Kondenserad mjölk

Jag har upptäckt den kondenserade mjölken. För en sockerberoende människa är denna vara vad Bill var för Bull, vad relativitetsteorin var för Einstein och vad moster är för Fia. Den gör mig hel = )

Jag kokade för första gången en burk i går och bara det företaget kändes vanskligt. Att koka en stängd burk, alltså att utsätta någonting hermetiskt tillslutet för hög värme, det kändes inte bra. Jag var dock försäkrad om att det inte var någon fara så länge burken hela tiden var täckt med vatten. Två timmar senare låg den där, gyllenbrun och väldoftande, i en skål redo att serveras.

Här efterlystes recept och detta är vad jag hittills prövat:
En typ av fryst Björnbärscheesecake som du kan läsa mer om här.

Du kan också sätta lite mjölkkolasås i botten av ett glas, fylla på med chokladmousse och toppa med bär. Det åt vi på brorsans bröllop och den var fantastisk.

Sedan kan man bara koka den och använda som världens godaste kolasås.

Det är mycket som ska hinnas med innan nästa år, och nu är jag och maken barnbefriade så att vi kan städa, förbereda mat och efterrätt. Hej och hå.

Kato, testikelcancer och kondenserad mjölk

Stora sexåringen fick sitta uppe och se OS-krönikan med mig. Jag var förberedd på att bli rörd, men sexåringen var inte förberedd att se mig tåras. Det är svårt att förklara det där, varför man gråter när man egentligen mår hur bra som helst. Största tårflödet kom när bilderna på en rörd Per Elofsson visades och på Facebook gick diskussionen om huruvida man grät till sport eller inte. Jag hävdar med bestämdhet att man är som riddar Kato och har ett hjärta av sten om man inte gråter till sportårskrönikor.

På tv:n talades det om Södergrens testikelcancer och hur han kämpat sig tillbaka efter operationen, vilket satte igång frågor om vad testiklar är. Jag hann bara nämna "pungen" så blev sexåringens ögon stora som tefat.
- Du svärde.
Hmmm. Detta föranledde en förklaring om mannens anatomi, om vad som är svärord samt vad som är det inte. Sedan kom vi in på operationen och hur mycket man måste träna för att vara en av de bästa i världen och... sedan var den OS-sekvensen slut.

Nu kokas kondenserad mjölk på spisen och skall enligt uppgift så göra i två timmar. Okej, men är det inte livsfarligt att ha en oöppnad konserv att värmas upp? Det känns som att ha en potentiell bomb på kokning. Ska det va så?

Förfruset, Facebook och paltschwiimen

Paltservering på EFS. En förfrusen bil i 27-gradig kyla. En nyligen tillagd facebookvän som fanns online. Hitta.se med telefonnummer till mannen i fråga. Ett samtal senare blev jag och grabbarna hämtade så att vi också fick oss en middag. Otroligt.

Att lilleman sedan hann bajsa tre gånger under den tid det tog att äta upp en palt är en mindre munter historia.
- Bajsa färdigt då.
- Jaa. Jag är klar.
- Är det säkert då?
- Jaa, nu är jag alldeles färdig. Det kommer inge mera bajs.
Välan tillbaka till palttallriken tryckte han sig på magen och lyste upp. - Vet du mamma, nu känner jag att jag måste bajsa igen.
- Driver du med mig?
- Nää. Jag känner att det finns mera bajs.

Nåja. Nu är vi hemma igen och kan tända värmeljus så att rimfrosten inte sätter sig för högt upp på fönsterrutorna.

Fröken Ur-holkad

Tvåochetthalvtåringen urholkar inte mamman genom sin tyngd, utan genom att ofta surra.

Ful gran del 2 - Fett med knas vilken ful gran.

Yngste sonen, som snart fyller tre år, älskar filmen Bolt. Han använde en replik från duvorna (som pratar invandrarsvenska) för att beskriva vår gran:
- Fett med knas vilken ful gran. När han hade fått den önskade reaktionen, gapskratt, går han nu och uttalar orden som ett mantra.

För övrigt kan tilläggas att granen redan börjat barra, så de kala grenarna är närmast nakna nu. Jag tror att jag ska utveckla en svår allergi så att vi snabbt får kasta ut den.

Ful gran god jul.

Vår gran är fantastiskt ful. Det kan vara tal om något slags rekord faktiskt. Den är hög, gles, blek och yvig. Barnen har pyntat den, vilket innebär att alla pollor (jo, vi använder det ordet om pumlorna här) hänger längst ner, de flesta på samma glesa gren. Det är som att sminka en gris; man försöker göra det fula finare, men det förstärker bara det fula.

Det är jul i alla fall och jag önskar er en god sådan.

Hej tomtegummor och femme fatales

Första riktiga julledighetsdagen blev en fröjd att tillbringa med barnen. Vi pyntade pepparkakor och medan barnen dekorerade sina för att sedan genast äta upp dem samlade jag mina på en bricka eftersom jag inte tyckte om kristyren.

Jag skrev politiskt korrekt "Hej tomtegummor" på en pepparkaksdonna, men på nästa gjorde jag henne till en femme fatale med plutläppar och kurvor värdig Marilyn Monroe.

Nu går julsångsspåren varma på spotify och kärleksfilmerna avlöser varandra på tv:n. Det är 20 kalla grader ute och 20 varma grader inne. I genomsnitt har vi det ganska bra här. God jul.

Ni hao nya volvon, sayonara gammelhärk

Nytillskottet i vår familj anlände i dag. Ni hao nya volvo och sayonara gammelvolvo. Den gamla har en instrumentbräda med blinkande ljus i alla färger, som vore den en julgran, och karossen påminner mer om en hundtuggad maracas.

Nya bilen har visserligen vissa inslag av norskt krom, men ingenting som inte rostskyddsfärg och lite kärlek kan rå på.

Bilturen var... intressant. Som alltid ligger amatörerna framför och Ballesteros bakom en på vägen, men vi hade en klar målbild som vi livligt visualiserade. Hur roar man sig då på vägen, när snöstormen river öppen slätt och snitthastigheten aldrig överstiger 40 km/h? Ja, jag vet inte vad ni gör, men jag läste hela Svenska Dagbladet högt för min man. Sedan diskuterade vi innehållet som goda samhällsmedborgare. Vi har bland annat lärt oss att Mexico är en av världens största ekonomier men att de knarkrelaterade våldsbrotten är brutala och blodiga, men även att Sundsvall redan har spräckt sin snöröjningsbudget med 5 miljoner.

Jag hoppade över kulturdelen, för min man blir så stirrig av kultur. Jag läste den visserligen i smyg, men nämnde inte någonting för honom. När vi till slut hittade en radiostation som inte sprakade som en våt majbrasa gavs en novell i högläsning av Anton Chekhov.

Prosan fick vi alltså stå för själva när vi ostört satt i bilen under 13 timmar och berättade för varandra sådant vi trodde att den andre inte hört. Nu kommer vi inte att ha någonting att säga varandra förrän efter nyår. Jag kan upplysa om att toaletterna i Sundsvall och Övik är betydligt fräschare än i Skellefteå. I Piteå är folk sämre på att blända av sina extraljus, men det är ändå riktigt fint att komma hem.

snigelfart

Jag och maken sitter i bilen på väg hem från huvudstaden. Väderoraklen spådde igår klart och kallt, men vi kör i - 10 och snöstorm. Det går 40 km/timme och på radion pratar man om att hålla sig från vägarna. Fartkamerorna hanar oss från vägrenarna. Glada hudiksvall är värst hittills, vilket är ironiskt.

Dagen som gick...

Mina stora barn på skolan blev skönt glada för en skumtomte och en pepparkaka. Tänk vad lite det krävs för att avsluta en termin och önska varandra god jul.

Mina små barn hemma blev skönt glada för de skumtomtar och pepparkakor som blev över. Godis på en vardag... Bara en sådan sak.

Kostnad flygtaxi och expresståg: 800 kr. Från hemmadörr till broders dörr.
Kostnad flygbiljett: 948 kr från norr till söder. Det tål att tänkas på.

Håll tummar och tår att allt kommer att klaffa.

Mest gult

Det är med lego som med blandade godispåsar: det är mest gula. Vi har ägnat en avsevärd del av kvällen åt att sortera lego, med intentionen att bygga upp allt som är raserat. Perestrojka alltså, fast byastajl och med legotema istället för ekonomisk reform.

Nu är det kanadensisk kärleksfilm på sjuan, en kopp glögg och sovande barn medan jag laddar för juleveckan. Ho, ho, ho.

Ett trött, och rött, barn

Jag skulle baka saffransbiscotti. Bara. Det går ju snabbt. Lillebroren är dock ännu snabbare. Jag upptäckte efter en liten, liten stund att det var alldeles, alldeles tyst.
- Vad gör du? frågade jag med mjöliga händer.
Ljudet av små, snabba fötter närmade sig. När jag vände mig om såg det ut som om han hade knallrött läppstift i hela ansiktet. Han höll upp sitt lilla pekfinger för munnen och hyssjade på mig.
- Shhh. Det är inte mitt fel, viskade han så tyst att jag knappt hörde vad han sa.
- Vad är inte ditt fel? frågade jag, med onda aningar.
- Shhh.
Jag följde efter honom in till toaletten och såg att den var rödmålad. Pottan likaså. Och lite på väggen. Hela handfatet var också rött, av den oljekrita han försökt tvätta bort. Med min fina hudkräm. Som var dyr.
- Oj då, var det enda jag fick fram.
- Shhh. Det är inte mitt fel.
Jag började skratta, men han bet ihop och kämpade mot gråten. Det var som om det gick upp för honom att det här inte var bra. Jag bet mig i läppen för att inte skratta och då kom tårarna i stället, för att han var så söt och för att jag ville skratta och för att jag inte ville skratta när han mådde så illa.

En snabb tvätt och sedan läggdags. När jag klär av honom tröjan uppenbarar sig nästa konstverk: en röd tromb målad över hela hans lilla, söta mage. Han tryckte snuttefilten mot magen och vände sig om så att jag inte skulle se det. Ögonblicket senare sov han.

Det fördolda - ett spänningspiller värdig en boknörd

Sicken överraskning! Helt otippat blev Det fördolda (skriven av Rosenfeldt och Hjort) en läsupplevelse med magpirr av spänning, irritation över den egocentriske (men mycket intressante!) huvudpersonen och slutet bjuder på en oväntad händelse av det slaget man trodde man hade sett det sista av.

Man kan ibland tänka att det ges ut tretton deckare på dussinet, men det här är inte en sådan bok. Den är välskriven, nystar upp alla utlagda trådar och ger många sköna personporträtt. Det känns som om författarna har gjort mycken och god research inför den här romanen, för det är riktigt snyggt gjort.

Eeh. Vad skulle jag mer säga? Läs den. Jag har skrivit mer utförligt om den Här. Utgiven av Norstedts.

Snö och is ritar mönster...

...och går inte skrapa bort från bilfönster...

Inte vet jag om vi är bättre på att hantera ett överraskande snöoväder här än vad man är söderut. Trafiken gick i promenadtakt, bilar framför tvärbromsar mitt i snöröken och vissa tror att man inte behöver blända av helljusen.

Att ta sig ut till bilen på morgon och sedan gå från jobbparkeringen upp till skolan kändes som scenen i Rocky IV när Sylvester Stallone tränar inför mördarmötet med Ivan Drago. Den superdopade ryssen tränar inomhus med toppteknologisk utrustning medan Sly springer i djupsnö med en tjock stock som träningstyngd i en sibirenliknande miljö.



