torsdag 30 september 2010

Ordet "kränkt" är krängt.

På Stockholms lokalnyheter får man reda på att det skjuts ca 6000 förvildade kaniner per år. Det lämnar många kaninungar att dö en plågsam svältdöd när mamman skjuts. Många tittare har hört av sig och några menar att man ska ge kaninerna p-piller i stället för att skjuta dem.

Om detta hade visats på Norrbottens lokalnyheter hade det känts supertöntigt, men i och med att det utgick från den konungsliga hufvudstaden känns det... fortfarande supertöntigt. Men det skulle inte förvåna mig om EU har någon regel om att någon kostymnisse ska strutta runt och proppa i förvildade hufvudstadskaniner p-piller. Under förutsättning att kaninen inte tar skada förstås. Eller känner sig kränkt...

Ordet "kränkt" måste vara ett av svenska språkets mest missbrukade ord. Man verkar kunna bli kränkt av i stort sett vad som helst. Jag är rädd för att gå igenom svensk grammatik med mina elever, av rädsla för att de ska känna sig kränkta - för allt man utsätts för som man inte tycker om - det är en kränkning. Tänk vad liten skillnaden är mellan kränkt och kräkt =)

onsdag 29 september 2010

En kropp i vila vill förbli i vila

Lämmen. Ledabröte. Öm. Mörbultad. Stel i lederna. Ledbruten. Finns det några andra synonymer för det tillstånd en kropp befinner sig i dagen efter säsongens första innebandy?

En kropp i vila vill förbli i vila. Ändå tog jag mig ut på en promenad för att mjuka upp min stela lekamen. Nu känns det inte alls bättre.

Är det då nyttigt? Kanske inte i dagsläget, men välan om man ser min aktivitet som ett utvecklingsarbete. Sjukdomen som förpassat min kropp till detta tillstånd tar verkligen ut sin rätt, men nu är det dags att betvinga den.

Varför är det så lättraserat, det man engagerat sig så för att bygga upp? Varför är det inte tvärt om: att en kropp i träning vill förbli i träning? Visst är det så, i viss grad, men inte i jämförelse med en kropp i vila som vill förbli i vila.

tisdag 28 september 2010

Gråt och tandagnisslan

Jag slängde fram idén om en stockholmsresa och två reaktioner kom:
- Femåringen började gråta, eftersom han a) inte ville flyga b)inte ville att jag skulle åka c)skulle komma att sakna mig så.
- Tvååringen gick ut på bron och tittade mot bilarna och sade: Men! Vi har ju inget flygplan.

Lika billigt att åka SAS som Norwegian om man åker samma tid och samma dag. Intressant. Med tanke på att SAS är något mer pålitliga känns det absolut som ett alternativ.

Tvååringen, som sanningen att säga nu mera är två och ett halvt, sade vid läggningen en kväll:
- Mamma, när du lämnar mig på dagis så glåte jag.
- Varför gråter du då?
- För att jag är ledsen.
- Mmmm. Men varför är du ledsen?
- För att du är på jobbe.
- Just det ja.
- Du bala jobbal och jobbal.
- Tycker du att jag jobbar mycket?
- Ja. Hätte, hättemycke.

Det känns inte som rätt upplägg att åka till hufvudstaden när jag väl är lite ledig, med andra ord.

måndag 27 september 2010

Halshuggen ängel

Det skulle kunna vara titeln på Helen Turstens nya roman eller en mörk film av Von Trier, men det är bara resultatet av två barns otillåtna bus i soffan. Min fina, drasut till keramikängel, med en barm som skulle göra Brigitte Bardot avundsjuk är nu alldeles huvudlös.

I mina mest småaktiga stunder tänker jag tanken att Gamla Testamentets "ett öga för ett öga" skulle vara på sin plats: en huvudlös ängel för mig - ett huvud mindre på favoritactionhjälten.

