måndag 30 november 2009

Ska du bo här?

Om man inte tål att nederbörden uppenbarar sig i snöblandat regn så ska man inte bo här. Man ska inte heller bo här om man inte klarar av att framföra sitt fordon i högre hastighet än 45 km/h på 70-sträckning. Lågvattenmärket var när det gick saktare på E4:an än vad det gick inne i tätorten - hisnande 40 km/h. Jag säger det igen: man ska inte bo här.

Man ska inte bo här om man inte tycker om, eller i alla fall tycker att det är okej, att sopa av sin bil, fylla på spolarvätska, ställa en motorvärmartimer samt skrapa en ruta både in- och utvändigt.

söndag 29 november 2009

Det går inte att ha roligt med barnen

Nu kommer jag inte ihåg exakt hur min väninna uttryckte sig idag, men jag skrattade gott, både åt hur roligt det lät och hur rätt hon hade. Kärnan i poängen var på ett ungefär att det inte går att ha roligt med barnen utan att det blir tråkigt.

Hur sant är inte det? Lördagen var en riktig höjdare med många roliga inslag både för oss och barnen, men nu när arvingarna väl är återbördade dell häjme så kommer det surt i efterhand. Gråt och skrik och jag och maken tittar på varandra som om den ene skulle förstå mer av vad som pågår än den andre. Det gör vi inte, varken jag eller han.

Jag spelade piano till långt in på natten mellan lördagen och söndagen. Det var så länge sedan jag kunde spela ostört en längre stund. Det blev nog närmare en och en halv timme och då avhandlade jag alla noter jag känner att jag fortfarande kan naggerscht neer. Minnet sitter i fingrarna, men det låter för bedrövligt! Pianot är ostämt, men det är inte hela förklaringen. All känsla i styckena är borta och kvar återstår ett par valpiga fingrar om ovant anstränger sig för att trycka ner rätt tangent. Min pianofröken, en parant men mycket sträng kvinna, skulle gråta i kör om hon hörde mig. Nu var det bara min make som hörde mig och han grät inte. Han visslade med - i varenda bit - och det gör mig galen! Någon gång kanske jag får vara ensam hemma, alltså till och med utan make, och då - DÅ ska här spelas.

Julmedley

Jag har spotifyat hem drygt 7 timmars julmusik. Det kanske räcker? Sedan hamnade jag på Youtube och då fastnade jag i det här. Så roligt och så bra:




lördag 28 november 2009

Energifråga

Energi. Solenergi och rörelseenergi. Dessa två i kombination när jag och maken tog en kort men rask promenad tillsammans i ett kylslaget och snabbt skymmande landskap. Ingen utav oss kan kalla sig energisk för tillfället, även om min signifikante andre fått mycket gjort den senaste tiden.

I fredags blev det klart: alla anhalter för honom i strävan efter att få framföra det ena tunga fordonet efter det andra är avklarade och det har han gjort med bravur. Inte för att det inte har kostat, både monetas och ovan nämnda energi.

Problemet med mig har varit att jag inte tycker att jag fått någonting gjort. Jag har "bara" fått det andra att flyta. Annat har fått stå tillbaka och jag önskar att jag hade varit en sådan där tapper person som utför allt med ett leende, utan att emellanåt bli lite bitter och gnällig. Men visst har det gått bra och nu börjar nästa äventyr.

Barnen är bortlånade och för kvällen finns trevligheter inbokade med middag och bio med goda, glada vänner. Det ger också energi. Dagens promenad fick mig att inse att det problematiska inte är att vi har så många bollar i luften som ska tas ned utan att det blir en massa krascher, utan snarare att vi inte har sett till att få tid att talas vid i den utsträckning vi kanske behöver.

Det dåliga samvetet borde jag skriva en avhandling om. Inte för att jag har det i någon egentlig utsträckning, men känslan lurar ofta runt hörnet. Att jobba heltid innebär färre minuter tillsammans med dem deras vakna tid. Att lämna bort dem på helgen är också lite jobbigt, men samtidigt skönt och nyttigt. Det är givande att få längta och påminnas om att de är de mest värdefulla jag har.

fredag 27 november 2009

Meeeen!

Nu är I-pod-eländet försvunnet igen. Vad i hela fridens helga dagar är det med den där manicken som gör att den utvecklar egna ben och kryper iväg till en dammig vrå (eller en överfull toalettgarderob som förra gången) och sedan gör sitt bästa för att förbli osynlig för det mänskliga ögat?!

