Berlinerpopplarna

Tre bröder återförenas när deras mor ligger för döden: begravningsentreprenören Margido, inrednings-/stylingexperten Erlend samt grisfarmaren Tor. Tor har aldrig lämnat gården, med undantag för när han låg i det militära och under den tiden hann skaffa sig en dotter. De andra två bröderna har flytt hemmet - Erlend på grund av sin homosexualitet som familjen inte kunde acceptera och Margido för att han kommit på den stora hemlighet som modern hela sitt liv aktat och gömt.

Berättelsen börjar fantastiskt bra med närgångna beskrivningar av de tre personerna som gör att man lär känna dem, hur de är och hur de tänker. Mest rördes jag av porträttet av Margido, där man får följa honom i hans arbete och bemötandet av sörjande och där framställningen av honom verkar mycket övertygande. När jag och mina elever gick på studiebesök på begravningsbyrån nära skolan frågade en av eleverna begravningsentreprenören hur han klarade av att arbeta med död och sorg hela tiden. Jag kommer inte ihåg exakt vad han svarade, bara att det var ett bra svar. Det var någonting om att han kände tillfredsställelse inför uppgiften att göra en svår tid så fin och lugn som möjligt för de anhöriga. Bland det jobbigaste han visste var när personer som avlidit inte hade någon som ville veta av dem. Den frågan blir aktuell när man läser den här boken. Avskyn som bröderna sedan visar gentemot fadern, som lever som ett spöke på gården, får sin förklaring till slut och man kan väl säga att de på något sätt kommer till ett avslut.

Det finns många symboliska inslag i boken. De tydligaste är när Erlend och Tors dotter Torunn städar hela huset. När modern dött genomgår alla en rening innan de kan ta sig för att närma sig varandra. Även faderns rening, när Erlend rakar honom, gör att han till slut kan bli någonting annat än en ömkansvärd figur som inte längre är förpassad till skuggorna.

Berättelsen om berlinerpopplarna, träden som tyskarna hade med sig att plantera för att inte känna sådan hemlängtan, är även symbolisk i sig. Ingenting sägs klart om detta och det är symptomatiskt för hela boken: det är snarare det som inte berättas som är det bärande i berättelsen, men poängen är klar ändå. Träden hjälpte inte tyskarna. De längtade hem ändå. Träden hörde inte hemma i sin nya miljö, men rötterna satt så djupt att de inte gick att rubba eller rycka upp.

Jag trivdes bra med att läsa den här boken, men jag tycker att det är mycket synd att porträtteringen av den homosexuelle Erlend blir så stereotyp - inte bara för att han är inredare eller stylar skyltfönster, utan för att han framställs som en fjolla, vilket han även kallar sig själv vid något tillfälle. Han hade gärna fått vara precis lika vanlig som sina bröder, som är mer omsorgsfullt tecknade. Eller vill författarinnan att man som läsare ska ha lika svårt för Erlend som bröderna har?

Hur som helst kändes "Berlinerpopplarna" av Anne B. Ragde som en bra början på läsåret 2008.

Nu har jag lekt lite...

...inte bara med mina barn, utan även med bildprogrammet som jag försöker lära mig. Resultatet syns bl.a. längst ner på sidan där man kan se treåringen i gungan vi har fastsatt i kökstaket samt när han leker diva iförd mina solglasögon. Lite Greta Garbo över honom faktiskt.

Sedan har vi nytillskottet som visar sin trötta och sin ledsna min. Den trötta minen syns även här. Han harbörjat fyra av stora leenden, men jag har inte lyckats fånga detta på bild ännu.

