engelskan haglar i tankar och dialoger. Greppet ger absolut en tydlig beskrivning av hur saker och ting göres och låtes, men eftersom jag stör mig så fantastiskt mycket på detta i mitt yrkesliv (och mitt privatliv för all del) förtar det lite av den där absoluta åsåbradethärär-känslan.

Titeln på boken är Välkommen hem och i början av boken får orden en nästan ironisk klang. Välkommen hem, liksom.I slutet, som jag inte ska avslöja, är det mer ett välkomen hem med ett lättat leende på läpparna. Ett par nykyssta sådana för övrigt. ♥

Bok och bild från förlaget.

måndag 26 september 2011

Är det jämlikt?

Ett litet tillägg till bullbaket: det slutade med att jag bakade bullarna och alla av manligt kön som är inneboende i det här huset satt framför Youtube och såg roliga videor på människor som ramlade. Är det rättvist? Är det jämlikt?

Rätt vad det är är jag med i en Toffeefee-reklam där jag står och diskar medan pappan tumlar runt i gräset med barnen. Jag ler soligt medan jag packar en matkorg åt dem. De äter medan jag fortsätter diska...

Vissla? Viska!

Alltså. Om man har 24 teknikgrabbar i en klass, då ska man inte säga fel. Om det är någon gång de tar dig på orden så är det när du råkar säga "vissla" i stället för "viska".

I övrigt har vi diskuterat huruvida pojkar är fysiologiskt kapabla att viska eller ej och vi kom fram till att svaret var ej.

Mina grabbar här hemma är rätt fantastiska och den äldste frågade om vi kunde baka bullar. Just nu ligger degen på jäsning och jag inser att jag kommer att få hålla på ett bra tag in på kvällen innan den här litern är uppbakad. Jag är inte van vid att vara bullmamma, men så tacksamma som barnen är är det lätt värt det.

söndag 25 september 2011

Lika gulliga, lika skitiga, lika glada



Jag sitter och tittar på bilder från sommaren och det här är nog ett av de gulligaste jag hittar. Det är min son och hans jämngamla kusin.


Lika gulliga. Lika skitiga. Lika glada.

fredag 23 september 2011

Men mamma, vet du...

Min treåring har alltid svar på tal.
- Du, var snäll och ta på dig en tröja under jackan. Det regnar och är kallt.
- Men mamma. Vet du... Att jag svettas.

- Du, var snäll och jaga inte såpbubblor med kniv.
- Men mamma. Vet du... Jag ramlar inte.
- Sånt vet man inte alltid innan.
- Men mamma, vet du... Att det gör jag inte.

- Du. Kom ska vi städa ihop lite.
- Men mamma, vet du... Det behöver jag aldrig göra på min förskola.
- Fast jag frågade Helene och hon sa att det inte var sant.
- Men mamma, vet du, att det var en annan fröken som sa det.

- Kom så ska vi borsta tänderna.
- Men mamma, vet du... Att min mormor och morfar säger att man inte behöver göra det.
- Fast det vet jag att de inte har sagt.
- Men mamma, vet du, att det HAR de!

När jag lägger mig på kvällarna ekar det i huvudet "men mamma, vet du... men mamma, vet du... men mamma, vet du..."

torsdag 22 september 2011

Sluuuuurp!

Det är alldeles genomblött ute. Jag lade därför ut några Libresse och några Always utanför huset och se på rackarn! Det blev alldeles torrt på gården! De där sanitetsprodukterna fungerar verkligen!