Egentligen. Varför inte. Någon lär ha sagt: Livet är hårt och orättvist. Och sedan dör man.

söndag 26 september 2010

Sannolikhet

Tage Danielsson har framfört en monolog, briljant och genialisk, om sannolikhet. Temat var kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 och jag har visat den för mina elever många gånger. Tack och lov har mina elever den goda smaken att inse det genialiska i framförandet och med sina erfarenheter av övningskörning och körkortsefterstävande lever de nära detta med sannolikhetsinlärning.

Jag har läst En sannolik historia av Karin Alvtegen, men väntar med boktankarna till dess bokklubben sagt sitt. Så mycket kan jag säga att den var läsvärd, men jag funderar mycket på romanens titel. En sannolik historia. En sanno-lik historia eller En sann-olik historia. Jag tror att jag lutar mer åt det sistnämnda. Så nördigt att fördjupa sig i ett sådant resonemang. Samtidigt kanske lite kulturkoftigt. Det skulle i så fall vara på tiden.

Ditt indiannamn?

Sönernas namn, om de skulle bli kidnappade av indianer och därför bli omdöpta, skulle lyda:
Skrikande gnällspiken och Retande surpuppan.

Det är hugget som stucket vem som är vem. Om de vore jämnåriga hade de kunnat vara varandras elake tvilling.

Mitt namn skulle uttalas Suckande tvätterskan och maken skulle vara Snarkande korvstekarn. Helgen gick så fort, så fort men har varit så rolig, så rolig.

lördag 25 september 2010

Det är lättare att få förlåtelse än att få tillåtelse

Låt detta bli ett profant budord att leva efter. Det kan tillämpas i så många sammanhang, men som alla andra livsdeviser bör du inte missbruka det.

Jag funderar på att brodera orden i korsstygn och nåla upp den på väl vald plats i hemmet.

Mätt på thaimat, mätt på efterrätt (sötsaker upphöjt till åtta) och fullproppad med prat har så en dag gått och kommer aldrig åter. Man kan bara hoppas på fler sådana här dagar då.

fredag 24 september 2010

(H)älgkänning

Helg. Äntligen helg. Jag kan ändå konstatera att jag får le mycket på jobbet, tack och lov.

Det är inte varje dag en femochetthalvtåring får skära i en nyskjuten älg. Det var dock en sådan dag i dag. Den etiska diskussionen lämnar jag åt andra att föra och konstaterar i stället att det nu mera ligger ett älgben på vår gård. Synd att det inte var någonting mera köttigt som kunde läggas i frysen i stället. Om man får välja, liksom.

onsdag 22 september 2010

Så bra!

Jag såg "Elvis i glada Hudik" i går och var tvungen att hämta paketet med extra mjuka näsdukar för att inte ansiktet skulle rinna bort. Om du missade det går programmet att se på Svt Play (vilken fantastisk funktion detta är!). Dessutom spelades en hel del bra musik i programmet, bl.a. Kings of conveniences låt "Stay out of trouble" som enligt min snabba analys är en blandning mellan Simon & Garfunkel och en vilsen medlem av R.E.M. Om du inte har hört den måste du genast spotifya den. (Och ja, spotifya är ett verb, snart i en SAOL nära dig.)

tisdag 21 september 2010

Grillad rektor

Jag tycker om föräldramöten av den enkla anledning att man har ett möte där det finns andra föräldrar. Det är mycket schlugt om än lite nytt som presenteras, men det är skönt att ha lite koll emellanåt också.

Innan fikat grillades en rektor med anledning av det huvudlösa beslut som tagits i kommunen som innebär att det finns tre poolanställda vikarier på 21, jag upprepar: tjugoen, avdelningar. Vi har redan märkt av hur verksamheten blivit mer ansträngd och mina frågor var många. Du kan sluta läsa nu om du inte är intresserad och jag vet att många av de här frågorna främst är fackliga ärenden, men jag måste kräkas upp tankarna för att kunna lämna det. Dessutom ska frågan utvärderas framåt årsskiftet och då vill jag ha mina tankar nedskrivna.

