Barnasång och vuxenapplåd

Jag har hunnit glömma av att jag ju gått på lov. Känslan kom över mig i morse när lilleman vaknade alldeles för tidigt vid 05.20. Då slog det mig att det är en vecka kvar innan energin ska fokuseras på att genomföra ännu en arbetsvecka innan helg och vila.

Denna helg har dock inte bjudit på så mycket vila, utan det har varit fullt upp. Idag har barnkören sjungit och jag har ackompanjerat dem på pianot. De var otroligt söta och oerhört sångsugna. Då svänger det rejält och alla vuxna sitter tårögda och klappar hårt i händerna efteråt.

Nu ska femåringen på kalas och jag har hunnit med en promenad. Jag älskar när det är kallt på ett överkomligt vis ute och nu hettar kinderna lite efter de sylvassa snöflingornas peeling.

Tjing tjong, barnasång.

Vilken...dag!

Jag vet inte om jag ska skriva "vilken dag" eller "vilken fin dag", men jag antar att båda uttrycken uttrycker det jag vill uttrycka.

En hektisk sista dag innan efterlängtad ledighet med konferens, oväntat karlstark lunch, mera konferens, en annan konferens innan en tidigare konferens avslutades och jag kunde knalla hem. Sedan blev det hårfix och lite ögonskugga innan jag slog mig ner vid tjejfestbord för en fantastisk kväll hos sköna bönan. Ååå, vad jag är tacksam för starka, fina, pratglada kvinnor som med styrka, humor och vassa tungor kan dissekera folk och fä. Katharsis!

Väl hemma väntade annat efterlängtat: ett bokpaket från Piratförlaget med ännu ej utgivna böcker. Jag blev förra veckan kontaktad av en talesperson från Piratförlaget som undrade om jag var intresserad av någon av deras utgivningar. Jag tog för givet att den trevliga kvinnan kontaktat fel person och skrev vänligt tillbaka att jag visst var intresserad men att hon nog skrivit in fel adress för mailutskicket. Hon skickade tillbaka en smiley och talade om att hon nog ändå kommit rätt. Nu ligger tre sköna böcker och väntar på min uppmärksamhet och framöver väntar ett bokpaket med barnböcker. Omslagen skriker att de ännu inte är korrekturlästa, men vad bryr jag mig om det? Det är fina böcker som erbjuder spännande läsning av spännande författare och jag har ett lov med, som det känns just nu, oceaner av tid att fylla med bland annat bladvändning.

Nitjaht!

Jag tar av mig kulturkoftan och drar på mig hockeytrikåerna (hmm) istället. Jag är besviken över hockeyn och tänker lämna eländet så snart jag gjort denna summering: om man gör två snabba reduceringsmål med 37 sekunder mellan vardera, sedan får två till mål i baken och svarar med att göra mål 38 sekunder senare - då borde man kunna föra matchen till att börja med. Då har man undervärderat motståndarna och gör mål - av ren vilja - när man märker att man inte håller. Ooo så dåligt.

Annars är jag så otroligt glad för Anders Södergrens skull. Han förtjänade ett OS-guld och nu har han det.

Curling ikväll, semifinal mot Kina. I spelet mot Japan var jag tvungen att skratta gott. Kommentatorerna funderade mycket över vad japanskorna ropade till varandra: Nitjaht! Nitjaht! Till slut kom Katarina Hulting på det: Nice shot!

Sanovering

Jag är trött i huvudet och saknar många gånger ord när jag vill säga något. Ändå klarar jag av att irriterat stamma fram att jag har afasi. DET ordet sitter minsann. När jag skulle berätta om omförflyttningar på min arbetsplats på grund av sanering och renovering såg ett nytt ord dagens ljus: sanovering.

Jag är rätt nöjd faktiskt.

Då borde jag väl inte tillägga att en annan gång när jag var trött i huvudet så fick Helen Sjöholm ett nytt namn: Schelen Höholm.

Curlingförälder

Jag är en curlingförälder. Inte bildligt talat, utan bokstavligt. Jag sitter uppe på kvällarna och ser curling trots att det innebär att jag får alldeles för få timmars sömn. Jag måste sluta, men jag kan inte. Det är sjukt spännande på ett långsamt sätt. Om man sitter och nöter tabeller kan man få fullständig information om längd och vikt på alla curlingspelare. I hockey kan jag förstå varför, men curling... not so much.

För övrigt är jag lätt att tillfredsställa. Jag är just nu bara så tacksam över att lilleman bajsar.