Jag vet att jag hade den när jag städade, men att man och barn kom hem och började berätta saker för mig - så jag tog av mig den, rullade ihop sladden och lade den... ja, var någonstans? På ett bra ställe, kommer jag ihåg, av den enkla anledningen att lilleman INTE skulle hitta den och börja leka att det är en telefon och tre gånger i sekunden konstatera att "Kicki på jobbet, på jobbet Kicki".

Och nej, mina trogna kommenterare som tror att jag bor antingen i skafferiet eller i kylskåpet: den är inte där. (Jag har faktiskt kollat, till och med i grönsakslådan. Under morötterna. Och löken.)

Suck.

torsdag 26 november 2009

För fem år sedan...

...föddes vårt första barn.

Efter tolv timmars förarbete, ett uttänjt bäcken, några liter blod fattigare, en operationsupplevelse rikare fick vi äntligen bekanta oss med varandra. Jag som trodde att det skulle kännas konstigt att åka hem med honom, som om han kanske inte var vår på riktigt - men det gjorde det inte. Han var min på ett sådant självklart sätt första gången jag höll honom i mina armar.

Första året med kaskadkräkningar, femton förkylningar på tolv månader, vällingvägran, avslutande amning, underbara leenden, första stegen, uppövade röstresurser men knappt några ord.

Andra året, även det nästan utan ord, men med tydligt kroppsspråk, vattkoppor blandat med mässling som en reaktion av BVC-sprutan, dagisångest, promenader och hemmavarande.

Tredje året, snart storebror, med exploderande språk, långa resonemang, teckningsvägran, morfarsdyrkan, blöjavslutning och nappbortläggning.

Fjärde året med lära läsa, lära skriva, långa förklaringar, prova på att rita, monster under sängen, tjuvar i skogen, skurkar på dagis, dataspelstestning, läsa böcker, läsa böcker, läsa böcker, rita mera, ritar till Bolibompa.

Femte året? Det blir nog bra det med.

onsdag 25 november 2009

Det är bra

Det är bra att det är grått och disigt, för då syns det inte hur smutsiga fönster vi har.

Det är bra att Försäkringskassan inte har betalat ut makens ersättning ännu, för har man inga pengar så går det inga pengar.

Det är bra att saker och ting kör ihop sig på jobbet, för då får jag visa min kompetens och min påhittighet samt öva mig på att le stort trots att jag skriker inombords.

Det är bra att tåget går rakt genom stan, precis i rusningstider - både på morgonen och på eftermiddagen, för då stannar all trafik av fullständigt och jag får tid över till att fundera över viktiga saker i livet.

Det är också bra att alla karlar på jobbet tar sig var sin kopp kaffe under lunchtid utan att sätta på nytt, för då får jag känna att de lämnat en uppgift som enligt nedärvd fördelning tillhör mig som kvinna.

Hur läget är? Tack, det är bra.

tisdag 24 november 2009

Jag fick lite insikt...

Idag har jag suttit i ett rum med tre andra personer som talade ett annat språk. Det var en rätt intressant känsla att vara den som inte förstod, som inte kunde ge förstående hummanden och uppmuntrande ljud till att samtalet ska fortsätta. Språk kan förena och stänga ute och det blev extra tydligt för mig idag.

måndag 23 november 2009

Dagens sköna!

- Mamma, vet du. Idag var Jens (manlig fröken på dagis) sjuk!
- Jaha, oj då.
- Ja, och vet du, då kom det en annan fröken med litet huvud.

Intervjun fortsatte från min sida. Finns det redan en fröken som har litet huvud? Har Jens litet huvud? Svaret på samtliga frågor var nej och det där med litet huvud förstod jag tillslut ingenting av.

söndag 22 november 2009

Skönt snubbel

Jag snubblade över Melody Gardot en dag. Det är som med Trisslotterna: plötsligt händer det. Det liksom klack till inom mig när jag hörde Baby I'm a fool på en radiokanal jag annars sällan besöker. Jag spotifyade lite och tyckte sedan att den här var fantastisk också.



