Lilla moskén på prärien

Av en händelse råkade jag slå på teven i lördags när ett avsnitt (det första?) av serien Lilla moskén på prärien visades. Det är någonting så ovanligt som en serie som driver med allt från människors fördomar om muslimer till muslimers fördomar om kristna. Våldsamt roligt om uttrycket ursäktas. Både jag och M skrattade högt.

Amaar är höjdaradvokaten som sagt upp sig från sitt toppjobb i storstaden för att bli byhålans nye imam. Han talar med sin mamma i telefonen om det medan han står i kön till flygplatsens incheckningsdisk. Hans pappa är besviken på honom och Amaar säger till modern att:
"I've been planning this for months. It's not like I dropped a bomb on him!"
Framför honom står en kvinna i kö som får panik och springer och hämtar en väktare när hon hör honom avsluta samtalet med: "If dad thinks this is suicide, so be it, this is Allahs plan for me."

Kalla mig lättroad, men det är tusan så mycket roligare än Muhammedkarikatyrer. Och kärleksfullt. Viktigast av allt är att likheten mellan religiösa människor, trots olika tillbedjan, blir tydlig. Ibland undrar jag, bl.a. efter otaliga samtal med en kollega, om vi ens tror på samma Gud.
Klipp finns på Youtube. Detta är hämtat från första avsnittet, första delen.

Ålderstecken

Jag håller på att bli som "gamLen" jag arbetade hos i hemtjänsten. Varje dag hade sin programpunkt och sedan fick det vara bra. Dvs att om man skulle duscha på morgonen så var den dagen fullbokad och det var helt omöjligt att klämma in någonting annat, även om duschningen var överstökad 8.20.

Veckan därför:
Idag ska jag handla.
I morgon tänkte jag bjuda några vänner på varm smörgåstårta. Jag leker dock med den hisnande tanken att även gå på stan på dagen.
Onsdag ska jag hälsa på på jobbet.
Torsdag kväll har jag bokklubb.
Fredag ligger öppen... Kanske ska jag ringa några samtal till olika statliga instanser. Det kan ta hela dagen.

Det är inte så mycket rock n' roll över den vardagen, men rätt trivsamt ändå.

Dagens reflektion...

E tittade leende på sin lillebror I när
denne låg och jollrade på morgonen
och sa sedan förtjust:
-Men mamma! Han pratar ju engelska!

Färdigältat

Det är otroligt vad många tankar man bakar in i en kakdeg.
Mmm... Billig terapi.
Men fettbildande.



Dekorationspärlsockret var slut,
så det blev färgat florsocker med
jordgubbssmak istället. Synd att
det var bubbelgumsrosa, bara.

Slutet gott, dock!

Amatörpsykologi

Innan jag åkte till barnmorskan för att göra efterkontrollen hade jag tänkt ut vissa saker jag skulle ta upp med henne. Sådant som känns lite jobbigt och som jag funderar över. När jag väl kommer dit och hon frågar om hur det är får jag ett stort leende på läpparna och kommer bara på bra saker att säga. När jag går därifrån ångrar jag inte att jag inte sa allt det där jag tänkt ut, utan det känns redan bättre.

Beror det på att det bara är skönt att få tala med någon utanför familjen? Ibland tror jag att en stor fara, i alla fall för mig, är när jag får för mycket tid till att tänka på saker. Jag är en ältande människa och blåser ibland upp problem till inte gastronomiska, men astronomiska proportioner. Sådana som jag borde inte få så mycket tanketid...

Så här i efterhand ångrar jag att jag läste I trygghetsnarkomanernas land, eftersom jag höll med författarpsykologen i så mycket, men nu inser att mycket av det han beskriver passar in på mig. Jag måste nog leta reda på Mia Thörnbloms Självkänsla nu och kontemplera över den istället.

Det här blev ju uppbyggligt värre = )
Tjing.

Den oskyldige mannen

Vilket sjukt land Den stora draken i väst är. Världens sista supermakt som försvarar både dödsstraffet och utövandet av tortyr. Nu hamnar jag antagligen i något register för att ha uttryckt mig på det viset och blir väl vägrad inresevisum om jag någonsin vill resa dit, men det må vara hänt.

Romanen "Den oskyldige mannen" av John Grisham är dokumentär men berättad som en roman. Ron Williamson och Dennis Fritz blir dömda till döden respektive livstids fängelse för ett brott de inte begått och deras "rättvisa prövning" i rätten är ett regelrätt jusitiemord. Författaren diskuterar förekomsten av felaktiga domar, speciellt sedan man kunnat göra DNA-tester, och menar att systemet är ohållbart. Williamson och Fritz satt fängslade i tolv år innan de blev frigivna och Williamson som hade en bakgrund med psykiska besvär återhämtade sig aldrig. Pressen internerna utsätts för skildras på ett bra sätt och författaren visar också att vården för de fångar som "ändå ska dö" är obefintlig. Om inte det är cynism så vet jag inte vad det annars skulle vara.