Språkfrågan

Ja, det är nördigt, men samtidigt ohejdat intressant.

Följande scenario utspelade sig under lunchen (förutom att vi åt lite mellan samtalsinläggen). Jag berättade om barndomsklasskompisen som numera arbetar som brandman när jag kom till saken att han gång efter gång gick in i ett brinnande hus för att rädda lösöre.

Alltså: han rökdök.
Eller rökdykte han?

Vilket som låter det galet. Eller?

Är lite kär...

...i Per Elofsson just nu faktiskt.

Jaktstarten var fantastisk att se och blev ungefär hur spännande som helst. Jag har redan ett gott öga åt Anders Södergren och tycker att hans insats, trots tiondeplatsen, förtjänar stående ovationer. Sportminnet av Hellners och Olssons åkning sedan kommer att bli klassiskt.

Men sedan händer det som också är fantastiskt. Jag grät, kompisar på Facebook grät, kommentatorerna grät och Per Elofsson... ja, han grät också. Jättemycket. Han var så tagen att han inte fick fram ett ord och när han senare, med brusten stämma samt en och annan tupp i halsen, fick fram sina ovationer för de svenska åkarnas insats visade han en skön inställning.

Maken såg också lite tagen ut och skulle kommentera Elofssons tagenhet men fick själv bara fram: "Men kolla, han är ju helt..." Ja. Punkt, punkt, punkt. Enough said.

Bokgalleriet

Bokgalleriet lever inte sitt eget liv just nu. Det är glest mellan inläggen och det smärtar att ha så mycket läslust samtidigt som huvudet inte rymmer mer text att ta in. Våren är en torrperiod i en lärares överhopade rättningsliv. Ändå tycker jag att jag har prioriterat läsningen på ett bra sätt och prickat in några höjdare.

De senaste läsupplevelserna värda att notera är, trots att kritiken inte är enhälligt positiv, följande:
Alfahannen - Katarina Wennstam
Ur vulkanens mun - Helena von Zweibergk
Lyckan är en sällsam fågel - Anna Gavalda
och I taket lyser stjärnorna - Johanna Thydell.

Nu spritter det av vårkänslor (det är bara -26 grader ute) och av läslust och jag ser fram emot att läsa, läsa, läsa så snart nationella proven är genomförda. Frågan är bara vad bläddringen ska ha för titel.

Mjölksyra i kinderna

Det var länge sedan jag skrattade så att jag fick mjölksyra i kinder och mage. Med after-work och bokklubb-som-inte-har-träffats-på-nästan-ett-år är nu skrattmusklerna härligt ömma.

Det är snorkallt ute och barnen har mycket spring i benen. O, så tråkigt. Därför funderar jag på trolldegsbak, havregrynsskottande i plåtar och ett eftermiddagsbad - då har vi nog trollat bort lite tid.

Vi är oväntat, men trevligt nog, bortbjudna till nya bekantskaper ikväll, vilket blir något att se fram emot. En katarrmage tillhörande undertecknad gör dock att oro för konsekvenser föreligger. Med tanke på viss ordföljd och meningsbyggnad jag nu använt mig av bör det inte bli mer spelande av Lego Starwars eftersom jag nu uppenbarligen har assimilerat mig med Yodas sätt att tala. Helg god er önskar jag.

Superstålstörtlopperskan

Anja föll och det gjorde ont att se på.
Idag vann hon ett brons och det är sååå härligt.

Nästa gång jag hamnar i ett gråtil, alltså när jag inte har någonting att gråta över men ändå känner för att göra det, ska jag INTE se den där snyftfilmen utan istället youtuba Anjas bronsåk. Hejja hejja.

Sjukhuset

Nej, vi har inte åkt in till någon sal på lasarettet, utan det är byggnaden jag bor i som är sjukhärjat. Maken knaprar på sin antibiotika och femåringen har varit feberfri, men när tvååringen hämtades från en halvdag på dagis var det hans tur med feber. Dessutom går det inte bra för honom att, ja vi är fortfarande där, bajsa.

För att höja den kulturella statusen på inläggen blir det därför serverat lite Fröding med passande bajsbrun textfärg:

Jag skiter i ära, rykte och namn
Jag skiter såväl i pengar
Jag skiter i kvinnornas
svällande barm
Jag skiter i deras sängar
Jag skiter i Boren, Roxen och Glan
Jag skiter i påsar och slänger på stan
Av rotmos skiter jag även
Och när jag har skitit
torkar jag mig i näven
Jag skiter i varmt
Jag skiter i kallt
Jag skiter i peppar
Jag skiter i salt
Jag tror ta mig fan
att jag skiter i allt.