Det är en ohållbar situation som kommer att presenteras nedan, och det som gör mig mest orolig är att de flesta är så bra på att göra det bästa av alla situationer att det ohållbara aldrig blir synligt.

21 avdelningar på tre vikarier. Sju avdelningar som ska täckas upp per vikarie.

Rektor beslutar om en avdelning måste stängas pga. för hög arbetsbelastning för personalen. Min fråga är hur man går vidare med frågan till högre instans om detta inträffar. Rektor i det här fallet har aldrig varit med om att detta varit nödvändigt. Det fanns en handlingsplan för ett liknande scenario när fågelinfluensan var på tapeten förra året. Å andra sidan var inte vikarieanskaffningen lika ansträngd förra året och jag ber om att få återkomma när vinterkräksjukan går som värst.

Alternativet till att stänga en avdelning är att ringa hem föräldrarna till några barn. Även om ansvaret för beslutet inte ytterst ligger på personalen så misstänker jag att de goda relationerna till föräldrarna är i farozonen när ifrågasättandet kommer igång. Hur ska hemringningen prioriteras? Vem är kompetent att börja prioritera? Vem har den insikten? Min gissning är att det inte är rektor i alla fall.

Bara det faktum att en riskanalys gjordes efter beslutet var taget gör att jag blir bekymrad. Är det i så fall ett giltigt beslut?

Om en personal enligt schema har slutat för dagen men inte har möjlighet att gå, just för att bemanningen är för låg pga. utebliven vikarie:
- litar man på den goda viljan hos personalen?
- om hon (för det är mest troligt en hon) inte får tag på rektor för att diskutera ersättning, alt. utkommendering, vad händer då?
- hur ser det säkerhetsmässigt ut för mitt barn vid en sådan situation?
- hur blir det med övertidsersättning för personal som inte jobbar heltid? Får de bara fyllnadstid upp till heltid? Samma fråga gäller timanställda.

Hur går det med ledighetsansökan för personalen? Jag arbetar själv inom en branch där jag kan ta ut min komptid när verksamheten tillåter. Det är nog svårt att ta ut denna tid när man är full arbetsstyrka. När kommer verksamheten att tillåta att man plockar ut dessa timmar? Att plocka ut timmarna i pengar är sällan möjligt.

Hur organiseras fortbildning, då dessa vikarier ska täcka upp sådan frånvaro också?

Rektor upplyste också om att man i första hand kommer att kalla in folk från det egna området för att täcka upp om vikarieanskaffning inte är möjlig. Händer upp på alla som har hört en avdelning säga att; vi har det ju så lugnt att vi kan avvara en personal i dag. Inte är det ofta. Om det, mot all förmodan, skulle vara så att man känner att man ligger på plus personalmässigt: borde inte dessa tillfällen användas åt att genomföra/planera allt det där som tiden aldrig räcker till för i vanliga fall?

Hur framförs detta till högre instans, alltså fortlöpande, så att det inte blir en utvärdering med snålt tilltagen tid i förhoppningen att ingen ska hinna in med protester och äskanden i tid? Hur kommer diskussionerna att gå skolledarmässigt för att förbereda beslutande instans på att detta inte är hållbart i längden? Vad säger Försäkringskassan om att punga ut med pengar för att Kommunen tagit ett beslut som uppenbart kommer att få såväl ekonomiska som kvalitetsmässiga konsekvenser? Nåja, de kvalitetsmässiga konsekvenserna har de inte så mycket med att göra, men det ekonomiska brukar alltid vara en helig ko som man gör bäst i att inte skända.

Avslutningsvis vill jag bara tala om att jag är fullt medveten om att rektor inte har haft någon möjlighet att påverka att det här idiotiska förslaget har genomförts. Jag vill också framhålla, och samtidigt med frenesi applådera, den fantastiska personalen på mina barns förskola. Ingen skugga bör falla på någon av dessa, och jag är övertygad om att de kommer att göra det bästa av situationen. Samtidigt är det detta som samtidigt oroar mig. Vi är så bra på att göra det bästa av alla situationer att få situationer blir riktigt ohållbara.

