måndag 31 augusti 2009
Mors lilla pojkar i skogen gick...
Vi hade hunnit ända upp i skogen och säkert plockat fem blåbär när fyraåringen kom på att han ville bajsa. Tillbaka. Efter han gjort nummer två gjorde vi ett nytt försök. Då ville lilleman inte följa med. Till slut tvingade vi honom, men fick sätta honom på en stor sten för att han inte skulle springa hem igen. Storebror och lillebror åt så mycket blåbär i skogen att vi bara kom hem med ungefär två deciliter. Nåja, det räcker till några blåbärsmuffins. Snygga var de i alla fall, och alldeles blå i munnen.
söndag 30 augusti 2009
En pinsamt rolig shopaholic
DVD:n med En shopaholics bekännelser har snurrat färdigt och jag har en konstig känsla i kroppen. Nästan att likna med glädjen man känner när man klarat körkortet, men samtidigt med en känsla av att man gjorde någonting riktigt pinsamt under uppkörningen.
Isla Fisher är söt som en karamell med ögon lika överdimensionerade som en tonårspojkes fötter. Men så rolig hon är. Hon framför pinsamheter med en imponerande lätthet och leendet i Hugh Dancys ansikte kan inte vara spelat. Han måste ha vridit sig av skratt när hon dansar och slår till honom upprepade gånger. Ta dig tid och titta på det här.
Sedan kommer det obligatoriska: filmen är banal. Det säger jag nästan alltid om romantiska komedier, men jag tycker verkligen att filmskaparna misslyckas, gång efter annan. De knyter inte ihop säcken. Följer inte upp alla trådar. Här tror jag inte heller för ett ögonblick på kärlekshistorien mellan den skuldbesatta journalisten och chefsredaktören som förs bakom ljuset. Kärleken växer inte fram, fördjupas inte och följs inte upp trots att båda skådisarna gör alla rätt.
Åh, vad jag längtar efter en feel good- rulle som gör alla rätt. Men det är glest mellan gångerna. Filmer som har lyckats är The mirror has two faces (Kärlekens båda ansikten), Moonstruck (Mångalen), Medan du sov (ja, faktiskt, den håller) och Casablanca. Jag vet, den sistnämnda går knappt att nämna i samma mening som de andra. Den borde vila i en helt egen kategori.
Sedan vill jag avsluta med dagens sanning: Ladda inte hem - det är för billigt och för bekvämt att se film lagligt.
Isla Fisher är söt som en karamell med ögon lika överdimensionerade som en tonårspojkes fötter. Men så rolig hon är. Hon framför pinsamheter med en imponerande lätthet och leendet i Hugh Dancys ansikte kan inte vara spelat. Han måste ha vridit sig av skratt när hon dansar och slår till honom upprepade gånger. Ta dig tid och titta på det här.
Sedan kommer det obligatoriska: filmen är banal. Det säger jag nästan alltid om romantiska komedier, men jag tycker verkligen att filmskaparna misslyckas, gång efter annan. De knyter inte ihop säcken. Följer inte upp alla trådar. Här tror jag inte heller för ett ögonblick på kärlekshistorien mellan den skuldbesatta journalisten och chefsredaktören som förs bakom ljuset. Kärleken växer inte fram, fördjupas inte och följs inte upp trots att båda skådisarna gör alla rätt.
Åh, vad jag längtar efter en feel good- rulle som gör alla rätt. Men det är glest mellan gångerna. Filmer som har lyckats är The mirror has two faces (Kärlekens båda ansikten), Moonstruck (Mångalen), Medan du sov (ja, faktiskt, den håller) och Casablanca. Jag vet, den sistnämnda går knappt att nämna i samma mening som de andra. Den borde vila i en helt egen kategori.
Sedan vill jag avsluta med dagens sanning: Ladda inte hem - det är för billigt och för bekvämt att se film lagligt.
Kärleken till de små
Storebroren i huset har som bekant skyllt på ont i benet när han inte vill sova i sin egen säng och när han gjorde sig klar för sängen i fredags var det dags igen:
- Åh, typiskt. Nu börjar jag känna att det gör lite ont i benet.
- Jaha. Då kanske du vill sova med mig?
- Jo, nog skulle det gå bra.
- Men vet du, att du behöver inte ha ont någonstans för att få sova med mig. Det får du när du vill.
Han blev så lycklig när jag sa det och jag tänkte sedan att han kommer att sova i sin säng så småningom. Det finns väl ingen 18-åring som ligger och trängs mellan mamma och pappa? Sedan har han perioder när han sover i sin egen säng fram till morgonsidan.
Helgen bjöd på förlovningskalas och jag påminde maken om att det den 2 sept. är 10 år sedan vi förlovade oss. När jag tittade på vänner och andra bekanta insåg jag att vi faktiskt blivit äldre. Det känns skönt, men o så fort tiden gått. Det är en ambivalent känsla när jag tänker på barnen. Tiden har gått så fort med dem också och ibland vill jag frysa tiden. Samtidigt längtar jag lite tills lilleman slutar sova middag och man har ytterligare lite friare tidsramar att spela på.
Men samtidigt: nu ska jag njuta av dagen idag.
- Åh, typiskt. Nu börjar jag känna att det gör lite ont i benet.
- Jaha. Då kanske du vill sova med mig?
- Jo, nog skulle det gå bra.
- Men vet du, att du behöver inte ha ont någonstans för att få sova med mig. Det får du när du vill.
Han blev så lycklig när jag sa det och jag tänkte sedan att han kommer att sova i sin säng så småningom. Det finns väl ingen 18-åring som ligger och trängs mellan mamma och pappa? Sedan har han perioder när han sover i sin egen säng fram till morgonsidan.
Helgen bjöd på förlovningskalas och jag påminde maken om att det den 2 sept. är 10 år sedan vi förlovade oss. När jag tittade på vänner och andra bekanta insåg jag att vi faktiskt blivit äldre. Det känns skönt, men o så fort tiden gått. Det är en ambivalent känsla när jag tänker på barnen. Tiden har gått så fort med dem också och ibland vill jag frysa tiden. Samtidigt längtar jag lite tills lilleman slutar sova middag och man har ytterligare lite friare tidsramar att spela på.
Men samtidigt: nu ska jag njuta av dagen idag.
lördag 29 augusti 2009
Plastinbakad haklapp med kolmozzarella och röklöksås
Lilleman försökte laga sin första maträtt idag: plastinbakad haklapp med kolmozzarella och röklöksås. Spisen var inte barnsäkrad och jag skrubbade toan när brandalarmet gick igång.
Hjärnan fascinerar mig. Kanske speciellt min egen hjärna. Först letade jag reda på båda barnen och ställde ut dem på bron, eftersom rökutvecklingen var imponerande för en sådan liten haklapp. Plast måste dock ha sådant mindervärdeskomplex att det gör allt för att synas - och luktas.