Men så sjukt

När barnen blivit nagerschtneer återställda så drämmer pappan till med en lunginflammation. Jag har himlat med ögonen åt honom och väst orden "GääL dä haaL" genom mungipan, men han har hostat och skrällt som en rostig Opel. Därför smög han i lönndom iväg till Vårdcentralen idag för att kolla upp vadan denna orkeslöshet. Svart på vitt - sjuk. Jaja, okej då.

Två veckor kvar till lov. Inte för att jag har nedräkning. Jag har en kandidat från universitetet med mig och tycker plötsligt att det är kaotiskt på jobbet. När jag har ett par extra ögon med mig in i lektionssalen märker jag hur mycket jag springer, fixar, trollar, svarar, berättar, gör undantag, hittar på och kopierar. Stackarn. Tänk om han tycker att hans framtida yrke är fruktansvärt. Just nu tvår jag mina händer och skyller på adepterna i så fall.

Mera skitsnack

Veckans tema har för den uppmärksamme varit bajs. Nu har jag tänkt så mycket på bajs att det känns som om jag har bajs i huvudet.

Vi fick en fin bäddmadrass för ca två veckor sedan. Några dagar senare var den nerbajsad. Jag är föga förvånad. När jag har renbäddat sängarna kan jag ge mig den på att lillemans blöja kommer att läcka samma kväll, trots att detta inte hänt på länge (faktiskt inte sedan sist jag bytte sängkläder).

Det är som att köpa ny bil när den fått första repan. Inte för att jag någonsin ägt en splitter ny bil, men jag kan tänka mig det. Jag är lite telepatisk/empatisk på det sättet.

Idag har lillen inte bajsat och då känns det bra. En stund. Sedan känns det inte bra. Nu vill jag inget hellre än att han ska bajsa.

Strunt är strunt och snus är snus om ock i gyllne dosor. Men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor. Bajs är bajs och just nu skulle det vara ganska najs.

Bokgrupp och finlänsk sisu

Torsdag är lika med bokgruppsträff och efter långa samtal om högt och lågt, om försäkringskassan och likhet på mödernet, om diarré och hängbröst läser vi sedan andaktsfullt ur Mark Levengoods Sucka mitt hjärta men brist dock ej. Skrattet lurar i mungipan samtidigt som ögat grumlas av tårar. Boken är fint illustrerad av Ilon Wikland och det är svårt att inte läsa vidare. Det finska idiomet sjunger i huvudet och helst skulle jag vilja ha en Mark i smurfstorlek, uppkrupen på brödfatet, att skina i kapp med värmeljuset på bordet. I brist på detta läser vi själva innan vi promenerar hem i vinternatten.

"Jag tror på ett liv före döden" är ord jag tar med mig idag från den finske livsgurun.

Ondska, ditt namn är Diarré

Tvååringen går in på sjätte dagen med diarré. Sedan förstoppningsproppen avlägsnades under illaluktande former i fredags har den lilla kroppen nu gått över till beige-flytande avyttringar i det bakre partiet. Lägg till en lägre temp på kroppen (35,2 grader) och stundvis blå läppar känns det inte jätteroligt.

Jag åkte till vårdcentralen igår för en snabbkoll. Doktorn klämde och kände på magen som tvååringen gjorde sitt bästa för att spänna. Doktorn försökte lyssna på mage och rygg med ett stetoskop under det att lilleman vrålande sjöng ut sin värsta klagovisa. Doktorn kunde inte komma fram till någonting alls. En överläkare rådfrågades och denna tyckte att barnets läge inte var tillräckligt akut. Tack för det.

Ungen är helt klart uttorkad, men äter lite bättre och dricker... ibland. Två bäddmadrasser är nedbajsade, två täcken, tre kuddar och två snuttefiltar likaså. Jag är så inte road just nu. En störd nattsömn i paritet med den man har som bäbisförälder suger must och kraft ur ett redan urlakat sinne.

Växtverkan

Femåringen hade ont i magen idag. Ett hederligt magknip. Han satt på toaletten och jag strök honom på magen medan han med tårar i ögonen storögt tittade på mig.
- Mamma, sa han allvarligt. Jag tror det är växtvärk.
- I magen?
- Mmm.
- Ja, så kan det ju vara.
- Sedan har jag ont i näsan också.
- Jaha. Har den också vuxit?
- Alltså, det är it roligt.