Dödsstaffet så långt. Att landet i fråga försvarar användandet av tortyr är lika illa. Den avgående presidenten Busken lade in sitt veto mot att förbjuda tortyrmetoder, bl.a. skendränkning. Hur mycket han fick för det kan man bara spekulera i. Han har suttit sina åtta år och kan inte bli omvald denna omgång. Han kommer knappast att bli omvald senare heller, så han kan ta skiten han får för att inta en sådan ståndpunkt. 'Nuff said.

Jag brukar inte läsa Grisham och vet därför inte vad man kan jämföra den här boken med. Den är lite jobbig att läsa för att den nästan bara är berättande. Ingen dialog eller luftigare passager som blicken får flyga över. Men innehållet engagerar.

Före och efter

Hmm. Ska på efterkontroll idag. En sorts "före och efter"-grej med barnmorskan. Kanske inte i stil med inredningsprogrammen där det oo:as och aaah:as och sägs "herregud" tre hundra gånger. I alla fall hoppas jag att det inte blir så = )

Det slår mig nu att man ska ha gjort vissa knipövningar. Det har jag naturligtvis glömt, så nu försöker jag komma på hur det var med det där. Ha Ha! Inte för att jag ska ha nytta av det senare i livet för att inte bli inkontinent, utan för att inte få bassing av barnmorskan. Det är som att inte använda tandtråd på ett helt år och försöka reparera skadan tre dagar innan det är dags att ta plats i tandläkarstolen.

Ingen rök utan...

...rökrum?



"Anmärkningsvärt", sa Bill.
"Anmärkningsvärt var ordet", sa Bull.

Inte så boknördig...

Tid att dö

En titel lika klassisk som innehållet i denna psykologiska thriller som bakom den något actionfilmslika handlingen avslöjar intressanta detaljer om förhörsteknik, amerikanska inrikespolitiska frågor samt lite om psyket hos psykopatiska människor. Lättsmält och snabbläst - behövligt emellanåt. Och mörkrädd blev jag lagom till strömavbrottet som drabbade oss i går kväll.

Ivrig eller otålig

Den klassiska uppmaningen "Beskriv dig själv med tre ord" har alltid stört mig. Av flera anledningar dessutom. För det första: tre ord. Varför just tre? Tre är jättesvårt, eftersom det blir så där allvarligt och begränsat. Två ord - ok - eftersom det för mig indikerar att den som undrar inte är speciellt intresserad av svaret. Fyra ord, ännu mer ok, för då blir det inte samma tryck på att hitta precis de mest träffande adjektiven.

Ett av de ord som jag tycker beskriver min personlighet, kanske mer offentligt än privat, är att jag är ivrig. En kollega till mig tyckte att jag verkade effektiv, men det är en annan sak. Mina närmaste skulle nog hellre kalla mig otålig. Sanningen ligger kanske både i betraktarens öga samt vid det tillfälle jag är just ivrig.

Nu när våren pockar på uppmärksamhet i en månad då den faktiskt inte överraskar blir jag just ivrig: fönster ska tvättas, hus och andra byggen ska målas, innerdörrar bör målas och mycket annat ska ses över. Det är bara synd att iver inte är detsamma som engergisk. Orken räcker inte riktigt till, men det kanske kommer?

En reflektion jag gjorde för några dagar sedan var att jag inte tänkt på jobbet på länge. Jag är LEDIG, inte bara fysiskt, utan mentalt och det är så skönt. Jag trivs ju med mitt jobb, men jag blev mer medveten om att det är just bara ett jobb. Självklart ska man vara engagerad, men inte när man är ledig.

Lev å må!

In vino veritas?

En ammande kvinna kan numera dricka fyra glas vin i veckan utan att rekommendationerna säger emot henne. Behöver jag ens kommentera hur urbota idiotiskt det låter i mina öron?

En av forskarna bakom den sensationella upptäckten uttryckte sig så att "varför offra någonting man inte behöver offra?". Min undran är om "offra" är synonymt med "avstå". För mig är det inget offer att avstå vinet under den korta period jag ammar och i icke-ammande tillstånd dricker jag inte fyra glas heller, knappt ens den gång jag dricker mer än jag brukar.

Var än sanningen ligger, så inte ligger den i vinet i alla fall.

Musikalist eller inte?

Fixar du att titta på musikaler eller inte? I programmet Kobra eller något annat bra program som går på helt hopplösa tider talade de mer kunniga om musikaler och vad det är som gör att vissa människor älskar musikaler medan andra får klåda under huden av dem.

Några av mina starkaste filmupplevelser är musikaler. Sound of music kanske låter som en klyscha, men det är den första musikalen jag såg och den totalfångade mig. Den fina lågmälda berättelsen om den blivande nunnan som blir kär i sjubarnspappan och som dessutom bygger på en sann historia går inte att värja sig mot. Därför såg jag om den igår, för vilken gång i ordningen vet jag inte, och det finns hela tiden nya detaljer att upptäcka.

Den starkaste musikalen av alla är nog Dancer in the dark som är just mörk, så mörk. Björk är fantastisk, både i rollen som Selma och i sångnumren. En annan favorit, Peter Stormare, gör filmen ännu bättre.