Okej, barnen i trygghet. Sedan då? Tänkte jag på att avlägsna den nu nästan brinnande haklappen från värmekällan? Tänkte jag på att jag kanske behövde ringa efter hjälp? Nej. Jag tänkte att jag borde ta på mig lite kläder, eftersom jag var tämligen lättklädd. Ni vet, ifall någon skulle se min belägenhet och få för sig att komma in. Då är det ju bättre att huset brinner ner än att någon ser mig barbent och utan bysthållare. Eller?
Jag kom dock till insikt och tog i tu med plasteländet. Sedan ställde jag upp fönster och dörrar. SEDAN klädde jag mig. Nu är huset utkylt och luktar suspekt. Ozonbehandling görs ju så att man syrechockar det som ska renas, men med den luftfuktighet som nu råder borde jag nästan klara mig med att vädra.
En eld kan vara mysig, men nog är det största skräcken ibland också...
Hjärnan fascinerar mig. Kanske speciellt min egen hjärna. Först letade jag reda på båda barnen och ställde ut dem på bron, eftersom rökutvecklingen var imponerande för en sådan liten haklapp. Plast måste dock ha sådant mindervärdeskomplex att det gör allt för att synas - och luktas.
Okej, barnen i trygghet. Sedan då? Tänkte jag på att avlägsna den nu nästan brinnande haklappen från värmekällan? Tänkte jag på att jag kanske behövde ringa efter hjälp? Nej. Jag tänkte att jag borde ta på mig lite kläder, eftersom jag var tämligen lättklädd. Ni vet, ifall någon skulle se min belägenhet och få för sig att komma in. Då är det ju bättre att huset brinner ner än att någon ser mig barbent och utan bysthållare. Eller?
Jag kom dock till insikt och tog i tu med plasteländet. Sedan ställde jag upp fönster och dörrar. SEDAN klädde jag mig. Nu är huset utkylt och luktar suspekt. Ozonbehandling görs ju så att man syrechockar det som ska renas, men med den luftfuktighet som nu råder borde jag nästan klara mig med att vädra.
En eld kan vara mysig, men nog är det största skräcken ibland också...
fredag 28 augusti 2009
Så lite att säga
Jag har så lite att säga, därför händer det inte så mycket på den här bloggfronten. Maken ska sova i da kåta inatt och jag ska lägga barnen tidigt innan min filmkväll drar igång. Slumdog millionaire, En shopoholics bekännelser och Twilight ska avhandlas, dock inte på en och samma helg. Skönt ska det bli och tyst ska det vara.
tisdag 25 augusti 2009
Nysa i knävecket
Jag är inte dum, jag har bara otur när jag tänker. Speciellt nu när en ny termin har börjat. Eleverna pratade lite om svininfluensan och hur man kan skydda sig från den. De nämnde handspriten som en bra åtgärd och jag påminde dem om att nysa i - knävecket. Hmm. Jag fick tillägga att det bara gällde de personer som gått på yoga mer än tre terminer = )
måndag 24 augusti 2009
Delfinparning i telefonen med Vägverket
Jag har simulerat delfinparning idag när jag släppte ut luften ur barnens uppblåsbara badleksaker. Till detta har jag utstött ljud som jag kan tänka mig skulle platsa i vilken porrfilm som helst. Jag har uhff:at och höh:at för att krama ut den sista gnuttan luft ur de paniskt leende djuren. Under tiden har jag legat på dem, borrat in knäna i deras mjukdelar och klämt med fingrarna på fenorna tills mina knogar vitnat.
Under tiden fick jag påringning av Vägverket. De kunde se i sina databaser att jag haft ett kundärende hos dem nyligen och de ville därför göra en enkätundersökning utredande hur nöjd jag kände mig med servicen. Helhetsintrycket blev en hederlig jante-trea där 1 var sämst och 5 var bäst.
Fyraåringen har kommit på att han får somna i min säng om han säger att han har ont i ett ben. Nu har han benont varje kväll. Lilleman har kommit på att han får sova i den andra sängen om han ställer sig upp i spjälsängen med kudden tryckt mot magen och pekar med sin mest bedjande min. Anden är stark, men köttet är svagt...
Under tiden fick jag påringning av Vägverket. De kunde se i sina databaser att jag haft ett kundärende hos dem nyligen och de ville därför göra en enkätundersökning utredande hur nöjd jag kände mig med servicen. Helhetsintrycket blev en hederlig jante-trea där 1 var sämst och 5 var bäst.
Fyraåringen har kommit på att han får somna i min säng om han säger att han har ont i ett ben. Nu har han benont varje kväll. Lilleman har kommit på att han får sova i den andra sängen om han ställer sig upp i spjälsängen med kudden tryckt mot magen och pekar med sin mest bedjande min. Anden är stark, men köttet är svagt...
söndag 23 augusti 2009
Att vara gift är som att vara anställd av Kommunen...
Orden uttalades av min make idag och blev dagens givna blogginlägg.
- Att vara gift är som att vara anställd av Kommunen. Det kan vara tryggt och lite tråkigt och du vet vad du har, men du vet ändå inte riktigt om du sitter säkert.
Vi var tvungna att skratta - länge. Min man, som varit anställd av kommunen i dryga åtta år är varslad och lite grann tror man att man sitter säkert, tills man blir varslad. Många äktenskap, långvariga som kortare, börjar spricka. Förhållanden i vår närhet som man trodde var skrivna i sten. Det är värt att fundera över.
I september har jag och maken varit tillsammans i 15 år. Jag var 16 och han 18 när vi fattade varandras händer på ett högst pubertalt sätt under en biodate. Jag är sååå inte samma människa nu som när vi blev ihop och inte vet jag om jag tänkte då att jag skulle bli gammal ihop med honom. Ändå kan jag bli lite kär i honom fortfarande, då och då. Det tar inte lång tid att komma på en annan människas dåliga sidor. Jag kan hans och tro mig - han kan mina. Ibland är mina dåliga sidor fulare än hans och ibland är det tvärt om. Men det är som med Kommunen: man vet vad man får.
Kriserna i livet har varit lika viktiga som lösningarna på dem. Som vanligt tror man att man är ensam om dem, tills man börjar prata med andra. Förändringarna i livet förändrar en som person och då förändras förhållandet: universitetstiden, arbetslivet, barnafödande... Det är så långt vi kommit hittills. Det skulle inte förvåna mig om nästa kris kommer när barnen flyttar hemifrån. Vad jag har förstått är det många som inser att man inte känner varandra, att någonting hänt under tiden fram till den dagen. Ofta vet man kanske inte vad som förändrats eller när och då måste man omvärdera igen.
