Lågvatten

DN blir ibland beskylld för att vara pretentiös, men jag tror att de idag har tagit ett litet steg ner från de (enligt vissa) höga hästarna i och med den här notisen. Illa skriven, snuttifierat sammanfattad och egentligen helt obegriplig.

Robinsonfinalen blev en segdragen och inte speciellt spännande historia för min del, eftersom barnen gick och lade sig mitt på dramatikkurvans topp. Jag vet inte om jag hejade på någon av finalisterna, men såg nog hellre Hans som vinnare än Jimmy. Det blir en del att diskutera på jobbet framöver, vilket kommer att orsaka kollegan D en hel del gråt och tandagnisslan.

En härlig helg har gått så snabbt så snabbt med snö och snö och kalas och kalas. Vinterveckan blir lite ljusare för varje dag och så snabbt som tiden går just nu är det snart midsommar.

Begrallvarligt

Dödsallvarligt rolig berättelse från femåringens dagis, del 2: Hela gruppen var ute på promenad på ett skoterspår när en död näbbmus hittas. Begravning skedde på plats och barnen sjöng: "I ett hus i skogens slut, liten tomte tittar ut..."

Killkli

En underbar syn mötte mig när jag hämtade femåringen idag. En hel drös med barn i en soffa, alla med var sin bok. Först såg jag inte till min egen telning, men när ett annat barn rörde lite på sig skymtade en robottröja jag kände igen. Där satt han, under killkompisens arm och vännen i fråga hade ena armen runt hans axlar medan den andra handen kliade honom på huvudet. Gullåong!

Men det känns så!

Min man har, och nu talar vi om tiden innan han var min man, ibland haft vissa svårigheter att förstå mig. Jag ska inte tjorva in mig i resonemanget att det fortfarande händer, mer eller mindre ofta, att han fortfarande står helt handfallen efter något av mina utlägg, gapande som en fågelholk längtande efter en inneboende. Nåja, så har jag gjort klart både hur jag och maken fungerar (och kanske inte till min fördel?).

I tonåren hamnade man lätt i resonemanget att den manlige oförstående frågade:
- Men har jag sagt det?
- Nej, men det kändes så!

Idag körde jag hem i snöyran och växlade mellan att köra med helljus och halvljus. Jag bestämde mig för att det var bättre med halvljus, för det snöar mindre då.
- Men gör det verkligen det?
- Nej, men det känns så.

Jag kan skratta ihjäl mig åt...

...att tvååringen (ja, han fyllde år igår) bara tar högre benkliv när han försöker springa snabbare.

...På Minuten. Fantastiskt roligt. Ingen förnedringsunderhållning, bara kriminella hantverkare och korvar som simmar i spadet av sin egen existens.

...att en intressant man jag talade med idag krävde min fulla uppmärksamhet emedan han själv var helt oförmögen att lyssna.

...att Volvon faller i bitar, skramlar, tjuter, läker olja, drar mycket soppa och har dåligt batteri och ÄNDÅ startar den som en klocka.

...att en grupp unga, snusstinna och markbygdsboende människor försökte genomföra förslaget att se bollywoodfilmen "Bride and prejudice" (en indisk version av Stolthet och fördom). Den argumentationsförmågan, den retoriken och det engagemanget ligger tyvärr latent vilande under resten av läsåret.

Släggdöden

Följande apparater för tillfället boende i mitt hem förtjänar att dö. Utförandet? Slägg-döden. Jag ska själv ikläda mig rollen som bödel och högtidligt höja vapnet inför det slutgiltiga slaget.

- DVD:n. Ett elände av märket Centrum. Redan som nyinköpt hackade den, men bara ibland. Nu är det urskiljningslöst. För ett par veckor sedan läste den bara köpta DVD-skivor, medan den för närvarande endast vill känna av brända. Trycker jag på mata-ut-knappen visar displayen "Power off". Snart ska den dö.

- Datorn. Virus är en myt. I min dator sitter det små, små människor som springer livet ur sig så snart jag sätter mig ner vid den. När jag försöker göra någonting min man visat mig bara några timmar tidigare envisas småfolket i plastlådan med att göra konstiga ljud och skicka upp hotfulla meddelanden på skärmen. De talar inte svenska, utan bara något nördspråk där du ska trycka på hemliga knappar - helst så många som möjligt samtidigt - för att inte reta upp dem.