Singing in the rain är lika grund i sin intrig som barnpoolen i Lycksele, men dansnumren är oöverträffade. Och Gene Kelly i all ära, men det är Donald O'Connor i rollen som Kellys sidekick som stjäl showen.

Sound of music och Singing in the rain finns att låna på DVD av mig, så om du inte sett dem är det en av tio saker du ska göra innan du dör.

Hur var det då med det där att brista ut i sång? Jag gillar musik, bara inte dussinproducerad sådan. Det är som en riktigt smart filmkommentar. I rätt ögonblick och om den levereras på rätt sätt kan effekten bli fantastisk.


Tjing!

Idag har jag vilat ögonen på tre stora kärlekar!

Jag insåg att jag idag på morgonen återsett tre av de största kärlekarna hitintills i mitt liv. Den första är pappan i Lilla Huset på prärien, Charles, som gudfruktigt och med vänligt sinnelag möter livets svårigheter och uthärdar allt tack vare familj och goda vänner.

Andra kärleken är Stålmannen. (Inte den nya Stålmannen, utan Christoffer Reeve.) Det var dock för mig en gåta vad det var som var så speciellt med Lois Lane, som med nikotingula tänder och uppenbara faderskomplex hela tiden ratade glasögonormen för cape-bäraren.

Tredje kärleken har precis farit på jobbet. Han har varken hängslen eller röd cape, men med fara för sitt liv åker han i skruttvolvon för att lära barn demokratiska värderingar och varje människas okränkbarhet. Det är lite superhjälte över det också = )

Trevlig helg!

Jag älskade honom

Författarinnan med det vackraste namnet jag hört, Anna Gavalda, berättar i "Jag älskade honom" om Pierre och hans svärdotter Chloé. Berättelsen är mycket scenisk och jag har inga svårigheter att se detta som ett skådespel med enbart två människor i en sparsam kuliss framför mig. Det är mycket dialog, oftast framfört som en monolog, där Pierre berättar om sitt liv och sina val. Hans berättelse ställs i relation till de val hans son, tillika Chloés man, har gjort och frågan som lämnas öppen är om det är bättre att stanna kvar hos sin familj, trots att du vet att livet alltid kommer att vara lite sämre än vad du kunde ha fått. Eller är det bättre att bryta abrupt och våldsamt och låta det göra ont, men tro på att det går över och att personerna du älskar ska repa sig så småningom.

Boken går loss på 150 sidor, men jag vet inte när det senast tog så lång tid att läsa en bok. Det är väl gisslet med att amma, antar jag. Jag har läst lite, torkat kräk, läst, gullat, läst, svarat i telefonen... Jag tyckte mycket om Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam och Jag älskade honom var också en trevlig läsupplevelse. Det enda jag störs av är alla prickar... De avslutar tankar... repliker... uteblivna repliker... och de stör mig...

Gossip Girl och en höjdarstund i provhytten på Gina Tricot

Jag brukar inte erkänna att jag ser serier, men nu kan jag skylla på att jag sitter och ammar och inte har någonting bättre för mig. Jag är dock inte ensam om att följa serier, vilket jag blev varse när jag befann mig i en provhytt på Gina Tricot. Tre tonårstjejer i båset bredvid hissade och dissade de olika karaktärerna i Gossip Girl och lät verkligen tuggummiupprörda. Ni vet så där "smack-smack med tuggummit medan jag med himlande ögon tycker att det var kryddat det där Blair gjorde" och "gu' va' fina kläder Serena har, men jag skulle typ aldrig kunna ha nå' gult på mig". Vad såg jag på TV när jag var i deras ålder? Melrose Place antagligen.

Gossip Girl tisdag, onsdag "Men in trees" och "Grays Anatomy" osv. Jag tror inte att jag någonsin följt så många serier på TV som jag gör nu. Och jag njuter av det. Jag tror inte att jag riktigt fattat Gossip Girl men gillar ändå att följa bratsen i ältandet av I-landsproblem, men Grays bara måste jag se...

Tjing.

Ombyggnation

Jag sa lite kaxigt så där före jul att nu, NU var vi klara med allt fix hemma. Min underbara pappa och mamma vet dock hur jag fungerar och nu när jag går hemma med bäbben på ena armen och en kaffekopp i andra handen frodas idéerna, inte så mycket från min sida, utan mest från min mors. Mamma är idéspruan och pappa är den verkställande. Och jag? Jag är arbetsledaren, lunchmakerskan och den som betalar. Jag har gnällt över min egen lön tidigare, men jag kan i ärlighetens namn inte säga att min pappa får vidare värst bra betalt... En femrätters på Bryggargatan och en talbok var gaget för ett halvårs slit. Hmm.

Idag är han hemma hos mig och skruvar och fixar och allt jag behöver göra är att peka och fälla kommentarer som "lite mer till höger, nej det blev för mycket". Han uthärdar allt med stoiskt sinnelag.

Sedan ska jag amma upp den nyaste sonen och sedan gå en runda på Reprisen. Jag är ute efter ett runt köksbord med möjlighet att lägga in en inläggsskiva. Hojta gärna om ni får syn på ett sådant!

Ha en bra dag!