De goda sidorna överraskar dock fortfarande. Det är det som fascinerar mig med att leva ihop med den här människan. Just när jag trodde att jag kände honom så visar han en ny sida. Ofta visas nya sidor i umgänget med barnen. Hur han talar med dem, hur han är med dem. Han är bättre på att vara med barnen än vad jag är. Samtidigt är det barnens intåg i livet som också fått oss att krisa. Omställningen tror jag kan vara svårare för män än för kvinnor eftersom kvinnan på många sätt redan är knuten till hemmet om man talar om den som en geografisk plats. Hon är föräldraledig först och växer in i det nya på ett helt annat sätt än vad han får möjlighet att göra. Därför tror jag att det är viktigt att mannen just får möjlighet, att han vill ha den möjligheten, men framför allt att kvinnan låter honom göra saker på sitt sätt.
Självklart finns det tillfällen då jag ser på min livskamrat och tänker: "känner du mig inte alls?!?" men oftast är det när han petar mig i ansiktet och tycker att det är humor medan jag tänker att jag skulle kunna smocka till honom. Men tanken är lite svindlande att det faktiskt skulle kunna utveckla sig så att vi inte längre skulle leva tillsammans. Så hemskt! Hur undviker man att det blir så? Jag önskar att det skulle hjälpa att se varandra i ögonen och säga att det bara händer andra och att vi, aldrig vi. Men sedan ska gräset klippas, maten handlas och lagas och tvätten ska... ja, ni vet. Och mitt i allt det där ska man ändå fortsätta lära känna varandra, krisa tillsammans, fortsätta älska varandra, vara tillsammans och hinna vara för sig själv.
Det där med att maken tycker att det är lite tråkigt att vara gift får han förklara själv = ) Jag trivs lite grann med det tråkiga i alla fall. Kanske behövs det för att man ska uppskatta och uppfatta det roliga. Livet, livet.
- Att vara gift är som att vara anställd av Kommunen. Det kan vara tryggt och lite tråkigt och du vet vad du har, men du vet ändå inte riktigt om du sitter säkert.
Vi var tvungna att skratta - länge. Min man, som varit anställd av kommunen i dryga åtta år är varslad och lite grann tror man att man sitter säkert, tills man blir varslad. Många äktenskap, långvariga som kortare, börjar spricka. Förhållanden i vår närhet som man trodde var skrivna i sten. Det är värt att fundera över.
I september har jag och maken varit tillsammans i 15 år. Jag var 16 och han 18 när vi fattade varandras händer på ett högst pubertalt sätt under en biodate. Jag är sååå inte samma människa nu som när vi blev ihop och inte vet jag om jag tänkte då att jag skulle bli gammal ihop med honom. Ändå kan jag bli lite kär i honom fortfarande, då och då. Det tar inte lång tid att komma på en annan människas dåliga sidor. Jag kan hans och tro mig - han kan mina. Ibland är mina dåliga sidor fulare än hans och ibland är det tvärt om. Men det är som med Kommunen: man vet vad man får.
Kriserna i livet har varit lika viktiga som lösningarna på dem. Som vanligt tror man att man är ensam om dem, tills man börjar prata med andra. Förändringarna i livet förändrar en som person och då förändras förhållandet: universitetstiden, arbetslivet, barnafödande... Det är så långt vi kommit hittills. Det skulle inte förvåna mig om nästa kris kommer när barnen flyttar hemifrån. Vad jag har förstått är det många som inser att man inte känner varandra, att någonting hänt under tiden fram till den dagen. Ofta vet man kanske inte vad som förändrats eller när och då måste man omvärdera igen.
De goda sidorna överraskar dock fortfarande. Det är det som fascinerar mig med att leva ihop med den här människan. Just när jag trodde att jag kände honom så visar han en ny sida. Ofta visas nya sidor i umgänget med barnen. Hur han talar med dem, hur han är med dem. Han är bättre på att vara med barnen än vad jag är. Samtidigt är det barnens intåg i livet som också fått oss att krisa. Omställningen tror jag kan vara svårare för män än för kvinnor eftersom kvinnan på många sätt redan är knuten till hemmet om man talar om den som en geografisk plats. Hon är föräldraledig först och växer in i det nya på ett helt annat sätt än vad han får möjlighet att göra. Därför tror jag att det är viktigt att mannen just får möjlighet, att han vill ha den möjligheten, men framför allt att kvinnan låter honom göra saker på sitt sätt.
Självklart finns det tillfällen då jag ser på min livskamrat och tänker: "känner du mig inte alls?!?" men oftast är det när han petar mig i ansiktet och tycker att det är humor medan jag tänker att jag skulle kunna smocka till honom. Men tanken är lite svindlande att det faktiskt skulle kunna utveckla sig så att vi inte längre skulle leva tillsammans. Så hemskt! Hur undviker man att det blir så? Jag önskar att det skulle hjälpa att se varandra i ögonen och säga att det bara händer andra och att vi, aldrig vi. Men sedan ska gräset klippas, maten handlas och lagas och tvätten ska... ja, ni vet. Och mitt i allt det där ska man ändå fortsätta lära känna varandra, krisa tillsammans, fortsätta älska varandra, vara tillsammans och hinna vara för sig själv.
Det där med att maken tycker att det är lite tråkigt att vara gift får han förklara själv = ) Jag trivs lite grann med det tråkiga i alla fall. Kanske behövs det för att man ska uppskatta och uppfatta det roliga. Livet, livet.
lördag 22 augusti 2009
ca 42 Ipren på 5 dagar...
Jag insåg när jag åkte in till Apoteket idag att jag tryckt i mig drygt 40 värktabletter sedan måndag kväll. Effekten har varit blygsam och jag måste erkänna att jag hade något högre förväntningar. Det går ju inte ha det så här i munnen i en och en halv vecka till. Jag hinner ju göra någonting dumt som är belagt med livstid, minst.
fredag 21 augusti 2009
Tandsadist
Det bor en liten sadist i alla som väljer att jobba inom tandvården. Jag har en vän som är tandsköterska som är världens snällaste, men min teori är att hon får utlopp för allt ont på jobbet.
Tandsadisten (dock inte min snälla vän) spolade och grävde i munnen på mig idag som om hon trodde att hon skulle hitta en dyrbar skatt. Hon höll på länge och väl och jag hade glömt av hur det kändes att ha så ont att man bara blir stel och kallsvettig. Största käftsmällen kommer dock när kalaset ska betalas: det blir 701 kr bara för att ta en bild och få tanden sköljd med koksaltlösning. Sedan dryga 700 för att få eländet bortdraget om en och en halv vecka. Jag vågar inte hoppas på att tandfén ska lämna ett bidrag, men är samtidigt nyfiken på hur mycket en visdomstand kan generera i rena stålar.