Men det bästa av allt. När jag youtubade samma artist fann jag de här två, som sjöng skönt den, som det verkar, sång de själva tycker är skön. Hur som haver gjorde deras inspelning mig glad.

lördag 21 november 2009

Bok för bajsande

Snart-tvååringen bajsar på pottan sin (nya) vana trogen, men vill numera ha en och samma bok att läsa. Nu har det klassiska upprepandet tagit sin början. Säga samma sak på samma sida, bläddra till nästa och säga samma sak som förra gången. Om och om och om igen.

Storebror är stor. Han bara är det. Stor och förståndig och ibland stor och inte riktigt klok. Han vet en massa, men han vet inte alltid hur stark han är. Tur att han har en tålig lillebror att testa på.

Maken tar hela tiden nästa steg mot att bli färdig chaufför. Prov efter prov läggs till handlingarna och snart drar han sin truckdrivingsång, 24 meter lång... Hej vad det går. Det är inte babysteg, utan sjumilakliv.

Själv har jag jobbat idag. Trots att det är lördag. Jag tycker faktiskt att det är ganska roligt att träffa räddhågsna nior som kanske inte bestämt vilket program de vill gå, föräldrar som är mer enträgna än sina barn samt kollegor och nuvarande elever som helt plötsligt pratar på ett annat sätt med varandra. Kanske just för att det är lördag? Jag vet inte. Trevlig var det då i alla fall, fast det kommer lite surt efteråt. En helgdag är ändå förlorad när man inte får tillbringa den med barnen. Och jag missade förra helgen när jag var bortrest. Nya tag väntar, likaså ett femårskalas. Sedan är det jul.

fredag 20 november 2009

Räkna till hundra...

Han fyller fem om sex dagar. Idag lossnade det att räkna till hundra utan att han var osäker på vad som kom efter niorna. Tidigare har hundra kunnat komma efter 89. Stoltheten fick ett ansikte.

Vår fina kille bjöd storslaget av sina ostbågar i minipåseformat (som f.ö. inhandlades för 12 kr för två påsar på Hemmakväll) och jag sa åt honom att han är generös.
- Ja, svarade han, och jag är inte egennyttig.

Han har förr visat prov på att han kan sätta synonymer till det mesta, vilket jag tycker är fantastiskt. Nu kan han på pricken sätta motsatsord av ganska svår karaktär på många ord också.

Lilleman har bajsat på pottan varje dag i snart två veckor. Stoltheten fick ett ansikte, del två. Idag har jag satt honom att kissa innan godnatt-dags och det fungerade också bra. Den mindre attraktiva sidan av mig säger att det är bekvämt med blöjor, medan den andra - mer vuxna föräldern i mig - säger att det nog kan vara en bra tid att öva på toalettgåendet.

Tiden löper och jag känner mig otränad.

torsdag 19 november 2009

Så funkar jag...

När jag går över ett övergångsställe som har plickljud får jag en nästan manisk lust att gå i takt med ljudet. Problemet är att jag tar två steg lite snabbare än plicket och då kommer jag i otakt. Vilket är obra.

När jag har en bil bakom mig som inte verkar önska annat än att få krypa upp i mitt avgasrör blir jag fartfascist medan jag stör mig o-e-r-h-ö-r-t mycket på folk som kör 2 km under tillåten hastighet.

När jag är som mest upprörd kan jag bli obehagligt lugn. Efteråt kommer raseriet, hjärtklappningen och huvudvärken. Huvudvärk KAN komma plötsligt.

Jag jämför situationer jag hamnar i, återigen nästan maniskt, med "förr i tiden". När jag råkar ut för något, säg att jag är i behov av tandvård, så ligger jag och förfasas över att munnen inte hör till resten av kroppen och att jag därför ska betala sjukt mycket pengar för att min mun är en fientlig miljö för mitt garnityr. Sedan kan jag tänka på hur det var "förr i tiden". Då, när man fick gå till smeden eller bli amalgamförgiftad av en tysk sadist.

"Förr i tiden." Hur gjorde man när man kände sig stressad då? Det var inte direkt att bara ringa till Försäkringskassan och be om sjukskrivning. Eller om man ville skydda sig från att bli sjuk? Då var det inte så bara att ringa till Vårdcentralen och gnälla över att det är oklart på hemsidan när olika grupper är välkomna till vaccinering.