Jag är inte lika skäggig, men det är inte långt ifrån...

Så få dagar kvar...

Tänk att de sista dagarna är de slitigaste!

Underbar kväll dock, med julsånger som barnen sjöng låtsasengelska till. Pärlbrickor, tända ljus och en rivande snöstorm utanför.

Efter en kopp varm choklad till lilleman och en kopp glögg till mig, somnade han så här, med slalomglasögonen på pannan:

Min mors dotter

Jag upptäckte att jag är min mors dotter i dag. På jobbet levererades årets julklapp från högste chefen och väl inne på arbetsrummet slet jag upp pappret för att se vad det var. (Min mamma är lite känd för att göra så ibland.)

Jag ska inte säga vad som dolde sig där under, men den var fin. Den här gången kan dock inte perverterade personer tolka den till någonting annat än vad den egentligen står för.

Svårt

Det är inte bara en sexåring som har svårt att förstå hur någon kan ta på sig en bomb och smälla av den mitt i Stockholm. Han har också svårt att förstå att man inte behöver vara rädd att ens hus ska brinna ned mitt i natten.

Lillebror har svårt att förstå att han ska hålla sig vaken i bilen. Sedan har han svårt att förstå att han ska kunna somna senare på kvällen.

Om lillebroren har jag hört i veckan från ett barn på sexåringens skola att "E:s lillebror dansar balett när han är arg". Nåjoh. Noh ä de så noh.

Ljusia

Det är mörkt. Och kallt. Snorkallt. Så kallt att snoret rinner så snart man sticker ut näsan. Som den norrbottning jag är tänker jag, där jag står så rakt jag bara kan i svinkalla jeans, att långkalsonger eller täckbyxor faktiskt är ett alternativ.

Mitt i mörkret är det underbart med en gammal rest från det katolska Sverige; Lucia. Hon kommer verkligen med hälsning om julefrid, även om den inte blir en realitet förrän en och en halv vecka. Jag har fått avnjuta två firanden men sköna, traditionella låtar, stora gäspningar av tonåringar som vakat hela natten och en ljusbringare som majestätiskt skred genom stora samlingssalen.

Jag har köpt ett par röda julgardiner. De är fina, men jag köpte dem lika mycket för att jag tyckte lite synd om butiksinnehavarinnan. Hon hade så ont i knät och när hon hade stapplat sig upp för den lilla avsatsen upp i skyltfönstret för att jag skulle få titta närmare på "den sköna kvaliteten" hörde jag mig själv säga att "jag tar dem". Nu blev det varmt och mysigt i fönstret och hon med det onda knät kan vara lättad över att hon fick någonting sålt i dag. Med ont knä och allt.

T9 i SMS-funktionen

När jag ska skriva "Isak" med T9 visar de två första alternativen "Gräl" och "Irak". Jag tror inte att det är en slump. Lilleman har personifierat essensen av båda orden i dag. Emellanåt har han varit lite gullig också. Vilket är tur. För honom.

Sitter här...

...och vägrar Idol.

...och surar lite för att Nobelfesten har trängt undan På spåret.

...och tänker på en lektion i kulturella skillnader som jag fick sitta med på i dag. Intressant. Vältaligt. Träffande. Andaktsfulla elever.

...och undrar om det var dumt att beställa en enkel resa ner till Stockholm när jag ännu inte vet om jag får ledigt...

...och tänker att det kanske var dumt att beställa en enkel resa till Stockholm när vi faktiskt misstänker att det kan vara vattkoppor på G.

...och tänker att vi kan boka om biljetterna i så fall.

...och lyssnar på min snarkande man. Den snarkande som snart ska stiga upp för att åka till ett jobb som vi är tacksamma över att han har.

Det är så logiskt alla fallar utom du

- Titta mamma, den här gogosen fick jag av Linnéa.
- Jaha. Har ni bytt gogosar med varandra?
- Nej, jag gav henne en och sedan fick jag låna den här av henne. Men hon ska få tillbaka den i morgon.
- Okej. Får du tillbaka en av henne då också?
- Nej. Hon fick en av mig och jag fick låna den här. (Han gör en ögonrullning som visar hur långsamt han tycker att jag fattar.)
- Men jag trodde att du inte skulle ge bort fler gogosar?
- Ja, fast jag fick ju låna den här.
- Jo, du sa det. Bara du är nöjd själv får du göra som du vill med gogosarna.
- Dessutom var det typ två veckor före vintern.

Jag fattar ingenting. Vad var två veckor före vintern? Jag drar mig för att fråga honom, men känner en obetvinglig lust att ändå göra det.
- Vad var två veckor före vintern?
Han ger mig en oförstående blick. - Vad?
- Vi pratade om gogosar och att du har sagt att du inte skulle ge bort några, men att Linnéa fick en av dig och att du lånade en av henne som hon ska få tillbaka imorgon.
- Ja, nickar han.
- Vad var två veckor innan vintern då?
- Ja, när jag sa att jag inte skulle ge bort fler gogosar. Då fick hon en. Sedan fick jag låna den här som hon ska få tillbaka.
- Du får ge den till henne i morgon då.
- Ja, jag sa ju det!

Logiskt? Inte mycket. Undrar hur provocerad man kommer att vara av de där ögonrullningarna innan han blivit tonåring?

Utrensning - Sofi Oksanen

Aliide sitter ensam i sitt hus ute på den estniska landsbygden när hon får syn på ett dyngsurt bylte ute på gårdsplanen. Det föreställer en människa, men Aliide tvekar inför att gå ut och undersöka hur det kommer sig att flickan hamnat där. I stället får läsaren följa ett, till en början, oväntat resonemang kring skillnaden mellan strumpbyxor från öst och silkesstrumpor från väst. De här strumporna såg ut att komma från väst, för de glänste till och med i leran. Strumpbyxorna ska visa sig vara ett återkommande tema med stark innebörd.

Flickans namn är Zara och Aliide anar nog snart vad den unga kvinnan har råkat ut för. Zara gör sitt bästa för att inte behöva berätta den verkliga historien om vad hon har varit med om och så kommer det sig att de båda kvinnorna tassar omkring varandra för att berätta så mycket som möjligt utan att avslöja sig.

Romanen utspelar sig både i en dåtid och en nutid och väver på ett fantastiskt berättande sätt ihop de två tiderna med Aliide i huvudrollen. Hennes förflutna, där både det hon drabbats av och själv förorsakat, kommer ikapp henne. Ute i sitt hus har hon varit besparad obehaget att tvingas konfronteras med sin systers och hennes familjs öde, men när Zara kommer måste allt komma upp till ytan. De båda kvinnornas, både den äldres och den yngres, erfarenheter är så lika trots att det skiljer en generation dem emellan i ålder. Skam, förnedring, utsatthet och kämpavilja förenar dem och romanen bjuder på en delvis blodig och våldsam uppgörelse.

Jag köpte boken för att slå ihjäl lite tid och hamnade på en bänk inne i vår lilla stads stora köpcentrum (det finns två rulltrappor!). Människor kom och gick medan jag bläddrade och läste, läste och bläddrade. Efteråt hade jag ont i huvudet av att ha rynkat pannan under så lång tid.

Det känns som om jag har fått mina fördomar om öststaterna besannade. Där lever man ett hårt liv och fryser medan man odlar sockerbetor och äter lök, männen är grymma och försupna och kvinnorna blir misshandlade och sexuellt utnyttjade. Ändå är det här en oerhört välskriven och läsvärd roman. Jag kunde inte värja mig och därför kunde jag inte läsa boken strax innan läggdags heller.

Nu har jag så många frågor. Svaren, förstår jag, kommer inte att vara entydiga och tolkningarna kommer att vara många och olikartade. Då känns det tryggt att få pröva sina tankar med en bokklubb, men vi kommer inte att mangla Utrensning förrän i januari. Någon annan som har läst som vill kommentera?

Det här går inte

Jag läser Sofi Oksanens Utrensning men klarar inte av att läsa den innan läggdags. Min fantasi är min värsta fiende och romanen balanserar skickligt mellan det som skrivs ut och det som ska underförstås.

Det går ju inte! Jag har så litet lästid även om jag räknar in kvällstiden. Om jag sedan kapar så att jag inte kan läsa en timme i sängen faller ju hela läsningen.

För att neutralisera hjärnan har jag därför Nittiotalet.se eller vem fan komponerade modemljudet. Rolig, ofarlig och alldeles, alldeles riskfri att somna till.

#7 - Min bästa vän

Min bästa barndomsvän träffar jag aldrig längre. Sorgligt, på sätt och vis. På andra vis inte.

Min bästa vän som finns i min närhet är nog min man. Inte sorgligt alls.

Min bästa fiktiva vän är sömnen. Av någon anledning har sömnen gjort slut med mig. Eller, det är inte så mycket att den gjort slut på mig som det faktum att min yngste son har kommit mellan mig och sömnen.

#6 - Min dag

Min dag. Upp, alldeles för trött, dusch, snabbfrukost, lämna barn, till jobbet, pang-pang-pang: sköt skarpt varje lektion (hrm) och gjorde som vanligt succé (dvs. ingen somnade). Hem, lagade mat för tre dagar, maken fick också nestjäLa (matsäck) vilket väl kan räknas som omtanke och kärlek, med hänvisning till förra inlägget.

Har rättat, rättat, rättat. Tre prov på en timme. Jag har åttio prov totalt. You do the math.

Tidig kväll (tänker jag aldrig och så blir det aldrig så).

#5 - Vad är kärlek?

Vi har talat på jobbet om hur vi visar vår kärlek. Hur det ofta är karlarna där hemma som drar in kvinnorna i en kram och att vi kvinnor ofta suckar över att det ska kramas, precis när vi är på väg med en mjölkliter att ställa in i kylskåpet eller när vi precis ska diska upp efter maten. Vi har häpnat, och garvat oss halvt fördärvade, över det faktum att vi ser en kram eller en puss i förbifarten som ett förspel med förväntan om mer. Där sitter man i godan ro på en lunch en oskyldig tisdag och inser, med en hisnande känsla i magtrakten, att jag var inte ensam om de här tankarna heller. Stackars karlar - hur ska de någonsin förstå hur vi fungerar?

"Love means never having to say you're sorry" är en replik som slängs fram i tid och otid, inte minst i amerikanska filmer. Jag har aldrig förstått mig på det där uttrycket. Kärlek är att aldrig behöva säga förlåt, fritt översatt. Tvärt om, skulle jag säga. Den du älskar mest är nog den du kan såra mest. Klarar du inte av att uppriktigt säga förlåt är du körd.

Jag kan inte säga att jag blivit speciellt sårad under mitt liv. Jag går inte omkring och är rädd för att bli det heller. Det är på sätt och vis samma känsla som om det skulle börja brinna här hemma. Det skulle vara fruktansvärt, men jag kan inte gå omkring och oroa mig för det hela tiden. Visst börjar man skärskåda sitt eget förhållande när man hör att andra bryter upp och man börjar prata om hur man har det egentligen. Även om man pratar om det kan man inte veta att man sitter säkert för den sakens skull, men det är inte heller någonting jag oroar mig för.