Tvååringen lekte skräckblandat förtjust med fyra månader yngre kusinen och halvbrottades om samma leksaker. Kusinen tog ett fast grepp om en grej, varpå min lillkille utbrast:
- Nej Lusas, nu ka du faja hem!
Jaha.

Star wårds

Ja, jag är fast i Star wars-spelet. Ett riktigt roligt sätt att umgås med femåringen, både för att hans engelska uttal tvingar mig att bita mig hårt i läppen för att inte tjuta av skratt och för att jag är så bra på själva spelet att femåringen ser på mig med beundran. Han orkar dessutom bara spela korta stunder innan han blir less, så det är ingen fara för fanatism.

Han Solo är omdöpt till Hans-Olov. Bara en sådan sak.
Obi Wan Kenobi har jag själv döpt om till You owe me one Kenobi.

När jag råkade skjuta Luke Skywalker (själv var jag Leia) utbrast jag ursäktande:
- Sorry Luke.
Femåringen översätter dessa ord till:
- Förlåt för att jag sköt dig Luke.

I förrgår lyckades vi förgöra den onde, ni vet han som är alldeles liten, rynkig och skrattar som om han rökt Blend menthol utan filter i 40 år. Sedan fortsatte äventyret ändå och nu har jag faktiskt tappat sugen. Att köra rymdfärja och hitta mojänger i tyngdlösheten när the ultimate bad guy inte längre existerar har inte samma nerv som sökandet och destroyandet som hägrade innan.

Godnattsjungandets inverkan på svenska språket?

Jag och tvååringen sjunger Ack hur skönt slumra in på kvällarna innan han ska sova.
Jag: Ack hur...
Han: ...söönt.
Jag: ...slumra...
Han: ...iin.
Jag: ...ii...
Han: ...bätten...
Jag: ...så...
Han: ...fiin.

Så blev jag denna afton varse en assimilation han gjorde när vi sjöng:
Jag: ...till dess...
Han: ...snatten...

S:et från "dess" färgar av sig på "natten". Fredrik Lindström talar om samma fenomen i boken "Världens dåligaste språk" där han visar på hur verbet "ropar" från början hette "opar". Det faktum att alla mansnamn slutade på R (vi talar hundratals, nästan tusen, år sedan) gjorde dock att exempelvis ovan nämnda verb assimilerade R:et och således blev "ropar".

Rätt vad det är börjar vi säga "snatten" om "natten" också.

Inte vackert...

Man känner sig sjukare när man legat så mycket att man blir ful. Det kanske är nu man ska remma på sig klackeskorna och använda det där läppstiftet som bara ligger? Stryka på lite ögonskugga och spraya på en puff parfym.

Men nu är det som det är. Jag bara duschade. Sedan drog jag på mig mössan och åkte och handlade. När jag kom hem var jag lite ful igen - och kände mig sjukare.

Allting har sin tid.

Jobbet har sin tid och helgen har sin.
Diskussioner har sin tid och obryddhet har sin.
Städa har sin tid och att dra fram har sin.
Äta har sin tid och diska undan har sin.

Storebror har sin tid och lillebror har sin.
Barnen har sin tid och vuxna har sin.

Förkylning har sin tid och febertoppar har sin.
Vila har sin tid och tillfrisknande sin.

Voddiloo!

Jag har fått en inbjudan till Voddler. Yiiihoo! Tack för det snälla rara Nybliven. Jag tänkte i mitt stilla sinn att det kanske finns någon bra film till barnen eller så när anden faller på, men nu när jag själv studsat runt en stund hittade jag Sabrina och tänker genast se den. Det är inte nyinspelningen med Harrison Ford, Julia Ormond och han Greg Kungöra (Kinnear?), utan originalet med Humphrey, Audrey och William Holden. Najs, najs, najs.

Med en feber som överrumplade mig under eftermiddagen blir det bra med täcke och det här.

Saker du glömmer ofta

Jag glömde köpa:
soja
salt
sopborste.

Däremot kom jag ihåg att köpa en kupévärmare.

Sådant du inte köper så ofta

~Soja.
~Salt.
~Ny kupévärmare.
~Ny brosop.

Allt detta ska inhandlas imorgon. Annat som du inte köper så ofta är naturligtvis sportbilar, strutsägg, en liter fårmjölk och resor till fjärran länder, men min lista avser sådant som är brukligt för en kvinna i min ålder och i min ekonomiska situation att inhandla. När jag vinner pengar (på lottot jag aldrig deltar i) då ska jag handla strutsäggen och en Minicooper.