onsdag 30 december 2009

Lejonspråk

Jag försöker sitta i soffan och läsa min bok. Jag blir genast överfallen av två pojkar som skriker i sådan hög decibel att bara hundar kan höra dem snart. Jag sätter mig på golvet med ryggen mot vardagsrumsbordet istället och låter dem ha soffan för sig själv. Jag blir genast överfallen av två pojkar som är hundar som låter så högt att bara... just det, bara hundar kan höra dem snart.

Lillebror är som en lysknapp: av eller på. Glad eller arg. "Söjn var dö" berättar mina föräldrar för mig, så ofta de bara får tillfälle och det är inte utan att jag misstänker att det finns en liten klang av triumf i deras röster över att livet nog trots allt är rättvist. Karma och allt det där: nu får jag igen? Han är trots allt en ganska rolig filur, så jag kanske inte heller upplevdes som en bortbyting halva tiden? Idag har han varit jätteglad - eller jättearg.

Vid kvällsmaten (han insisterade på att få gröt) satt han och rörde om, trots att han vet att han inte får. Tillslut tog jag av honom skeden (skit i giraffspråk, lilleman talar bara lejonspråk) och matade honom. Han satt på knä, eftersom han absolut inte ska sitta på rumpan. Där har jag valt mina strider och låtit honom sitta så - med den påföljden att hans ben somnar. Lilleskuttårarna var enorma och rann in i hans öron så att det i sin tur blev obehagligt och mitt i en suck måste jag skratta åt honom också. Hur kan man vara så liten och ändå så otroligt enveten?

Storebror är en dröm med riktigt roliga skämt och med lite valpig kropp som vill krypa tätt intill. Vi har lite saknad/baksmälla av stockholmsbesökarna som åkte hem igår - bitterljuva känslor av saknad och lättnad över att de intensiva dagarna är över och att det kommer att dröja tråkigt länge innan vi halvt om halvt får bo tillsammans med dem igen.

God natt julenatt.

tisdag 29 december 2009

Åh, vilket party!

En driftig man i sina bästa år drog ihop hela nostalgigänget från fordom till en träff i glada vänners lag med middag, lotteri och underhållning och jag är så glad! Vuxna människor, nästan alla utan barn, som kunde mingla, äta, tävla, skratta och prata utan att i omgångar lämna bordet för att byta blöja, bryta en brottningsmatch, inte behöva förmana någon att inte ta fler ostkrokar, söva eller fråga var någon slog sig.

Min söta svärmor tog en del av kvällens skötning innan hon åkte iväg på nattjobb och min sötasöta mamma tog över efter henne när hon själv väl var tillbaka från avlämpningen av broder med familj på tågstationen. Det är den direkta översättningen av välsignelse, för den som undrar vad ordets essens innebär. Nu kan jag leva länge på den här kvällen.

Maken fick reda på att han inte får de utlovade pengarna av Försäkringskassan. Det som lät att kunna bli en stämplingsersättning blev i stort sett en lägstanivå på hisnande tvåhundra kronor/vecka. Vi har bestämt oss för att, på ren svenska, skita i saken och inte tänka på det mer. Vi har klarat oss rätt bra och får blicka framåt istället.

Snart nytt år och nya lösningar på nya problem. Ut med det gamla, in med det nya. Livet är hårt och orättvist ; )

En rolig överraskning idag:
en bokvinst damp ner i brevlådan
och gick som direkt present
till min mamma.


Receptsamlingen Monicas Jul.
Snygg och tung.






Min andra roliga överraskning
var den här vinsten i kvällens lotteri.
Den gick också oavkortat till mamma.

Olivolja, nötig och pepprig.

måndag 28 december 2009

Så här ska mitt hus se ut nästa år:


Kossan.se

Undrar om slingorna finns att köpa på Jula eller på Elkedjan? Sedan hoppas jag att seriekopplingens tid är förbi också...

söndag 27 december 2009

Äntligen har det lossnat lite...

...både med tvåtimmarsmagsjukan på femåringen och på bokläsningsfronten. Femåringen har gett ordet blek en ny innebörd, men nu börjar han lämna sepialooken och bli lite mer rosig.

Bokläsningen började i förrgår med Oates Livets uppkomst och idag med Efter attentatet av Khadra. Nu ligger Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel där ca 100 sidor redan fått mig på gott humör. Läsningens njutning har återvänt och känns som ett svårt fall av abstinens som ska stillas. När man varit utan kaffe mycket länge och bälgar i sig mängder ger en skön känsla innan övermättnaden kommer, så nu ska jag ta det lite lugnt så att jag inte praktiserar kränkande särbehandling på de böcker som ligger kvar i min bokpåse.

Snön vräker ner och lilleman har sovit ute på bron mitt i yran. Vi sitter nu framför tv:n rosiga och loja och laddar inför middagen. Wooha!

fredag 25 december 2009

(O)lustigt?

Min man fick ett intressant telefonsamtal här om dagen. Två dagar innan julafton faktiskt. Det var K som erbjöd honom hans gamla jobb tillbaka. "Om du inte hade vidareutbildat dig hade vi erbjudit dig att komma tillbaka tidigare" meddelade kvinnan i andra änden av luren. Intressant nog är det ingen som hört av sig till min man för att meddela den lilla detaljen. Jag fick lust att skicka dem en ordbok med ordet "Framförhållning" inringat, inramat och inrutat.

Jag har funderat fram och åter över detta: Han är alltså erbjuden sitt eget jobb tillbaka, bara två månader efter det att varslet trätt i kraft. Han hade kunnat få tillbaka det tidigare om han inte varit så aktiv i att söka sig nytt arbete. Ligger det inte en liten anklagande ton i kvinnans framläggande av hans situation där, undrar jag och min stressvansinnighetsraserihjärtklappning sätter igång igen. Olustigt är inte motsatsen till lustigt, men min norrbottniska själ tycker att ordet blir aktuellt både som o-lustigt (alltså icke-kul) och som olustigt (som krypande känsla av obehag).

"Eleven i centrum" är ett intressant motto. Det kan hända att eleven är i centrum, men frågan är var detta centrum ligger. Inte på kartan, som det verkar.

torsdag 24 december 2009

En god helg...

Jag önskar alla en god helg. Världen har bäddats in i vadd och blir lite mindre högljudd och lite mindre vass, tack och lov.

Det är verkligen jul på riktigt nu. Jag och systeryster har promenerat och pratat så andan både fallit på och utanför kroppen. Vi äter och pratar och fikar och surrar och knäcker nötter och tjattrar. Barnen spanar efter tomten och min pappa gör sitt bästa för att hålla spänningen uppe. Vore det upp till mig att hålla tomtemyten vid liv så hade han varit död för länge sedan. Jag nämner tomten så där i förbifarten, men orkar inte gå upp på morgonen för att göra färska spår i snön utanför fönstret och skulle aldrig komma på tanken att hänga upp en hel julklappssäck i en björk för barnen att plocka ner heller. Däremot imponeras jag av de personer som ids.

Jag läste ut en bok sent i går kväll och den var vass. Jag har därför inte orkat skriva något om den. Det kändes inte alls bra att påminnas om det vassa i världen, så nu laddar jag upp för Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel och hoppas att den ska ge mig feel-good-känslor. Jag har för mig att hon pratat om hur hon älskar lyckliga slut. Om den är lik Tillsammans är man mindre ensam blir nog det här bra.

God Jul.

måndag 21 december 2009

Jul vare tack och lov

Jullov, tack och lov.

söndag 20 december 2009

Jane å sten

Nu lackar det mot julledighet. Jag borde baka, borde städa, borde tvätta, stryka, damma, varje dag är det detsamma... eller hur nu heliumhöga möss sjunger i Askungen. Istället känner jag mig lite som Askungen. Jag försöker hinna med de mest basala behoven hos små och stora barn. Små barn som ropar "mamma" i falsett och stora barn som ropar "ligger jag på IG?", också de i falsett. Istället för alla borden har jag rättat och rättat och rättat och rättat och rättat... Och gissa vad - nu är jag klar. Jag höll på att ge upp och meddelade en grupp i tisdags att jag kanske inte orkar göra klart allt innan jul. Då svarade en gullunge på första raden att det i så fall inte gör någonting, att "vi förstår" och de andra höll med. Man kan bli tårögd för mindre.

Nu har jag lite tid över men gör inte det jag borde. Jag har inga problem med att lägga undan borden och måsten, utan kan med relativt gott samvete lägga mig i sängen och börja med sådant som under julen är viktigt för mig: att se alla mina Jane Austen-filmer, att läsa en hög med böcker, att sätta mig på övervåningen och lyssna på en bok så jag slipper se mina odammsugna golv. Problemet är bara att jag ångrar mig när en oinbjuden - dock inte ovälkommen - gäst tittar in. Då skrapar jag med foten i det grusiga golvet och harklar mig förläget, varpå gästen snabbt svarar att "du skulle se hur det ser ut hos oss". Så säg gärna det om du kommer förbi och jag står där och skäms - och kom ihåg att du är välkommen.

lördag 19 december 2009

Stolleprov

Det här inlägget kan bli väl så internt, men min upprördhet beror på någonting så sjukt att jag vill skriva ner några rader för att komma ihåg detta till gråare dagar.

För att inte göra mig ovän med mina fellow kommunanställda ska jag inte avslöja vad som gömde sig i julklappen vår högste chef så storsint delade ut i år. Till saken hör att jag tyckte att den var fin och den pryder redan sin plats i mitt hem.

Men tolkningen av den kom från en person som redan har grava vanföreställningar, ofta rörande och gällande det sexuella, vilket också vederbörande har gett uttryck för i offentliga sammanhang. Den här gången tog han något sorts pris och jag får Emil i Lönnebergas pappas ord i huvudet: stolleprov. Jag återkommer nog med själva tesen han framförde och sedan måste saken diskuteras. Kanske är det jag som inte är kompetent nog att hitta gömda sexuella budskap?

fredag 18 december 2009

Tänkbara straff

Tänkbara straff för person som tagit annan persons parkerings- samt motorvärmarplats när det i yttermiljö varit - 22* C.
* Vederbörande tvingas slicka på motorvärmarstolpen.
* Vederbörande får själv ordna sin frigivning. Personen kan få ett ex. av Populärmusik från Vittula där första kapitlet bjuder på en lösning på problemet med läppar som frusit fast vid metall.
* Vederbörande får lägga benen på ryggen. Vid vägran kan jag lägga hans ben på hans rygg.
* Vederbörande får fly hals över huvud. Jag personligen skulle vilja se personen med hals över huvud.

Var på Reprisen idag och kom hem med en fantastiskt röd telefon, 20 kr, samt ett CD-rom-spel: Julens hjältar. Otroligt roligt innehåll. Nu önskar jag bara att barnen ska somna så att jag får spela de roliga spelen alldeles själver.

torsdag 17 december 2009

Idag mail, igår morse

Uttrycket är lånat från en fellow bybo och sammanfattar på många sätt mentaliteten där jag bor. Nalta underfundigt, nalta tänkvärt.

Morgonen började med att någon ställt sig på min parkeringsplats på jobbet och med -22* C kände jag mig lagom upphetsad. Min parkeringsgranne, tillika kusin faktiskt, hade råkat ut för samma sak. "Den som skriver krigar" hävdade den gode Voltaire och det är väl så jag också trivs med att förmedla mig. Sagt och gjort vässade och drog jag fram en penna och meddelade följande: "Du har tagit min parkeringsplats och jag skulle gärna vilja veta varför." Jag skrev under med mitt fulla namn samt telefonnummer. Han ringde inte. Och ja, jag tror att det var en han. Fräckt, på ett ocoolt sätt.

I övrigt är det full fart samtidigt som det är nedräkning. Systeryster kommer imorgon, resten av göuda på tisdag och åh, vad vi längtar!

onsdag 16 december 2009

Fire walk with me...

Lilleman försökte elda upp en haklapp för ett tag sedan.

Sedan har han lekt med jordgloben. Konsekvens: lamphållaren har gått av inuti, lampan har legat mot globen och således bränt hål i Atlanten. Global uppvärmning höll på att bli brand av litet hus. Jag kan inte bevisa att lillen är att skylla på, men innerst inne vet jag att det är så.

Igår slet och drog han i en sladd. Plötsligt fräste det till i väggkontakten och en säkring gick. Det var inte bara vardagsrummet som blev svart, utan även vägguttaget. Min radio med port för i-Poden blev jättedöd. Den småaktigaste delen av mig vill ta pengar från lillens konto och köpa en ny radio, ty jag älskade den.

tisdag 15 december 2009

Julsånger?