Det finns kanske fler och tydligare saker som pekar på vad kärlek inte är. Problemet är nog ofta att dessa delar smyger sig på. De kommer inte klumpvis så att man direkt kan säga att "så här vill jag inte ha det". Om det är någon liten del här och en liten del där som sätter små taggar är det nog lätt att ha överseende tills den dagen en utav två vaknar upp och känner att det är nog. Alternativet till att lämna den andra, om man inte i god tid finner ett sätt att hitta tillbaka till varandra, är att man nöjer sig. Det där sista är jag livrädd för. Att nöja sig. Att använda för många år av den korta tid vi har utmätt till att nöja sig med ett liv som man kanske hade kunnat leva fullt ut istället. Stora tankar från en liten person, helt utan erfarenhet. Vem vet hur jag känner om 20 år? Eller om fem.

Om man i allmänhet mår bra, då går det andra också bra. Det går bra att en i förhållandet är lite arbetslös och det går bra att handla, städa, tvätta, sova dåligt och ha en småtrasig bil. Om man inte mår så bra, då kan man gräla om brist på pengar, brist på tid och det orättvisa i att alltid vara den som plockar ur diskmaskinen. Om man sedan i grunden känner sig trygg och säker på sina känslor så blåser det där med tvättning och brist på pengar ändå över. Min man brukar skämtsamt säga att vi är som latin lovers och att vi ibland är mer latin än lovers. Andra gånger är det tvärt om, men det känns helt okej. Tack vare de här rensande åskovädren vi har mellan oss (alltmer sällsynta för övrigt) känner jag att jag just inte nöjer mig. Vi grälar, glömmer och går vidare. Förändras, ofta båda två. Och säger förlåt - mycket viktigt!

Det finns många delar jag räknar in i kärlek. När min man ordnar med en massa detaljer för att underlätta för mig handlar det kanske mer om omtanke, men det pekar mot att han visar sin kärlek för mig. Jag vet att jag i alla fall känner mig lite mera kär när jag kommer ner på morgonen och ska lämna barn på förkola och förskoleklass när jag möts av overaller, handskar, fleecekläder och mössor som ligger framlagda, redo att hoppa i. När min bil är ipluggad så att den ska vara varm när jag ska åka iväg till jobbet. När jag får en egen chipspåse med den smak bara jag tycker om och inte han (salt och vinäger). När jag möts av en bit salmiakchoklad på köksbänken.

Visar jag kärlek då? Det hoppas jag, men måste kanske fråga min man för säkerhets skull. Kanske borde jag ge honom fler pussar i förbifarten också = )

Mina föräldrar och det här åt jag i dag

Temabloggning 3 & 4 (för att komma ikapp datumen).

Mina föräldrar berättar alltid samma historia på min födelsedag - om hur mycket det åskade den dagen, hur skitig pappa var efter att ha tillbringat dagen med att fiska, om hur snabbt förlossningen gick och att det därför inte finns några bilder från förlossningen. Jag kan inte säga att jag bitter över att det inte finns några blodiga bilder av min entré till den här världen och undrar varför vi egentligen tog sådana bilder när jag själv födde barn.

När andra semestrade på kanarieöar åkte vi till stugan i skogen. Vi åt varm choklad efter fisketurer på spegelblank sjö och läste Bobo innan vi gick till sängs. Vi barn fick hemsydda kläder och hemgjorda dockhus och inte en enda gång önskade jag, varken som barn eller senare i livet, att det skulle vara på något annat sätt. I dag gör jag och min man på samma sätt med våra barn. Hellre en stuga i skogen än en långväga semester. Hellre en trehjuling för 30 kr från återvinningsmarknaden som målas om hemma än en 600 kronors dito från den överreklamerade barnbutiken.

Mina föräldrar avslutade varandras meningar till för ett tag sedan. Nu behöver de inte ens yttra orden, utan den enes tankar är den andres handling. Det kan räcka med att den ene sträcker ut handen utan att titta upp så räcker den andre fram en helt oväntad tingest. Det kan t.ex. vara pizzakartonger efter en gemensam beställningsmiddag hemma hos oss. Mamma lägger i ordning dem på köksbänken och när de ska åka hem går pappa och hämtar dem, utan att mamma behöver be honom.

Mamma och pappa ger bidrag med sin tid (målar om och bygger om vårt hus), med sina pengar (ger bidrag till overaller, stockholmsresor, blöjpaket och biltankningar) för att i nästa andetag INTE köpa någonting åt sig själva för 732 kr eftersom det är för dyrt eller onödigt. Sedan är de också generösa med sitt kunnande (hur man får bort bajs från källaren eller vilken färg man ska använda till att måla om en ytterdörr). Och ja, jag är fullständigt medveten om hur lyckligt lottad jag är. Min mamma är oefterliknelig och min man kan ibland säga om min far:
- Du kan inte förvänta dig att jag ska vara som din pappa (och menar det i ordets bästa bemärkelse).

Nr 4 på temabloggningen ska handla om vad jag åt i dag. Otroligt ointressant. Jag åt ett jättesockrigt tuggummi som jag inhandlat på en liten julmarknad i dag. Det var vackert inslaget i ett paket som liknade en smällkaramell av gammaldags snitt, men innandömet skrek ut färgämnen och artificiella smaker. Antecknar ni?

Om mig och om min första kärlek - Blogglista 1&2

Om mig.

Jag är mjuk och hård. Både medkännande och rationell (ibland är jag också motsatsen till båda dessa, hmm.) Skrattar och gråter. Sörjer och går vidare. Är inte så nostalgisk, men vårdar många minnen ömt.

Jag visste inte hur mycket jag hade längtat efter att bli förälder förrän jag fick barn. Barnen är livet, kanske större än livet, och på tal om att sörja och gå vidare så har jag inga problem med de komplikationer som blev och som orsakade att jag egentligen inte borde ha så lätt för att bli med barn. Jag kanske snarare ska vara tacksam, eftersom jag ändå har fått två finfina killar i stort sett på första försöket. Undrar hur många barn jag hade haft i dag om jag inte hade haft oddsen emot mig.

Jag har alltid tyckt om det skrivna ordet. Jag har alltid läst mycket och alltid skrivit mycket. Jag älskar mitt jobb där mötet med eleverna bjuder på så fantastiska möten i både ord och skrift och detta smäller högre än de jobbiga momenten i yrket som ibland, men bara tillfälligt, får mig att ifrågasätta mitt yrkesval.

Jag kom in på musikhögskolan när jag sökte in, men valde att inte tacka ja till utbildningen. Det är ingenting jag ångrar, men jag känner mig rätt stolt över att jag klarade det.

Min första kärlek var pappan i Lilla Huset På Prärien. Michael Landon må ha smiskat sina barn i ett avsnitt eller två, men jag måste ha blundat då. Min första kärlek i verkliga livet kan jag knappt uttala mig om. Fegt? Nej, jag kommer inte ihåg. De stora känslorna lät vänta på sig och jag var länge kär i den kille som nu är min man. Han förstod ingenting och inte gjorde jag någonting för att hjälpa honom förstå.

Jag var 16 när vi blev ihop och nu har vi varit ihop i drygt 16 år, vilket indirekt avslöjar min ålder. Vi avslutar varandras meningar men har inte hunnit fram till den helt ordlösa kommunikationen ännu. Just nu jobbar jag dagtid och han kvälls- och nattetid, så på så sätt är vår kommunikation något mer knapphändig än vad den normalt brukar vara, men med mobiler, facebook och små lappar på spegeln kan man komma långt. ♥♥♥

Temabloggning

Jag och Anna pratade om att ha en adventsblogg, men sedan kom den här idén, hämtad från hennes sida. För att komma ikapp lite och ändå följa datumen kommer de tre första i ett sjok.

Dag 1 - om mig
Dag 2 - min första kärlek
Dag 3 - mina föräldrar
Dag 4 - det här åt jag idag
Dag 5 - vad är kärlek
Dag 6 - min dag
Dag 7 - min bästa vän
Dag 8 - ett ögonblick
Dag 9 - min tro
Dag 10 - det här hade jag på mig idag
Dag 11 - mina syskon
Dag 12 - i min handväska
Dag 13 - den här veckan
Dag 14 - vad hade jag på mig idag
Dag 15 - mina drömmar
Dag 16 - min första kyss
Dag 17 - mitt favoritminne
Dag 18 - min favoritfödelsedag
Dag 19 - detta ångrar jag redan
Dag 20 - den här månaden
Dag 21 - ett annat ögonblick
Dag 22 - det här upprör mig
Dag 23 - det här får mig att må bättre
Dag 24 - det här får mig att gråta
Dag 25 - en första
Dag 26 - mina rädslor
Dag 27 - min favoritplats
Dag 28 - det här saknar jag
Dag 29 - mina ambitioner
Dag 30 - ett sista ögonblick

En professor, en docent och lilla jag.

När man sitter mellan en professor i nordiska språk och en docent i organisk kemi, då behöver man en liten klämma som fäster ihop läpparna så att man inte sitter och gapar som en fågelholk. Det är namedropping av personer som skrev någon liten avhandling om ett ännu i dag outforskat ämne eller så är det hur professorn i nordiska språk har använt sig av power-point-presentationer tre gånger totalt i sin karriär samt en beskrivning av exakt vad som gått fel med tekniken alla de tre gångerna.

Senare; en föreläsning på Krokodil, dvs. gamla Ebenezer, där - just det - tekniken strulade.

Och jag? Jag åt min soppa och koncentrerade mig på att inte sörpla. Inte för att någon hade märkt om jag så hade gjort.

Reflexion

En stilla undran:
- Om man som gångtrafikant vill hävda sin rätt att när som helst och hur som helst korsa en väg, visserligen där trafikleden påbjuder, - vore det inte en bra idé att då se till att man syns i ett vintermörkt Sverige? En reflex. Två kanske?

Gardells Gud

Tror du på Gud? I så fall vilken? Det kan vara en känslig fråga att ställa, men Jonas Gardell gör det i sin bok Om Gud. Problemet, som Gardell visar med skön tydlighet, är att vi tror att det är underförstått och att vi har en enhällig uppfattning, om vilken Gud vi utgår från.

Gamla Testamentet avhandlas med ett imponerande flyt, nästan skönlitterärt i sin utformning, där en bild av vem Gud både är och har varit framträder. En kärleksfull, fruktansvärd, hämdlysten, svartsjuk, ömsint, prövande, klagande, omhändertagande, allsmäktig... Ja, Gud har 99 namn, så vi kan stanna där.

Hänvisningar till Bibelns gammaltestamentliga texter haglar stundom, men det är ett intressant resonemang som man (som vanligt är i dessa sammanhang) antingen kan förkasta eller ta till sig. Mitt i all vetenskaplighet (som författaren till stor del avsvär sig från) kommer personen Jonas Gardell in och är mycket "gardellsk". Jag tycker att det friskar upp och får skratta mitt i alla beskrivningar av gammaltestamentliga grymheter.

Kanske måste man ha några rötter i frikyrkan för att uppskatta hans uttryckssätt, men det här är för mig riktigt rolig och intressant fortbildning. Gardell har, som vanligt, retat gallfeber på halva Sveriges kyrkoaktiva. Varför förstår jag inte. Gud har kunnat hantera både det ena och det andra, så lite Gardell kan nog friska upp, vilken existensform man än befinner sig i.