- Datorspel. Jag gör allt jag ska göra och ändå går det inte som jag vill. De måste vara felkonstruerade. Det borde vara de onda mot de goda, men nu är allt bara ont.

Jag förhandlar inte med terrorister och jag låter ingen slippa undan. Jag kommer att slå till, hårt och oväntat. DVD:n står först i tur.

Svar nej.

Det puttas och slåss mellan bröderna här. Den lille retar gallfeber på den store. Den store puttas och den lille slåss. Hårt. Den store börjar gråta och den lille skrattar och säger: - Ja skåja.

Idag puttade den store på den lille, varpå fadern i huset klev in som medlare:
- Men du, hur skulle du göra på dagis om någon gick i vägen för dig? Skulle du puttas då?
- Svar nej, kom det närmast militäriskt från femåringen och vi vuxna brast i skratt. Och så blev den store arg igen...

Det sade klick.

Ibland säger det klick. Idag blev det så i mötet med Sinne Eeg på Spotify. En skön röst från Danmark som rekommenderades av skogens konung på jobbet. Ja, fundera på den inte så svåra namngåtan... Det är skönt att ha en själsfrände i puttrande jazz som kan hjälpa till att göra nya upptäckter när det gäller icke-kommersiell musik. Nu blir det till att helgstäda till den här stämman.

God helg.

Skrällhosta

Å vad jag hatar hosta. Femåringen har börjat skrälla som en gammal Opel och snart följer lungorna med upp. Jag ska ringa till farbror doktorn imorgon och gullbe om hostmedicin. Brukar de vara restriktiva med att skriva ut sådant om de inte får lyssna på lungorna först? Jag hade liksom tänkt att bara få glida in och hämta en flaska av någonting som förr hade en stor röd triangel på etiketten. Han behöver inte slemlösande, utan bara någonting som dämpar. Eller finns det någon gammal huskur som inte innefattar äcklig honung i varmt vatten?

Storybird

Femåringen har gjort en egen bok idag på ljuvliga storybird.com. Han lärde sig på två blå minuter hur han skulle dra en bild, skriva en kort text, skapa en ny bild, skriva en kort text... Nu har har gjort en bok om djur och där finns bland annat att läsa:
- läjon äter mädnisor
- hajar äter mädnisor
- noshörnin stånga

Nu fattas bara att klura ut hur jag kan skriva ut sagan och tanken är att jag även ska laminera sidorna så att de går att binda ihop lite snyggt. Jag ska bara köpa färg till skrivaren... och bara skaffa en lamineringsmaskin... och bara skaffa en sådan där snygg ring att binda ihop boken med... jag ska bara... snart.

Förlåtelse och tillåtelse

Jag hörde ett bra talesätt idag: Det är lättare att få förlåtelse än att få tillåtelse. Det ska bli mitt nya visdomsord i livet. Hä är bara å kör, som Stenmark sa. Blir det tokigt kan man säga förlåt, även om man kanske oskuldsfullt kalkylerat med risken att bli tillsagd.

Äldsta sonen är sjuk fortfarande. Sprutan intogs i torsdags, yngsta sonen insjuknade fredag och äldre'n i lördags. Nu ligger han på 39 grader när han är pigg och drygt 40 när han blir lite trött i ögat.

Vi spelar Lego Starwars här i huset, speciellt när barnen har somnat. Tvååringen är rolig när han spänt följer händelseutvecklingen när storebror spelar: - Attodiito!

Håhå jaja, båd natt och dag...

...men allra värst är mornarna. Eller nej. Värst är nätterna. Lilleman har sovit dåligt de senaste nätterna och tänderna spränger fram i tänderna som vore de tunneln i Hallandsåsen. Med spruta i benet respektive armen på di små har febern satt in med sin 40-gradiga värme och gjort att JAG inte sover. Jag vaknar så snart deras andning ändras och känner av varenda litet gny.

Stavar knasigt och förlorar mig i tankar mitt på blanka eftermiddagen. Eller på förmiddagen. Men allra bäst är mornarna.

Äkta

Vi har nyligen fått en inbjudan till ytterligare ett bröllop som ska äga rum det här året och det känns så roligt. Det ena på hemmaplan och det andra i hufvudstaden. Nu ska resor beställas och barnpassning ordnas.