Vi pratade löst och fast om att sjunga oss blodiga imorgon klockan 20.00. Är vi på? I så fall köper jag glögg och något tilltugg. Jag har några farliga noter på några populära låtar och sedan får vi se hur det urartar.

Vi får väl höra av oss på traditionella sätt också?

måndag 14 december 2009

Spexarn

Ett år och tio månader gammal och lilleman har spexat loss hos mormor och morfar idag. En och en halv timmes underhållning och en mörk bilresa senare tänkte jag skulle göra susen för gå-läggandet. Men nope. Två hundra "mamma" senare förstod han att jag inte var lättflörtad så då började han ropa "Aaaj". Han vet att jag kommer då. Mycket riktigt gick jag dit och möttes av ett stort leende.
- Heeeej mamma.
- Lägg dig och sov.
- Åkäj.

Två hundra "mamma" senare förstod han att inte ens "aaaj" skulle funka, så då ropade han:
- Bassa pottan.
Självklart kan jag inte ignorera det. Tre pinkningar senare men utan bajs lade jag honom i sängen och hans ögonlock var på tre-kvart.

Två hundra "mamma" senare gick jag dit, till en nu nästan helsovande pojke, strök honom på kinden och sa:
- Vet du, nu måste du sova. Klockan är mycket.
- Mmmm. Åtta, nie.

Gullåong.

söndag 13 december 2009

Raska fötter springa...

Tripp, tripp, tripp blev det till residensstaden för julklappshandel och vandel. Gigantiska leksaksaffären blev en chockupplevelse med inslag av panikattack. Herregud vad många leksaker jag INTE vill att mina barn ska ha. Och så många de inte behöver.

Jag och maken var rätt nöjda ändå. Vi avhandlade inköpen på under halvtimmen, ingen tid och inget behov för eftertanke, om den ena tvekade tog den andre beslutet. Skönt, lätt och smidigt. Barnen kommer att få julklappar för ungefär 400 kr vardera om ens det. Vi har dessutom kvar presenter från femåringens kalas eftersom han fick så mycket fint ändå. På så sätt försvann inte en extra leksak i mängden.

Jag har köpt min egen julklapp från barnen. Jag vill ha någonting jag verkligen VILL ha och köper det således hellre själv än ska bli överraskad och lite missnöjd. Överraskningar är överskattade och jag hämtar min vardagsspänning hellre på annat håll.

Sedan har jag pysslat lite. Vi har ingen julkrubba, men fick lyckligtvis figurer till en av min goda svärmor. Nu saknas bara husrummet för de förlösta tu, så julevangeliet är mer aktuellt än någonsin. Inne i ett julkänslestimm plockade jag fram ståltråd, tång och avbitare och snurrade ihop en stjärna att ha högst uppe i julgranen, två änglar samt: en julkrubba, må vara att den är tvådimensionell. Jag är rätt nöjd faktiskt och nu återstår klurandet hur jag ska kunna hänga upp den så att den kommer till sin rätt.

Jul-tv har kommit igång: The Holiday ikväll och vem vet vad som visas härnäst.

fredag 11 december 2009

Tysken kommer!

Jag träffade en sådan rasistisk gammal dam idag när jag handlade på Coop. Det värsta, eller bästa, av allt var att hon bröt på vad jag tror är tyska. Eller så kom hon från Danmark, den del där tyskinfluenserna är som starkast.

Vi stod vid frukten och plockade åt oss äpplen när hon plötsligt fnittrade till och bad mig titta på äpplet hon höll upp. Någon, som det verkade en liten person, hade tagit en tugga och sedan lagt tillbaka äpplet i kartongen. Jag skojade lite om att vara för hungrig, varpå damens ögon smalnade betänkligt.
- Det är viktigt att skölja frukten.
- Jo, ja. Det är det, höll jag med.
- Du vet att sedan utlänningarna kom och började känna på frukten så började det spridas en massa sjukdomar.
- Utlänningarna? frågade jag dumt och hon nickade entusiastiskt.
- Ja. De känner på frukten och lägger sedan tillbaka den. Så sprids sjukdomarna. Vi hade inga, så kom utlänningarna och alla blev sjuka.

Det är så dumt att jag inte vet var jag ska börja. Utlänningarna? Vilka menar hon? Finnarna? Engelsmännen? Turkarna? Eller, hemska tanke - tyskarna?

MEN! Tänk om det är så att hon inte alls var rasistisk, utan att hon talade i egen sak. Hon stod där, tysk och stolt, kände på frukten innan hon lade tillbaka den och sedan var uppdraget slutfört. Tysken hade överfört en sjukdom till äpplena och detta ville hon, kanske av välvilja, upplysa mig om. Det är trots allt snart jul, även för tysken.

Därför för jag budskapet vidare: skölj frukten innan du äter den!

torsdag 10 december 2009

Har snöat in utan snö

Jag har snöat in på webbtävlingar. Glöm facebook och bloggen, här ska tävlas. Jag har sorterat bland böcker och filmer och insåg då att jag har vunnit massor av grejer genom åren: filmer, böcker, kläder, vitlökspressar, nagellack, smink, dofter, musmattor, hänga-upp-i-granen-grejer, blivit publicerad, blivit citerad... Det är rätt kul.

Mindre kul att snön försvinner. Vi har försökt säga till femåringen som inget hellre vill än att ha vinter, att snön ska komma och försvinna tre gånger innan det blir vinter på riktigt. Nu börjar det tretalet ha spelat ut sin roll och jag önskar mig verkligen en vit jul. Annars blir det bara hårt och kallt.

Nu vill jag vinna en tv och en handdator, för det har jag aldrig erövrat förr. Hur najs vore inte det?

onsdag 9 december 2009

Värt att ta fasta eller reda på...

Denna vecka har jag bl.a. fått reda på detta:
- Det är inte bara jag som endast vattnar blommorna när jag vet att min mor ska komma på besök. Har jag sloknande blomster har mamma inte varit här på ett tag.

- Det är Alexandre Dumas d.ä. som skrivit Greven och Musketörerna. D.y. var ett utomäktenskapligt barn som är ihågkommen för Kameliadamen samt har yttrat följande om sin pappa: "Min far är ett stort barn, som jag fick när jag var mycket liten".

- Alexandre Dumas d.ä. har också författat Sagan om Wilhelm Tell och det schweiziska edsförbundets uppkomst, berättad för ungdom - och detta måste vara en av de mest avskräckande titlarna i litteraturhistorien.

- Att manliga kollegor inbillar sig att deras fruar kröjmar mer efter vaccineringen än vad de själva gör. Jag drog in luft så häftigt genom mina näsborrar när orden yttrades att de knappt hunnit veckla ut sig igen.

- Att trots att besöksstatistiken på Bokgalleriet sakta men säkert klättrar uppåt så är det ingen, jag repeterar - ingen - som är intresserad av att kommentera. Det var en stackare som försökte på en av Stieg Larsson-böckerna, men det var så dumt att det hade varit bättre om han eller hon låtit bli. Jag funderar på att göra den helt och hållet privat. For my eyes only.

tisdag 8 december 2009

Sagt med ett leende

- Du är en jävel.

De orden kan verka hårda. De är hårda när man ser dem i skrift. Yttrade med ett hatiskt tonfall kan de bli mycket hotfulla. En av mina adepter äntrade salen där utbytet av fortbildning skulle genomföras, gav mig ett strålande leende samtidigt som han skakade på huvudet. Sedan kom orden. De är så pass fula att jag inte skriver dem igen och visst var det så att jag studsade till lite. Mina hjärnhalvors synapser arbetade för högvarv för att koppla orden till vilken händelse han kunde referera till, försökte avläsa allvarlighetsgraden i det sagda och sedan var jag beredd att ikläda mitt anlete en oförstående och framför allt oskyldig min.
- Jag? Mycket har jag blivit kallad (egentligen inte, men det lät bra då) men aldrig det.

Anledningen var att jag fört dem bakom ljuset, fast på ett omtänksamt sätt och med mycken pedagogisk baktanke. Efter min förklaring tror jag att de förstod det också och vi skrattade åtminstone tillsammans innan tio minuter hade gått.

Tänk så många möten man får till stånd eller utsätts för under en dag. Bara idag har jag träffat nästan nittio elever, ett tjugotal kollegor, ett femtontal datorkursare, ett tiotal kalasfirare och fyra tappra innebandytjejer. Jag är för trött för att räkna efter hur många det blir, men visst ursäktar det att jag kallar en Viktor för Emil eller att jag glömmer om jag lagt i fem eller sex mått kaffe?

måndag 7 december 2009

En källa till outsinlig glädje

Sonen satt i baksätet av Schwållvon och funderade över om flygplan kunde ha röda lampor.
- Ja, det kan de.
- Då är det där en mast, för den står alldeles stilla.

Han är en god förebild för sin lillebror. När han bjuder honom av sitt godis, bjuder lillen tillbaka. När han tvättar håret först gör sedan lillen samma sak utan protest.
- Visst är jag bra så han ser hur han ska göra?
Absolut. Bäst. Alla gånger.

I kvällsbadet gjorde grabbarna sitt bästa för att imitera Manneken Pis och gav uttrycket kasta vatten en helt annan innebörd än det vanligtvis har när de badar. Det skvalades stående, ner i små tillbringare under stora lyckliga tjut. Detta manliga attribut - en källa till outsinlig glädje?

söndag 6 december 2009

Birgittasystrarna i Vadstena

Jag ramlade över en sådan rolig sida där man får en inblick i Birgittasystrarnas vardagliga liv. Det är en rolig nunna som författat svaret på frågor från allmänheten och hedningarna:

Hur är det att bo i ett kloster?
Som att ha en massa syskon. Vi delar allting med varandra, glädje och bekymmer, choklad, böcker och arbete. Vi blir osams ibland, precis som vanliga syskon, men vi ställer upp för varandra.

Vad äter ni?
Vanlig husmanskost (som en av nunnorna lagar) – och till någon stor fest fantastisk festmat.

Gör ni medicin av örter i er trädgård?
Nej. De hamnar i soppan. Vi har inte så många och de flesta är matnyttiga.

Är det förbjudet för er att dricka alkohol?
Nej. Men vi dricker med måtta. För mycket kaffe är också skadligt, för mycket ärtsoppa eller Fanta likaså.

Det finns annat roligt också och vill du läsa mer kan du gå hit.

lördag 5 december 2009

Knäckt, men inte bruten.

Vi har inte kokat knäck och kommer förmodligen inte att göra det heller. Knäck i min mun kan liknas vid en fientlig attack med svåra demolationer.

Jag har varit trött i veckan. Allt som varit kommer ikapp i efterhand. Trött, men inte knäckt. Inte på något sätt nedbruten alltså.

Det är ingen som extraknäcker heller. Däremot har just-fyllda-femåringen knäckt läsningens mysterium. Vid kvällsläsningen ljudade han sina första meningar och fick ihop alla orden till innehållet: "Då fnissade Lisabet så att hon nästan ramlade i skurhinkarna." Skurhinkarna blev för svårt, så det ljudade pappan, men sedan var innehållet glasklart. Jag känner mig häpen över att han går vidare i sin utveckling utan att vi medverkar på något direkt sätt. Vi övar aldrig på att läsa förutom när han själv frågar efter det, men nu har han läst flera meningar och verkar inte tycka att det är någonting speciellt med det. Han spelade Superhjältespelet på Bolibompasidan, varpå han läste: "Du måste rädda alla djuren."

Kaos och kalas i en salig blandning när några småvänner kom på besök och uppvaktade ovan omskrivne femåring. Det känns nästan som söndag, nu när vi lugnat ner denna lördag och det kommer att kännas som en bonus att vakna upp imorgon och veta att den lediga dagen återstår. Och det är min tur att ha sovmorgon...

fredag 4 december 2009

Omvårdnadsepikris

Jag tycker att det är lite konstigt att man från sjukvården ringer upp ett mobilnummer och talar om att man glömt skicka med en omvårdnadsepikris, samt anger vem det gäller. Det hände mig idag och fastän jag inte har den blekaste aning om vad omvårdnadsepikrisen är, vad den innehåller eller ska användas till tycker jag att det inte känns så bra. Om man inte får tag på personen man söker kanske man ska försöka ringa igen. Eller kontrollera att människan som läst in sitt telefonmeddelande är den person man sökte. Jag presenterar mig med namn i mitt talsvar och därför torde det stå klart, tämligen snabbt, att jag inte är den som skulle ha sett omvårdnadsepikrisen. Eller?

onsdag 2 december 2009

Kommersiell sanning

Kanal 5:s Arga snickaren-fall, alltså herrskapet i behov av hjälp, kom till en viktig insikt ikväll: Det går lättare att samarbeta om man hjälps åt. Det är en sanning man inte får serverad varje dag.