Ute är det blött, blött, blött och i kranen inne är det torrt, torrt, torrt. Jag blir alltid så sugen att gå på toaletten när jag vet att jag inte kan spola. Tråkigt.

tisdag 20 september 2011

Försoven, förvirrad

Jag somnade med treåringen vid läggningen. Telefonen ringde 20.20 och en man sa:
- Ni har för hög telefonräkning!
- Va?! frågade jag och förstod ingenting.
- Det är för mycket att betala 300 kronor per månad för telefoni.
- Men! Det brukar väl inte ligga så högt, sa jag förvirrat.
- Nej, det är ju det jag säger. Det är för mycket att betala per månad och vi kan göra någonting åt era månadskostnader.
- Men hur har det gått till då? Har det blivit något fel så att vi har betalat för mycket?
- Alltså, jag ringer för att erbjuda dig lägre kostnader, sa mannen i andra änden och då först slog det mig att det inte var min vanliga telefonleverantör som ringde, utan en som VILLE bli min leverantör.

Nu ska jag bara ställa klockan på väckning till i morgon bitti och sedan gå och sova igen.

måndag 19 september 2011

Lustigt det där, hur det kan bli.

Okej. Man får inte vara ironisk mot barn. Men om en snart sjuåring lägger upp den på volley måste det väl finnas något kryphål mot den regeln?
- Jag vill inte gå simskola! Jag kommer att drunkna!
- Tror du att jag skulle låta dig gå simskola om jag trodde att du skulle drunkna? frågade jag.
- Ja!
- Du har rätt. Jag vill bara ha ett barn och lättaste sättet att bli av med dig är att låta dig drunkna, sa jag åt honom.

Då började han, tack och lov, att skratta och lilleskuttårarna torkade för den gången. Det var en stolt kille som kom hem, odrunknad, och som ser fram emot nästa veckas simning. Simfröken är för övrigt en av mina elever så jag vet att han är i goda händer.

På tal om elever så tror jag att jag har fått de bästa eleverna i år igen. Lustigt det där, hur det kan bli.

söndag 18 september 2011

Sjukspel och bloggsjuka

Den här bloggen håller på att dö en plågsam svältdöd. Återupplivningsförsök? Eller ska man inse att det för vissa åkommor inte finns någon bot?

Jag blev indragen i sjukdomen Wordfeud av kollegan K. Jag skyller allt helt och hållet på henne. Nu har jag spelat ett par matcher i helgen, men tror inte att jag kommer att bli långvarig i spelet. Spelet tillåter böjningar, imperfekt och perfekt, underliga förkortningar men inte förkortningar som är allmänt vedertagna... Van som jag är andra ordspel måste jag säga att jag inte är helsåld på det här.

Jag tror att vi i en tv nära oss inom en snart framtid får följa humorprogram som driver med fenomenet Wordfeud-spelare. Kvinnan (typ Christine Meltzer) som står i kön till snabbköpet och inte kan betala förrän hon har fått hjälp med vilket ord hon ska lägga så att hon vinner över S-81. Så kul är det inte.

Nåja. Det blev ett sjukt inlägg.

fredag 16 september 2011

Mattenvelon

Treåringen drog i dag till med:
- Det här är det vetaste jag god!
- Vad heter det du äter då? frågade jag.
- Mattenvelon.

torsdag 15 september 2011

Vet du var jag bor?

Jag blev hejdad av två äldre damer på gatan.
- Vet du var jag bor? frågade den ena.
- Nej tyvärr, men kanske du bor där uppe på äldreboendet?

Damen skrattade gott.
- Nej, nej. Jag bor ju hemma.

Jag kände mig mer och mer övertygad om att hon bodde på äldreboendet, så jag pekade igen. -Ska vi följas åt dit upp så kanske de kan hjälpa oss?
- Nej, nej. Dit upp ska jag inte. Jag ska hem.

Jag var nu helt övertygad om att båda damerna bodde på äldreboendet och plockade fram min telefon. De visade dock upp tydliga tecken på att de höll på att bli irriterade på mig, så jag frågade om jag kunde ringa till någon. En dotter eller en son, kanske? Ja, det skulle jag däremot kunna få göra.