Idag tog jag och mamma med oss pojkarna och hälsade på min mormor och morfar. De har haft den goda turen att hamna på samma äldreboende, så vi hämtade upp morfar från en avdelning och följdes upp till mormor. Där sockerchockade vi grabbarna och sedan fick vi beskåda skådespelet: 5 meter sprint, på tå; titta-hur-många-gånger-jag-kan-ramla; sångstund med Bä bä och Blinka lilla. De var så söta, mina morföräldrar, för där satt de och sjöng med. Deras ögon som med en mild glädje har blicken fästad vid små barn som gör allt för att imponera och riva ner applåder. Det är underbart att kunna sitta fyra generationer och göra saker tillsammans.

Lilleman hade hög feber i natt som en följd av vaccineringen och han har haft känningar idag också, men är rätt så pigg i alla fall. Under fredagen sov han middag tre timmar och tjugo minuter så det märks att han är tagen. Han haltar fortfarande lite, men blir bättre för varje timme som går.

Ikväll: Robinson. Sjukligt spännande.

Ska sluta köpa leksaker...

Grabbarna fick var sitt skumgummisvärd i julklapp. Vad de fäktas med? Affischlisterna som jag köpte hem från Gallerix.

Grabbarna fick ett leksakskök i julklapp. Nu står turtlesgubbarna, även de orörda, uppställda på kryddhyllan och lilleman vispar runt och leker låtsasmat i toaletten istället.

Femåringen har en Bamsekostym och en Spidermandräkt. De hänger på en krok i lekrummet och killen går omkring iklädd mitt linne och har en kudde på huvudet.

Jag köpte coola superhjältearmband åt grabbarna, men tvååringen vill ha mina med pärlor istället.

Om två helger fyller minstingen två år. Jag tänker mig följande presenter:
- En stor kartong som kan hämtas gratis på en elektronikaffär.
- En flytande tvål som han får sorma så mycket han vill med.
- En äggskivare som han får använda på vilka livsmedel han vill.
- Ett begagnat bord från Reprisen som han får rita så mycket han vill på.
- En frigolitförpackning som han får skära sönder.

Beräknad kostnad totalt: 79,90.

Det funkade inte...

Till alla vänner som skickade lyckönskningar till mig under 2009, eller som lovade mig lycka om jag vidarebefordrade något: det funkade inte. Under 2010 kan ni skicka antingen pengar, choklad eller en flaska vin.

Stack(ars)

Jag bokade tid för andra vaccineringen på barnen idag och maken mötte upp med barnen på vårdcentralen. Jag hade laddat med en liten godispåse till barnen och en liten legokartong väntade när vi kom hem. Stora grabben var tuff och tapper och bet ihop trots tårarna. Lillgrabben blev som vanligt arg när vi drog ner byxorna, men sedan gick det faktiskt så där. Läkaren stack in hela (!) nålen i benet och när han skulle dra ut den satt själva kanylen kvar i benet och sprutan höll han kvar i handen. Det blev trix och fix innan han var klar och då ylade lilleman och verkade faktiskt ha jätteont. Ska verkligen hela nålen stickas in? Nu sitter han och är olycklig precis hela tiden, vill inte stödja på benet och vill bara kramas. Så var det absolut inte förra gången. Då var det å andra sidan en mycket pedagogisk (och äldre) sköterska som skötte stickningen.

Nu är det gjort i alla fall och det är huvudsaken, men jag förbereder mig faktiskt på att vara hemma med barnen imorgon om tvååringen har så här ont. Jag kan tänka mig att natten blir jobbig, eftersom han redan sover uselt som det är.

Skönt med jobb och rutiner, även om jag är så trött att jag somnar med barnen vid läggningen, men det kanske bara är sunt?

Jag tänker...alltså är jag vad?

Jag tänker att jag ska minska ner på sockerintaget.
- Sedan gör jag femminuterskola i micron.

Jag tänker att jag ska lägga mig i tid på kvällarna.
- Sedan ska jag bara...

Jag tänker att jag ska kliva upp i tid på morgnarna.
- Sedan ligger jag bara tio minuter till...

Jag tänker att jag ska rätta arbeten på den där håltimmen.
- Sedan dricker jag kaffe och diskuterar Mästarnas Mästare istället.

Jag tänker att jag ska bli bättre på att tandtråda tänderna.
- Sedan vet jag inte var tvååringen lagt tandtråden efter han hade lekt klart med den.

Jag tänker att jag inte ska sitta vid datorn ikväll.
- Sedan är det en massa intressanta kommentarer på FB och de som sitter där går inte heller och lägger sig.

Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså är jag. Jag tänker och tänker och tänker. Sedan bidde det inget mer = )

På tal om travesti!

Ibland bjudet livet på lite memory: jag talar om travesti igår och så vänds andra travestikortet upp idag. Mina adepter fick en språkuppgift att skriva så många synonymer de kunde på verbet "gå". Efter lunka, lubba, glida, glajda, skrida, skritta, vandra, promenera, hajka, vanka, stappla, valsa, flanera, trippa, promenixa, vackla, traska och några till var det en grupp som försökte sälja in ordet travestera. Det blev underkänt på det försöket, men jag tycker att det är lustigt att det kan gå måååånader utan att ordet travesti nämns och sedan kommer det två gånger på raken.

Memory #2: Jag satt och läste på DN och seglade in på Prosapolisen i hopp om att de hade uppdaterat sidan med någon ny efterlysning. Som den übernörd jag är finner jag prosapolisen ofantligt underhållande. Tyvärr fanns inget nytt under solen där. Jag satte mig och läste vidare på Johan Theorins Skumtimmen (ja, den tar sig lite) då jag plötsligt upptäcker ett fall för just prosapolisen. På sidan 34 i pocketversionen av ovan nämnda bok står det att huvudpersonen Julia får en mobiltelefon av sin syster för att de ska kunna hålla kontakten med varandra, varpå Julia svarar att hon inte vet hur man använder en sådan. Syster skriver ner både pinkod och telefonnummer samt förklarar hur mobilen fungerar. Sjuttio sidor senare ringer telefonen i mörkret och då konstaterar Julia att det är hennes syster, citat "Lena - kanske den enda som kunde Julias mobilnummer".

Detta är formulerat och inskickat, så kanske det blir en uppdatering om prosapolisen träder i tjänst igen?

Dansar med vagnar

Av alla stilgrepp är det nog travestin som tilltalar mig mest. Kevin Costner må ha dansat med vargar, men idag har jag dansat med vagnar. Med min rullatorbokvagn i ena handen och med ett stort tv-vagns-as i den andra sidsteppade jag genom korridorerna, från norr till söder, från plan till plan för att idka undervisande verksamhet. Verkmästarna som satt på paus i ett renoverat klassrum flinade på ett oelakt sätt, men blickarna var menande. Om jag hade haft mindre självinsikt hade jag kanske, men mycket god vilja, kunnat ta deras blickar för uppskattning av min enorma skönhet, men nej.

Första dagen dagis och jobb och femåringen behöver en stund för att skifta form från Monsterboy (egenskaper: svart blick, ansträngd röst, hävdar orättvisor, kan skifta mot röd-blå färg) till Underbarnet (egenskaper: mysig, älsklig, uppskattande, skojig).

Tvååringen skiftar från Matvägraren (egenskaper: ihopknipna läppar, smörtörstande, mjölkspillande, kan skifta färg till illröd) till Hjärt-och-lung-räddaren (egenskaper: sitter på sin pappa och slår honom i bröstkorgen, kvittrar på svenska blandat med ett för oss obegripligt låtsasspråk).

En hård match

Jag tänkte att jag skulle spela innebandy med tvååringen tills han blev less. Till slut gav jag upp. Hu, vad han är ihärdig. Och stenhård. Han har rätt bra bollkontroll för att vara så liten och får han sig en smäll (inte av mig, naturligtvis, men när han t.ex. springer in i en dörr eller en vägg i full fart) gnuggar han sig på det onda stället och säger: Åhhh! Aaatj!

Bobåkning i backen till dess snålblåsten knäckte oss. Barnen skakade av köld, men vägrade gå in. Nu blossar vi ikapp efter en redig lunch och jag tror att både jag och lilleman kommer att somna gott.

Jag läste ut Anna Gavalda igår kväll men måste suga lite på läsupplevelsen innan jag kan förmedla den.

Det här skulle kunna vara jag... om jag hade haft kvar vitvolvon

Kossan.se

Myspys

Mys på förmiddagen med småsåsiga barn. Den ena slocknade efter lunch och då bar det av in till stan med den andre. 11 minusgraders skillnad mellan hemmet och staden, så det var kallt men härligt när vi gick i affärer. Där fick femåringen bestämma vilka kläder han ville ha så det blev en mussepiggtröja, en spidermantröja och en turtleströja. Jag som aldrig har varit mycket för tryck på kläder, men vill pojken ha det så ska han få det. Dessutom hittade jag vinterjackor på rea, så nu har grabbarna matchande dunjackor (fast utan dun). De ser ut som två runda, bruna bollar, söta så hemskt.