Jag ska inte ge mig in i en diskussion om att ett beslut som detta drabbar en kvinnodominerad yrkesgrupp, men nog är det väl ändå lite typiskt?

måndag 20 september 2010

Matinspektion

Man äter inte mjölmat ostraffat på mitt jobb. Jag hade med mig pannkaka, som i och för sig inte är veckans kulinariska höjdpunkt, men med lite stulet smör och en syltklick är det en helt okej bukfylla

Som otur var hamnade jag bredvid roliga D som verkligen, verkligen, verkligen hatar mjölmat. Själv satt hon med en underbart doftande currypasta med räkor och sammandrabbningen var total.

Nu har jag tvingat mig till att göra en måltid värd att konkurrera med, så får vi se om hon glömt mitt fatala misstag till i morgon.

söndag 19 september 2010

Antibiotika eller kvacksalveri?

Antibiotikan hjälper inte. I går var hittills sämsta dagen och det bevisar bara det jag misstänkt hela tiden: man ska inte gå till doktorn. Hade jag inte gått dit skulle jag kanske ha blivit sämre hur som haver, men då haft mig själv att skylla. Nu gnisslar jag tänder vid tanken på att jag måste ringa och besöka vårdcentralen igen. Jag tycker att det är så besvärligt och även om jag alltid blivit emottagen med öppna armar (förutom av doktorn som av förklarliga skäl dumförklarade mig) känner jag mig ändå besvärlig.

Så nu ska det besvärlas igen och jag orkar inte sjukskriva mig. Samtidigt är jag halvdöd efter ansträngningen med att kombinera sjukbesök och arbete. Trevlig helg? Not so mycket.

lördag 18 september 2010

För barnen hela tiden! med Megavega och Supernova

Megavega & Supernova och Mjölkmannen är en spännande berättelse om de två superhjältesystrarna Megavega och Supernova som måste flytta ner till jorden för att gömma sig för superskurken Gjerta. När man har bott på månen (!) är det en jobbig omställning att plötsligt på på jorden som en vanlig familj.

Min femåring skrattar högt åt alla tokigheter tjejerna gör. Vega och Nova (som de måste heta när de så hemligt lever under täckmantel) förstår inte vad två hål i väggen ska vara bra för, och därför försöker en utav dem sticka in en sax där, till flyttgubbens stora fasa.

Det här är alldeles lagom spännande för en skvätträdd femåring och alldeles lysande roligt för både mamma och son. Att känna igen figurerna från Svt gör bara saken bättre och jag tror att vi kommer att sträcka händerna i luften lite nu och då för att ropa: - För barnen hela tiden!

Bok och bild från förlaget.

En femåring som kan allt själv och Pippi som ordnar allt

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte tokälskade Pippi Långstrump när jag var barn. Jag tyckte att det var så jobbigt när hon kraschade födelsedagsfesten och förstörde tårtan. Däremot blev det varmt och skönt i hjärtat när hon hjälpte Ville som blev mobbad av den elake Bengt. Jag har nog kommit över det. I alla fall gör jag mitt yttersta för att inte överföra tveksamheten till barnen, utan hoppas att de tycker att hon är precis så cool och självständig som hon alltid har varit.

I Pippi ordnar allt och andra serier får man följa med Pippi i korta avsnitt där hon är med om allt från att fira födelsedag till att rädda folk ur brinnande hus. Femåringen i det här huset älskar alla former av Pippi; den filmatiserade Pippi med Inger Nilsson i huvudrollen, den tecknade Pippi med musik av Anders Berglund, och så den här boken.

Serier som är tecknade med sådan här rörlighet (bilderna av Ingrid Vang Nyman är fantastiska!) inbjuder en femåring, som nog faktiskt kan allt egentligen, till att även läsa själv och fundera över vad som sker.