Jag har nu påbörjat läsningen av Gardells Om Jesus. Där kan man i första kapitlet läsa: "Han [Jesus] älskade mig. Han älskade alla barnen. Han älskade alla, utom fariseerna förstås, som var huggormarnas avföda, de nesliga uslingarna." (Sid. 8)

Officiell officeägare

Jag har köpt office 2010 genom kommunen för 144,99 kr i dag. Hur bra är inte det? Enkelt, billigt, lagligt, smidigt, trevligt. Ja, bra som sagt. Jag börjar ta någon sorts rekord i korta inlägg. Väldigt händelserikt liv just nu. Väldigt. Händelserikt alltså.

Inlägg nr 1001

Skrämmande tanke. Mer än tusen inlägg och allt jag skriver om är vad mina barn äter, bajsar och snyter ut.

Nå, vad kan jag säga? Barnen har ätit dåligt i dag och yngsten nös.

Den bästa födelsedagen i en sexårings liv

Med nästan 20 barn på dagens sexårskalas var det som att sitta på första parkett och se på när ett stim pirayor högg in på en gnu. Grädde och kaksmulor yrde åt alla håll och sedan drog flocken vidare till andra jaktmarker.

Dagen i dag var den bästa födelsedagen i vår sexårings liv. Orden uttalades av en trött, men mycket nöjd kille. Det är makalöst enkelt att göra vår son tillfreds. Med en enkel tårta prydd av sex ljus och en snögubbe av marshmallows, med ett kalas i avsaknad av både skattjakt, lekar och fiskedamm, kunde vi vuxna mer eller mindre sitta ner och dricka alldeles för mycket kaffe tillsammans.

- Undrar om mormor har haft en bra dag? frågade han i kväll när han hade byggt ihop sitt andra födelsedagslego. Mormor som bakat gobullar och som födelsedagsbadat båda mina telningar. Mitt i allt har han om- och eftertanke rörande andra som bidragit till hans dag.

Om ni ser en extra stjärna lysa på himlen i kväll så är det för att just mormor och morfar tog med sig barnen från vårt skithus i går och lät dem sova över i ett hus som hade fungerande toalett. Och för att de bakat. Och förberett. Och underlättat.

Skithus

Vårt hus förvandlades denna afton till ett skithus. Plötsligt vällde det upp ur alla möjliga hål och öppningar. Jag ska inte beskriva utifrån våra fem sinnen hur det luktade, såg ut, kändes, smakade eller lät. Det var inte vackert i alla fall.

Efter en påhälsning av jourhavande bajsborttagare konstaterades att det inte var i kommunens rör det var stopp, så då återstod att fortsätta rota runt i ledningar och rör.

Min man förvandlades till en McGyver de luxe. Lite påhittigare, lite envisare och lite snyggare. Han luktade inte lika gott, för jag är övertygad om att McGyver alltid luktade gott, vad han än gjorde.

Jag förvandlades till den matmora jag är född att vara. Det var bara hucklet som saknades för att göra mig till en arbetsam, knäskurande matrona, men i övrigt uppfyllde jag alla kriterier. Ett gott tips: flytande galltvål tar kål på både lukt och skit.

Just nu känns det skönt att vi inte ska ha sexårskalas i det här huset i morgon.

Vid den här tiden...

...för sex år sedan var jag sex år yngre, det var snorkalla 27 minusgrader och jag låg nyförlöst på operationsbordet. Vi gick från tvåsamhet till tresamhet. Vår storebrors sex år känns kortare än vad mitt åldrande på sex år är i mitt huvud. Det finns ett "före" som är rätt oreflekterat och dimmigt där dagar, år och händelser flyter ihop. Det finns ett "efter" där dagarna känns mer innehållsrika, större, av större vikt och meningsfulla.

När den pojken, som storögt gnydde och snörpte på munnen och rymdes på en arm, nu kommer hem från förskoleklassen och själv håller reda på när de har gymnastik, till när de ska ha med sig en ljusstake, som kan säga vad ett ordningstal är och som kan läsa helt okej på egen hand - då hisnar tanken. Han ryms inte på en arm längre. Han har drygt storlek 30 på fötterna - jag har 38.

Han kommer ikapp, den lille = )

Kyss mig i bagagetutrymmet!

Tänk dig en frusen, huvva skitgolf. Tänk dig ett trasigt dörrhandtag på förarsidan. Tänk dig nu ett ännu trasigare handtag på passagerarsidan. Tänk dig sedan att en något underbetald, lätt överviktig kommunanställd vill ta sig in i ovan nämnda skitgolf för att parkera om den.

Först fick hon börja med att kyssa bagageluckans lås och försöka blåsa varmt liv i den stelfrusna låskolven - med den påföljden att läpparna fastnade mot den blänkande metallen. En helig vrede rann över henne och låskolven gjorde bäst i att genast tina upp så att läpparna befriades pronto.

Ovan nämnda kvinna har visserligen gått på yogalektioner under ett drygt år, men av dessa kroppsliga övningar syntes inte ett spår när hon småsvärandes på alla språk hon hoppas att Gud inte är så bra på ska försöka tråckla sig in genom bagaget. Vet ni hur trångt det är? 32-åringen vet.

När hon har ena knät i pannhöjd och det andra benet, i en för anatomin ännu okänd vinkel, medan kroppens mittparti kämpar för att ta sig över det hinder baksätet innebär hör hon:
- Hallåååå. Hur går det?
Hej på dig, mina söners sjukskrivna förskollärare. Hur det går? Tja, under omständigheterna rätt bra faktiskt, tackar som frågar.

In i den frusna skitgolfen, bort med bilbarnstolen som verkar vara snurrad och surrad med avsikten att stoleländet ska kunna motstå en smärre atombombstryckvåg. Ut genom passagerardörren, bak för att stänga frusna skitgolfens bagagelucka, fram till passagerardörren, in igen för att - något smidigare vill jag tillägga - glida över till förarsätet.

Skådespelet, eller bör jag säga spektaklet, kan skådas varje vardagsmorgon vid 7.50 när den 32-åriga kvinnan stiger ur bilen, samt varje vardagseftermiddag vid 16.45 när kvinnan ska in i bileländet igen.

Om någon ser ett stycke stolthet ligga skräpandes någonstans vore undertecknad tacksam om den lämnades in på Stadshuset i Piteå. Till dig, ca 60-åriga man som har sitt kontor på baksidan mot parkeringen och som har skådat detta inte mindre än två gånger i dag(inte för att jag tror att du läser det här, men om); den bjuder jag på.

Flickvänner och tjejkompisar

Flicka och tjej är synonymer. Vän och kompis lika så. Däremot är inte flickvän och tjejkompis synonymer. Ändå känner jag på sätt och vis att jag har träffat en flickvän i kväll. Hon är nog lika delar flicka som tjej samt lika delar kompis och vän. Ewa - gulle dä. Tre timmar har sällan passerat så snabbt, men vi kan konstatera att det är många ord per kilometer och timme = )

Hollywood eller Holy Crap!

Jag ser Hollywoodfruar på trean och konstaterar att jag måste le så snart Maria Montazami visar sig i rutan. De andra tossorna ger jag inte mycket för, men Montazamin måste man bara älska.

Hennes man måste också älska henne, eftersom hon i det här avsnittet köper en jättesoffa som är jättehård och ställer den på makens sida av sovrummet. Han prövar den och verkar mycket skeptiskt, men ler ansträngt, klappar henne på axeln och säger:
- Good job, Maria.

Hon konstaterar också att det är viktigt att vara snäll. Sedan försöker hon sig på att räkna ut 3x8 i huvudet och på detta följer några tysta sekunder:
- Kan det vara 24? kommer det till slut. Bless her...

Förbjudet nr. 2

Tvåochetthalvtåringen luktar starkt, och visserligen rätt gott, av makens deo.

- Det är bara stora som får använda deo, säger jag.
- Jag ÄR stor, svarar han.
- Inte så stor.
- Eh. Jo.

Ja tro hajn gör nå förbjudet

Klockan är nio och barnen har varit vakna i drygt två timmar och en halv. Lillebroren har hunnit skala en krita och strö små kritflis över hela nedervåningen, allt medan jag satt i godan ro och tyckte att det var fantastiskt hur bra han har blivit på att roa sig själv.

Det var storebroren som gjorde mig uppmärksam på den pågående aktiviteten:
- Mamma, ja tro hajn gör nå förbjudet.

Förbjudet indeed. Storebroren vill i alla fall åka till ett museum och se på vikingaskepp och uppstoppade vikingar. Det förstnämnda kan gå an, men det andra gör mig tveksam.

Alfabetisk dag

A- Alarm.
B- Barnapåklädning.
C- Chockkallt utan motorvärmare.
D- döngenvild. Monday, tuesday, thursday, wednesday...
E- Egentid i bilen på väg till jobbet.
F- Fartdåre. Som vanligt.
G- Godmorgon.
H- Hjälp mig med den tekniska utrustningen.
I- Inga problem, svarade snälla kollegan.
J- Jag kan själv nu = )
K- Kaffe. Kärlek.
L- Lunchen obefintlig. Som vanligt.
M- Mysfredag.
N- Närhet.
O- Ostädat. Osminkat. Obra.
P- Pojkigt. Brottning, nacksving och benkrok.
Q- Que?!
R- Rätta mig om jag har fel, men vädret är ambivalent.
S- Snö? Ja tack.
T- Tungt mörker.
U- Underställ under.
V- Vilken tid var bokklubben?
W- What a difference a day makes...
X- X-tremt trevlig kväll.
Y- Ybertrött.
Z- zzzzzov nu!
Å- Åkej då.
Ä- Äntligen fredag. Synd att lördagen är arbetsdag den här helgen.
Ö- Överkomlig ersättning gör att det ändå blir bra med lördagsarbete. Iväg med maken på 12-timmarspass, iväg med barnen till mormor och morfar, iväg med mig att hämta C-ollegan. Vi får satsa på lördagsmys i stället.

Titta snett

Jag har tidigare skrivit om att sjunga högt i bilen. Om hur jag tittar åt sidan och ser en grannbilist som lyssnar på samma radiokanal och som sjunger lika högt. Om hur blickar kan mötas mellan fullständiga främlingar, men samtidigt hur ett band under ett ögonblick kan uppstå.

Nu har jag laddat i-Poden med en massa program från Sveriges Radio; På minuten. På väg till jobbet gör programmen mig glad och pigg och på väg hem från jobbet blir jag glad och pigg. I bilen sitter jag och skrattar högt. När jag sneglar åt sidan tittar grannbilisten skrämt på mig och tror nog att jag är en galning. Jag kan inte sluta le, men funderar ett ögonblick över om jag kanske borde försöka göra mig förstådd genom någon typ av improviserat teckenspråk. Att visa upp i-Poden och samtidigt göra gester för "på" och "minut" + "en". Vid det laget har trafikljusen antagligen slagit om till grönt och människan bredvid kommer fortfarande att tycka att jag är galen.

Nåja. Galning eller snille. Hugget som stucket. Roligt är det i alla fall.

Skum tomte

Sär skrivning är ett jätte stort problem. Särskilt om man är sjuk och vårdas av en brun hårig sjuk sköterska. Glad packad gås lever betalas hos vår kassa personal.

Jag sitter just nu och äter en skum tomte. Jag tar en till, bara för att mot verka irritations momentet som av slutade den här dagen.