Hå hå ja ja. Ur led är tiden, säger Shakespeares Hamlet. Marcellus i samma skådespel säger visserligen något annat tänkvärt: "Det är någonting ruttet i den danska staten." Så kan det också vara.

onsdag 18 november 2009

Vaccination completed

Vi åkte till vårdcentralen en timme innan de stängde vaccineringsrummet och fick de sista tre biljetterna. Barn 3-18 år prioriterades, men eftersom det var så mycket vaccin kvar fick vi vuxna och faktiskt snart-tvååringen också smaka på nålen. Det känns skönt att göra bort det: jag kan känna mig lite stressad över att man bestämt sig för att göra något för sedan kan jag inte få det ur huvudet förrän det är gjort.

Nu ska vi iväg till Barnens hus för att köpa en tapperhetspresent. Curling, jag vet, men det blir nog folk av mina pojkar ändå så småning om.

måndag 16 november 2009

Sällskapsresan

Sällskapsresan 5: Riktmärket - jenn jär i, vosch jär dö?

Jag och min ömma moder har hunnit blev anropade i högtalaren på Kallax, fastnandes i Expresståget på väg tillbaka till Arlanda och dessförinnan grundligt genomsökta i säkerhetskontrollen. Dessa händelser ramade in vår resa ner till systeryster i Stockholm. Hej och hå vad mycket vi hann med.

Där emellan har vi pratat, pratat, pratat som om vi fått betalt per ord och det har varit en fröjd att få prata ostört. Det blev, som jag lovade innan, en blygsam shopping men ögonen har desto mer på sitt konto. Hornsgatan upp och ner, fram och tillbaka. Gamla stan två-tre varv i jakt på en affär vi aldrig lyckades lokalisera. Små affärer med dyra saker, större affärer med billigare. Mat, mat, mat och ännu mera prat.

På Liljevalchs såg vi utställningen Märta flyger igen, Märta Måås-Fjetterströms mattor och vävnader i alla former och storlekar. En fantastisk upplevelse. Lunchen på ovan nämnda ställe är oförglömlig och en typ av konstverk den också.

Sedan blev det lite broder, brorsbarn och svägerska på det. Många intryck, ömma fötter, värkande skrattmuskler och alldeles, alldeles underbart.

onsdag 11 november 2009

Mot hufvudstaden

Imorgon bär det av. Då ska den konungsliga hufvudstaden läggas för mina fötter och riket ska bli mitt, mitt, MITT! Frågan är bara vad mitt första beslut iklädd manteln och kronan ska bli: ska jag ändra tiderna för tunnelbanan, höja skatten på sockerfria tuggummin eller införa förbud mot alltför raka bananer. Den tål att tänkas på.

Det lär nog bli lite blygsam shopping, kramkalas med bror och syster, ömma fötter i felvalda skor och ömsom hunger, ömsom schwiimen.

En bra avslutning på en skitvecka. Amen.

tisdag 10 november 2009

Höuwa!

Vilken uschlig dag.

måndag 9 november 2009

De lär sig på egen hand...

Baloo säger åt Mowgli att han ska lära honom allt han själv kan. Baghera påpekar syrligt att åja, det går nog ganska fort. Jag börjar tro att jag redan lärt mina barn allt jag har att lära dem, för just nu gör de alla sina framsteg på egen hand.

Snart-femåringen räknar till hundra och visst har vi tragglat en del, men han lär sig så bra där han sitter för sig själv också. Dessutom kan han alla siffror, att en trea och en sjua är trettiosju osv. Klockan sitter ganska bra, åtminstone när det är heltimmar. Resten är lite limbo, rätt ibland och svårt ibland.

Lilleman ville rita idag när vi kom hem och lade sig ner på mage.
- Oooo, ljudade han och ritade en rund ring på pappret. Jag vill tro att han tänkte O, sade O och skrev O.

Dessutom säger han till nu när han vill bajsa och då tar vi fram pottan. När vi var på besök hos mormor och morfar idag började han dra i blöjan och sade att han ville pia. Sagt och gjort, det han gjorde och vi har inte ens hunnit öva på den saken ännu. Smart kid.

söndag 8 november 2009

Kulsprutesmatter

Vi har kulsprutesmatter i vårt vardagsrum. Yngste sonen är hård i magen och lite olycklig emellanåt. Då är det bra att han tycker att det är okej att gå på pottan. Vi har satt honom där och sedan "do-do-do-do-donk", så har det varit klart. Sedan:
- Titta mamma, pi i basset.