Nu är jag trött av att ha jobbat en vecka, inte sovit ordentligt sedan i söndags och inte kunnat äta som jag ska sedan redan nämnda dag.
Angående riktigt trevliga ting så har jag en givmild och förstående chef som inte bara gett mig en supertjänst och ett fantastiskt schema, utan mitt tandläkarbesök kan jag jobba in under de påföljande veckorna. Generositet gör mig så glad.
Sedan blev det arbetskväll av helt annan sort ikväll, vilket jag ser fram emot. Gott sällskap och lite roliga göromål brukar föda oväntade samtal.
Trevlig helg.
Tandsadisten (dock inte min snälla vän) spolade och grävde i munnen på mig idag som om hon trodde att hon skulle hitta en dyrbar skatt. Hon höll på länge och väl och jag hade glömt av hur det kändes att ha så ont att man bara blir stel och kallsvettig. Största käftsmällen kommer dock när kalaset ska betalas: det blir 701 kr bara för att ta en bild och få tanden sköljd med koksaltlösning. Sedan dryga 700 för att få eländet bortdraget om en och en halv vecka. Jag vågar inte hoppas på att tandfén ska lämna ett bidrag, men är samtidigt nyfiken på hur mycket en visdomstand kan generera i rena stålar.
Nu är jag trött av att ha jobbat en vecka, inte sovit ordentligt sedan i söndags och inte kunnat äta som jag ska sedan redan nämnda dag.
Angående riktigt trevliga ting så har jag en givmild och förstående chef som inte bara gett mig en supertjänst och ett fantastiskt schema, utan mitt tandläkarbesök kan jag jobba in under de påföljande veckorna. Generositet gör mig så glad.
Sedan blev det arbetskväll av helt annan sort ikväll, vilket jag ser fram emot. Gott sällskap och lite roliga göromål brukar föda oväntade samtal.
Trevlig helg.
torsdag 20 augusti 2009
Aj, aj. Nej, blåbär.
- Ajaj, säger I och pekar på den blålila fläcken på min hand.
- Nej, det är blåbär.
- Ajaj? frågar han då.
- Nej, det är blåbär.
- Ajaj.
- Nej, titta. Det är blåbär från blåbärskakan.
- Ajaj? frågar han och skakar på huvudet.
- Nej, titta blåbär.
- Ajaj, säger han och pekar på de röda tuschstrecken på sin arm.
- Mmm, du har ritat på armen.
Han pekar på armen och skakar på huvudet.
- Nejnej.
- Nej, man ska inte rita på armen.
- Nejnej. Aj.
- Nej, man får bara rita på papper.
- Jåå.
Jag har ajaj i munnen och ska få tanddoktorhjälp imorgon. Jag hoppas att de drar ut eländet. Dyrt blir det också säkert, samtidigt som jag bara har en halv lön den här månaden. Men just nu är jag redo att sälja vad jag behöver för att inte behöva ha ont längre. Jag har knappt sovit på fyra nätter och nu börjar jag bli koko i kolan.
- Nej, det är blåbär.
- Ajaj? frågar han då.
- Nej, det är blåbär.
- Ajaj.
- Nej, titta. Det är blåbär från blåbärskakan.
- Ajaj? frågar han och skakar på huvudet.
- Nej, titta blåbär.
- Ajaj, säger han och pekar på de röda tuschstrecken på sin arm.
- Mmm, du har ritat på armen.
Han pekar på armen och skakar på huvudet.
- Nejnej.
- Nej, man ska inte rita på armen.
- Nejnej. Aj.
- Nej, man får bara rita på papper.
- Jåå.
Jag har ajaj i munnen och ska få tanddoktorhjälp imorgon. Jag hoppas att de drar ut eländet. Dyrt blir det också säkert, samtidigt som jag bara har en halv lön den här månaden. Men just nu är jag redo att sälja vad jag behöver för att inte behöva ha ont längre. Jag har knappt sovit på fyra nätter och nu börjar jag bli koko i kolan.
onsdag 19 augusti 2009
Säg mig vad du grälar om så ska jag säga vem du är.
Jag har idag suttit med människor som pratade om samma sak, menade samma sak, var överens om samma sak och ändå nästan började gräla.
Det sägs om fotbollsspelaren Edgar Davids att han var den ende som kunde sitta ensam i ett omklädningsrum och ändå starta ett gräl. Lite så var det idag. Jag kan skratta åt eländet och åt att jag inte förstår. Ingen annan förstod heller, men ingen annan skrattade. Så idag har jag förargat någon mer.
Tur att jag har andra på bygget som jag kan skratta tillsammans med. Jag åt lunch med en idag och har druckit många koppar kaffe med andra under dagen - Jag uppskattar er.
Det sägs om fotbollsspelaren Edgar Davids att han var den ende som kunde sitta ensam i ett omklädningsrum och ändå starta ett gräl. Lite så var det idag. Jag kan skratta åt eländet och åt att jag inte förstår. Ingen annan förstod heller, men ingen annan skrattade. Så idag har jag förargat någon mer.
Tur att jag har andra på bygget som jag kan skratta tillsammans med. Jag åt lunch med en idag och har druckit många koppar kaffe med andra under dagen - Jag uppskattar er.
tisdag 18 augusti 2009
Niin-njah! ...och världens bästa...
...barn är lagda att sova. Storebroren fick väckas på morgonen och bad att få sova lite längre. Det skar i hjärtat att tvinga honom. Lite surt känns det eftersom vi nog aldrig förr behövt väcka honom.
...karl låter mig komma hem till dukat bord, lagad mat och nybryggt kaffe. Då är det lätt att förlåta att han sover genom alla ljud och oljud under nätterna, likt Skalman när denne somnat in enligt mat- och sovklockan.
...tjänst väntar mig det här läsåret och jag har dessutom fått...
...världens bästa schema (lite överdrift, men shit the same - jag är supernöjd i alla fall.)
Dagens godaste skratt kom när jag lade fyraåringen och han körde hela sitt register av ninja-ljud. Det var det roligaste jag har hört. Niin-njah! säger han i falsett och gör karaterörelser med händerna. Tydligen leker de det på förskolan.
När jag nöjd och glad skrattade på jobbet (för högt och för hjärtligt, som vanligt) frågar en surpuppa: -Vad har du att skratta åt?
Suck. Men jag säger som jag sagt förr: Jag fortsätter skratta och försöker tänka positivt, för alltid irriterar det någon.
...karl låter mig komma hem till dukat bord, lagad mat och nybryggt kaffe. Då är det lätt att förlåta att han sover genom alla ljud och oljud under nätterna, likt Skalman när denne somnat in enligt mat- och sovklockan.
...tjänst väntar mig det här läsåret och jag har dessutom fått...
...världens bästa schema (lite överdrift, men shit the same - jag är supernöjd i alla fall.)