Räserjag under räserdag

Vakna, duscha, äta.
Klä barn, ge barn banan, klä barn för skjuts, klä av barn, lämna barn.
Köra till jobb, jobba jobb, inte hinna jobba jobb. Träffa person A, träffa person B, låtsas hålla en planerad lektion, träffa person C.
Panikmöte med person D, skriva till person E. Följa upp person D.
Hålla ny lektion, försenad av åtgärder för person X. Roligt, roligt, mycket skratt. Tack och lov.
Hem. Tvätta tvätt, tvätta barn, tvätta mera tvätt. Mata barn, torka barn, tvätta barn, tvätta mera tvätt.
Kvällsmata barn, borsta på barn, klä av barn, natta barn. Tvätta tvätt. God natt.

Han tacklar sin egen son!

Vi sitter och ser Karjala Cup och Sverige ligger för närvarande under med 2-1. Det är inte det värsta. Vi lyssnar på kommentatorerna och plötsligt gör sonen stora ögon och tittar upprört på mig:
- Han tacklar sin egen son!
(Det kommentatorn säger är: Han tacklas i egen zon!)

Hårt = )

Skörbjugg

Jag läste i DN att den genomsnittliga familjen snurrar runt på ca 17-18 recept. 17-18 st, alltså. Jag vet inte det, jag. Är korv och potatis en annan maträtt än varmkorv och mos? Jag vet inte heller om jag behöver något recept för att tillaga varken det ena eller det andra, så räknas det då? Om jag däremot skulle läsa anvisningar för att koka potäterna och steka korven, samt läsa om hur jag ska koka korven och vispa ihop moset (ni trodde väl inte att jag gjorde eget mos?) då är det ju i sanning två olika rätter och dessutom två olika recept.

Man får inte skörbjugg av korv och potatis? Vi blandar ju ändå upp med lite pannkaka och plättar och förutom mjöl och mjölk är det ju en och annan protein i form av ägg. Nästan hela matcirkeln med andra ord.

Russel Kråka och skräniga nötskrikor

Vi har ett gäng nötskrikor under fågelbordet. De verkar vara för stora för att sätta sig på själva serveringsbordet, så de nöjer sig med att glufsa i sig det talgoxarna river ner. Eller så anser de sig vara för fina för att dinera med småfolket. Skränar och skriker gör de också och låter hur roligt som helst.

Med barnen på översovning i grannbyn fick jag och maken ägna en kväll i tv:ns tecken och det blev Robin Hood i gestaltning av Russel Kråka. Jag gillar't.

Youtube för nördmamman

Är djupt nere i ett stepp-träsk och vet inte om jag ska skämmas eller sträcka på ryggen när jag erkänner det. En bortglömd, men genial konstart.

Har precis sett följande filmer på Youtube:
steppduellen mellan Gregory Hines och Sammy Davies Jr;

Christopher Walken som dansar till Fatboy Slim;

Fred Astaire som dansar med en hatthängare...

The fun never ends = )

Youtube för smågrabbar

När en snart-sexåring och en tvåochetthalvtåring får bestämma klipp på youtube spelas följande upp:
- Manboy av Eric Saade
- Kom av Timotej
- Unstoppable av Ola
- Fire av Ola
- Manboy av Eric Saade
- Gummibjörn av ???
- Manboy av Eric Saade
- Fire av Ola
- Manboy av Eric Saade

Det är tvååringen som önskar Eric Saade och medan manboyen sjunger rockar lillgrabben loss och spelar luftgitarr. Snart-sexåringen älskar Fire från Camp Rock 2 och håller upp pek- och lillfinger medan han ropar "hårdrock!". En timme går snabbt när man har trevligt.

Lilleman har läst Lille Spigg

Min son har högläst sin första bok, från början till slut. Det tog tre dagar, men nu är den utläst - Lille Spigg, en nätt liten historia på 35 sidor. Han har stakat och ljudat sig igenom hela boken, ibland nästan andfått, men han gjorde det.

Historien i sig är underbar, allt från de fina illustationerna till den fantastiska texten översatt av Lennart Hellsing. Magisk läsning för både stora och små.

Boken finns att köpa på Alfabeta.

Dialektförtjust

Hur otrevligt det än var att kräkas upp den goda lunchen vi fick på stora konferensen i måndags var ändå den dagens behållning alla dialekter som framförde budskapet om den nya gymnasieskolan. Småländska, storstadsstockholmska, skånska och - tack och lov - dalmål.

Dalmålet, detta sjungande, lugnande, stigande och dalande som lägger sig som en varm filt runt hjärnans språkcentra.

Nytt bakslag med makens jobbplaner. Där det såg ljust ut blev det ändå lite dunkelt, så nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Regler är som ett enda stort trassel som vi nu måste reda ut. Vi och vi, förresten. Jag har inte så mycket att bidra med där.

Den hyrda filmen ligger osedd och blänger på mig, men jag orkar inte se den. Frågan är då om det är läge att gå tillbaka till jobbet i morgon om jag är så här usel. Dagen får utvisa.

Det här inlägget blev inte så intressant, men om ni läser det igen på dalmål ska ni se att ni snart sitter med ett leende på läpparna.

Äntligen my ass

Skrev jag nyss att magsjukan äntligen verkade ha släppt taget om vår familj. Äntligen my ass. Med en nattarbetande man blev kvällen riktigt spännande, eftersom jag omväxlande skulle kräkas och ge barnen kvällsmål, kräkas och borsta tänderna, kräkas och lägga barnen. Nåja. Det som inte dödar härdar? Just nu är jag inte så härdad, mest bara skakig och hungrig, samtidigt som ett tjockt illamående hela tiden gör sig påmint.

Jag tycker att jag tog i som bestämde redan i dag att jag blir hemma från jobbet i morgon också. Min man tycker att jag ska vara hemma hela torsdagen också, men jag vet inte det jag...

Äntligen...

...är garderoben med sommarkläder urstädad och inredd med vintergrejer i stället.

...har snön kommit lite mer på riktigt så att det blir lite ljusare men framför allt mycket tystare ute.

...verkar magsjukan ha lämnat vårt hus för den här gången.

...är huset städat så att det nu går att gå på golven i stället för att vada genom leksaker och magsjukekläder och sängkläder.

...är kameran rensad från över ett år gamla kort. Undrar bara när den där framkallningen kommer att bli av.

Äntligen.

Rör du McGyver så dör du

Jag tänkte göra reklam för den här killen, Niclas Wikström, som i dagarna ger ut en bok tillsammans med Christian Albinsson och Fredrik Söder. Jag har förhandsbokat den på bokus och tänkte att du också vill göra det?

Jag känner inte till Albinsson eller Söder, men kan gå i god för Niclas. Han är killen som varit med om det mesta, funderat över det, hånat det, gjort sin egen tolkning av det och lever efter det.

Här är det 90-talet som ska dissekeras. Först tänker jag "Va? Redan? Nittitalet lämnade vi ju förra året", men sedan slår det mig att jag inte är 20 år längre. (Tack och lov.) Jag vet ingenting om boken, förutom att McGyver avhandlas i någon mån. Jag har lovat författaren i fråga att jag inte kommer att vara nådig ifall de går hårt åt Uppfinnarhunken, men Niclas kunde försäkra mig om att inget ont kommer att sägas om McG.

Julklappstips kanske? Det lackar...

Ögondroppar som räddar liv?

Snart-sexåringen leker doktor och kommer med plaststetoskopet i högsta hugg.
- Jag ska lyssna på ditt hjärta. Om det slår det fortaste det kan så kan det hända att du dör.
Okej, ingen press alltså. Den unge doktorn konstaterade att hjärtat mycket riktigt slog det snabbaste det förmådde, så han tittade beklagande på mig.
- Jaha. Jag ska se vad jag har här.
Han rotade runt i sin väska tills han hittade det han letade efter.
- Här. Om du tar de här ögondropparna så överlever du.

Skönt. Vilka fantastiska ögondroppar.

Dagens bojkott:
- Nimbys värld. 110 kr för en hamburgare. 40 minuters väntan när det bara är två personer före i matkön. Undvik.

Balans för hemskheters

Jag sitter och tänker att det kanske är dags att bli lite mer realist än pessimist. Visst, äldste sonen fick magsjuka, men det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit pest. Visst, det blir några sura dagar under ett lov, men hade jag varit tacksam om han fått sjukan mitt under en vanlig vecka? Visst, jag tänkte arbeta hemifrån onsdag och torsdag och ha barnen på dagis - komma i kapp, starta upp nytt, planera och producera, men istället fick jag åka in till jobbet och träffa en underbar människa. När jag har suttit ner med henne känner jag mig klokare och gladare. Med en pappa som ordnar barnpassning och en mamma som ordnar lokal och bak för ett förestående sexårskalas kan den jagade delen av mig slå av på tempot. Visst, jag har en arbetslös make, men han är ju inte arbetslös. Vi klarar oss jättebra. Visst, vi har ett bilskrälle som måste avrostas, men jag tar mig från A till B rätt geschwint.

En läkare sade en gång att många är övertygade om att man kan tänka sig sjuk, att man blir sämre eller tröttare av att tänka negativt. Han var förbluffad över att man inte lade ner lika mycket tid på att tänka sig frisk.

Djupt rotad i den norrbottniska myllan ligger kanske inte den käcka, glättiga stilen mig närmast om hjärtat. Jag är nog snarare lite karg, men det växer ingen mossa på mig.

Som tigerbalsam för själen

VAB är som tigerbalsam för själen. Det river och sliter att se sin unge plågas och må dåligt, men det blir varmt och ömt när han vill krypa nära för att få tröst när han har det jobbigt. Vad spelar det då för roll att han luktar magsjuka?

Blekare barn får man leta efter, men med en trettioåttagradig feber mot lunchtid kom färgen tillbaka på kinderna. Med posten kom ett litet paket med dyra små plastklumpar: Gogo-figurerna har gjort sitt inträde i vår familj. Sonen blev överlycklig och har burit omkring på dem hela dagen. Sju stycken för 129 kr. Made in China. Någon tjänar oerhört bra på de där tingestarna. Ytterligare ett gäng Gogosar är inropade på Tradera och torde anlända i morgon. Sedan får det vara bra.

I övrigt har här byggts kojor, lekts med bilar i havregryn, ätits glass, sovits middag, ätits middag (och tack och lov inte kräkits upp middag), setts på tv, badats, byggts pussel, ritats, lagts pärlbrickor, byggts med lego och lästs sagor.

Jag tror att de är mer aktiva när de är sjuka än när de är friska.

Fascination

Lillebror tittar fascinerat på när storebroren kräks.

Storebror tittar fascinerat på sin spya:
- Mamma. Är det det här vi åt i går?

Jo. Det är det.

Magsjuka - Placebo forte

Antingen provspelar min son för rollen som barnet i Exorcisten, eller så har han fått magsjuka. Kvällsmaten tvättas i detta nu i 90 grader tillsammans med lakanet som den kom upp på. Nu ligger sonen på en madrass framför tv:n och harklar fram att han mår bra. Han är helt genomskinlig, skakig och begynnande febrig, men försäkrar att han kan åka och bada med fritids i morgon.

Nä, men om man skulle ta och bryta ihop lite då på direkten och sedan gå vidare. VAB istället för gymnasiereformer och nya kursbeskrivningar.

Jag är långt ifrån hypokondriker. Snarare tvärt om. Jag tror aldrig att jag är sjuk, inte ens när urinvägsinfektionen vandrar upp i njurarna eller när dubbelsidig lunginflammation konstateras efter en och en halv veckas hög feber. När maginfluensan härjar slår Placebo Forte in och jag får genast ont i magen, blir illamående och identifierar minsta magkurr till en begynnande konvulsion. Pragmatisk som jag är skulle jag gärna vilja beställa min magsjuka så att jag får den nu på direkten och inte om en så där tre dagar när jag verkligen vill vara ledig och hinna vila upp mig. Om magen själv får välja...