Nu går allt snabbt: måndag, tisdag, torsdag, söndag. Snart jul, snart bröder och systrar hemmavid, snart lov - tack och lov.

tisdag 1 december 2009

Innebandymage

Innebandymagen är igång efter en genomkörare i en liten sporthall med ettriga spelare. Skönt i kroppen - och i knoppen. Härligt. Någon försökte tappert hålla koll på ställningen, men jag menar som så, att jag kör lite golfräkning. Jag håller mer reda på om det går bra för mig, om mitt handicap förändras till det bättre eller till det sämre. Idag var det plus minus noll. Några mål, några tabbar.

Jag har precis blivit supersugen på att ha en liten julsångskväll. Ett piano, några sångsugna, några jullåtar, lite bluenotes, lite glögg, lite fnitter och mycket prat. Något för torsdagsgruppen eller? Ingen behöver höra oss...

måndag 30 november 2009

Ska du bo här?

Om man inte tål att nederbörden uppenbarar sig i snöblandat regn så ska man inte bo här. Man ska inte heller bo här om man inte klarar av att framföra sitt fordon i högre hastighet än 45 km/h på 70-sträckning. Lågvattenmärket var när det gick saktare på E4:an än vad det gick inne i tätorten - hisnande 40 km/h. Jag säger det igen: man ska inte bo här.

Man ska inte bo här om man inte tycker om, eller i alla fall tycker att det är okej, att sopa av sin bil, fylla på spolarvätska, ställa en motorvärmartimer samt skrapa en ruta både in- och utvändigt.

söndag 29 november 2009

Det går inte att ha roligt med barnen

Nu kommer jag inte ihåg exakt hur min väninna uttryckte sig idag, men jag skrattade gott, både åt hur roligt det lät och hur rätt hon hade. Kärnan i poängen var på ett ungefär att det inte går att ha roligt med barnen utan att det blir tråkigt.

Hur sant är inte det? Lördagen var en riktig höjdare med många roliga inslag både för oss och barnen, men nu när arvingarna väl är återbördade dell häjme så kommer det surt i efterhand. Gråt och skrik och jag och maken tittar på varandra som om den ene skulle förstå mer av vad som pågår än den andre. Det gör vi inte, varken jag eller han.

Jag spelade piano till långt in på natten mellan lördagen och söndagen. Det var så länge sedan jag kunde spela ostört en längre stund. Det blev nog närmare en och en halv timme och då avhandlade jag alla noter jag känner att jag fortfarande kan naggerscht neer. Minnet sitter i fingrarna, men det låter för bedrövligt! Pianot är ostämt, men det är inte hela förklaringen. All känsla i styckena är borta och kvar återstår ett par valpiga fingrar om ovant anstränger sig för att trycka ner rätt tangent. Min pianofröken, en parant men mycket sträng kvinna, skulle gråta i kör om hon hörde mig. Nu var det bara min make som hörde mig och han grät inte. Han visslade med - i varenda bit - och det gör mig galen! Någon gång kanske jag får vara ensam hemma, alltså till och med utan make, och då - DÅ ska här spelas.

Julmedley

Jag har spotifyat hem drygt 7 timmars julmusik. Det kanske räcker? Sedan hamnade jag på Youtube och då fastnade jag i det här. Så roligt och så bra:




lördag 28 november 2009

Energifråga

Energi. Solenergi och rörelseenergi. Dessa två i kombination när jag och maken tog en kort men rask promenad tillsammans i ett kylslaget och snabbt skymmande landskap. Ingen utav oss kan kalla sig energisk för tillfället, även om min signifikante andre fått mycket gjort den senaste tiden.

I fredags blev det klart: alla anhalter för honom i strävan efter att få framföra det ena tunga fordonet efter det andra är avklarade och det har han gjort med bravur. Inte för att det inte har kostat, både monetas och ovan nämnda energi.

Problemet med mig har varit att jag inte tycker att jag fått någonting gjort. Jag har "bara" fått det andra att flyta. Annat har fått stå tillbaka och jag önskar att jag hade varit en sådan där tapper person som utför allt med ett leende, utan att emellanåt bli lite bitter och gnällig. Men visst har det gått bra och nu börjar nästa äventyr.

Barnen är bortlånade och för kvällen finns trevligheter inbokade med middag och bio med goda, glada vänner. Det ger också energi. Dagens promenad fick mig att inse att det problematiska inte är att vi har så många bollar i luften som ska tas ned utan att det blir en massa krascher, utan snarare att vi inte har sett till att få tid att talas vid i den utsträckning vi kanske behöver.

Det dåliga samvetet borde jag skriva en avhandling om. Inte för att jag har det i någon egentlig utsträckning, men känslan lurar ofta runt hörnet. Att jobba heltid innebär färre minuter tillsammans med dem deras vakna tid. Att lämna bort dem på helgen är också lite jobbigt, men samtidigt skönt och nyttigt. Det är givande att få längta och påminnas om att de är de mest värdefulla jag har.

fredag 27 november 2009

Meeeen!

Nu är I-pod-eländet försvunnet igen. Vad i hela fridens helga dagar är det med den där manicken som gör att den utvecklar egna ben och kryper iväg till en dammig vrå (eller en överfull toalettgarderob som förra gången) och sedan gör sitt bästa för att förbli osynlig för det mänskliga ögat?!

Jag vet att jag hade den när jag städade, men att man och barn kom hem och började berätta saker för mig - så jag tog av mig den, rullade ihop sladden och lade den... ja, var någonstans? På ett bra ställe, kommer jag ihåg, av den enkla anledningen att lilleman INTE skulle hitta den och börja leka att det är en telefon och tre gånger i sekunden konstatera att "Kicki på jobbet, på jobbet Kicki".

Och nej, mina trogna kommenterare som tror att jag bor antingen i skafferiet eller i kylskåpet: den är inte där. (Jag har faktiskt kollat, till och med i grönsakslådan. Under morötterna. Och löken.)

Suck.

torsdag 26 november 2009

För fem år sedan...

...föddes vårt första barn.

Efter tolv timmars förarbete, ett uttänjt bäcken, några liter blod fattigare, en operationsupplevelse rikare fick vi äntligen bekanta oss med varandra. Jag som trodde att det skulle kännas konstigt att åka hem med honom, som om han kanske inte var vår på riktigt - men det gjorde det inte. Han var min på ett sådant självklart sätt första gången jag höll honom i mina armar.

Första året med kaskadkräkningar, femton förkylningar på tolv månader, vällingvägran, avslutande amning, underbara leenden, första stegen, uppövade röstresurser men knappt några ord.

Andra året, även det nästan utan ord, men med tydligt kroppsspråk, vattkoppor blandat med mässling som en reaktion av BVC-sprutan, dagisångest, promenader och hemmavarande.

Tredje året, snart storebror, med exploderande språk, långa resonemang, teckningsvägran, morfarsdyrkan, blöjavslutning och nappbortläggning.

Fjärde året med lära läsa, lära skriva, långa förklaringar, prova på att rita, monster under sängen, tjuvar i skogen, skurkar på dagis, dataspelstestning, läsa böcker, läsa böcker, läsa böcker, rita mera, ritar till Bolibompa.

Femte året? Det blir nog bra det med.

onsdag 25 november 2009

Det är bra

Det är bra att det är grått och disigt, för då syns det inte hur smutsiga fönster vi har.

Det är bra att Försäkringskassan inte har betalat ut makens ersättning ännu, för har man inga pengar så går det inga pengar.

Det är bra att saker och ting kör ihop sig på jobbet, för då får jag visa min kompetens och min påhittighet samt öva mig på att le stort trots att jag skriker inombords.

Det är bra att tåget går rakt genom stan, precis i rusningstider - både på morgonen och på eftermiddagen, för då stannar all trafik av fullständigt och jag får tid över till att fundera över viktiga saker i livet.

Det är också bra att alla karlar på jobbet tar sig var sin kopp kaffe under lunchtid utan att sätta på nytt, för då får jag känna att de lämnat en uppgift som enligt nedärvd fördelning tillhör mig som kvinna.

Hur läget är? Tack, det är bra.

tisdag 24 november 2009

Jag fick lite insikt...

Idag har jag suttit i ett rum med tre andra personer som talade ett annat språk. Det var en rätt intressant känsla att vara den som inte förstod, som inte kunde ge förstående hummanden och uppmuntrande ljud till att samtalet ska fortsätta. Språk kan förena och stänga ute och det blev extra tydligt för mig idag.

måndag 23 november 2009

Dagens sköna!

- Mamma, vet du. Idag var Jens (manlig fröken på dagis) sjuk!
- Jaha, oj då.
- Ja, och vet du, då kom det en annan fröken med litet huvud.

Intervjun fortsatte från min sida. Finns det redan en fröken som har litet huvud? Har Jens litet huvud? Svaret på samtliga frågor var nej och det där med litet huvud förstod jag tillslut ingenting av.

söndag 22 november 2009

Skönt snubbel

Jag snubblade över Melody Gardot en dag. Det är som med Trisslotterna: plötsligt händer det. Det liksom klack till inom mig när jag hörde Baby I'm a fool på en radiokanal jag annars sällan besöker. Jag spotifyade lite och tyckte sedan att den här var fantastisk också.



Men det bästa av allt. När jag youtubade samma artist fann jag de här två, som sjöng skönt den, som det verkar, sång de själva tycker är skön. Hur som haver gjorde deras inspelning mig glad.

lördag 21 november 2009

Bok för bajsande

Snart-tvååringen bajsar på pottan sin (nya) vana trogen, men vill numera ha en och samma bok att läsa. Nu har det klassiska upprepandet tagit sin början. Säga samma sak på samma sida, bläddra till nästa och säga samma sak som förra gången. Om och om och om igen.

Storebror är stor. Han bara är det. Stor och förståndig och ibland stor och inte riktigt klok. Han vet en massa, men han vet inte alltid hur stark han är. Tur att han har en tålig lillebror att testa på.

Maken tar hela tiden nästa steg mot att bli färdig chaufför. Prov efter prov läggs till handlingarna och snart drar han sin truckdrivingsång, 24 meter lång... Hej vad det går. Det är inte babysteg, utan sjumilakliv.

Själv har jag jobbat idag. Trots att det är lördag. Jag tycker faktiskt att det är ganska roligt att träffa räddhågsna nior som kanske inte bestämt vilket program de vill gå, föräldrar som är mer enträgna än sina barn samt kollegor och nuvarande elever som helt plötsligt pratar på ett annat sätt med varandra. Kanske just för att det är lördag? Jag vet inte. Trevlig var det då i alla fall, fast det kommer lite surt efteråt. En helgdag är ändå förlorad när man inte får tillbringa den med barnen. Och jag missade förra helgen när jag var bortrest. Nya tag väntar, likaså ett femårskalas. Sedan är det jul.

fredag 20 november 2009

Räkna till hundra...

Han fyller fem om sex dagar. Idag lossnade det att räkna till hundra utan att han var osäker på vad som kom efter niorna. Tidigare har hundra kunnat komma efter 89. Stoltheten fick ett ansikte.

Vår fina kille bjöd storslaget av sina ostbågar i minipåseformat (som f.ö. inhandlades för 12 kr för två påsar på Hemmakväll) och jag sa åt honom att han är generös.
- Ja, svarade han, och jag är inte egennyttig.

Han har förr visat prov på att han kan sätta synonymer till det mesta, vilket jag tycker är fantastiskt. Nu kan han på pricken sätta motsatsord av ganska svår karaktär på många ord också.

Lilleman har bajsat på pottan varje dag i snart två veckor. Stoltheten fick ett ansikte, del två. Idag har jag satt honom att kissa innan godnatt-dags och det fungerade också bra. Den mindre attraktiva sidan av mig säger att det är bekvämt med blöjor, medan den andra - mer vuxna föräldern i mig - säger att det nog kan vara en bra tid att öva på toalettgåendet.

Tiden löper och jag känner mig otränad.

torsdag 19 november 2009

Så funkar jag...

När jag går över ett övergångsställe som har plickljud får jag en nästan manisk lust att gå i takt med ljudet. Problemet är att jag tar två steg lite snabbare än plicket och då kommer jag i otakt. Vilket är obra.