Dagens godaste skratt kom när jag lade fyraåringen och han körde hela sitt register av ninja-ljud. Det var det roligaste jag har hört. Niin-njah! säger han i falsett och gör karaterörelser med händerna. Tydligen leker de det på förskolan.
När jag nöjd och glad skrattade på jobbet (för högt och för hjärtligt, som vanligt) frågar en surpuppa: -Vad har du att skratta åt?
Suck. Men jag säger som jag sagt förr: Jag fortsätter skratta och försöker tänka positivt, för alltid irriterar det någon.
måndag 17 augusti 2009
Legg opa åohogga
I ha lega opa åohogga hela mårgan. Sönn så man djär både pegg å nalta tråitt på samma gaáng. Men hä var dags å böre om å joóbb. Upptakt. Uppstart. Upplägg. Kick-off som hä häit opa räin schwänschka. Å hä geck bra delles i sku häim för då starte et bijln. Karn men schwårra et öte telefoon å vo han hav en dell förutom å bärre omkring väd'n inne fecka, hä väit i et. När i haa pråoe milla tiij å artan gaang schwårra han å feck komma å hämt mä.
Hä djär som skönt ändå att vårra igang, för nö väit man vo som väänt.
Hä djär som skönt ändå att vårra igang, för nö väit man vo som väänt.
söndag 16 augusti 2009
Äntligen är semestern över!
Jag börjar jobba imorgon! Tjohoo! Det känns kul, för nu har jag varit ledig alldeles lagom länge. Jag kommer att läsa det här inlägget om två veckor och idiotförklara mig själv, men just nu ska jag njuta av att jag får börja jobba imorgon. Jag är så tacksam över att jag har ett jobb och som jag dessutom trivs med. Kan det bli bättre?
Nu får jag stiga upp jättetidigt med lilleman och känna att det blir hur bra som helst eftersom vi ändå måste göra oss i ordning för att ta oss iväg på förskola och skola - istället för att fusksvära över att han vaknar så tidigt på morgonen till ingen nytta.
Nu får jag sitta på toaletten ifred utan någon som står och klöser med naglarna utanför. Eller... Det kanske fortfarande kan hända, men då har jag i alla fall möjlighet att anmäla den personen.
Nu får jag äta min lunch en hel halvtimme. Även om någon spiller ut sin mjölk, måste gå och bajsa, vill ha mera mjölk än han som sitter bredvid så finns det inga krav på mig att torka upp, torka i baken eller behöva medla mellan tävlingsinriktade personer.
Välkommen ljuva höst (med reservation för förändring av sinnesstämning om några veckor).
Nu får jag stiga upp jättetidigt med lilleman och känna att det blir hur bra som helst eftersom vi ändå måste göra oss i ordning för att ta oss iväg på förskola och skola - istället för att fusksvära över att han vaknar så tidigt på morgonen till ingen nytta.
Nu får jag sitta på toaletten ifred utan någon som står och klöser med naglarna utanför. Eller... Det kanske fortfarande kan hända, men då har jag i alla fall möjlighet att anmäla den personen.
Nu får jag äta min lunch en hel halvtimme. Även om någon spiller ut sin mjölk, måste gå och bajsa, vill ha mera mjölk än han som sitter bredvid så finns det inga krav på mig att torka upp, torka i baken eller behöva medla mellan tävlingsinriktade personer.
Välkommen ljuva höst (med reservation för förändring av sinnesstämning om några veckor).
lördag 15 augusti 2009
Och Emils mamma skrev i den blå skrivboken...
I senaste Emil-avsnittet blev Alfred blodförgiftad och Emil trotsade snöstorm och vuxnas passivitet och tog drängen till doktorn i grevens tid. Ett mycket spännande avsnitt för en fyraåetthalvtåring som funderar mycket kring döden. Spännande för mamman också som alltid blir så rörd av just det avsnittet.
Vi hade fint och trevlig besök av stadsvännerna igår med i stort sett jämngamla barn som leker så fantastiskt fint tillsammans. Det blev mycket mammasamtalstid där bara viktiga saker blev avhandlade, vilket jag lever länge på. När pojkarna hade fikat till mellis lutade sig E tillbaka och tittade granskande på sin saftdrickande vän och sa:
- Jaha, ska vi då?
IKEA idag med lika trevligt sällskap och med en nota på ungefär 400 kr/tim. Alltid trevligt att pyssla när man kommer hem: lite julaftonskänsla, men ändå den där konfunderade känslan av att jag trodde att jag handlat mer.
Friidrotten har börjat. Trevligt. En stund på spikmattan och sedan sängen.
Vi hade fint och trevlig besök av stadsvännerna igår med i stort sett jämngamla barn som leker så fantastiskt fint tillsammans. Det blev mycket mammasamtalstid där bara viktiga saker blev avhandlade, vilket jag lever länge på. När pojkarna hade fikat till mellis lutade sig E tillbaka och tittade granskande på sin saftdrickande vän och sa:
- Jaha, ska vi då?
IKEA idag med lika trevligt sällskap och med en nota på ungefär 400 kr/tim. Alltid trevligt att pyssla när man kommer hem: lite julaftonskänsla, men ändå den där konfunderade känslan av att jag trodde att jag handlat mer.
Friidrotten har börjat. Trevligt. En stund på spikmattan och sedan sängen.
fredag 14 augusti 2009
Äppelpaj, -dricka, -mos, -gelé...
Jag plockade av de sista hallonen igår och de var stora och, ja, hallonröda. Rötan tar ut sin rätt och förruttnelsen påbörjas i samma stund bäret lyfts av skrotet. I ett av hallonen fanns inte bara en mask, utan en brun sörja som innehöll vad som verkade vara ett helt maskbo. Namn som Stagnelius och Zolá poppade upp i huvudet och jag kände mig superäcklad.
Jag hann tänka tanken så enkelt det är att köpa bär i frysdisken, frusna och superbesprutade till den grad att de kamikazeskadedjur som vågar sig nära dör innan de ens hunnit ångra sig. Bär som är stora som plommon och helt perfekta i form och utseende. Men sedan blir jag lite äcklad av det också. Vad är en liten mask i jämförelse med kemikalier?
Äppelträden dignar under tyngden av i runda slängar ett tusental äpplen. Det verkar bli någon sorts rekord i år. På det ena trädet är det - utan att överdriva - mer äpplen än blad. Det är äpplen överallt. Grenarna hänger ner mot marken och ser ut att kunna gå av när som helst. Hade jag inte glömt kameran hos mamma och pappa skulle jag ha visat ett foto. Och vad ska man göra av allt? Även om nära och kära får ta det de behöver blir det alltid en massa över.
Tittar man i receptböcker finns det alltför få recept som börjar på äppel...