Tiden, auktionen och Smaken

Maken har haft svårast av alla med tidsomställningen. Jag påminde honom om volleybolltiden tio i nio och han blev stum i några sekunder. Sedan sade han att han trodde att den började klockan 22, trots att han hade ställt om klockan. Det är tur att han är söt, stackarn...

Jag har vunnit min första auktion på tradera. Intressant. Man kan tycka att det är rätt spännande, trots att det bara handlar om 27 penningar.

Har du funderat över hur du skulle beskriva olika smaker för en person som helt var i avsaknad av det sinnet? Om du vill ha goda idéer kan du läsa Muriel Barberys roman Smaken som är ombloggad här. En fantastisk smakupplevelse i bokform med en alldeles lysande upplösning. Den finns som talbok och det skulle inte förvåna mig om den gör sig bäst uppläst. Då måste du stanna till vid en rökt makrills sälta, en vanlig majonnäs konsistens och den spröda, snökornsliknande apelsinparfaitens eftersmak. Betrakta dig som varnad, dock: du blir hungrig av den här...

Tidsomställning

Mina barn sov till 06.15 som vanligt, trots att vi i natt ställde om klockan till vintertid. Med andra ord sov de en timme längre, men ändå inte.

Jag har i dag agerat spelmaninna åt församlingens mycket tillfälliga och mycket fantastiska barnkör. Karin och Anna som ingjuter energi och engagemang med sin inlevelse ska ha stående ovationer för sina insatser.

Äldste sonen följer med farmor och farfar för att vintra stugan och den yngste sitter och tittar på senaste filminköpet: Niko, den lilla renen som tillsammans med några vänner måste ta sig över fjällen för att finna sin far - en av de flygande renarna som drar tomtens släde. Efter sig har de ett koppel av illasinnade vargar. Filmen är en nordisk produktion och faktiskt riktigt, riktigt underhållande.

Glasögon

Seriösa funderingar: jag tar mig inte till optikern, trots att jag slänger ur mig ett desperat "HEJ" till människor när de kommit på två decimeters avstånd (eftersom det är först då jag ser vilka de är). Jag sitter och ömsom kisar, ömsom spärrar upp ögonen för att se vad som ger bäst skärma till det oformliga framför mig. Sedan klagar jag över att jag blir rynkig och rödögd.

Bara våndan över att låna hem bågar och bestämma vad man kan ha på sig och ändå se ut som folk. Fast problemet just nu är att jag inte ser ut.

Ät inte snö som blivit gul

...snö som är gul är inte kul. Jag fortsätter på gula temat. Finns det egentligen någonting bra med någonting som är gult? Hästar äter inte gula blommor. Snö som är gul ÄR inte kul. Gulsot ska man passa sig för. CaliGULa var inte snäll.

Det är dock så man blir rörd till tårar när man ser hur bra allt kan fungera. På väg hem från stan i dag kom vi till en korsning där en krock just ägt rum. Min man och flera andra kollade läget, satte ut varningstrianglar, ringde ambulans och brandkår och bara några minuter senare kunde vi åka därifrån medan de drabbade togs om hand av kompetenta händer.

God helg.

Vad är det med gula godisar?

Jag tycker oftast inte så mycket om gula godisar. Det är någonting med smaken som inte tilltalar mig. När man handlar godis, händer något av följande:

Det färidiggpackade godiset har ett stort antal gröna och ett något färre antal röda godisar. De gula utgör dock majoriteten av innehållet, och jag förstår inte varför. Är det så att gult godis är billigare att tillverka? Är gult färgämne mer lättillgängligt?

När man plockar godis på lösvikt och sticker ned den lilla spaden i en kub fylld av godis siktar jag på de gröna och röda godisarna. När jag ska stjälpa över de upplockade godisarna har dock de gula godisarna snikat sig in och försöker få följa med de också.

Helg, sköna helg! Äntligen.

Medeltidsmörker

Den som tyckte att medeltiden var mörk har inte bott i norra Sverige under oktober. Vilken lång månad. Och mörk.

Så dumt...

Just nu önskar jag att mina elever skulle bli lika inspirerade av mig som jag blivit av dem. I dag drog jag till med ett ord som jag aldrig borde ha tagit i min mun. Mitt bland alla svenska ord kom det. Random. Allvarligt. Random. Jag hurvas bara jag tänker på det. Jag kanske håller på att bli sjuk. Hoppas det. Då finns det i alla fall en godtagbar förklaring. Hurv.

Hemligheter och ylande varulvar

Min snart-sexåring har fått upp ögonen, ja eller öronen, för min iPod. Nu sitter han och lyssnar på en barnbok och vickar på tårna medan jag nog gärna hade lyssnat färdigt på Smaken av Muriel Barbery. Jag är så glad över att han vill läsa och lyssna och därför blir nästa bokblogg om Vitas hemlighet gjord med hans assistans.

Vem är Vita?
- Jag kan hämta boken. Det är hon som är Vita. (Han pekar på bokens framsida.)

Går hon i skolan?
- Ja.
- Där hör hon en varg som har kommit upp. (Han pekar på en bild där Vita ser rädd ut.)

Är det en riktig varg?
- Ja, för hon hörde (han gör trampande ljud).

Vad har hon för kompisar?
- Jag vet inte vad en hette. Otto! Han tycker om att lukta på Vitas jacka, för hon luktar pizza. Hon och hennes mamma bor uppe på en pizzeria. Men han, han heter som en kompis som jag har. Du får gissa.

Simon?
- Ja!

Berätta om Simon:
- Ja han har lockigt hår. Han gömmer sig med sin pappa. I lägenheten som Vita bor i. De är så rädda att de ska åka tillbaka till landet som Simons pappa bor i som det är krig i.

Vad tycker Vita om att göra?
- Hon samlar på sniglar, men de har rymmit. Hon ska få en lillebror i Italien.

Sedan vill han inte berätta någonting mer, så jag får väl lägga till några detaljer. Jag och min man tycker att boken är så bra att vi mäter varandra med blicken om kvällarna, för att tyst avgöra vem som ska få äran att läsa med pojken. Jag drar det kortaste strået, eftersom lillebror inte nöjer sig med sin pappa.

Vita bor med sin mamma i en lägenhet ovanför en pizzeria. Pappa bor i Italien med sin nya fru och Vita ska få en lillebror. Mamma i Sverige suckar mycket och är inte jätteroad av att Vita plockar med sig en snigelfamilj att ha i en burk på fönsterbrädan och än mindre uppskattar hon att snigelfamiljen rymmer. Det blir riktigt spännande när Vita är övertygad om att det finns en varulv som smyger omkring i hyreshuset. Dessutom ser hon att någon kikar på henne genom persiennerna från ett fönster när hon är ute och leker i sandlådan.

Det visar sig att det inte finns någon varulv, men däremot får man träffa en vegetarian. Det svåra med krig, saknad och död berättas alldeles lagom för en småskraj sexåring. Vitas mamma berättar om Effen (FN) och vilka rättigheter barn har. Kerstin Lundberg Hahn har känsla för vad som bör berättas och vad barnen kan fundera över på egen hand.

Bok och bild från förlaget.

En härlig höstdag

Grillade hamburgare till lunch ute i lusthuset (som vi använder mer under hösten än under vår och sommar). Farmor, farfar och en lillkusin var också inbjudna.

Maken filosoferar medan burgarna steks.

Äldste sonen var påhittig med att lägga stenar bakom däcken på golfen. Han sade någonting om att han ville testa om den skulle få punka...

Yngste sonen lyckades ramla. Igen. Den här gången slog han sig riktigt ordentligt under ena armen och jag har redan glömt av mig flera gånger och lyft upp honom så att han börjat gråta. Han lär vara ordentligt mör i morgon.

Efter fem timmars utevistelse är det inte bara barnen som är möra, men vi lägger en fantastisk dag bakom oss och gäspar oss igenom kvällen.

Jag har lagt in en beställning...

...till tomtefar. (Inte för att jag brukar kalla min man det, inte ens under våra mest kärleksfulla stunder, men han kan andas ut över att han kommer att ge mig en julklapp som garanterat uppskattas.) Skorna kommer från Jobi och är alldeles, alldeles underbart sköna och förhoppningsvis både varma och snöavvisande.

Bonjour!

Bonjour!
Vous avez un livre?
Oui, j'ai un livre.
Bon. Où est-il?
Là.
Où?
Il est sur la table.

Mais oui. J'ai un livre för att damma av kunskaperna i franska. Pardon my french med andra ord. Nu är jag öm i gommen av alla rullande R och det känns som om jag har gurglat hela eftermiddagen. Jag förstår förvånansvärt mycket av det jag läser och när jag lyssnar härmar jag och apar efter allt vad jag mäktar med. Jag önskar bara att fransoserna i Frankrike talar lika långsamt som le monsieur Delon på skivan men förstår att det är en chimär.

Bonne nuit!

Bäst off the åttis

Jag sitter här med en närmast obetvinglig lust att smeta på mig ett ljusrosa läppglans, spraya på mig Date och krusa håret. Köpa tubsockar att dra över byxbenen, hyra en moviebox och spela Donkey Kong. Köpa en kavaj med axelvaddar, lyssna på Samantha Fox och titta på "V". Jag vill köpa ViraBlåtira och CocoBahia, dricka Sunkist i småtetra och gå på kyrkans miniorer, där luften är tjock av tyst förmaning.

Jag har läst Morgan Larssons Radhusdisco och suckar nostalgiskt var tredje minut. Inte för att jag var speciellt gammal, varken i början eller i slutet av 80-talet, men jag känner igen mig i så mycket av det som beskrivs genom Morris ögon. Han är en helt underbar liten kille som hinner bli ganska stor innan berättelsen avslutas. Du kan läsa mer om läsupplevelsen här.

Känn bara på de här formuleringarna och fråga sedan dig själv hur sugen du blir på att läsa:

Conny... hade en naturlig charm. Med sina smilgropar och pigga ögon. Jag önskade att någon skulle säga något sådant om mig någon gång. Det jag brukade få höra var "gör det inte svårare än vad det är Morris".

Eller när Morris går omkring med "en coolhet som känns tunn som en såpbubblevägg när man är ihop med tjejen som har störst bröst i klassen".

Om du har egna erfarenheter av 80-talet måste du, bara måste du, läsa den här boken. Bok och bild från förlaget.

Superhjälte MED glasögon

Min yngste son leker att han är superhjälte, men att han blir det när han tar på sig glasögon. En slags omvänd Clark Kent typ. Han hittade ett par gamla där glasen är alldeles igenkladdade. Han ser ingenting där han springer fram genom huset med sin skjutare och pangar. Han bumpar in i väggar och dörrar och skrattar galet: Oj! Häjn va tokit!

Barnen fick göra mitt jobb osäkert i dag och de var uppfostrade och beskedliga i nästan en timme. Tacka Göteborgskex för det! Tre kakor, några ritark och ovässade kritor senare hade jag ändå fått en hel del gjort.

Pussel, pyssel och mitt emellan, sedan är det dags att gå till sängs. Jag somnar varje kväll med barnen och sömnbehovet verkar omöjligt att tillfredsställa. Mörkret och snölösheten tar ut sin rätt.

Kan du din S.A.T.C.?