När jag har en bil bakom mig som inte verkar önska annat än att få krypa upp i mitt avgasrör blir jag fartfascist medan jag stör mig o-e-r-h-ö-r-t mycket på folk som kör 2 km under tillåten hastighet.

När jag är som mest upprörd kan jag bli obehagligt lugn. Efteråt kommer raseriet, hjärtklappningen och huvudvärken. Huvudvärk KAN komma plötsligt.

Jag jämför situationer jag hamnar i, återigen nästan maniskt, med "förr i tiden". När jag råkar ut för något, säg att jag är i behov av tandvård, så ligger jag och förfasas över att munnen inte hör till resten av kroppen och att jag därför ska betala sjukt mycket pengar för att min mun är en fientlig miljö för mitt garnityr. Sedan kan jag tänka på hur det var "förr i tiden". Då, när man fick gå till smeden eller bli amalgamförgiftad av en tysk sadist.

"Förr i tiden." Hur gjorde man när man kände sig stressad då? Det var inte direkt att bara ringa till Försäkringskassan och be om sjukskrivning. Eller om man ville skydda sig från att bli sjuk? Då var det inte så bara att ringa till Vårdcentralen och gnälla över att det är oklart på hemsidan när olika grupper är välkomna till vaccinering.

Hå hå ja ja. Ur led är tiden, säger Shakespeares Hamlet. Marcellus i samma skådespel säger visserligen något annat tänkvärt: "Det är någonting ruttet i den danska staten." Så kan det också vara.

onsdag 18 november 2009

Vaccination completed

Vi åkte till vårdcentralen en timme innan de stängde vaccineringsrummet och fick de sista tre biljetterna. Barn 3-18 år prioriterades, men eftersom det var så mycket vaccin kvar fick vi vuxna och faktiskt snart-tvååringen också smaka på nålen. Det känns skönt att göra bort det: jag kan känna mig lite stressad över att man bestämt sig för att göra något för sedan kan jag inte få det ur huvudet förrän det är gjort.

Nu ska vi iväg till Barnens hus för att köpa en tapperhetspresent. Curling, jag vet, men det blir nog folk av mina pojkar ändå så småning om.

måndag 16 november 2009

Sällskapsresan

Sällskapsresan 5: Riktmärket - jenn jär i, vosch jär dö?

Jag och min ömma moder har hunnit blev anropade i högtalaren på Kallax, fastnandes i Expresståget på väg tillbaka till Arlanda och dessförinnan grundligt genomsökta i säkerhetskontrollen. Dessa händelser ramade in vår resa ner till systeryster i Stockholm. Hej och hå vad mycket vi hann med.

Där emellan har vi pratat, pratat, pratat som om vi fått betalt per ord och det har varit en fröjd att få prata ostört. Det blev, som jag lovade innan, en blygsam shopping men ögonen har desto mer på sitt konto. Hornsgatan upp och ner, fram och tillbaka. Gamla stan två-tre varv i jakt på en affär vi aldrig lyckades lokalisera. Små affärer med dyra saker, större affärer med billigare. Mat, mat, mat och ännu mera prat.

På Liljevalchs såg vi utställningen Märta flyger igen, Märta Måås-Fjetterströms mattor och vävnader i alla former och storlekar. En fantastisk upplevelse. Lunchen på ovan nämnda ställe är oförglömlig och en typ av konstverk den också.

Sedan blev det lite broder, brorsbarn och svägerska på det. Många intryck, ömma fötter, värkande skrattmuskler och alldeles, alldeles underbart.

onsdag 11 november 2009

Mot hufvudstaden

Imorgon bär det av. Då ska den konungsliga hufvudstaden läggas för mina fötter och riket ska bli mitt, mitt, MITT! Frågan är bara vad mitt första beslut iklädd manteln och kronan ska bli: ska jag ändra tiderna för tunnelbanan, höja skatten på sockerfria tuggummin eller införa förbud mot alltför raka bananer. Den tål att tänkas på.

Det lär nog bli lite blygsam shopping, kramkalas med bror och syster, ömma fötter i felvalda skor och ömsom hunger, ömsom schwiimen.

En bra avslutning på en skitvecka. Amen.

tisdag 10 november 2009

Höuwa!

Vilken uschlig dag.

måndag 9 november 2009

De lär sig på egen hand...

Baloo säger åt Mowgli att han ska lära honom allt han själv kan. Baghera påpekar syrligt att åja, det går nog ganska fort. Jag börjar tro att jag redan lärt mina barn allt jag har att lära dem, för just nu gör de alla sina framsteg på egen hand.

Snart-femåringen räknar till hundra och visst har vi tragglat en del, men han lär sig så bra där han sitter för sig själv också. Dessutom kan han alla siffror, att en trea och en sjua är trettiosju osv. Klockan sitter ganska bra, åtminstone när det är heltimmar. Resten är lite limbo, rätt ibland och svårt ibland.

Lilleman ville rita idag när vi kom hem och lade sig ner på mage.
- Oooo, ljudade han och ritade en rund ring på pappret. Jag vill tro att han tänkte O, sade O och skrev O.

Dessutom säger han till nu när han vill bajsa och då tar vi fram pottan. När vi var på besök hos mormor och morfar idag började han dra i blöjan och sade att han ville pia. Sagt och gjort, det han gjorde och vi har inte ens hunnit öva på den saken ännu. Smart kid.

söndag 8 november 2009

Kulsprutesmatter

Vi har kulsprutesmatter i vårt vardagsrum. Yngste sonen är hård i magen och lite olycklig emellanåt. Då är det bra att han tycker att det är okej att gå på pottan. Vi har satt honom där och sedan "do-do-do-do-donk", så har det varit klart. Sedan:
- Titta mamma, pi i basset.

Jo du.

lördag 7 november 2009

Vin och pralin

En man på mitt jobb är vinkännare, faktiskt en av de ledande i Sverige, och han har den goda smaken att då och då försöka sprida upplysning i denna ädla konst. Igår hade han därför beställt mat samt gjort i ordning två glas vitt och ett rött. Sedan låg det inte mindre än 12 olika chokladtillbehör framför oss och bara väntade på att bli uppmärksammade. Bara chokladen var väl värd att betala för. Sedan guidades vi genom snårskog med kakaohalt, naturliga smakämnen, men också transfetter och billig choklad som kommer att leda till en för tidig död.

Lokala bandet var bra och vi svingade våra lurviga med fart och frenesi innan det var dags att gå hem och sussa. Jag vaknade klockan åtta och tänkte att jag skulle ligga kvar och dra mig. Vilket jag gjorde. Till halv tolv. Det var länge sedan.

torsdag 5 november 2009

Så går en dag utav vår vecka...

...och kommer aldrig åter. Veckan har inte gått snabbt, men däremot dagen idag. Jag blev kvar på jobbet till tio över arton och sedan bar det av till Krokodil för att lyssna till väckelseberättelser från 1950-talet. Det var kanske inte direkt det jag hade förväntat mig, men bra och intressant i alla fall. Det var en omvälvande tid som på många sätt gör sig påmind än i dag. Dessutom märktes det på vissa deltagare som på frågestunden efter berättaren sagt sitt slutord att frågan fortfarande är laddad.

Jag har således inte hunnit träffa mina barn idag, men jag har jobbat undan en stooooor rättninghög som legat och hånat mig under två veckors tid. Därför blir det mer kvalitetstid med familjen under helgen, trots att barnen sover över i grannbyn imorgonkväll.

Nu ska jag gå upp och väcka maken som verkar ha knoppat in med di små och sedan blir det väl att gå å leegg för egen del. Tjing.

tisdag 3 november 2009

Slakta offerlammet...

Nej, det är inte påsk. Inte befinner vi oss i Egypten heller och ber farao att "let my people go." Min iPod svarade på komsi, komsi och visade sig - i toalettgarderoben. Under nya toarullar. Varför inte? De som känner mig vet att det var ungefär så man kunde ana att det skulle sluta.

Hemma efter en timmes innebandy med nya och gamla bekantskaper. Jag tror att jag kommer att vara leddabrötte till och med i armhålan. Min svägerska är rolig, för när jag sa att jag alltid tänker att jag ska ta det lugnare påpekade hon att "man kan ju inte stå stilla". Eller hur = )

måndag 2 november 2009

Gestaltning

Om du vore en iPod, var skulle du gömma dig då?

Förslag på möjliga och omöjliga ställen att leta på mottages tacksamt. Jag har letat min öronvän i flera dagar nu men har inte sett ett spår av den. Nya uppspelningar väntar på att få läggas in, gamla väntar på att få bli lyssnade till...

iPod. Var är du? Komsi, komsi, komsi...

söndag 1 november 2009

Fullmånen

Jag drömmer heltokiga drömmar för tillfället och är övertygad om att det är fullmånen som sliter och drar i min vätskebestående kropp. Vissa kanske menar att vi är uppbyggda av kol, atomer och kolatomer, vad vet jag. Min är gjord av vatten och när månen lyser i sin fulla storlek blir det ebb.

Inatt jag drömde något som jag aaaaldrig drö-ömt förut... Jag drömde att jag gick omkring i långa korridorer på källarplanet i ett hotell och letade en ångbastu. Hur sjukt är inte det? Jag tittade in i ett rum, men det var köket och det satt någon ledsen flykting där i ångorna och gömde sig för polisen. I ett annat rum satt hela mitt jobb och åt den ledsne flyktingens mat. Sjukt nog? Nej då, det kommer mer. Helt plötsligt kom jag på att jag letade efter någonting, men kom inte på vad det var och försökte fråga människor jag träffade men de pekade bara var jag skulle gå för att komma till ångbastun.

Min man drog genast till med att jag var "looking for some hot stuff baby this evening" och gjorde till och med en liten illustrerande dans. STMB* Jag har inte försökt mig på någon närmare drömtydning, men min mans tolkning kan ju inte vara allrådande?

* Så Trött Man Blir.

lördag 31 oktober 2009

Ögongodis

Så här i bus- eller godistider är det här ett lågkalorialternativ i points räknat, men farligt sött och tilltalande i alla fall. Det är mest avsett för min syster som bor i Långtbortistan, men ni andra anonyma rackare kan gott glädjas åt min yngste son ni också. Passande nog handlar det om ett spöke. Till systeryster kan jag meddela att jag har för avsikt att maila lillemans övriga talanger: han sjunger i ett klipp och är rasande arg i ett annat.



Den äldre brodern har blivit tillfrågad om han ville medverka i ett filmklipp han också, varpå han svarade tweenigt: - Men alltså! Varför ska alltid JAG?!? Han slapp.

Vad kan man lita på?

Jag vet inte vad man kan lita på längre. Jag vågar inte ringa till mina föräldrar ännu, för de kan lika gärna sova. Så var det inte förr. Då kunde man ringa kvart över sex och då var de inne på sin andra kanna kaffe. Och hade hunnit vara ute på promenad. Eventuellt hade de hunnit städa också och hade bara vaskningen kvar.

Förr kunde man lita på att det var någonting kanonbra på tv under helgen. Man fick sitta och tokzappa för att se två bra filmer och ett underhållningsprogram samtidigt. Så är det inte nu. Nu är det skitidol och någon ungersk dokumentär om tegelbrukets historia i öst under sjuttiotalet.

Kan man lita på att WV går igenom besiktningen? Tydligen inte.

Kan man lita på att mannen i huset fixar det som behöver fixas? Förmodligen.

torsdag 29 oktober 2009

Han är ju rolig...

Äldsta pojken, fem om en månad, är ju rolig trots att han är orolig. När förskoleavdelningen skulle iväg och bada på det lokala badhuset brast han i gråt innan vi åkte iväg på morgonen. Det var dock inte rädsla för att han skulle drunkna vid något oövervakat ögonblick, som hade varit förståeligt, utan:
- Tänk om jag inte känner igen fröknarna när de är blöta i håret!

Ja it vet ja

Ja it vet ja om hä ska va så här it. Usch, det låter pittefint. I väit et vörre i sko djärra. Sko vä vaxxinér påtjen å sko vä djärra ne sj'ölv å? I vägger å stå å tränges vädenadder som et heller veLe váL sjuuk, men om man tråo att man ha haft e, sko man då ändå tågga spröuta? Ellerpåtjen nögges ju ha haft e å jeeg som var åofäLa ötte kroppen i tri vecko tråodd ju åcksa att i ha djårt bårt e, men vättno var e na anne. I mäin; i vell ju et att i sko struuk vä som fåLke djåord ätt spanschka.