Jag hann tänka tanken så enkelt det är att köpa bär i frysdisken, frusna och superbesprutade till den grad att de kamikazeskadedjur som vågar sig nära dör innan de ens hunnit ångra sig. Bär som är stora som plommon och helt perfekta i form och utseende. Men sedan blir jag lite äcklad av det också. Vad är en liten mask i jämförelse med kemikalier?
Äppelträden dignar under tyngden av i runda slängar ett tusental äpplen. Det verkar bli någon sorts rekord i år. På det ena trädet är det - utan att överdriva - mer äpplen än blad. Det är äpplen överallt. Grenarna hänger ner mot marken och ser ut att kunna gå av när som helst. Hade jag inte glömt kameran hos mamma och pappa skulle jag ha visat ett foto. Och vad ska man göra av allt? Även om nära och kära får ta det de behöver blir det alltid en massa över.
Tittar man i receptböcker finns det alltför få recept som börjar på äppel...
torsdag 13 augusti 2009
Harry Potter-klotter
De tar sig, skådespelarna i Harry Potter-produktionen. De spelar inte över lika mycket och de är inte lika ryckiga i ansiktet när de ska spela förvånade eller skräckslagna. Alan Rickman är en av mina stora favoriter och jag förstår inte varför han inte får fler roller där han framställs i godare dager. I den här filmen äger han föreställningen och bland annat beror det på att ingen kan leverera en filmreplik ett...ord...i...taget...som...den...mannen...kan...göra...det. Vi har sett det i Robin Hood, Prince of Thieves, i Die Hard och i Januarimannen.
Jag fick trevligt sällskap med mig på bio igår och Harry Potter och Halvblodsprinsen var en mörk tillställning med förvånansvärd frihet från originalet. Vissa delar av filmen fick mig att tro att jag inte hade läst boken - inte för att det gör något. Boken var bra och filmen var annorlundare (jag vet att det ordet inte finns, men det passade så bra).
Sedan: Visst är det Annaboda som hävdar att Draco Malfoy och Danny Saucedo är så lika? Det är de.
Jag fick trevligt sällskap med mig på bio igår och Harry Potter och Halvblodsprinsen var en mörk tillställning med förvånansvärd frihet från originalet. Vissa delar av filmen fick mig att tro att jag inte hade läst boken - inte för att det gör något. Boken var bra och filmen var annorlundare (jag vet att det ordet inte finns, men det passade så bra).
Sedan: Visst är det Annaboda som hävdar att Draco Malfoy och Danny Saucedo är så lika? Det är de.
onsdag 12 augusti 2009
Jag väger 149 kg!
Det glömde jag ju berätta. Barnen vägde sig på min morfars digitala våg när vi hälsade på i måndags. Lilleman vägde 24,5 då han normalt väger 12 kg, Storebroren vägde 35 som vanligtvis väger 16 kg. Vågen visade på dryga 140 kg för min mor och för mig stod den på 149 kg. Om Greenpeace hade sett mig bada på Hemlunda hade de nog bärgat mig...
Mycket kan jag göra för mina barn, men det?
Äldste sonen klev också upp tidigt idag och jag frågade om han inte skulle gå upp och lägga sig med pappa en stund, men han avböjde. Han ville ligga på madrassen framför tv:n istället. Det kan han få göra - allt för att få ett utvilat barn inför dagen som stundar. Jag bredde om honom med täcket och hans ögonlock hamnade på trekvart.
- Mamma, tv:n är för ljus.
Hmm. Mycket kan jag göra och det är klart att jag kan ställa in ljusstyrkan på "brightness" på tv:n, men nej = ) Våga väga curling?
- Mamma, tv:n är för ljus.
Hmm. Mycket kan jag göra och det är klart att jag kan ställa in ljusstyrkan på "brightness" på tv:n, men nej = ) Våga väga curling?
tisdag 11 augusti 2009
Stadsreflektioner och en rosa BH
Jag har köpt en rosa BH. För första gången i mitt liv. BH:ar har jag köpt många gånger, men inte i den kulörten. Att köpa en var ganska dyrt, men man fick en till för inte riktigt lika dyrt. BH-handling är bland det värsta jag gör, men den här modellen satt rätt skönt. Så jag hade en i handen, en svart natyrlisch, men min storlek fanns inte i någon annan färg än den rosa. Det fanns inte ens en till svart. Alltså blev det rosa. Jag tror inte att jag ägt någonting rosa i hela mitt liv. Men på vägen hem slog det mig att det kan bli rätt kul. Jag hörde Mark Levengoods röst inom mig av någon anledning när han raljerade över att just jag hade köpt en rosa BH.
I stan var det annars en hel del jobbiga människor, förutom jag själv. Folk som inte tar fram plånkan i tid. Ändå hade människan i fråga stått och klagat över den långa kön.
Fjortisar som sitter på stenplattorna - i regnet - utanför Småstaden och säger "asså, ja ba, liksom troddde ba att han ba...". Säger verkligen någon "ba" nuförtiden?!? Det är i någon svensk film eller sketch det utbrists: Men blev du inte sedd som barn! Det hade jag velat säga men gjorde det inte...
En man som följde en halv meter bakom sin fru och lyfte på varenda plagg och sa: "Älskling, titta på den här då", varpå hon knappt tittade upp och svarade "Jaaa, titta..."
Jag blev påmind idag om varför jag inte shoppar så ofta. Oh my Lord.
I stan var det annars en hel del jobbiga människor, förutom jag själv. Folk som inte tar fram plånkan i tid. Ändå hade människan i fråga stått och klagat över den långa kön.
Fjortisar som sitter på stenplattorna - i regnet - utanför Småstaden och säger "asså, ja ba, liksom troddde ba att han ba...". Säger verkligen någon "ba" nuförtiden?!? Det är i någon svensk film eller sketch det utbrists: Men blev du inte sedd som barn! Det hade jag velat säga men gjorde det inte...
En man som följde en halv meter bakom sin fru och lyfte på varenda plagg och sa: "Älskling, titta på den här då", varpå hon knappt tittade upp och svarade "Jaaa, titta..."
Jag blev påmind idag om varför jag inte shoppar så ofta. Oh my Lord.
Sovmorgon!
Maken börjar åtta så jag fick sova till tjugo i. Lillebror vaknade sin vana trogen tidigt, men storebror sover fortfarande.
Skönt med lite regn och åska igår. Jag och barnen åkte in till stan efter första inskolningsdagen med lilleman för att hälsa på min morfar som är 90 år och barnen hade show i drygt en timme för honom.
Sedan blev det kvällsbad i sjön där tempen visade 25 grader varmt i vattnet. Skönt.
Skönt med lite regn och åska igår. Jag och barnen åkte in till stan efter första inskolningsdagen med lilleman för att hälsa på min morfar som är 90 år och barnen hade show i drygt en timme för honom.