Bok och bild från förlaget.

Ska vi läsa om när hon är tokig?

Lillebroren i det här huset frågar varje dag om det är sommar. Nu är det sannerligen mer än dags att introducera två nya årstider: Nell på hösten och Nell på vintern.

Det är spännande och tokigt för en tvååring att titta på när någon annan hoppar i vattenpölar, plockar löv, gör snöänglar och övar julsånger.

Bilderna har skönt höstiga och vintriga färger och siduppslagens enda mening gör att vi kan peka på alla detaljer och hitta på vad mer som händer.


När Nell står smutsig och glad efter att ha gjort geggamojja, eller när hon glatt hoppar i vattenpölar, spärrar lilleman upp ögonen och tycker att det är tokigt. Som en sann medlem i den här familjen följer böckerna med in på toaletten när nummer två ska värpas fram och nu senast sade han: - Ska vi läsa om när hon är tokig?

Bok och bild från Rabén och Sjögren.


fredag 17 september 2010

Ett andra utlåtande?

Femåringen gned sig över knät med en grimas.
- Å, jag har så ont i benet.
Tvååringen plockade ut nappen ur munnen för att ge ordination:
- Du kanske måste bajsa?

torsdag 16 september 2010

Cirkus

Nyss hemkommen från Cirkus Cirkör, lite febrig - både av intryck och av en långdragen sjuka, men ack så nöjd. Jag tror att jag tappade hakan någonstans tio minuter in i första akten och sedan kunde jag inte hitta igen den, så jag sitter här och gapar fortfarande.

Jag leker med tanken medan jag ser det ena fantastiska numret efter varandra att; undrar vad man skulle ha bäst chans att kunna klara av själv? Jongleringen? Trapetserna? Att gå balansgång på champagneflaskor? Gungbrädeslungan? Att sjunga de fantastiska sångerna? Att störta nedför en jättelång stång för att ta fast sig i sista stund med benmusklerna?

Kvällen inleddes med middag i gott sällskap. Det var länge sedan jag skrattade så att jag grät på det här sättet, men så härligt det är. Dagens höjdpunkt, förutom cirkusen då, var att det på väggen i Acustikum stod klottrat: "Krill". Jag ser framför mig hur Krille inte hann klottra ner hela sitt signum innan han blev åthutad att sluta. Som sagt: jag är lättroad.

onsdag 15 september 2010

Avblåst

Det här var avblåst när vi kom hem denna höstigt, blåsiga eftermiddag. En björk har gått hädan på det mest brutala sätt. Kannibaler som vi är kommer vi att elda upp den under högtidliga former nästa vinter.











Hela dagen har varit en minuskörning. Jag hann besöka vårdcentralen för att få en kur med välbehövlig medicin. Vad lär jag mig av detta? Att det är dumt att gå lång tid med symptom på någonting uppenbart och inte söka hjälp för det. Farbror doktorn dumförklarade mig med sin blick, men munnen sade att det var bra att jag hade sökt hjälp.

En tur till folktandvården orsakad av problem med en lagning jag trodde släppt. Nej då, den var bara dåligt utformad, så farbror tandläkaren gjorde om det. Ingen reklamation giltig, så det kostade svidande 1024 kr. För att laga någonting som inte var trasigt. Det finns få saker som får mig att elda upp mig så mycket som det faktum att munnen inte anses höra till resten av kroppen. Aaaarrrgh!

tisdag 14 september 2010

Snabbköpskassörskan

Ibland känns det som om man handlar flera gånger varje dag. Det beror bland annat på dålig planering. Till vardags ligger inspirationen till att göra de kreativa, gormandiska anrättningarna inte riktigt på topp.

Just denna dag blev det lite av en panikhandling, eftersom sonen har med sig frukt till förskoleklassen. Bananer och äpplen skulle därför införskaffas (för övrigt är det skamligt att svenska ekologiska äpplen kostar 49 kr/kg). Det blev en trevlig tur i alla fall, eftersom jag fick oväntat beröm i kassan.