En förbipasserande kvinna på cykel stannade och log vänligt.
- Hej damerna. Visst ska ni börja gå tillbaka?
- Vi ska hitåt, svarade den ena damen bestämt.
- Nej, ni ska tillbaka den där vägen, sa den cyklande kvinnan (som nu visserligen stod stilla).
Ytterligare en kvinna, bilburen, stannade och tog över. Det var mycket riktigt som jag trodde. De skulle till äldreboendet, men var fullt och fast övertygade om att de INTE skulle dit. Så frustrerande det måste vara att tro en sak och få höra av andra att man har fel. De fick hjälp undan regnet i alla fall.

onsdag 14 september 2011

Föräldrar? Vårdnadshavare?

Jag har varit på föräldramöte i dag. Det får antagligen inte kallas föräldramöte längre, utan vårdadshavarmöte eller informationsträff för föräldrar och vårdnadshavare... Namnbytet är inte av ondo, men det är svårt för munnen att vänja om sig.

Vi som föräldrar, eller vårdnadshavare, fick frågan vad vi hade för förväntningar på förskolan och vad vi tyckte kännetecknade kvalitet för oss. Första tanken som slår mig är, att jag egentligen inte alls bryr mig om vilket pedagogiskt arbete som genomförs under den tid min lilla telning befinner sig i förskolans omvårdnad. Jag vill bara att han ska trivas och tycka att han har haft en bra dag när jag hämtar honom på eftermiddagen. Att den pedagogiska personalen gör ett alldeles utmärkt jobb är självklart ett stort plus!

Jag undrar just om föräldrarna till mina sextonåriga elever känner på samma sätt?

tisdag 13 september 2011

Feber i ögonen?

Kan man ha feber bara i ögonen. Jag tror ta mig rackarn att jag har just det.

Arbetsdagen började 07.50 och slutade 20.50. Arbetsdag är glädjedag. Ironidag är överlevnadsdag. Morgondag är vilodag?

Segsnor. Så otroligt obra.

måndag 12 september 2011

Inspiration och trötta ögon

Jag äter stekta, gröna tomater i dag efter att ha inspirerats av Anna. Å, så gott det blev. Barnen fick plättar och jag var helt enkelt inte sugen. Nu ser hela köket ut som kom och hjälp mig, men jag är rätt duktig på att blunda.

Ute öser regnet ner och det känns så härligt. Jag mår bra av regn och dunklet ger små barn trötta ögon.

söndag 11 september 2011

Snart är det fredag!

När man åker in till schtaaaaan med en sexåring för att köpa nya gympadojor kan det hända att man, förutom nya skor, även kommer hem med en ostkupa. Jag säger inte att det har hänt, men att det, i alla fall hypotetiskt sett, skulle ha kunnat inhandlas på en matvarubutik jag inte besökt tidigare och som jag mest troligt inte kommer att besöka igen.

På en annan butik tjatade sexåringen om en leksak, men jag sa nej. Han fick i stället en Zlatan-affisch. Det är klart grabben ska ha en bild av Z på sin vägg. Positiva förstärkningar. Tydliga målbilder, även om det inte alltid är bästa föredömet.

Nya böcker på nattduksbordet, bara allt för många på en och samma gång. Just nu blandar jag ihop två ungdomsromaner alldeles gräsligt mycket, samtidigt som jag har påbörjat läsningen av nya bokklubbsboken. Veckan som väntar kommer inte att bjuda på mycket lästid, så jag bävar för att läsupplevelsen kommer att få stryka på foten. Nåja. En galen vecka är ofta en snabb vecka, så snart är det fredag!

Så snabbt som tiden går nu för tiden torde det vara första advent om två veckor, eller?

lördag 10 september 2011

Tre av fem

Tre av fem garderober från bygghandeln var hela. Man kanske borde köpa en lott?

Jag har haft sovmorgon i dag och det är länge sedan det hände senast. Fördelen: man får många sovtimmar. Nackdelen: jag drömmer så förgjordat mycket.