Ja si saan å så saan et na mäir den dan.

onsdag 28 oktober 2009

Innebandy

Ont.
Inte så ont som jag trodde att jag skulle ha.
Imorgon mera ont.
Vet av erfarenhet.
Tänker ringa en vän.
Vännen ska få vara avbytare.

Lycka är att inte känna av fogarna.

söndag 25 oktober 2009

Tjejer, filmhelg och regn

Tre favoriter: tjejkompisar, filmhelg och regn.

Den första: tjejfest med hårda matcher i singstar. Det var första gången jag testade och det var riktigt, riktigt roligt. Kalas är också trevligt med skratt, godsaker och skvaller.

Den andra: på något sätt har jag lyckats se Another Cinderella Story som överraskade positivt. Småputtrig, trevlig och mycket varm. Sedan prickade jag in Patrik 1,5 och skrattade och grät om vartannat. Det var också en trevlig överraskning. Sedan ett annat stort glädjeämne: min sedan länge icke-fungerade Övertalning som tillverkats genom inspelning från Svt 1 på VHS, överförd och bränd till hemma-DVD fungerade plötsligt. Happy happy!

Den tredje favoriten: regn. Det har funnits i överflöd idag. Med en bok i örat (se Bokgalleriet) bakade jag 120 kakor och dessa två i förening blev en lisa för själen.

Arbetsvecka med arbete och inga adepter känns bra, för då hinner jag ta igen lite av det som gick förlorat med två barn sjuka. Bring it on.

lördag 24 oktober 2009

En underbordisk håla

Äldste sonen kröp in under köksbordet och hade med sig några leksaker och vi lekte att jag inte kunde se honom. Jag frågade högt var han kunde vara, varpå svaret kom:
- Jag bor i en underbordisk håla.

Genialt.

fredag 23 oktober 2009

Skelett i garderoben

Idag fick kutarna följa med på jobbet. Det blev lite cirkus, trots att jag bara hade en lektion. Barnen lekte clowner och blev mycket uppspelta när de rev av skratt från 18-åringarna. Passande tema på lektionen: kärlek, sex och att leva tillsammans. Nåja, de fick följa med som avskräckande exempel på hur det kan gå om inte plastmössan är på.

Jag har några sköna kollegor som visade allt sevärt på stället: barnen fick vara med när pirayorna matades! Det var minst lika roligt för mig... Sedan tittade vi på en plasttorso där man kunde ta bort magsäcken, tarmarna, levern, njurarna, lungorna. Det blev trixigt när allt skulle tillbaka igen.

Nästa höjdare blev skelettet i garderoben - vi har sådana på jobbet. Lite läskigt är det, för det är inte av plast. Barnen tittade storögt kan jag säga.

En snabb hamburgare på stan och sedan small lilleman av i vagnen på bron. Det är gråkallt idag och maken är på begravning. Det brukar vara fruset hur som helst på begravningar och just nu önskar jag bara den drabbade familjen allt varmt som kan hjälpa dem i den situation de befinner sig. Flaggan vajade på halv stång utanför Kommunhuset och det känns som ett fint sätt att uppmärksamma den här dagen.

torsdag 22 oktober 2009

Det var det värsta

Fyraåringen lade av en nysningsserie på x antal nysningar och har ett rörelsemönster som påminner om Galenskaparnas Brysselsteg när han stapplar iväg för att snyta sig.
- Visst var det värsta vad jag nyser! utbrast han och jag bara älskar den meningen.

Det är som när han säger:
- Jag är ens trött.

Negationen uteblir i den senare och han anser nog att det är onödigt med två "det" i den förra. Språket lever.

onsdag 21 oktober 2009

Hå hå ja ja.

Mamma amia! Mamma amia! Fransmannen i yngste sonen har blivit grek eller italienare. Han har sagt dessa ord tiotusentalet gånger idag. Maken prickade in att vara borta tolv timmar på ett praktikpass och kom hem lagom för att kasta i sig mat och sedan försvinna bort igen. Han är så där populär just nu.

Det märks att fyraåringen börjar tillfriskna. Han är sur och tvär och understimulerad, retas med lillebror och med mig och envisas med att han måste gå på toaletten mitt i maten.

Lilleman har spillt ut fyra glas dryck idag. Trots att jag letade fram en gammal pipmugg lyckades han få vätska på tapeterna bakom sig.

Ute är det varken höst eller vinter, varken varmt eller kallt, varken ljust eller mörkt. Det är bara...intet. Den här veckan...ja, it sucks på ren svenska.

Jag brukar inte bli så politisk, men Sverigedemokraterna. Vad i hela heljokkarns håller de på med? Att de var ute och cyklade, det har det inte rått några tvivel om, men efter veckans utspel blev det tydligt att skit bara är skit oavsett om det kommer paketerat i sverigedräkt eller hembygdspatriotism.

tisdag 20 oktober 2009

Tandinfluensa?

När små barn är kinkiga tittar ofta föräldrarna undrande på varandra. Kan det vara tänderna? Det är liksom en stående förklaring, oavsett vad symptomen är.

Nu är vi där med svininfluensan. Ont i huvudet? Då kan det vara svininfluensan. Kräktes du? Det är ett säkert tecken på svininfluensan. Är det lågkonjunktur? Högtryck? Blodtryck? Nymåne? Ägglossning? Torgskräck? Det kan också mycket väl vara svininfluensa.

Och jag vet att det är töntigt med ordvitsar men jag tycker att det är grymt (!) tråkigt att vara hemma, men baconfebern (!) har slagit till och vi har inte alls knorr (!) på tillvaron just nu. Ändå är det bara min andra VAB-dag, nu med två sjuka barn, och min gode far tillbringade en stor del av gårdagen här så jag fick städa hela palatset. Det är på intet sätt synd om mig, men ändå.

Och nej, jag vill inte ha Svennis som ny förbundskapten.

måndag 19 oktober 2009

Min lilla stad

Jag älskar att bo där jag bor när det på lokalblaskans förstasida på internet går att läsa: "Knark hittades i by". Det går att tolka på så många sätt.

Kanske var knarket borttappat och hittades i byn.

Kanske letade man efter någonting helt annat och så hittade man KNARK av alla saker i byn.

Kanske hade någon gömt knarket för att någon abstinent stackare skulle gissa om det fanns i stan eller på landet. Kanske blev det så tokigt att denne var fast övertygad om att knarket skulle finnas i en stad och så hittades det i en by. Det blir en sådan där "Minns du när..."-berättelse som de drar när de sitter i en sunkig lägenhet och blir nostalgiska. Eller var det fördomsfullt?

Jag citerar goda vännen och säger som det är: Knark är bajs.

Det bor en liten fransman i min yngste son

Han omtalar fröken Kicki med ett fransk Kiikii och lägger sig till med vissa franska uttryck i sina utsvävande förklaringar: Sisak nää non motat. (När han inte vill ha tomat. Lägg märde till kontaminationen av tomat, där m:et i klassisk manér läggs i början av ordet. Han kommer säkert att säga gaberob åt garderob så småning om också.)

Lillkillen, 1,8 år gammal, sjunger Solen lyser stor och rund. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Han använder 90% av orden och melodin är absolut urskiljningsbar.

Storeman hade 40 graders feber inatt och vaknade med 37. Två timmar senare var han uppe i 38,7 så det blir en hemmadag imorgon också. Sedan får vi se om jag kan hysa bort honom hos någon hemmavarande farmor eller morfar om han är feberfri på onsdag.

söndag 18 oktober 2009

38,5

Storebroren såg blek ut och lade sig ner på soffan för att vila - vilket aldrig händer annars. Han kändes inte varm då, men tio minuter senare satte han sig upp och deklamerade att nu var han sjuk. Mycket riktigt: 38,5. Två glassar och en feberbajs senare såg han lite piggare ut och hoppades på att han kan gå på dagis imorgon. Näpp. Det blir en hemmadag och vi har redan ett inplanerat besök av morfar.

Som om jag väntat mig det värsta har jag skrivit en detaljerad planering på jobbet, dag för dag, lektion för lektion, jag har lagt fram material och ritat in schemaändringar på ett papper.

Nu har jag bara en önskan, käre Gud: om jag nu nödvändigtvis också måste bli sjuk, låt det inte bli på lovet eller när jag ska till Stockholm. Eller när vi har vinprovning med jobbet. Eller när jag ska på tjejfest på fredag. Eller... Okej. Jag vill inte bli sjuk - men det FÅR inte bli när jag ska till Stockholm.

lördag 17 oktober 2009

När jag hör din röst

Jag har tidigare nämnt min känsla att det är renässans för romantiken och nu när jag läst När jag hör din röst av Stephenie Meyer får den bli skolboksexemplet för denna tanke. Det är sturm und drang med piskande regn, branta klippor, passion av det djuriska slaget (bokstavligt talat) och viljan att ta sitt liv när den signifikanta andra inte längre existerar.

Jag är väl antagligen för hård när jag klassificerar huvudpersonen Isabella Swan som en liten emo-brutta som söker sig tillhälsovådliga situationer i försök att lindra den ångest hon känner efter det att hennes livs kärlek, Edward, har lämnat henne med löftet att hon aldrig mer kommer att få se honom. Det är både Werthers lidande och Frankenstein inbakat, uppblandat med Romeo och Julia-referenser, vilket författarinnan ska ha en eloge för. Det är dessutom ganska snyggt gjort och jag önskar bara att fler läsare är uppmärksamma så att de här passagerna inte försvinner i alla Isabellas våndor och ångestattacker.

Jag känner inte alltid igen min läsupplevelse när jag läser igenom en boklogg i efterhand och så är fallet med den här, trots att jag publicerade den på Bokgalleriet för bara ca fem minuter sedan. Jag tycker bra om den, men måste samtidigt få kritiskt granska också. Den håller ändå, men jag upprepar även min önskan om att få vara fjorton när man läser den här romanen.

fredag 16 oktober 2009

Här går allt i svart = )

...han är snarare gulbrun. En skön kommentar från Lejonkungen signerat Timon och Pumba. Jag slås av det deprimerade och det negativa jag skrivit i veckan och trots att det ser ut att vara kvittot på veckans upplevelse så finns det mycket glädje inrymt också. Det är bara det att det jobbiga är mycket enklare att älta.

"Att behålla ett varmt hjärta i en kall värld" var temat på en föreläsning som en bekant till mig talade kring. Så viktigt och egentligen inte svårt. Det som är svårt är att inte gå under på kuppen.

Då är det bra att ha skrattmostrar på jobbet, glädjebarn hemma och en kulkille att vara tillsammans med. Jag är tillbaka lite på Oprahs tema om att föra tacksamhetsdagbok. Då kanske man kan älta och meditera över glädjeämnena och sedan ta i tu med det jobbiga när man är styrkt av det goda i livet.

Idag är jag tacksam över en pappa som inreder vår källare så fint så fint. Jag är tacksam över mitt fina jobb där jag träffar så många fantastiska människor - gamla och unga. Jag är tacksam över fin personal på mina barns dagis som får telningarna att känna sig trygga och glada. Jag är tacksam över att bilen startar trots att den inte alltid är övertygad om att den faktiskt ska göra det. Jag är tacksam över att det ser ut att ordna sig med makens karriärbyte.

torsdag 15 oktober 2009

Ett blankt gevär...och lite gas.

Hade jag ett blankt gevär
vore det ett kärt besvär
skjuta prick på alla dom
jag har svårt att tycka om.

Och med lite gas till hands
gick väl livet som en dans,
jag tog kål på många fler
som jag ej vill träffa mer...

Det är vad jag kommer ihåg av Dorothy Parkers dikt om icke önskvärda personer. Eller för att citera en kollega: Allt som behövs är en tegelvägg och en AK4:a... Tänk så aktuellt det känns ibland. När en vecka har känts sjukt lång och tung och jobbig att slutföra så behöver man INTE alla de här människorna som tycker att det är fel att vi inte engagerar oss i vilket diskmedel vi ska använda i den gemensamma diskmaskinen. Eller i vilket bestickfack gafflarna ska ligga. Gud give mig styrka. Och lite gas?

onsdag 14 oktober 2009

Idag konstaterar jag...

...att det är renässans för romantiken. I myllret av litteratur som ges ut idag tycker jag mig märka hur många närmar sig de stora känslornas berättelser, blandat med sturm und drang, vampyrer och allehanda jungfrur i nöd. Ja, du läste rätt. Jungfrur. Kanske försöker man städa upp bland skökorna när man ändå är igång. Männen härjar dock på i gammal god anda.

tisdag 13 oktober 2009

En extra puss

Ikväll har jag pussat på mina barn och varit dem extra nära för att det blivit extra påtagligt att det finns så många som inte har en förälder som gör så.