Den vänligaste av alla kassörskor log ljuvt mot mig och sa:
- Du lägger alltid upp varorna så fint. Allt är vänt åt rätt håll och allt går så snabbt.

Så trevligt, både att få beröm och att märka att man i gyttret av alla kunder kan bli ihågkommen för någonting bra. En rackarns trevlig byaaffär har vi för övrigt. Inte för att den är belägen just i min by, men ändå.

Två ungdomsromaner lästa och ombloggade på Bokgalleriet.

måndag 13 september 2010

Dorsinist

Få har fått mig att skratta det här året som Henrik Dorsin. Han gör det ena roligare än det andra. Jag är inte speciellt road av Roast (bruket av svenska språket och oförmågan att ta upp samtalsämnen som rör sig ovan midjehöjd är under all kritik) men kupletten han framför som svar på roastarnas försök till humor - det är min typ av humor. Den hittar du för övrigt här.

De politiska kupletterna har varit precis lika underhållande och det är ett snilledrag att anlita den här killen och låta honom sammanfatta det alla andra ändå tänker. Exempel hittar du här.

Det här är dock det roligaste av allt; en homage till Cornelis W. med låten "En gaffel kort". Om du kan din Cornelis, både text- och musikmässigt, torde det här vara oslagbart. Visst den är lite lång, speciellt introt, men den är värd att vänta på.

söndag 12 september 2010

Suck- och ontiryggensjukan

När jag går på stan med min make drabbas han genast av suck- och ontiryggensjukan. Samma åkomma drabbade dock mig när vi i dag gick på Biltema för att köpa nytt avgasgrejs till Golfen. (Ja, det är faktiskt ett riktigt fackuttryck. Det STÅR avgasgrejs i katalogen, lovar!)

Vi fick med oss sjukt mycket grejor för några ynka tusenlappar. Ny duschvägg, en brandstege, leksaker, eltandborstar... Många vuxenpoäng.

Som tur var hade jag nya skor att snegla ner på när Biltema-ledan slog till som värst. De är så fina, så fina och så sköna, så sköna. Höst, jag är redo.

Titta kiiiissseeeen

Mjukisdjur är inte ett dugg mjuka på morgonen. De bara kittlas. Inte är de söta heller, jag hatar dem. När man får en kall mjukiskattnos mot halsen före klockan sex på morgonen vill man inte prata med späd röst och låtsas att kissen är hungrig. Man vill slita av den huvudet, elda upp stoppningen och nåla upp den artificiella pälsen på väggen som avskräckande exempel.

Men vad gör man? Man stryker pliktskyldigt på pälsen, säger "ja, oj så mjuk och hungrig kissen är", kliver upp och gör sig en kopp kaffe. God morgon. And in case I don't see ya; good afternoon, good evening, and good night.

lördag 11 september 2010

Skogens konung fattas mig

Jag smög iväg för att spela piano medan barnen såg tv och fick säkert tio minuter för mig själv innan det var dags att medla i ett samtal som höll på att övergå i gräl. Under den lilla spelstunden spelade jag obarmhärtigt falskt (det ostämda instrumentets fel) och fel (noternas fel!). Notpappret har hål för att kunna sättas in i en pärm, och eftersom jag hade andra noter under såg det ut som om det fanns en extra not - vilken jag spelade.

Då kom tanken: det här ska jag berätta för skogens konung (han heter så). Sedan kom den andra tanken: det ska jag inte alls det. För han har gått i pension. Förutom att vi pratat oerhört nördigt om sådana artister som få andra känner till har han försett mig med svaret på frågorna som inte ens google har kunnat erbjuda. Sedan har vi ett åtta år gammalt skämt också som handlar om mitt ostämda piano.