Sedan blev det kvällsbad i sjön där tempen visade 25 grader varmt i vattnet. Skönt.
söndag 9 augusti 2009
I huvudet på en mamma
Vi har en samtalsgrupp på vårt lokala bönhus varje torsdag med ett gäng underbara, frispråkiga, skrattsaliga, frimodiga, modiga, söta, fikasugna, trötta, peppande, suckande, energigivande kvinnor. Jag har bara varit med ett år, men har uppskattat de här samtalen otroligt mycket!Jag vet inte hur många av dessa medlemmar som brukar vara in på den här bloggen, men jag tror att det är ett gäng = ) Lämna gärna ett meddelande i så fall - nu är det dags... Någon gång kläckte jag ur mig att jag hade ett förslag på en bok som våra kommande samtal kunde utgå från så jag ger förslaget här så kanske ryktet sprider sig. Kanske är det också någon annan som tycker att den verkar intressant.
Det är Hanne Kjöllers bok I huvudet på en mamma. Jag har läst de första 60 sidorna och tycker att hon har mycket klokt att komma med, trots att jag inte håller med om allt hon säger. Men det är väl också bra? Här ställs vissa saker på sin spets för hon skräder minsann inte orden. Bilden är lånad från AdLibris och här kan du läsa om boken. Hon har också medverkat i ett författarsamtal i Svt vilket du kan se här.
Sound of Music
Lilleman var ovillig att sova lugnt igår kväll så jag lade honom i min säng och satte på Sound of Music på minsta möjliga volym. Jag har sett den otaligt många gånger och ändå är det nya insikter som slår mig varje gång jag ser den igen.
När kapten von Trapp visar sig första gången är ljussättningen otroligt snygg. Christoffer Plummers ståtliga uppenbarelse fyller hela dörröppningen till rummet där Maria pinsamt nog fått för sig att niga och hälsa på imaginära balgäster. Hans ansikte är höljt i dunkel och när han några minuter senare har visslat på sina barn är historien igång på riktigt.
Hon är nunneaspirant och han har sju barn. Att hon är madonnan i sammanhanget står klart rätt snart och när baronessan gör sitt inträde är det i kroppsnära kläder med djup urringning, väteperoxiderat hår och med en världsvana som förstärker motsatserna ytterligare. Det är kanske hårt att kalla baronessan för skökan, men dessa två inom litteraturen och filmen klassiska motpoler gör sig extra bra i den här uppsättningen.
Vissa filmer blir inte klassiker för intet.
När kapten von Trapp visar sig första gången är ljussättningen otroligt snygg. Christoffer Plummers ståtliga uppenbarelse fyller hela dörröppningen till rummet där Maria pinsamt nog fått för sig att niga och hälsa på imaginära balgäster. Hans ansikte är höljt i dunkel och när han några minuter senare har visslat på sina barn är historien igång på riktigt.
Hon är nunneaspirant och han har sju barn. Att hon är madonnan i sammanhanget står klart rätt snart och när baronessan gör sitt inträde är det i kroppsnära kläder med djup urringning, väteperoxiderat hår och med en världsvana som förstärker motsatserna ytterligare. Det är kanske hårt att kalla baronessan för skökan, men dessa två inom litteraturen och filmen klassiska motpoler gör sig extra bra i den här uppsättningen.
Vissa filmer blir inte klassiker för intet.
lördag 8 augusti 2009
Kraaama ur den sista droppen...
...av sol och semester. Har packat för en liten båtfärd till en liten strand med ett litet sällskap. Nu ska det njutas av värmen det sista som går. Bortbjudna på middag ikväll, vilket var otroligt välkommet, så dagen ser ut att bli en riktig höjdare.
Lite spännande vecka som väntar med dagisinskolning för både liten och stor. Den store lär det inte bli några problem med, utan då är det nog mer quistat med lilleskutt. Det har redan strulat lite från förskolans sida eftersom de meddelade oss att det inte kommer att vara en ordinarie personal som skolar in och vi kände oss inte alls bekväma med det. Det kan väl aldrig vara bra att skolas in av en person som försvinner efter två veckor och sedan ska du känna dig trygg med någon annan. Men, men. Vi tar det när det kommer.
Trevlig helg.
Lite spännande vecka som väntar med dagisinskolning för både liten och stor. Den store lär det inte bli några problem med, utan då är det nog mer quistat med lilleskutt. Det har redan strulat lite från förskolans sida eftersom de meddelade oss att det inte kommer att vara en ordinarie personal som skolar in och vi kände oss inte alls bekväma med det. Det kan väl aldrig vara bra att skolas in av en person som försvinner efter två veckor och sedan ska du känna dig trygg med någon annan. Men, men. Vi tar det när det kommer.
Trevlig helg.
fredag 7 augusti 2009
Råyta
Några stänger trädgårdshallon har tagit över en rödvinbärsbuske och när jag plockade av den för några dagar sedan blev det ganska precis en liter. Den är rensad och klar och igår plockade jag av kvistarna igen och det blev också en liter.
Råytmaanen si dell att man et kan väänt vä å räänch beera. Döm vaaL dåli vä ein gang. Kvavt och tungt i luften men ingen åska. Har hittat en ny vädersida: klart.se med John Polman!
Råytmaanen si dell att man et kan väänt vä å räänch beera. Döm vaaL dåli vä ein gang. Kvavt och tungt i luften men ingen åska. Har hittat en ny vädersida: klart.se med John Polman!
torsdag 6 augusti 2009
Dialog
- Pappa? frågar ettochetthalvtåringen.
- Han är på jobbet.
- Pappa?
- Ja, på jobbet.
- Pappa?
- Mmm. Han är på jobbet.
- Pappa?
- Han for ju på jobbet. Kommer du ihåg att vi vinkade?
Lilleman vinkar och nickar och frågar: - Pappa?
- Ja, vi vinkade till pappa.
- Pappa?
- Ja, när han for på jobbet.
- Pappa?
- Driver du med mig? Jag börjar skratta. - Han är på jobbet.
- Mmm, pappa.
Fyraåringen är hos farmor och farfar och jag saknar att ha honom delaktig i dialogerna här hemma.
- Han är på jobbet.
- Pappa?
- Ja, på jobbet.
- Pappa?
- Mmm. Han är på jobbet.
- Pappa?
- Han for ju på jobbet. Kommer du ihåg att vi vinkade?
Lilleman vinkar och nickar och frågar: - Pappa?
- Ja, vi vinkade till pappa.
- Pappa?
- Ja, när han for på jobbet.
- Pappa?
- Driver du med mig? Jag börjar skratta. - Han är på jobbet.
- Mmm, pappa.
Fyraåringen är hos farmor och farfar och jag saknar att ha honom delaktig i dialogerna här hemma.
Röggen, röggen!