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma.
Ett barn som får stryk lär sig att slåss.
Ett barn som hånas lär sig blyghet.
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende.
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod.
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta.
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa.
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet.
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro.
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig
att känna kärlek i världen.

måndag 12 oktober 2009

Mera språk

Storebror ropade och verkade ha bråttom.
- Mamma! Jag vill rita!
När han väl fick pennan i handen ritade han en räserbana, men sedan kom han till det viktiga. Han skulle skriva en instruktion.
"Här statar man inte. Här statar man." löd texten till banan.

Det är inte underligt att han inte vet den litterata formen för "rt" och jag tycker att det är så roligt att han försöker. Däremot blev det lite tokigt när platsen på pappret inte räckte till för att skriva klart hela meningen. Istället såg det ut så här:
här stata
r
etni nam
nam ratats räh

De första två raderna läses som vanligt, men sedan har han skrivit i motsatt läsriktning. Det är tydligen en klassisk utvecklingsfas och det är sååå svårt att inte påpeka det medan han skriver.

söndag 11 oktober 2009

Läsning och filmtittning

Jag har bara 50 sidor kvar på min braiga bok, så nu var jag tvungen att ta en liten paus för att dra ut på njutningen. Roslunds & Hellströms Tre sekunder kanske inte vinner några priser för sina karaktärsgestaltningar, men när man fått följa personerna vid polisen i Stockholm City känns det ändå helt okej. Den här gången handlar det om infiltration vid de tunga narkotikasyndikaten och som vanligt blir det ett bevis på vad bra efterforskning av goda författare kan göra för handlingen i en kriminalroman.

Snart femåringen läser kortare och längre ord nästan utan att behöva staka sig. Det känns helt otroligt att han lärt sig läsa i stort sett på egen hand. Visst har vi tragglat bokstäver, lagt bokstavspussel och sjungit ABC-sånger, men vi har knappt övat på att sätta ihop dem till ord. Apotek, dieselbil, godståg, kvarnsten... Det är några av orden han läst innan han somnade för kvällen. Föräldern i mig hindrar mig från att tänka yrkesmässigt och jag ska inte åka iväg och köpa en lättläst bok åt honom. Inte ännu.

Filmen jag köpte i fredags, Övertalning, är inte den jag förälskade mig i första gången jag såg den. Den första versionen med Amanda Root och Ciarán Hinds är i det närmaste oslagbar, men jag har inte lyckats få tag på den på DVD. Jag spelade in den på VHS en gång i tiden och förde över den själv till DVD, men nu har den slutat fungera. Därför blev det ett inköp av den här med Sally Hawkins och Rupert Penry-Jones. Efter att ha sett filmen tre gånger (jag vet, fruktansvärt) under helgen börjar jag ändå kunna ta till mig den. Trevlig, mycket trevlig.

lördag 10 oktober 2009

Besviken.

Jag tänker att man kan skicka följande förslag till Lagerbäck:
- förklara offsideregeln för samtliga spelare. I vissa situationer även för linjemannen.
- hitta omedelbart ett bättre alternativ än Nilsson.
- lägg ner alla dåliga hörnvarianter och om de långa inkasten inte fungerar - lägg nerden strategin också.
- lyssna på Timo R:s låt "Bollen måste dö".
- om bollen ska in i mål, motståndarnas, kan det vara bra att ge bollen till
a) en forward
b) en mittfältare
c) en LÅNG medspelare som kan trolla bara han får någonting att jobba med. Hans namn börjar på Z.

Jag blir vidskeplig under matchens gång och tänker att kanske om jag lägger högra benet över vänstra - då blir det mål. Eller om jag rycker mig tre gånger i högra örat. Eller om jag slår över till en annan kanal - DÅ kommer det att bli mål för Sverige medan jag inte tittar. Nu är jag helt slut. Och besviken.

fredag 9 oktober 2009

Insikt

Jag fick en speciell upplevelse idag när jag och mina lärjungar såg filmen Juno som en del av det arbete vi genomför inom området Kärlek och samlevnad. Kort sammanfattat handlar filmen om sextonåriga Juno som blir gravid, bestämmer sig för att föda barnet och adoptera det till ett par som hon utsett. Allt sker under rappa repliker kryddade med sarkasm. Underbar film.

Min insikt gällde dock vem man identifierar sig med i filmen. Medan ungdomarna självklart tänker sig in i sextonåringens situation sitter jag själv och bara funderar över hur det skulle vara om jag var den trettiosexåriga kvinnan som inte kan få egna barn. Egentligen är det självklart, men det blev inte självklart förrän idag. Årskurstreorna är fantastiska och diskuterade filmen på ett sätt som gör det sååå värt det att få sitta ner med dem och bölja fram och tillbaka i resonemangen. Det blev då klart att jag ser på paret som ska adoptera på ett helt annat sätt än vad de andra gjorde.

Jag har också insett att jag tycker hemskt mycket om att umgås med människor. Jag har alltid tyckt om det, i lagom mängd, men nu har det sociala livet fått en annan betydelse. Därför är jag extra glad över att jag har ett arbete där jag träffar mycket folk: gamla med en massa erfarenhet och som kan visa på hur synsättet på olika frågor kan se ut när man fått lite distans; unga med en massa entusiasm och som vill förändra och påverka, män som man kan skoja lite hårt med; men framförallt - en massa härliga kvinnor som delar med sig av allt från glädje, sorg och material.

Med den varma känslan i maggropen välkomnar jag den här helgen med vidöppna armar.

Ps: En liten bekännelse. Jag köpte en film idag, Övertalning i den nyare filmatiseringen. Den kostade 99 kr men då gick en summa till Rosa bandet-kampanjen. Det är väl okej? För en god sak?

Ett tillägg till bekännelsen: bara tre kronor (!) av de 99 gick till kampanjen. Fast det såg jag inte förrän jag kom hem...

torsdag 8 oktober 2009

Lite kulturkoftatankar

Jag har läst och fascinerats av Jane Fonda under läsningen av Mitt liv så här långt. Jag har lyssnat till Bibbi Anderssons mogna stämma som läst upp en livshistoria av en kvinna som har "gått in i tredje akten" som Fonda själv uttrycker sig. Jag har egentligen ingen hang-up på Jane Fonda, men har tidigare förstått att hon varit älskad och hatad av olika anledningar. Efter läsningen av den här boken förstår jag varför hon upprört och retat, eller blivit så älskad och beundrad. Det verkar inte finnas något läger mittemellan när det gäller åsikterna om den här kvinnan. En annan vinkel finns på Bokgalleriet.

Nu har jag äntligen fått tag på Roslund och Hellströms Tre sekunder, så den står näst på tur. Sexhundra sidors underhållning som biter tag i läslusen med en gång. Den här gången är det om infiltrerade narkotikasyndikat som är temat för duon med de många välskrivna kriminalromanerna.

Jag har fått senaste numret av Språktidningen och tycker att det är en sådan lysande tidning. Medföljande fanns ett kuvert med ett erbjudande om att köpa en prenumeration på tidningen Vi läser, fyra nummer för 229 kr och jag är grymheters sugen på att skaffa den också. Då skulle jag ha en bra uppsättning: språk och litteratur. Jag måste flörta med maken...

Såg ni Gokväll igår? I så fall kanske ni såg söta Ewa som lagade mat. GulleEwa som tindrar och glittrar och gör sig bra i alla sammanhang. Hejja hejja. Missade du programmet kan du se det här.

onsdag 7 oktober 2009

En annan talare

Idag har jag lyssnat på en som pratade och pratade och pratade och pratade... ja, ni fattar. Skillnaden från mitt eget prat i det förra inlägget är att den här mannen TALADE och han lät varje mening vara betydelsefull, varje ord betydelsebärande. Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, har talat om religion ur olika synvinklar och om islam i synnerhet. Han är otroligt vältalig, kunnig, rolig och framförallt respektfull i alla snår som annars kan verka vara minerad mark.

Jag tycker om att känna mig som elev igen. Ibland får mitt yrke mig att känna som om jag ska sitta inne med svar på alla möjliga och omöjliga ting. Sådana här dagar får mig att bli nyfiken på att upptäcka allt jag inte lärt min ännu... Det är en hel del.

I övrigt är det fullspäckade dagar där tiden rinner iväg och idag har jag inte hunnit äta middag. Dock har vi hunnit på barngympa som en ärtig och driftig byamamma så fint fixat för alla våra barn. Mindre bra är att äldste sonen hunnit skaffa sig en rejäl fläskläpp och således inte vill åka till dagis imorgon.

Roligt är dock att vi har hunnit titta på min syster, barnens moster, på webb-kameran som hon fick av oss i present när hon fyllde år. Det är en annan sak att få höra en person tala och samtidigt se ansiktsuttryck och gester - då blir det lite mindre långt till Stockholm.

Nu - silencio och lite Grays.

tisdag 6 oktober 2009

Pråttoföör

Jag har pratat och pratat och pratat och pratat och pratat och pratat och pratat och pratat idag. Jag har pratat med fem klasser (nästan 30 elever i varje grupp), jag har pratat med en grupp andra människor om elevinflytande, jag har pratat med en grupp om elevhälsa, jag har pratat med min man för att lösa diverse akuta frågor kring sådant vi inte vet någonting om, jag har pratat med min syster (2x30 minuter) i telefon, jag har pratat med min mamma, med min pappa, med min svärmor och min svärfar, med en kompis och med barnen... Jag är så less att höra min egen röst...

Då har jag fortsatt att prata. Med annat folk. På facebook. Konstigt det där. Ändå har jag ingenting att säga. Absolut ingenting.

måndag 5 oktober 2009

Alltså, lågenergilampor...

Jag tänker mig följande scenario. Om några år kommer jag att sitta med mina barn och titta i fotoalbumet och berätta:
- Vet ni att när ni var små då kom ljuset i samma stund som man tryckte på lysknappen.
Barnen kommer att med gapande munnar be mig berätta mer om detta trolleri.
- Ja, förstår ni, att då kostade ett packe lampor bara en tjuga och de gav fullt ljus i samma stund man tände lampan.
Något av barnen kommer att fnissa och be mig sluta skoja.

På samma sätt som läget ligger idag när vi minns och berättar om knackiga skrivmaskiner (men hur gjorde man om man skrev fel?), om tv-apparater utan fjärrkontroll (det var ingen idé att zappa mellan kanalerna, alla två) och att man i bästa fall kunde faxa någon om man behövde någonting a.s.a.p.

Jag blir lite galen på lågenergilamporna. Jag famlar i halvdunkel under tiden den behöver på sig för att stråla med full effekt. Och hur fungerar det med dimmerfunktionen? Eller spelar det ingen roll?

söndag 4 oktober 2009

Lite besviken...

Jag och maken hade ställt för oss så att myskväll väntade när barnen hade somnat. Problemet var bara att vi också somnade, jag hos lilleman och maken hos storegrabb. Maken vaknade 23.40 och jag 01.42 och då fanns det inte så många alternativ annat än att lägga sig för kvällen. Eller natten.

Hur som haver vaknade jag i morse efter 13 timmars sömn. Jag vet inte när det hände senast. Jag har ONT i hela kroppen och kan knappt andas. Jag behöver ett rejält knak i kroppen så att allt som känns stelt kanske går till sig.

Lilleman pratar i sexordsmeningar när han känner för det. "Nej, Isash inte ont i tärten."

Storebror funderar och funderar och det behövs mycket tid i famnen för att räta ut rynkor och frågetecken.

Helgen har varit både lång och kort. Som den ska vara.

lördag 3 oktober 2009

Oväntat?

Jag har suttit tillbakalutad i soffan. När jag sätter mig upp stöter jag på motstånd. Ryggen vill inte lämna ryggstödet. Jag har en godis fastkletad mellan mig och soffskinnet. Oväntat? Inte alls.

Lillpojken verkar trött. Är vaken till tjugo i två när han vanligtvis brukar sova middag vid tolv. Oväntat? Inte direkt.

Storpojken får möjlighet att vara ute och snickra med pappan som han annars så gärna vill på vardagarna när tiden inte räcker till. Nu när han hade chansen ville han gå in. Oväntat. Nej, väntat.

Min förkylning som höll på att flytta ut, valde att hellre förlänga kontraktet och ringde en ilsken kusin som flyttade in i näsa och bihålor. Oväntat? Nope.