Jo du.

lördag 7 november 2009

Vin och pralin

En man på mitt jobb är vinkännare, faktiskt en av de ledande i Sverige, och han har den goda smaken att då och då försöka sprida upplysning i denna ädla konst. Igår hade han därför beställt mat samt gjort i ordning två glas vitt och ett rött. Sedan låg det inte mindre än 12 olika chokladtillbehör framför oss och bara väntade på att bli uppmärksammade. Bara chokladen var väl värd att betala för. Sedan guidades vi genom snårskog med kakaohalt, naturliga smakämnen, men också transfetter och billig choklad som kommer att leda till en för tidig död.

Lokala bandet var bra och vi svingade våra lurviga med fart och frenesi innan det var dags att gå hem och sussa. Jag vaknade klockan åtta och tänkte att jag skulle ligga kvar och dra mig. Vilket jag gjorde. Till halv tolv. Det var länge sedan.

torsdag 5 november 2009

Så går en dag utav vår vecka...

...och kommer aldrig åter. Veckan har inte gått snabbt, men däremot dagen idag. Jag blev kvar på jobbet till tio över arton och sedan bar det av till Krokodil för att lyssna till väckelseberättelser från 1950-talet. Det var kanske inte direkt det jag hade förväntat mig, men bra och intressant i alla fall. Det var en omvälvande tid som på många sätt gör sig påmind än i dag. Dessutom märktes det på vissa deltagare som på frågestunden efter berättaren sagt sitt slutord att frågan fortfarande är laddad.

Jag har således inte hunnit träffa mina barn idag, men jag har jobbat undan en stooooor rättninghög som legat och hånat mig under två veckors tid. Därför blir det mer kvalitetstid med familjen under helgen, trots att barnen sover över i grannbyn imorgonkväll.

Nu ska jag gå upp och väcka maken som verkar ha knoppat in med di små och sedan blir det väl att gå å leegg för egen del. Tjing.

tisdag 3 november 2009

Slakta offerlammet...

Nej, det är inte påsk. Inte befinner vi oss i Egypten heller och ber farao att "let my people go." Min iPod svarade på komsi, komsi och visade sig - i toalettgarderoben. Under nya toarullar. Varför inte? De som känner mig vet att det var ungefär så man kunde ana att det skulle sluta.

Hemma efter en timmes innebandy med nya och gamla bekantskaper. Jag tror att jag kommer att vara leddabrötte till och med i armhålan. Min svägerska är rolig, för när jag sa att jag alltid tänker att jag ska ta det lugnare påpekade hon att "man kan ju inte stå stilla". Eller hur = )

måndag 2 november 2009

Gestaltning

Om du vore en iPod, var skulle du gömma dig då?

Förslag på möjliga och omöjliga ställen att leta på mottages tacksamt. Jag har letat min öronvän i flera dagar nu men har inte sett ett spår av den. Nya uppspelningar väntar på att få läggas in, gamla väntar på att få bli lyssnade till...

iPod. Var är du? Komsi, komsi, komsi...

söndag 1 november 2009

Fullmånen

Jag drömmer heltokiga drömmar för tillfället och är övertygad om att det är fullmånen som sliter och drar i min vätskebestående kropp. Vissa kanske menar att vi är uppbyggda av kol, atomer och kolatomer, vad vet jag. Min är gjord av vatten och när månen lyser i sin fulla storlek blir det ebb.

Inatt jag drömde något som jag aaaaldrig drö-ömt förut... Jag drömde att jag gick omkring i långa korridorer på källarplanet i ett hotell och letade en ångbastu. Hur sjukt är inte det? Jag tittade in i ett rum, men det var köket och det satt någon ledsen flykting där i ångorna och gömde sig för polisen. I ett annat rum satt hela mitt jobb och åt den ledsne flyktingens mat. Sjukt nog? Nej då, det kommer mer. Helt plötsligt kom jag på att jag letade efter någonting, men kom inte på vad det var och försökte fråga människor jag träffade men de pekade bara var jag skulle gå för att komma till ångbastun.

Min man drog genast till med att jag var "looking for some hot stuff baby this evening" och gjorde till och med en liten illustrerande dans. STMB* Jag har inte försökt mig på någon närmare drömtydning, men min mans tolkning kan ju inte vara allrådande?

* Så Trött Man Blir.