Jag har sett de flesta avsnitten av Sex And The City. S.A.T.C. även kallat, i alla fall av mer hängivna tittare. Boken om Carrie och den person hon var innan hon hamnade i New York damp ner i brevlådan förra veckan och jag har knallat och småläst om den närmast kultförklarade fiktiva personligheten.

Carrie är som tonårsflickor är mest; otålig på att gå ut sista året på High School, navelskådande tillsammans med sina bästa och närmaste vänner och har svårt att fokusera på skola och vänner när en ny, snygg kille börjar på skolan. The Carrie Diaries av Candace Bushnell är en klassisk highschool-berättelse där hjältinnan slits mellan att vara den hon borde vara eller att spela med i det svåra spel som många tjejer dras med i och som innebär att de inte är sanna mot sig själv. Carrie har dock skinn på näsan och räds inte att utmana de populära eleverna som skulle kunna göra livet surt för henne, även om vägen till den insikten är både vinglig och ibland missledande.

Ändå väntar jag hela tiden på någonting mer och ställer mig frågorna: Var är skomanian? Enda gången skor nämns är det ett par röda lackskor som hon benämner som "bara skor". När blir Carrie ett skofreak som bara måste ha ett par Jimmy Choo eller Manolo Blahnik?

Var är skrivandet? Visst, det smyger sig på där målet är att komma in på en skrivarkurs i storstaden hon så hett längtar efter att få erfara. Nu är det en bisak som flimrar förbi mellan kärleksproblem och svartsjukedraman.

Hur står det egentligen till med familjeförhållandet? Jag har för mig att Carrie i tv-serier påstår att hennes far lämnade familjen och att man inte närmare får följa vad som händer med modern. I den här versionen är mamman död och pappan, ett matematiskt geni som bättre förstår sig på varför det är uppenbart att Z blir ett godtyckligt tal än hur hans döttrar faktiskt fungerar.

Därför är det skönt att Carrie, som faktiskt kommer in på skrivarkursen, blir rånad och därmed måste ringa till en person hon aldrig träffat. Samantha Jones lyfter på luren och i samma stund som förhistorien om Carrie tar slut blir känslan av S.A.T.C. bekant. Fortsättning följer? Det är i alla fall nu det börjar bli intressant. Någon som vill dementera eller bekräfta likheter och skillnader med tv-serien? Jag misstänker att jag kan få svaret genom att googla, men tänker låta bli.

Bok och bild från förlaget.

Prutteiner

Min äldste son ville inte äta annat än pasta, så jag pekade på köttet och sade:
- Du måste få i dig proteiner också.
Han tittade storögt på mig och sken upp.
- Prutteiner.
Snabb tanke, sedan nick. - Jäpp. Det är viktigt att få i sig prutteiner.

Vad säger din handstil om dig?

Jag tycker om väder. Jag gillar när det blåser riktigt mycket. Jag har visserligen småbarnsreflexerna kvar, så jag får inte åt mig andan om det blåser rakt på mig. Jag skulle alltså kunna gå babysim med mig själv om jag kände för det.

Jag tycker om snö, även om första halkan alltid är lite spännande. Det är väl ungefär så spänningssökande jag är.

Jag tycker mycket om den iPod jag har ramlat över och fått köpa för en förhållandevis billig penning. Min gamla är döden-döden och den här är så fin och fräsch och är alldeles, alldeles underbar. Jag kan inte påstå att jag behöver den, men jag kan skapa mig behov = )

I övrigt har jag varit med om en skön upplevelse i dag, där jag oväntat fick min handstil analyserad och utifrån denna fick jag bland annat reda på att jag är; generös, djup, är sexuellt ohämmad (!) och inte använder stora ord.

Äldste sonen har haft två kompisar hos sig och eftersom lillebroren också fick vara med hade jag plötsligt en och en halv timme för mig själv. Det är knappt att jag förstår det själv - att jag fick sörpla kaffe och läsa hundra sidor i en bra bok under tiden. Jag tror att vi ska ringa hem kompisar alla dagar i veckan...

Fotboll

Jag lämnade återbud till innebandyn för att se fotboll i stället. Nervositeten har gått genom kroppen misstänkt likt frossa under dagen, men frossbrytningarna kan också bero på att vi bara har 18 grader i arbetsrummet. Det är något ruttet i staten Danmark (läs: skolan). Hur ska detta sluta?

Jag tror på Erik Hamrén. Det känns bra.

Christina Wahldén skriver viktiga böcker om viktiga samhällsproblem. Den senaste jag läst heter När gryningen kommer hoppas jag att mamma ska väcka mig och den är ombloggad här. Boken är precis lika svår och sorglig som den vackra titeln varslar om och den är väl värd att läsa.

Uselt, ditt namn är Bounty hunter

Sitter och tittar på The bounty hunter med Gerrard Butler och Jennifer Aniston. Inte deras stoltaste filmögonblick. Den är inte bra. Den är inte rolig. Den är inte sorglig. Den är inte romantisk. Den var inte dyr att hyra. Den är ingenting. Ändå stör den mig, så någonting borde den mest logiskt vara.

Aniston har en spänd läpp och trots att hon ramlat i vatten, blivit kidnappad ett antal gånger, varit med om en bilolycka och smitit från en strippklubb så ligger hennes hår lika vackert och plattångat som vanligt.

Butler är sned i ansiktet men ändå filmens behållning tack vare att han blivit golvad av en elchockspistol. Om du inte har sett eländet har du inte gått miste om något och du har inte ödslat bort 1.45 av ditt liv.

Eat, pray, love.

Julia Roberts i fågelperspektiv. I grodperspektiv. I Italien, frossande i pasta. I Indien på yogamattan. På Bali för att knyta ihop säcken av alla visdomar hon kommit till insikt om.

Den engelska titeln är bättre än den svenska Lyckan, kärleken och meningen med livet. Filmen är som boken; skön, vacker och tänkvärd, även om det blir många darr på hakan och en ensam tår som lämnar de stora rådjursögonen.

Frågan är hur många (kvinnor) som kommer att damma av yogamattan och försöka sig på meditation efter att ha sett den här filmen. Jag är mer tagen av Javier Bardem. Min egenhet att tycka att fula karlar är snygga (min man är dock undantaget som bekräftar regeln!) känner mig kluven. Är han för snygg för att vara snygg, eller är han nog assymetrisk för att vara så pass ful att han blir snygg? Tuva Novotny är fantastisk i allt hon gör och så snygg hon är.

Det är trevligt att gå på bio med sin mamma i alla fall. En trevlig avslutning på veckan och taggad för att ta sig an en ny.

...och mina elever gör mig full i skratt...

Mina elever satt och funderade över formuleringar gällande ett historiearbete:
- Mannen, munken, mysteriet. Martin Muther. Den gode Luther fick byta namn i allitterationens anda. Otroligt roligt, tyckte en fredagstrött jag.

Nu återstår det att se om kollegorna får mig att skratta i kväll på middagspartaj på schtaaan. Förmodligen.

Jag är så lyckligt lottad...

...att jag har så många kvinnor i mitt liv som kan få mig att skratta högt. Flera gånger per vecka, ofta flera gånger varje dag. I dag har ämnet bland annat varit felringningar, bananplockning med lesbiska undertoner och kalla arbetsrum.

Och i morgon är det fredag. Eller om fem minuter, hur man nu vill se det.

Du svärde!

I stället för att läsa högt ur en bok, valde femåringen att vi skulle ligga och titta i hans fotoalbum. På ett kort av honom där han nyfödd, blodig och naken med hela den lilla kroppen fortfarande i fosterställning.

Han pekade på ett foto med rynkad panna.
- Vad är det där?!
- Det är pungen.
Han drog efter andan. - Du svärde!
- Nej, det heter så. Det där är snoppen och det där är pungen.
- Nu svärde du igen!
- Nej! Det heter faktiskt så. Känner du någon som använder "pung" som ett svärord?
- Nej.

Genansen var dock ett faktum för honom och det var jättejobbigt att hans mamma sade ordet "pung". Nu har det alltså börjat.

Uppvaktad

Jag blev mycket mer uppvaktad i dag än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Inte mindre än tre karlar har i olika omgångar bett om min uppmärksamhet, frågat mig hur jag vill ha det och efteråt avslutade de med att fråga om jag var tillfredsställd. En erbjöd sig att komma tillbaka i morgon och en annan bokade in sig på torsdag. Antingen tycker de väldigt mycket om mig eller så är de lite rädda för mig.

När frustrationen sliter och river i kroppen måste man ta till alla krumelurpiller som finns att lugen ne lellhjärte. Då är Mark Levengoods böcker som balsam för själen och hans senaste, Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig, är helt fantastisk. Läs den, läs högt, läs om den här, läs om hela boken och ge sedan bort den i present eller julklapp.

Helt oväntat...

...träffade jag Johanna Lindbäck på jobbet i dag. Om du har möjlighet: lyssna på henne på Krokodil i kväll klockan 20.00. Arrangeras av Ordmån.

...blir jag uppvaktad av en man som hoppas på att göra mig lycklig i morgon (och han är inte min man). Vårt förhållande kommer att bestå av en mer virtuell verklighet än den reella. Lite Matrix så där.

...blev min lektionsfria dag en fullspäckad kan-du-bara-hjälpa-den-här-eleven-med-det-här-dag.

...åt vi korv till middag. Eller det var inte oväntat. Det var väntat. Tyvärr.

Politiskt inkorrekt

Jag har varit mycket politiskt inkorrekt i dag medan jag fixade två platta däck på sonens cykel. Under hela proceduren tänkte jag: "Jag är ju kvinna! Jag ska inte behöva göra sånt här!"

Sedan vill jag dock tillägga att jag KAN, jag VILL bara inte.

Bokklubb

Jag känner det som om jag är på inskolning. Jag har förmånen att ingå i en liten bokklubb med några kvinnor från schtaaan och det är så trevligt, så trevligt. God mat, trevligt sällskap och bokprat blev en skön inledning på helgen som för några dagar sedan kändes så fjärran.

En sannolik historia av Karin Alvtegen avhandlades och den kan du läsa mer om här. En småskön historia om bitterhet och känslan av tomhet, hur motsägelsefullt det än må låta.

I övrigt läser jag Mark Levengoods Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig. Om du inte vet vad du ska ge i födelsedagspresent, gå-bort-present eller julklapp, så vet du det nu. Undersköna, underfundiga, underbara texter med mycket humor, mycket värme och många tänkvärdheter serveras som små praliner att långsamt låta smältas. Tack snälla Piratförlaget för detta.

Skorar och stölvar

Tvååringen skrattar gott:
- Mäh! Ja trodde ja hade skorar, men ja hade bala stölvar!

Han pratar dessutom som värsta yankeen, med breda, rullande r. Det vill säga, när han inte sätter L i stället för R.

Fem-, snart sexåringen, himlar med ögonen, stampar i golvet och gör miner som låter mig förstå att jag är töntig, tråkig och alldeles, alldeles ounderbar. En minitolvåring.

Mina elever hjälper till med min språkutveckling och jag har nu förstått att man inte pratar om "fjortisar" längre, utan nu är det P-12:or som är det nya nidbegreppet. Så okej, jag har en liten P-12:a hemma med andra ord.

Ordet "kränkt" är krängt.

På Stockholms lokalnyheter får man reda på att det skjuts ca 6000 förvildade kaniner per år. Det lämnar många kaninungar att dö en plågsam svältdöd när mamman skjuts. Många tittare har hört av sig och några menar att man ska ge kaninerna p-piller i stället för att skjuta dem.