Jag gick in på Jowa för att köpa spindelmannenblå färg till ett litet projekt i pojkrummet. Till det köpte jag en limspray som kostade mer än den dyra lilla burken. Mannen i kassan svor till av förvåning över det höga priset och gav mig bra rabatt. Oväntat? I allra högsta grad. Han gjorde min dag.

fredag 2 oktober 2009

Truckdrivingsång, 24 meter lång...

Jag har inte nämnt här att maken klarade körkortet, C, i onsdags. Jag var nog lite mer nervös än vad han var, men lättnaden var påtaglig hos oss båda efteråt.

Nu börjar sisyfosarbetet: att få försäkringskassan att vara aktiv i vårt ärende, att pussla ihop alla tider samtidigt som det ska börja sökas jobb och fixa lite inkomst. Regeringen och arbetsmarknadspolitiken är inte människans bästa vän direkt.

Som tur är, är min man en optimistisk rackare och med min förmåga att oroa mig har vi det genomsnittligt rätt lugnt. Jag blåser på och han bromsar. Och tvärt om.

torsdag 1 oktober 2009

Livet lever ibland sitt eget liv

Ibland känns det som om livet lever sitt eget liv. Det blir lite som en karusell som snurrar på och man har inget annat val än att snurra med och hoppas att man inte ska vara för yr när det väl stannar.

Mattan drogs undan lite när maken blev uppsagd och trots att vi har goda förhoppningar om en ljusnande framtid återstår ändå många trådar som ska knytas ihop innan vi har en ny matta. Ursäkta metaforerna, men svensklärare som jag är är jag arbetsskadad ungefär upp över öronen.

Idol-tittandet gör intryck och jag funderar över formuleringen "sitta säkert". Man hoppas att man sitter säkert på jobbet, i förhållandet, i föräldraskapet... Då är det skönt med goda vänner att träffa över lunchen, sköna kvinnor att träffa på kvällen och en (sovande) make att komma hem till om aftonen.

That's life. C'est la vie. Hä jär lijve.

onsdag 30 september 2009

Han är gullig ibland också


Ibland är han gullig också. Han är glad eller arg. Av eller på. Här är det banan som intas i takgungan och han är precis som sin mor och sin bror: det får inte gunga för mycket.

Orden sprutar ur den tandglesa munnen och han är som ett litet eko. Aj aj tärten är det mest användbara så han kan tala om om det svider där bak. Han har bajsat riktiga rövarbajsar som verkligen luktar skurk. Tänder? Allmänna bakterier från dagis? Höstavföring?

tisdag 29 september 2009

Åh, vad han oroar sig

Att ha barn får mig ständigt att analysera själv vad jag säger och hur jag ska pusha eller när jag ska backa. Samtidigt vill jag erkänna snart femåringens känslor och låta honom förstå att det är okej att känna och agera utifrån det. En elefant balanserade på en liten, liten spindeltråd... Jag vill att han ska tycka att det är intressant och gå och hämta en annan elefant istället för att oroa sig för att spindeltråden ska gå av.


Är det en del av någon utvecklingsfas att en snart femåring oroar sig för sådant han inte borde behöva bry sig om? Han lyssnar i bilen när jag och maken funderar över om vi kommer ut på E4:an genom att köra på ett visst sätt och så oroar han sig för det.

När dagisgruppen var i skogen, 20 meter från vägen, blir han ledsen och oroar sig för att de inte ska hitta hem igen. Han tänker för mycket känns det som ibland och jag skulle bara vilja säga åt honom att så länge det finns en vuxen i närheten så kommer allt att ordna sig. För så är det ju, oftast. Skulle han nu ha råoröta så kanske det skulle kunna gå snett någon gång, men risken är inte direkt överhängande.

Han har inte varit så här förr och kanske har det att göra med att han flyttat upp på stordagis samtidigt som han utforskar världen och upptäcker att den är så stor, så stor. Lias, Lias liten.

måndag 28 september 2009

Den bistra sanningen

Jag har precis kommit hem efter en biokväll denna blanka måndag och det är med ett litet leende på läpparna. The ugly truth levererades med Gerard Butler och Katherine Hiegl. Den senare är både vacker och rolig och den förra är lite ful så där så att han blir riktigt intressant.

Hon är tv-producent för tv-bolaget med alldeles för få tittare. Han är killen som sänder från sitt garage och har fler tittare än det tidigare nämnda bolaget. Han anställs vid hennes bolag för att berätta den bistra sanningen om förhållanden och dating.

Mycket har man sett förr: öronsnäckan i hennes öra där han ger henne goda råd, planteringen där hon tillrättavisar en man i början av filmen och talar om att vatten på flaska är samma vatten som från kranen och i slutet av filmen beställer Butler kranvatten eftersom han - naturligtvis - tycker att det är samma sak. Hon ler och kommer till insikt.

Sedan kan man konstatera att dekadensen slutligen även nått Hollywood och därför är det här en romcom med mycket kuk, avsugningssnack, omskrivningar för att onanera och nakenanspelningar. Oväntat på ett sätt. Jag trodde att det skulle ta kring 50 år till för Hollywood och den pryda moralens väktare att komma dit.

Tillför det någonting? Nope.

söndag 27 september 2009

Bland migränianer och blåmärken

Det har varit en skön helg med kroppsarbete i trädgårdar och lördagen avslutades med trettioårsfest. Trettioårsfesten i sin tur avslutades med ett brakfall av lilleman som slog sig ordentligt när han vickade med en stol och föll rakt på ett hemsnickrat plywoodgarage. Han grät länge, vilket är ovanligt, och tog sig mot huvudet och tjöt:
"Ölat! Ölat!"

Örat var alldeles rött och han fick sig en redig kyss på käken, i pannan och mot revbenen också. Det ilar av smärta i den egna kroppen när man ser det hända och det gjorde säkerligen ont för honom också. Att han inte lär sig, kan man ju tänka, men han fortsätter oförtrutet med sina våghalsiga expeditioner.

Idag är det lugnt. Söndag i sängen all over again, men det är skönt. Kroppsfrossan är tillbaka och allt i huvudet känns som om det vill komma ut. Skallbenet viker sig dock inte och orsakar en otrevlig känsla. Stackars migränianer som har så här och säkert värre än vad jag har det.

G'day.

lördag 26 september 2009

En helt annan sorts idol

Public service. Jag ska aldrig klaga över tv-licensen igen. Gör jag det får någon slå mig. Jag har väl ingen faiblesse så där för Ingvar Oldsberg, men Här är ditt liv gör mig lite varm inuti och tårögd i ögonvrån.

Idag var det Jan Eliasson som satt leende tillbakalutad i fåtöljen. Vilken karl. Jag kan inte tänka mig en bättre representant för Sverige. Vi borde skicka honom utomlands i kungens ställe, låta honom spela för Tre Kronor, låta honom sjunga i Eurovisionschlagerfestivalen och göra honom till statsminister samtidigt som han får inneha en massa andra viktiga poster. Det skulle bli rätt mycket för honom att täcka, men världen skulle bli en bättre plats. Han är en sann idol. Ödmjukare man får man leta efter. (Kvinna också, för den delen. Inte att han är kvinna, utan att man får leta efter ödmjukare varelse alltså. Men det kanske ni fattade?)

Jag fick gåshud på armarna när de tog in Kofi Annan. Det är stort. Sedan Madeleine Albright. Kvinnan bakom uttrycket "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra." Tack och lov har de hållit storting på Tv-huset och sagt åt Oldsberg att han inte behöver avbryta sina engelsktalande gäster för att översätta till stammande svenska. Nu flyter samtalet och programmet blir precis så bra det någonsin kan bli.

fredag 25 september 2009

Läskning

Att läskas. Det är dialektalt, va'? Att retas med någonting någon annan vill ha. Det sysslar mina kollegor med just nu. De befinner sig på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg och skickar sms och mms om och på författare som jag dreglar över.

Men jag har det bra här jag. Lite småkrasslig. Ute är det sossegrått på himlen, snålblåst och skitkallt. Det är tom tank på bilen, brödsmulor på golvet och skator har hackat hål på en kompostpåse ute på bron. Jag har fortfarande frossa, har ont i huvudet och nyser fjorton gånger på raken.

Så vad bryr jag mig om Thomas Boström? Att han är snygg och klok? Vad bryr jag mig om Mark Levengood och hans finlandssvenska idiom? Alla klokheter och underfundigheter? Vad bryr jag mig om Isabel Allende? Denna tjusiga, en av spansk litteraturs mest viktiga författare?

Jag ska starta en sådan där vad det då heter på Facebook. "Vi som inte åkte till Bok- och biblioteksmässan men som inte sitter hemma bittra för det." Jag kommer att ha 5000 medlemmar innan kvällen är över.

torsdag 24 september 2009

Socialisering på ett opretto sätt

Tänk, vad det är trevligt med föräldramöten. Möten mellan föräldrar, möten mellan föräldrar och personal. Att få höra tankarna bakom verksamheten som ju är pedagogisk. Jag tycker att jag borde vara yrkesskadad och hela tiden tänka i de banorna, men när jag lyssnade till personalen under kvällens information tänkte jag bara "Åh, vad de är duktiga!". Det blir ett spännande år.

Föräldrarna, mig själv inräknad, var rätt tramsiga, men det är också trevligt. Inga högtravande prettofrågor som ska avhandlas med viktig min. Det är roligt att få se mina barns förskolekompisars föräldrar. Vi hann till och med prata ihop oss om framtida lekträffar - vi som har barn som bor lite avsides och som man inte vill släppa längs vägen hur som helst.

Mitt i allt slog det mig, appropå lekträffar, att det nog vissa gånger är roligare för oss föräldrar att planera in när det ska ske, än vad barnen tycker. Men det är spännande att socialisera sig - oavsett ålder.

onsdag 23 september 2009

Jag är lite skadeglad idag...

= ) för att min mamma har fått se lilleman in action. Så där som han bara brukar vara mot mig. Och när jag har berättat om de tillfällena har hon och pappa sagt: - Men et tråo i att han kan vårra sönn.

Hon tror inte längre. Hon vet. Och hon kan också bli lite galen. Sedan verkar hon tro att han nog är lite mer värre mot henne...

tisdag 22 september 2009

Statistiskt sett...

Jag har 36,9 grader C i ena örat och 37,7 i det andra. Så statistiskt sett borde jag må ganska bra. Men jag har frossbrytningar, kroppen gör ont och huvudet känns både stort och litet på samma gång. Ska det va så?

PIM

Jag har lämnat in min andra PIM-uppgift i den datautbildning som alla kommunanställda ska gå. Den första uppgiften var följande: En lobotomerad röst läser upp uppdragen.
"Sandra har bestämt sig för att skriva en text. Hjälp Sandra att öppna ett nytt dokument."
Jag klickade på Word-ikonen och berömmet lät inte vänta på sig:
"Jaaa! Sandra väljer mycket riktigt att skriva sin text i Word, eftersom det är ett utmärkt program för att skapa en text. Sandra skriver och skriver och vill sedan spara. Hjälp Sandra att spara dokumentet."

Jag växte väl kanske inte med uppgiften... Sedan var det dags för andra uppgiften. En presentation i lämplig program. Jag valde Power Point och har bland annat beskurit ett får så det blev utan fötter, klätt ut mig själv i bönesjal á la tallit, doppat en äppelbit i saltvatten och fotoshoppat ett sederfat. Som körsbäret på topp visslade jag in Hava nagila som inledning och avslutning.

SEDAN förstod jag att jag skulle vara tvungen att visa upp hela eländet för mina kurskamrater, men då var det för sent för jag hade redan skickat iväg det. Nu tänker jag att Sandra kanske kunde hjälpa mig tillbaka lite?

måndag 21 september 2009

Blabläblapla

Lilleman sitter och härmar sin far.
- Hördu!
- Höhu.
- Härmapa.
- Blabläblapla.
- Är du en härmapa?
- Jååå, säger han med ett stort smajl.

Så håller ettochetthalvtåringen fram en påsklämma.
- Ska jag öppna?
- Ja tipta.
- Nu är den öppne.
- Jaaa! Tipta!

Språket har annars exploderat och han kan ansiktets olika delar, alltså inte bara peka på dem, utan kan säga alla orden: haka, öga, kind (dind), öra, näsa...