Konstigt. Och sorgligt.

fredag 10 september 2010

Förkyld fredag

Jag försökte föra ett samtal med min man i går, men han började bara skratta åt hur konsonanterna fastnade i bihålorna. Jag bratade bed en bassa stnor i däsand. Lika sjukt som det ser ut i skrift, lika illa lät det.

Med en frusen och förkyld kropp, och med en make som ständigt somnar för kvällen med barnen, kunde jag krypa upp i soffan och sträckläsa Hanna Jedviks Snart är jag borta som är ombloggad på Bokgalleriet. Jag har mött många tjejer som är fantastiska på att visa upp en oberörd eller glättig fasad, men som egentligen bär på stora hemligheter som hotar dem till undergång. Det här är en sådan roman som visar på hur jobbigt och hårt det kan vara att vara ung i dag. Det var således ingen smärtfri läsning, men det är skönt när slutet bjuder på en känsla av hopp om att allt kan bli bättre - även om det inte alltid kan bli helt bra igen.

Nu är det fredag, må vara att jag är förkyld, men det är samtidigt lite härligt när det river i kroppen och man känner att man lever. God helg.

torsdag 9 september 2010

Konsten att tvätta ett hår utan att huvudets ägare märker något

Vad är det med tvååringar och motviljan att tvätta håret? Sabeltandade sötvattenspirater (som Kapten Haddock skulle uttrycka det) vad min tvååring kan yla.

Nu kan jag snart skriva en handbok i hur man leker, trollar, avleder, omisstänkliggör, förvillar, spexar bort en hårtvätt. Det är svårt, men god kvinna reder en sås.

onsdag 8 september 2010

Varför säga tack?

Jag har så tokigt schema att jag måste lägga en lunch som omfattar 1½ timme på onsdagar. Nåja, jag går iväg till butikerna inne i stan och passar på att strosa runt där utan skrikande barn och suckande make.

När jag handlade tänkte jag plötsligt på det här med att säga tack. Kassörskan säger ofta tack (inte alltid) när hon tar emot mitt kort för att dra det genom betalgrunkan och sedan säger jag tack när jag får tillbaka mina egna kort. Jag prövade att inte säga tack när jag fick tillbaka dem, men det kändes så tokigt att jag snabbt sa det några sekunder senare i alla fall.

Sedan några allmänna iakttagelser:
- Belysningen i vissa affärer är brutalt avslöjande.
- Värmen är brutalt uppskruvad. Har någon någonsin frusit i ett omklädningsbås? Med de starka lamporna och med kläder som ska på och av slutar oftast mannekängandet med att jag helst vill köpa en fläkt.
- Om det finns två speglar i ett omklädningsrum och den ena inte går att vrida på så att man ser hela baksidan av den egna kroppen så bör allt vara hårt fastskruvat så att man inte gör bort sig och drar så hårt att den prövande människan i båset intill blir rädd och undrar vad som står på. Uj, uj, uj, vilken lång mening. Dessutom i avsaknad av kommatering. Återkommer.

tisdag 7 september 2010

Mera roligt

Mina elever Kalle och Pelle har känt varandra hela livet och gått skola med varandra i elva år när Kalle en dag frågar Pelle:
- Öh, hörru. Vilket land är du adopterad från egentligen?
- It är ja' adopterad. Hä ä ju morsan.
- Va?! Är du säker?
Svaret kom torrt och mycket syrligt: - Ja, ganska.*

Ibland glömmer de att stora grytor också har öron och när jag hörde det här meningsutbytet ville jag bara gapskratta. Lyckliga jag.