Om detta hade visats på Norrbottens lokalnyheter hade det känts supertöntigt, men i och med att det utgick från den konungsliga hufvudstaden känns det... fortfarande supertöntigt. Men det skulle inte förvåna mig om EU har någon regel om att någon kostymnisse ska strutta runt och proppa i förvildade hufvudstadskaniner p-piller. Under förutsättning att kaninen inte tar skada förstås. Eller känner sig kränkt...

Ordet "kränkt" måste vara ett av svenska språkets mest missbrukade ord. Man verkar kunna bli kränkt av i stort sett vad som helst. Jag är rädd för att gå igenom svensk grammatik med mina elever, av rädsla för att de ska känna sig kränkta - för allt man utsätts för som man inte tycker om - det är en kränkning. Tänk vad liten skillnaden är mellan kränkt och kräkt =)

En kropp i vila vill förbli i vila

Lämmen. Ledabröte. Öm. Mörbultad. Stel i lederna. Ledbruten. Finns det några andra synonymer för det tillstånd en kropp befinner sig i dagen efter säsongens första innebandy?

En kropp i vila vill förbli i vila. Ändå tog jag mig ut på en promenad för att mjuka upp min stela lekamen. Nu känns det inte alls bättre.

Är det då nyttigt? Kanske inte i dagsläget, men välan om man ser min aktivitet som ett utvecklingsarbete. Sjukdomen som förpassat min kropp till detta tillstånd tar verkligen ut sin rätt, men nu är det dags att betvinga den.

Varför är det så lättraserat, det man engagerat sig så för att bygga upp? Varför är det inte tvärt om: att en kropp i träning vill förbli i träning? Visst är det så, i viss grad, men inte i jämförelse med en kropp i vila som vill förbli i vila.

Gråt och tandagnisslan

Jag slängde fram idén om en stockholmsresa och två reaktioner kom:
- Femåringen började gråta, eftersom han a) inte ville flyga b)inte ville att jag skulle åka c)skulle komma att sakna mig så.
- Tvååringen gick ut på bron och tittade mot bilarna och sade: Men! Vi har ju inget flygplan.

Lika billigt att åka SAS som Norwegian om man åker samma tid och samma dag. Intressant. Med tanke på att SAS är något mer pålitliga känns det absolut som ett alternativ.

Tvååringen, som sanningen att säga nu mera är två och ett halvt, sade vid läggningen en kväll:
- Mamma, när du lämnar mig på dagis så glåte jag.
- Varför gråter du då?
- För att jag är ledsen.
- Mmmm. Men varför är du ledsen?
- För att du är på jobbe.
- Just det ja.
- Du bala jobbal och jobbal.
- Tycker du att jag jobbar mycket?
- Ja. Hätte, hättemycke.

Det känns inte som rätt upplägg att åka till hufvudstaden när jag väl är lite ledig, med andra ord.

Halshuggen ängel

Det skulle kunna vara titeln på Helen Turstens nya roman eller en mörk film av Von Trier, men det är bara resultatet av två barns otillåtna bus i soffan. Min fina, drasut till keramikängel, med en barm som skulle göra Brigitte Bardot avundsjuk är nu alldeles huvudlös.

I mina mest småaktiga stunder tänker jag tanken att Gamla Testamentets "ett öga för ett öga" skulle vara på sin plats: en huvudlös ängel för mig - ett huvud mindre på favoritactionhjälten.

Egentligen. Varför inte. Någon lär ha sagt: Livet är hårt och orättvist. Och sedan dör man.

Sannolikhet

Tage Danielsson har framfört en monolog, briljant och genialisk, om sannolikhet. Temat var kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 och jag har visat den för mina elever många gånger. Tack och lov har mina elever den goda smaken att inse det genialiska i framförandet och med sina erfarenheter av övningskörning och körkortsefterstävande lever de nära detta med sannolikhetsinlärning.

Jag har läst En sannolik historia av Karin Alvtegen, men väntar med boktankarna till dess bokklubben sagt sitt. Så mycket kan jag säga att den var läsvärd, men jag funderar mycket på romanens titel. En sannolik historia. En sanno-lik historia eller En sann-olik historia. Jag tror att jag lutar mer åt det sistnämnda. Så nördigt att fördjupa sig i ett sådant resonemang. Samtidigt kanske lite kulturkoftigt. Det skulle i så fall vara på tiden.

Ditt indiannamn?

Sönernas namn, om de skulle bli kidnappade av indianer och därför bli omdöpta, skulle lyda:
Skrikande gnällspiken och Retande surpuppan.

Det är hugget som stucket vem som är vem. Om de vore jämnåriga hade de kunnat vara varandras elake tvilling.

Mitt namn skulle uttalas Suckande tvätterskan och maken skulle vara Snarkande korvstekarn. Helgen gick så fort, så fort men har varit så rolig, så rolig.

Det är lättare att få förlåtelse än att få tillåtelse

Låt detta bli ett profant budord att leva efter. Det kan tillämpas i så många sammanhang, men som alla andra livsdeviser bör du inte missbruka det.

Jag funderar på att brodera orden i korsstygn och nåla upp den på väl vald plats i hemmet.

Mätt på thaimat, mätt på efterrätt (sötsaker upphöjt till åtta) och fullproppad med prat har så en dag gått och kommer aldrig åter. Man kan bara hoppas på fler sådana här dagar då.

(H)älgkänning

Helg. Äntligen helg. Jag kan ändå konstatera att jag får le mycket på jobbet, tack och lov.

Det är inte varje dag en femochetthalvtåring får skära i en nyskjuten älg. Det var dock en sådan dag i dag. Den etiska diskussionen lämnar jag åt andra att föra och konstaterar i stället att det nu mera ligger ett älgben på vår gård. Synd att det inte var någonting mera köttigt som kunde läggas i frysen i stället. Om man får välja, liksom.

Så bra!

Jag såg "Elvis i glada Hudik" i går och var tvungen att hämta paketet med extra mjuka näsdukar för att inte ansiktet skulle rinna bort. Om du missade det går programmet att se på Svt Play (vilken fantastisk funktion detta är!). Dessutom spelades en hel del bra musik i programmet, bl.a. Kings of conveniences låt "Stay out of trouble" som enligt min snabba analys är en blandning mellan Simon & Garfunkel och en vilsen medlem av R.E.M. Om du inte har hört den måste du genast spotifya den. (Och ja, spotifya är ett verb, snart i en SAOL nära dig.)

Grillad rektor

Jag tycker om föräldramöten av den enkla anledning att man har ett möte där det finns andra föräldrar. Det är mycket schlugt om än lite nytt som presenteras, men det är skönt att ha lite koll emellanåt också.

Innan fikat grillades en rektor med anledning av det huvudlösa beslut som tagits i kommunen som innebär att det finns tre poolanställda vikarier på 21, jag upprepar: tjugoen, avdelningar. Vi har redan märkt av hur verksamheten blivit mer ansträngd och mina frågor var många. Du kan sluta läsa nu om du inte är intresserad och jag vet att många av de här frågorna främst är fackliga ärenden, men jag måste kräkas upp tankarna för att kunna lämna det. Dessutom ska frågan utvärderas framåt årsskiftet och då vill jag ha mina tankar nedskrivna.

Det är en ohållbar situation som kommer att presenteras nedan, och det som gör mig mest orolig är att de flesta är så bra på att göra det bästa av alla situationer att det ohållbara aldrig blir synligt.

21 avdelningar på tre vikarier. Sju avdelningar som ska täckas upp per vikarie.

Rektor beslutar om en avdelning måste stängas pga. för hög arbetsbelastning för personalen. Min fråga är hur man går vidare med frågan till högre instans om detta inträffar. Rektor i det här fallet har aldrig varit med om att detta varit nödvändigt. Det fanns en handlingsplan för ett liknande scenario när fågelinfluensan var på tapeten förra året. Å andra sidan var inte vikarieanskaffningen lika ansträngd förra året och jag ber om att få återkomma när vinterkräksjukan går som värst.

Alternativet till att stänga en avdelning är att ringa hem föräldrarna till några barn. Även om ansvaret för beslutet inte ytterst ligger på personalen så misstänker jag att de goda relationerna till föräldrarna är i farozonen när ifrågasättandet kommer igång. Hur ska hemringningen prioriteras? Vem är kompetent att börja prioritera? Vem har den insikten? Min gissning är att det inte är rektor i alla fall.

Bara det faktum att en riskanalys gjordes efter beslutet var taget gör att jag blir bekymrad. Är det i så fall ett giltigt beslut?

Om en personal enligt schema har slutat för dagen men inte har möjlighet att gå, just för att bemanningen är för låg pga. utebliven vikarie:
- litar man på den goda viljan hos personalen?
- om hon (för det är mest troligt en hon) inte får tag på rektor för att diskutera ersättning, alt. utkommendering, vad händer då?
- hur ser det säkerhetsmässigt ut för mitt barn vid en sådan situation?
- hur blir det med övertidsersättning för personal som inte jobbar heltid? Får de bara fyllnadstid upp till heltid? Samma fråga gäller timanställda.

Hur går det med ledighetsansökan för personalen? Jag arbetar själv inom en branch där jag kan ta ut min komptid när verksamheten tillåter. Det är nog svårt att ta ut denna tid när man är full arbetsstyrka. När kommer verksamheten att tillåta att man plockar ut dessa timmar? Att plocka ut timmarna i pengar är sällan möjligt.

Hur organiseras fortbildning, då dessa vikarier ska täcka upp sådan frånvaro också?

Rektor upplyste också om att man i första hand kommer att kalla in folk från det egna området för att täcka upp om vikarieanskaffning inte är möjlig. Händer upp på alla som har hört en avdelning säga att; vi har det ju så lugnt att vi kan avvara en personal i dag. Inte är det ofta. Om det, mot all förmodan, skulle vara så att man känner att man ligger på plus personalmässigt: borde inte dessa tillfällen användas åt att genomföra/planera allt det där som tiden aldrig räcker till för i vanliga fall?

Hur framförs detta till högre instans, alltså fortlöpande, så att det inte blir en utvärdering med snålt tilltagen tid i förhoppningen att ingen ska hinna in med protester och äskanden i tid? Hur kommer diskussionerna att gå skolledarmässigt för att förbereda beslutande instans på att detta inte är hållbart i längden? Vad säger Försäkringskassan om att punga ut med pengar för att Kommunen tagit ett beslut som uppenbart kommer att få såväl ekonomiska som kvalitetsmässiga konsekvenser? Nåja, de kvalitetsmässiga konsekvenserna har de inte så mycket med att göra, men det ekonomiska brukar alltid vara en helig ko som man gör bäst i att inte skända.

Avslutningsvis vill jag bara tala om att jag är fullt medveten om att rektor inte har haft någon möjlighet att påverka att det här idiotiska förslaget har genomförts. Jag vill också framhålla, och samtidigt med frenesi applådera, den fantastiska personalen på mina barns förskola. Ingen skugga bör falla på någon av dessa, och jag är övertygad om att de kommer att göra det bästa av situationen. Samtidigt är det detta som samtidigt oroar mig. Vi är så bra på att göra det bästa av alla situationer att få situationer blir riktigt ohållbara.

Jag ska inte ge mig in i en diskussion om att ett beslut som detta drabbar en kvinnodominerad yrkesgrupp, men nog är det väl ändå lite typiskt?