Väl hemma var det bara -5 så det blev skoter- och bobåkning för hela slanten. Skönt. Efter -33 är -5 rena rama sommarvärmen.

Robinson ikväll. Det är tydligen bara jag som tycker att det sociala spelet är ungefär hur intressant som helst.

Ordsträv

En humorbefriad kollega rättar mig ofta när jag är ironisk, sarkastisk eller bara allmänt uppsluppen. Tycker man om ordvitsar ska man inte dra dem i hans närhet, för han tar dig på allvar och rättar dig, till omgivningens genans. När jag således påtalade hur dumt det är att kasta spjut i radhus harklade han sig besvärat och upplyste mig om att det faktiskt heter "kasta sten i glashus".

Någon borde upplysa honom om att förtala är silver men förtiga är guld.

Brutalt.

Inte så mycket. Det blev en lugn förmiddag på jobbet med kopiering varvat med kaffe varvat med utskrifter varvat med kaffe... Jag hade fruktat en frostnupen arbetsplats eftersom värmen brukar skruvas ner under loven, men det blev ett tvärtomscenario. Supervarmt och ingen ventilation då ett aggregat hade havererat.

Efter lunch hände någonting med min aktivitetsnivå - jag förvandlades till duracellkaninen. En duracellkanin på uppåttjack. Det kanske är någonting i rävgiftet som tydligen även kan kallas kaffe som framkallade den chockartade utvecklingen, för helt plötsligt hade jag gjort arbetsinsatser som närmast kan liknas vid lösningen av Fermats gåta. Brutalt tillfredsställande.

Roliga felsägningar av femåringen.
- Man måste mela de sig. Jag menar mela de... nej, mela de... MEN!?! Vad heter det?
- Menar du dela med sig?
- Jo, precis, mela de sig.

Skatten i grottan blev "skratten i gottan" och han blir så arg medan det är sååå svårt att inte skratta.

-33 kalla grader får Volvon att stöna bekymrat, men här är det Ice Age på tv:n och tjocksockar på fötterna.

Chock?

Nej, inte det heller. Det händer så otroligt lite här hemma just nu. Det är så mellanmjölkigt det kan bli. Det är kallt ute, men inte för kallt. Barnen och jag har varit sjuka, men inte för sjuka. Vi äter mat som inte är god, men den är inte dålig heller. Barnen är inte glada, men inte arga heller. Jag är inte trött, men inte pigg heller. Jag skulle behöva någonting att studsa till över. Kanske inte en chock, men någonting bara.

Det blir till att jobba lite imorgon, sedan vara ledig till och med måndag. Maken börjar, som tidigare nämnts, också imorgon. Barnen får vara hos morfar och på så sätt kan de vara lediga fram till den elfte, vilket känns bra. Storebroren längtar dock hur mycket som helst till förskolan och lillebror har skaffat sig hemska sovvanor. Det blir bra med vardag och rutiner... och mera mellanmjölk.

Apropå mellanmjölk läste femåringen just det ordet på mjölkpaketet.
- Vet du varför det heter mellanmjölk? frågade han allvetande, varpå jag svarade nekande.
- För att man ska dricka det till mellanmål.

Eller hur.

Nä ja ha tontebysser inte

Snart tvååringen är bestämd och använder inte bara kroppsspråket för att göra sig förstådd. Det är stor skillnad i jämförelse med storebroren som knappt sade någonting när han var två. Med större delen av lillebrors garderob i tvätten försökte jag ta på honom byxorna till tomtedressen, men nope.
- Nä ja ha tontebysser inte.

Igår vid tvagningen lät det:
- Nä inte tvätta håre ja mej.

Femåringen äter frukost oändligt långsamt. Under tiden läser han på fil- och flingpaket. Då vill lillebror också läsa och sitter och ljudar de bokstäver han har hört:
- I, o, a, c!

Storebror har oändligt tålamod, ibland ska tilläggas.
- Alltså, han kan ju inte läsa, säger han till mig, men vänd till lillebrorsan säger han:
- Å vad du är duktig. Kan du läsa?
- Ja, blir svaret nådigt.