Jag somnade med lilleman igår kväll när jag lade honom för kvällen. Klockan var 18.30. Sedan gick jag upp vid 23.00 och borstade tänderna. Vaknade vid 04.00 av att lillemans ögon hade klistrat igen och han mässade olyckligt:
- Oj oj. Oj oj.
Hade svårt att somna om eftersom jag med råge sovit fler timmar än vanligt men lyckades till slut slumra till fram till 05.50. Nu har jag så ont i kroppen att det inte är en fråga längre huruvida jag är gammal eller ej. Jag är gammal.
Just nu hämtar lilleman grejer från en skåp och lägger det på vardagsrumsbordet. Sedan räknar vi ett två tre.
- Oj oj. Oj oj.
Hade svårt att somna om eftersom jag med råge sovit fler timmar än vanligt men lyckades till slut slumra till fram till 05.50. Nu har jag så ont i kroppen att det inte är en fråga längre huruvida jag är gammal eller ej. Jag är gammal.
Just nu hämtar lilleman grejer från en skåp och lägger det på vardagsrumsbordet. Sedan räknar vi ett två tre.
onsdag 5 augusti 2009
Lille-Skutt-snabb
Lilleman är så snabb att jag knappt hinner med. Hittills har han försökt halsa AD-droppar (inte bra men jag tror inte att han hann); han har ritat på sig själv, skrivbordet och stolen; han har tvättat sig själv och blött ner hela toaletten och det tog inte ens två minuter.
Var är jag när det här händer? Är jag ute med soporna? Är jag upptagen med att skriva handlingslistor? Nej. Jag vänder mig bara om för att ställa undan äppelmoset eller ser till att barnsäkra spisen.
Jag och maken är inte vana vid det här. Storebror har varit lugnet själv och alltid frågat om lov innan han gjort någonting - även under den tiden när han inte hade språket. Han kunde hålla upp en sax och höja på ögonbrynen medan han frågade "Hu?". Sade vi nej lade han ner den och så var det inte mer med det. Lillebor blir tyst och vi har hittat honom med batterier, saxar, smörknivar och pennor.
Ingen feber i natt. Hoppas att det håller i sig så att vi kan träffa någon innan lovet är helt över.
Var är jag när det här händer? Är jag ute med soporna? Är jag upptagen med att skriva handlingslistor? Nej. Jag vänder mig bara om för att ställa undan äppelmoset eller ser till att barnsäkra spisen.
Jag och maken är inte vana vid det här. Storebror har varit lugnet själv och alltid frågat om lov innan han gjort någonting - även under den tiden när han inte hade språket. Han kunde hålla upp en sax och höja på ögonbrynen medan han frågade "Hu?". Sade vi nej lade han ner den och så var det inte mer med det. Lillebor blir tyst och vi har hittat honom med batterier, saxar, smörknivar och pennor.
Ingen feber i natt. Hoppas att det håller i sig så att vi kan träffa någon innan lovet är helt över.
tisdag 4 augusti 2009
Närmare fyrtio än trettiosju
Storebroren kom till min säng kring tvåtiden och skakade då så han hoppade. Tempen visade på 40,3 och vi gav honom Ipren för att få ner febern. Vi gav full dos och ändå dröjde det närmare 50 minuter innan det gav effekt och han äntligen kunde sova lugnt.
Då var det lillebrorens tur. Jag vet inte vad han störs av, men han har smågnytt hela natten och vaknat till medan han ropat på mamma. Vi har redan varit vakna i en och en halv timme. Morgonen går i gäspningarnas tecken och kaffekannan är laddad. Oh happy day.
Då var det lillebrorens tur. Jag vet inte vad han störs av, men han har smågnytt hela natten och vaknat till medan han ropat på mamma. Vi har redan varit vakna i en och en halv timme. Morgonen går i gäspningarnas tecken och kaffekannan är laddad. Oh happy day.
måndag 3 augusti 2009
Idealisten
Jag har precis läst ut Idealisten av Thomas Bodström och kanske är det så att jag har ett gott öga åt vår förre justitieminister, men den var helt okej. Inte fantastisk men inte heller så sågbar som många tyckare tycks tycka. Utförligare i Bokgalleriet.
Jag har läst vid köksbänken medan jag skar palt, i soffan med ettochetthalvtåringen sittande på min bröstkorg, på toaletten eftersom det är det enda stället där jag får vara ifred, i soffan medan barnen ska sova och ropar "mamma" varannan minut... En sådan gång är det bra med en bok som går att avbryta i stort sett närsomhelst och som man sedan kan ta upp närsomhelst.
Jag har läst vid köksbänken medan jag skar palt, i soffan med ettochetthalvtåringen sittande på min bröstkorg, på toaletten eftersom det är det enda stället där jag får vara ifred, i soffan medan barnen ska sova och ropar "mamma" varannan minut... En sådan gång är det bra med en bok som går att avbryta i stort sett närsomhelst och som man sedan kan ta upp närsomhelst.
söndag 2 augusti 2009
Måle hin håle...
...på väggen ska vi inte göra, men trots att solen lyst starkt idag blev det några moln på familjehimmeln. Det var skönt att få tillbaka barnen. Det var två trötta sådana och när glassen inte gick ner i den store pojken visade sig att han har feber. Den lille har ögoninflammation. Nu sover båda och kvällen verkar bli lugn.
Maken börjar jobba imorgon och själv är det en vecka kvar innan inskolningen börjar för lilleman. I praktiken har jag två veckors semester kvar, men nedräkningen har börjat och jag önskar att jag kunde frysa tiden.
Njutit och längtat
Ikväll har jag kunnat njuta av sommarvärmen tillsammans med ca 30 mer eller mindre okända själar på ett trettioårsfirande som innehöll allt från sjukamp och allsång till allmänt skrävlande. Såå trevligt.
Gårdagen bjöd på 120-årsfest då jubilarerna i fråga båda hade fyllt 50 år vardera och som dessutom varit gifta i 20 år - tillsammans.
Det blev således en dubbelpartyhelg som jag och min kropp sent ska glömma. Nu sitter maken och jag och försöker varva ner efter nio (!) timmar av skratt och stoj och samtidigt längtar vi efter barnen och morgondagen. För mig som sitter med ungefär 3,5 liter coca cola i kroppen är det bara att piis nåtta och invänta gryningen.
Gårdagen bjöd på 120-årsfest då jubilarerna i fråga båda hade fyllt 50 år vardera och som dessutom varit gifta i 20 år - tillsammans.
Det blev således en dubbelpartyhelg som jag och min kropp sent ska glömma. Nu sitter maken och jag och försöker varva ner efter nio (!) timmar av skratt och stoj och samtidigt längtar vi efter barnen och morgondagen. För mig som sitter med ungefär 3,5 liter coca cola i kroppen är det bara att piis nåtta och invänta gryningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)