* Kalle och Pelle heter egentligen någonting annat.

söndag 5 september 2010

Facebook-roligt

Kalla mig lättroad, men uttrycket: "Jag har både PMS och GPS så jag är arg och jag kan hitta dig" är jätteroligt.

lördag 4 september 2010

En galen tv-kväll

Det bidde galet mycket tv just i kväll. Jag zappar som en galning och njuter av varje microsekund jag strobbar i mig, eftersom jag på en och samma gång kan se:
- Här är ditt liv, med Lena Endre.
- Taken, men Liam Neeson,
- The abduction club på en av fyrakanalerna,
- The heartbreakers på vanliga fyran,

I går såg jag stjärnspäckade Valentines day, som utlovades vara i paritet med Love actually, men jag var skeptisk. Det går inte att upprepa en sådan film och mycket riktigt, den höll inte. Det var dock en stunds underhållning och man mår lite bättre efter det att eftertexterna rullat färdigt. En varning dock: håll era män ur sikte, för det finns viss risk att den här filmen framkallar kaskadkräkningar hos män om de inte är grundligt förberedda.

fredag 3 september 2010

Det här är livet

Femåringen smög upp ur sängen vid läggdags och viskade att han hade hört att det skulle spelas fotboll klockan åtta. När lillebror hade somnat tassade vi ner och bänkade oss. Efter en del irriterade utrop från min sida sneglade sonen på mig och frågade varför jag var så upprörd. Stackarn. Det är inte första gången han har skrämts av sin mor när hon tittat på fotboll. Nu talar hon om sig själv i tredjeperson också, precis som Zlatan.

Femåringen vände sig på sidan och bad mig klia honom på ryggen medan han låg och följde fotbollen. Jag lydde order och han suckade nöjt:
- Det här är livet.

Hur sant är inte det? Det här är livet.

Så kan man också göra

Lilleman rensar vinbär med mig. Jag sitter på stolen och han sitter på bordet. Jag tar alla bär från kvistarna och lägger bort skrotet. Han tar ett bär från kvistarna och kastar bort resten av klasen. Så kan man också göra.

Storeman läser nästan obehagligt bra. "Öppna och läs om ett mänskligare Sverige" står det på Kristdemokraternas kuvert. Detta läser han helt obehindrat och jag förstår inte när han lärde sig det. Han behöver knappt ljuda orden.

Jan Björklund tar nya rekord i dumheter och jag förundras över hur mycket han uttalar sig om, när han i realiteten vet så lite. Han uttalar sig om en skola jag inte känner igen. Jag rekommenderar honom att faktiskt besöka en.

I senaste numret av Forskning och framsteg kan man läsa en intressant artikel om hur förstagångsväljaren tänker och fungerar och denna artikel har utgjort underlaget för diskussioner i alla mina klasser. De blir härligt provocerade eller erkänner, lite skamset, att det faktiskt förhåller sig på det viset.

Det är skönt att gå på helg när man har haft en sådan bra vecka som jag haft.

torsdag 2 september 2010

I dag...

...påmindes jag flera gånger om varför jag älskar mitt jobb. Jag tycker om mitt jobb lite så där i allmänhet, hela tiden och jämt, trots att jag ibland också måste spy galla över en del av innehållet. Ibland är det dock som i trissreklamen: plötsligt händer det. Av sekretessetiska skäl ska jag inte nämna något av själva samtalet, men det slutade med skönsång av tre inte helt oblyga grabbar.

Ena grabben nös just och ut kom en lång, grön snorsträng. Närmast till hands låg sverigedemokraternas reklamutskick. "Ge oss Sverige tillbaka" står det. Okej då. De ska få tillbaka det, en snorbubbe i taget.

onsdag 1 september 2010

Kaffe i bh:n

- Det är inte ofta man ser dig klädd i vitt! anmärkte en kollega i dag.

Nej. Det är inte det. Av en anledning. Jag hade klarat nästan en hel dag utan att spilla när jag kom på den eminenta idén att bära bort många koppar och glas från mitt skrivbord. Att balansera många koppar och glas medan man låser en dörr är ingen bra kombination.

En kaffeslurk som lämnats kvar i en kopp skvimpade över, rann förvånansvärt samlat ner i urringningen och lade sig som ett ljummet inlägg i bh:n. Det syns bara en liten, liten droppe men i övrigt finns det en ansenlig mängd i... ja, underklädesplagget.

Därför, bland annat, ser man inte mig så ofta klädd i vitt.