Nu ligger de framför tv:n, den äldre helt absorberad av ett icke uppbyggligt barnprogram och den andre med flera telefoner omkring sig. Han svarar i dem i tur och ordning, varpå han säger:
- Heeej. Kicki jobbet? Ja. Bra. Okej.

Det tredje barnet

Nej, det är inte en tidig roman av Doris Lessing. Det är min högst personliga reflektion över maken: det tredje barnet. Det finns mycket som pekar på att han är ett barn:

1. Han börjar ofta busa innan det är läggdags. Nej, jag menar inte att han busar med mig och hoppas på vuxenlekar, utan bus med barnen så de är lagom speedade innan de ska gå och sova.

2. Han kom hem med (ytterligare) en radiostyrd bil. Åt barnen. Visst. Eller hur. Sedan glor han irriterat på dem när de turas om att leka med den medan han i hemlighet hoppas att de ska somna snabbt så att det blir hans tur att leka.

3. Han vände upp och ner på halva gården idag så att skotern kom i körbar dager. För barnens skull. Men eller hur.

4. Han är bara en liiiiiten bit från att ta en av följande kataloger - Jula, Kjell & Co eller Clas O - och sedan greppa saxen så att han kan börja klippa ut allt han önskar sig. Ååå! Häjn vill ja ha!

5. Han kan knappt vänta på att få gå upp och bygga med Lego efter maten.

Nej, han är lite vuxen ibland också, t.ex. när han drar på sig snickarbyxorna och greppar långvattenpasset för att gå ner i källaren där han bygger en vägg och sätter in element. I och med att detta är sagt, med syrlighet och kärlek, en blandning av sött och salt, fortsätter ledigheten som faktiskt börjar kännas lång.

Konjunktiv?

- Alltså! Tv:n funkar inte. Det är som vore den inte på, säger nyblivne femåringen irriterat när han inte lyckas slå på tv:n som han brukar på morgonkvisten.

Detta vore. Konjunktiv form, halv nio på morgonen. Det är uppfriskande. Om det nu är konjunktiv. Mina grammatiska kunskaper har pinsamt nog lämnat landet.

Första löftet avklarat...

Jag har redan gått ner några kilo, så mitt första nårslöfte är på G att uppfyllas. Det var ingenting planerat, men snabbt och effektivt har den verkat. Metoden? Att falla på knä och tillbe porslinsguden.

Har hela gårdagen borta. Var sängliggande, lika patetisk som Ivenhoe. Hade i likhet med honom en alldeles egen Rebecka som tog hand om mig. Maken åkte och köpte Cola åt mig. Han till och med "dåonkne" drycken åt mig - alltså gjorde den avslagen - vilket torde vara belagt med livstidsstraff för övergrepp mot den ädla drycken.

Andra nyårslöften ska jag ge när jag är säker på att jag kan uppfylla dem. Återkommer.

10-talet

Nu är det här. 10-talet. Så snabbt som åren går kommer vi snart att tala om 20- och 30-talen och inte mena T-Fordens lansering, tändstickskungar eller depressionen. Mycket nytt står för dörren, även om det inte känns så stor skillnad mellan klockslagen 23.59 31 december 2009 om man jämför med 00.01 1 januari 2010. Det är som när man fyller 30: jag tänkte nog att jag skulle känna den där stora känslan. Känslan av att äntligen ha blivit vuxen. Men det hände inget. Det hände inte så mycket ikväll heller, förutom att vi hade det sååå trevligt och nu har hårt sovande barn i sina sängar.

Ändå vet man lite grann vad som väntar under det nya året: Ivanhoe, historiens största anti när det gäller hjältar, kommer att vela i valet mellan två vackra kvinnor, han kommer att välja fel det här året också, han kommer att ligga och stöna av smärta 2/3 av filmen innan han vinner sista striden på walk over.
Sedan väntar tvåårskalas för lilleman. Han har aldrig varit liten utan blev stor så snabbt. Jag kommer knappt ihåg att han inte gått, sprungit, slagit sig eller pratat.
Jobb, jobb och jobb. Roligt och jobbigt.
Bröllop. Det blir mycket trevligt. Brudparet i fråga kommer säkert att bjuda på stora överraskningar och det känns ungefär hur spännande som helst.
Etc.

Samtidigt bjuder nog tiotalet på många oväntade händelser också. Tack och lov. Tänk om man visste vad som väntade - då skulle jag nog inte vilja vara med. Tjoho, tjoho här gungar en ko.