Han är väldigt glad. Eller arg. Han är som ett relä: av eller på.

söndag 20 september 2009

Söndag i sängen

Vi har avnjutit det vackra vädret med att röja på gården med arbetsamma barn och ätit lunch på stora bron. När lilleman sedan sov sin middag låg jag i sängen och avslutade Bengt Ohlssons Syster. Om någon har läst den får ni gärna ge er syn på vad som egentligen hände. Det är inte min bästa boklogg, men vad gör det om hundra år.

Röstningen i kyrkovalet var en ambivalent historia, men nu är jag rätt nöjd. Lilleman gör som vi gör, så när vi klistrat igen våra kuvert stod han sedan och slickade lite pliktskyldigt på ett han också.

Nu avslutar vi dagen med Clintans Grand Torino. Kom ihåg: det är för billigt att hyra film för att se dem olagligt.

lördag 19 september 2009

Flickan som lekte med elden

Det bar in till staaan i gårdagskväll för att se fortsättningen på Millenniumfilmatiseringen. Erik Helmersson har redan sagt allt bra som finns att säga om filmen och höjdpunkterna är att flickan leker med elden, men det är f*n ingen som leker med flickan. Han avslutar med den hysteriskt roliga formuleringen "Där vill bli blod."

Noomi Rapace är så bra. Hon ser liten och skör ut. Petit. Samtidigt är hon ett kraftpaket. Trulig men med stora kärleksfulla leenden när hon träffar sin före detta förmyndare. Det är inte en jättebra film, men den speglar boken ganska bra. Den andra boken var också ett sorts mellanspel där hennes historia skulle rullas upp och ge de pusselbitar som var mysteriet i den första boken.

Trean i filmserien lär bli ett fyrverkeri. Jag har nog rätt höga förhoppningar, men med kvalitén på de två första filmerna ser det bra ut. Det var utsålt i två salonger, så vi trodde först att vi gått in i fel biosal.

Trevligt. Avslutade med Skavlan som är vidunderligt bra på det han gör. Med en avslutande Winnerbäck på det blev det en bra tv-kväll också.

Nu är det Här är ditt liv ikväll, som jag är barnsligt förtjust i. Mys mys.

fredag 18 september 2009

Ensam hemma

Det är alltså så här det känns. Att vara ensam en stund. Jag vet inte när det hände senast. Barnen är hos mormor och morfar för att övernatta och jag och maken ska se Flickan som lekte med elden med goda vänner.

Innan kvällen börjar får jag ungefär en och en halv timme helt för mig själv. Jag vet inte om Bengt Ohlssons Syster är värd att lägga tiden på, men någon sorts läsning blir det.

God helg.

torsdag 17 september 2009

Jag kommer att leva mycket längre efter ikväll...

...om det är så att ett gott skratt förlänger livet. Kusiner och mödrar och mostrar, en god soppa höstens första kväll och många bokstäver i munnen på varandra.

Jag har bland annat lärt mig att kungen kommer till stan, att fönstren borde tvättas på en viss byggnad just därför och att många ifrågasätter om kungen skulle bry sig ifall de inte var tvättade. Tänk er följande scenario:
- Alltså Silvan (Silvia alltså). Du skulle ha sett vilka skitiga fönster de hade på en fabrik uppe i Piteå.
- Nech, mehn mehner dhu dhet Kahrl chäre. (Hon bryter på tyska och det här med ordföljd och meningsbyggnad gör hon som hon vill med.)
- Ja, det var fruktansvärt och jag lade genast märke till det.
- Jha, jhag föhrsthår ahtt dhet måhste ha vahrret fruhktahnsvährt.

Städpersonalen får inte vara närvarande när han anländer, för det föreligger tydligen en risk för att de kan använda mopparna som vapen och försöka skada honom.

Sedan har jag lärt mig att när det blir fel är det inte vikarierna man kan skylla på, Arne har folle och det finns gott om spöken på Furu. Hu. Jag har tagit kort på mig själv när jag genomför en traditionsenlig pesachmåltid iförd tallit samt visslat och spelat in Hava Nagila till en power point-presentation. I've got the power but do I have a point? Men den frågan önskar jag god natt.

onsdag 16 september 2009

Smarter

Sonen: - Mamma. Du är smartare än alla.
- Än alla?
- Ja.
- Smartare än pappa?
- Ja.
- Okej. (Smart unge.) Hur är man när man är smart då?
- Då tänker man och så kan man saker.
- Kan jag mer än pappa?
- Ja.
- Till och med köra traktor?
- Nej. Kanske inte alla. (Alltså smartare än alla.)
- Är jag smartare än morfar?
Stort leende. - Neeeej. Morfar kan allt.

Men visst är det en bra definition av smart, uttalat av en snart femåring? Att då tänker man och så kan man saker.

tisdag 15 september 2009

Bryta om

Bryta om är en bra titel om att bryta upp och börja om. Jag har läst ungdomsromanen av Åsa Anderberg Strollo som säger så mycket om hur barn till missbrukare fungerar, hur luttrade de är och vilka påhittiga svar de kan ge på vuxenvärldens frågor. Hon ger en bra inblick i hur de vuxna ställer rätt frågor, men hur de luras av en ung tjej som vet mer om livets skuggsidor än de någonsin kan tänka sig.

Den är mer utförligt behandlad i Bokgalleriet, men jag är verkligen rörd efter att ha avslutat den här läsningen och önskar att fler ska titta på den här lilla pärlan.

måndag 14 september 2009

Humorbefriad, pryd och angloallergisk

Femman visar Roast på Berns. Pernilla Wahlgren ställer frivilligt upp på att bli häcklad, förolämpad, förnedrad, verbalt misshandlad, förlöjligad och - som det verkar - smickrat underhållen.

Komiker efter komiker pratar om att hon knullar, att hennes kompis inte kunde komma för att hon fastnat med naglarna i fittan, de pratar om att hora och de gör anspelningar på Josef Fritzl och drar in pedofili och incest. När den tredje komikern skämtat om hur hon blivit misshandlad stänger jag av.

Jag tror inte att jag är humorbefriad. Jag skrattar åt rätt mycket. Ibland är jag lite rolig själv. Faktiskt, det händer.

Jag tror inte att jag är pryd heller. Det slinker ut en del grodor ur min mun som handlar om både kopulation och reproducerande. Ändå stör alla dessa könsord mig och kanske kvalificerar det mig som pryd. I så fall är jag gärna det, utan att utge mig för att vara en moralens väktare. Men allvarligt. Är det roligt? Kan någon i så fall förklara något av skämten för mig? Det är jätteroligt när Magnus Betnér frågar om hon skaffat ett barn med polisen och tre med maffian eller om det är tvärt om. Sedan raljerar han om att det måste vara världens gisslansituation när barnen ska byta vårdnadshavare på söndagarna; med barn på ena sidan gatan och väskor på den andra. Men det där andra - kan någon förklara det? Går det inte vara rolig idag utan att använda runda ord?

Roast. Nu får jag allergiska utslag igen.

söndag 13 september 2009

Söndagen som gick...

Lite sovmorgon.
Tvätta kläder.
Frugal frukost.
Tvätta mera.
Lätt lunch.
Maskeradkalas med liten spider-man.
Söndags-surströmmingsmiddag.
Tvätta kläder.
Filmafton: Män som hatar kvinnor.
Tvätta kläder.

Sömn. Snart.

fredag 11 september 2009

Sucka mitt hjärta men brist dock ej - Mark Levengood

En klokbok, inte bara för en boktok.

Jag har lyssnat till Mark Levengoods klokskaper som finns samlade i Sucka mitt hjärta men brist dock ej. Det finska idiomet tilltalar mig lika mycket som allt tänkvärt som radas upp. Ibland skrattar jag högt, men oftare blir jag så rörd att jag måste stoppa bandet, spola tillbaka, lyssna och kontemplera.

Det är som en predikan om medmänsklighet, om livsåskådning, om döden och framför allt om livet. Det levereras tankar ombundna med anektdoter och roliga historier omskrivna med roliga formuleringar som får underfundiga poänger.

Bland det vackraste han säger är:
"Vart jag går och vad som händer är jag inte ensam. I mig bor Gud. Och när min livsdag når sin ända, då är det tid att byta. Då är det min tur att bo i Gud."

Bland det roligaste är:
"Sista året blev morfar lite gnällig. 'Världen var bättre förr', sade han. Men mormor tittade länge på honom, och så sade hon milt: 'Världen är nog densamma. Det är du som var bättre förr.'"

Om du vill må bra, få tröst, skratta, gråta eller bara njuta av en vacker satsmelodi bör du läsa Sucka mitt hjärta men brist dock ej.

Jobbigt att vara arg

Det är jobbigt att vara snart fem år och arg. Storebroren hade gjort ett omilt lyftningsförsök för mycket på lillebror, så vi var tvungna att gå in och bryta matchen. E skulle gå upp på sitt rum när han ropade från trappen:
- Jag tycker att du ska gå ner i källaren, pappa, och att du ska ramla i trappen.
Vi drog båda efter andan för att kommentera det han sagt när han själv fortsatte:
- Nej, det menade jag inte men jag måste säga någonting!

Han tyckte att vi var orättvisa och ville tala emot oss på något sätt och att ramla i trappen var bland det värsta han kunde säga. Det är svårt att inte skratta, men samtidigt vet man hur arg man blir själv om någon skulle skratta åt en när man är som mest upprörd.

Lillemans talutveckling är explosionsartad och han säger många tvåordsmeningar:
- Titta Rorry!
- Jättegott.
- Titta klocka.
- Eija hoppa.

Trevlig helg.

torsdag 10 september 2009

Vardagsspänning

Det kan vara spännande att leva. Idag har det varit spännande att maken skrev teoriprovet för tunga fordon och det klarade han galant. Nu börjar det roliga och det dyra att ta körlektioner.

Spänningshuvudvärk har varit allstädes närvarande idag, vilket är rätt ovanligt för att vara jag. Jag har nästan aldrig ont i huvudet, men idag har jag gått omkring som en levande död. Jag har irrat och virrat omkring både hemma och på jobbet och glömde således av att jag skulle vara på en viss plats klockan arton just ikväll.

Det är spännande med barn också. Barnen lever ut hela sina känsloregister och samtalen pendlar mellan att handla om mördare, om skelettet, om kalas och om allt som är orättvist. Pust. Just nu hoppas jag på en riktig vilarhelg.

onsdag 9 september 2009

Min son - en hedersman

Sonen gick omkring med en käpp uppe hos farmor idag och lekte att han hade en get. Sedan berättade han att han var en... just det: hedersman.

Har varit på trevlig middag med en fantastisk människa. Alla borde ha en egen Ewa. Skratt som ekar och smittar, tårar, väsentligheter och så mycket värme att man bränner sig - men på ett bra sätt.

Nu sitter jag och oroar mig för härdsmälta mot Malta.

tisdag 8 september 2009

Vad är tjusningen med fotboll egentligen?

Frågan kom några rader ner från en vilsen själ.

Svaret: Tjusningen är att livets mening får ytterligare en dimension i 90 minuter. Imorgon är det dags igen.

måndag 7 september 2009

Språkpolisen har haft det lite jobbigt

I Aftonbladet stod det att läsa: "Succén Omark och Harju fortsätter - Sverige föll mot Tjeckien". Är radarparet måhända inhyrda av motståndarlaget?

I lokalblaskan läste jag "Sextonåringar gravskändade". Undrar hur sådana ser ut efter en sådan behandling.

En annan var om volontärarbetare åt bärplockare där jag inte kommer ihåg den exakta formuleringen, men andemeningen (eller syftningsfelet) var att någon åt en annan. Det är bara hoppas att det lät dem väl smaka.

Är man insnöad nörd på sådant här så är det här en fantastiskt rolig sida som jag ska återkomma till senare. Väl mött!

söndag 6 september 2009

Prins John, en låtsaskung av England

Vi citerar tecknade Robin Hood friskt här hemma. "Min tumme är smutsig" och "Väs, du duckade med flit!" samt "Gamla påsbrallan, sheriffen av Nottingham" - eller är det det som sägs? Det låter så i alla fall.

När Robban och Johnny klär ut sig till spågummor skrattar fyraåringen och ropar:
- Smågummor!

Resten av dagen sjunger E: "Prins John, en låtsaskung av England." Sjutusenfemhundrasextionio gånger. Jag blir galen. Det är däremot roligt när han rimmar mellanverserna: knasiga-trasiga, flamsiga-tramsiga, stjärtiga-fjärtiga, slemmiga-blemmiga... Prins John, en låtsaskung av England.

Dagens Bolibompakväll avslutades med att han undrade ifall skånska fanns på riktigt. Eller "på owiktit" som de säger. Och ja, så är det.