Vi är bortbjudna på middag i dag. Hur otroligt lyxigt är inte det?

torsdag 8 september 2011

Det lilla ordet förlåt

Treåringen har inga problem med att säga förlåt. Han gör det i stället hela tiden, även när han inte kan lastas för sådant som skett. I dag kom han springande mot mig när jag parkerade bilen och med andan i halsen berättade han:
- Alltså, förlåt för en grej. Alltså, förlåt för att jag ritade ett hus på min förskola. Du skulle få huset, men förlåt för att det kom vatten på det.
- Jaha, spillde du?
- Nej, det var inte jag, utan det var Pelle (Pelle heter i verkligheten någonting annat). Förlåt för att ditt hus gick sönder.

Okej, då kan jag säga förlåt för att det är så många triangelförsedda bilar i trafiken att jag blir lite irriterad och förlåt att jag glömde lunchlådan på köksbänken.

onsdag 7 september 2011

Nu ska vi inte slå på tv:n, utan bara läsa hela kvällen

I morgon blir det pedagogisk verksamhet på riktigt hög nivå. Jag har bland annat köpt godis som ska blåsas ut ur näsan.

I övrigt försöker jag bara göra mitt jobb. Det finns en ny skollag som säger att jag ska göra en herrans massa saker, helst på en och samma dag. Det borde dock finnas en annan lag som säger att jag alltid ska ha tillgång till nätverk, för jag kan inte göra allt det där som skollagen säger om jag inte kan använda datorn.

Jag och barnen åkte till biblioteket efter middagen och blev kvar nästan till stängningsdags. Det blev till att låna en hel hög med böcker eftersom barnen drabbades av storhetsvansinne. Sexåringen var lika förundrad, precis som jag alltid är, över att det inte kostar någonting att få ta med så många böcker hem. När vi kom innanför dörren sade han åt sin lillebror:
- Nu ska vi inte slå på tv:n utan bara läsa hela kvällen.

Tänk! Måtte han aldrig växa ifrån den tanken...

tisdag 6 september 2011

Thydell gör att du får återuppleva himlen och helvetet med att vara tonåring

Johanna Thydell är träffsäker och hon har gjort det igen i den här boken. Vissa sidor i Ursäkta om man vill bli lite älskad pryds av "noriska ordspråk", t.ex. kärlek börjar ofta någon annan stans, alla sätt är bra men inget funkar, alla vägar bär till fuuuuuck, surt sa räven om rödhåriga...
Baksidestexten säger egentligen allt:
"Välkomna ska ni vara till livet med Nora Jonasson! Här älskar man människor som inte älskar tillbaka. Här pluggar man till prov man ändå misslyckas på. Här blir man bjuden på fester men orsakar istället katastrofer på balkonger. Här är man vän med vänner som plötsligt tycker att man är ett riktigt svin. Här tror man att man är på ett visst sätt men så är man tydligen inte det."
Tänk att det kan vara så svårt, livet. Fast Nora har det egentligen inte så förfärligt. Inte skär hon sig i armarna eller stoppar fingrarna i halsen, men ändå känns det som om hon inte duger, inte är tillräckligt smart, snygg, smal, cool.

Språket är rappt och sporadiskt. Det är rabblande tankar om vad som har hänt. Inte. För att sedan fortsätta med "ja ba å sen så" innan texten mer påminner om ett blogginlägg av en plågad tonåring. Allt låter väldigt träffsäkert, både till innehåll och till ton. Det är den här bokens främsta styrka. Johanna Thydell skriver humoristiskt samtidigt som Nora är galet mycket tonåring i sitt sätt att älta, känna sig ovärd och längta efter beröring.

En annan stor behållning är beskrivningen av Noras bästakompisskap med Lisa, en pluttiplutt-tjej som osvikligt står vid hennes sida - till dess hon inte gör det längre. Det skär i hjärtat att läsa om den nya längtan Nora känner: den efter sin bästa kompis - den smärta som hon aldrig någonsin trott att hon skulle behöva känna. Läs den här och du får återuppleva himlen och helvetet med att vara tonåring.