När prästen sa "i nöd och lust" menade han nog småbarnsföräldern när han sa det där om nöden. Innan jag fick barn nr 2 tänkte jag att jag skulle gå och lägga mig tidigt varje kväll när barnet väl kommit för att vara pigg och full av tålamod under hela dagen. Jag hade också intentionen att duscha varje morgon och så där fräscht sminkad kyssa min make adjö när han lämnade hemmet för att ordna med vår försörjning. Verkligheten är inte riktigt beskaffad på detta sätt, så jag tror att jag ska låta devisen "Om jag går fort och ler stort är det ingen som ser hur ful jag är" vara ledstjärnan för hur jag kan undvika att maken får mardrömmar om mig. I nöd och lust... Ja, inte är det lust i alla fall = )

Jag är så sjukt fattig...

...att jag blir alldeles nojig. Försäkringskassan tar verkligen tid på sig att betala ut pengar när man ska vara föräldraledig. Vissa människor tvekar när det gäller att skaffa fler barn på grund av smärtan förlossningen innebär och andra kanske tvekar eftersom komplikationer tillstött. Jag har haft både smärta och drabbats av komplikationer, men anledningen till min tvekan inför att skaffa fler barn beror på just Försäkringskassan.

Detta statliga verk skickar ut papper som ska fyllas i och när jag läser dem första gången hinner jag tänka att de är sarkastiska. Längst ner på papperet står det "Om du har frågor..." och jag skrattar till. OM (?!?) jag har frågor...

Jag fixade allt när jag var i graviditetsvecka 36 och tänkte att jag var ute i god tid. Bah... Humbug. Dessutom gick jag över en vecka, så de borde ju ha marginalerna på sin sida. Men jag vågar inte klaga, eftersom jag misstänker att detta skulle kunna medföra repressalier.

Må då vara att jag för tillfället är fattig som en kyrkråtta. Jag har storhandlat och lagat upp stora mängder med mat så att vi ska äta lite mer ekonomiskt. Men när jag gick förbi kylskåpet inbillade jag mig att det brummade på ett, för ett kylskåp, ohälsosamt sätt. Det är bara så att ingenting får gå sönder (och jag kan upplysa om att vi kör en -82:as Volvo) och nöjeskontot är ungefär 52,50 kr per månad.

Kanske man skulle skaffa fler barn i alla fall och skaffa sig flerbarnstillägg = )

Jag är alldeles ny...

i bloggvärlden och har väl i ärlighetens namn mest tänkt lägga upp den här sidan som en nätbaserad boklogg. Jag har inte satt mig in i vilka funktioner och specialeffekter man kan svänga sig med. Just nu ägnar jag tid åt att lära mig olika bildprogram så att jag ska kunna beskära, göra effekter osv. så det lär väl dyka upp sådana bilder så småningom.

Eftersom jag är föräldraledig har jag (emellanåt) tid att sitta vid datorn och det känns faktiskt lite som om man håller kontakten med omvärlden. Lilleman ligger och knorrar och vi ska snart åka iväg för att hämta storebror på dagis.

Bokrea coming up... Lästips någon?

Först kränkt vinner - Ur DN

PT:s nätupplaga måste vara bland det sorgligaste som finns i mediavärlden. Jag tänker den tanken varje gång jag går in på deras hemsida. Jag sållar bort alla smånotiser, alltså 97% av sidans innehåll, och läser sedan lite debatt och eventuellt någon huvudnyhet. Vilopulsen måste sedan lugnas ner, så jag går in på DN istället för att få lite riktiga nyheter. (Vissa kanske anser det orimligt att jämföra PT med DN men ser man på andra nättidningar, exempelvis Kurirerna, både Norrbottens och Västerbottens, så borde PT fortfarande skämmas.)

På DN fann jag i alla fall essän "Först kränkt vinner" av Maciej Zaremba och har snart högläsning för min man. Både innehållet och tonen i essän får mig att småle där Zaremba dels återger mer eller mindre absurda anmälningar om kränkning som anmälts på Lärarhögskolan i Stockholm, dels ställer frågor som låter läsaren förstå hur tokiga situationerna verkligen är. Gårdagens tema var diskriminering bl.a. på grund av etniskt ursprung eller handikapp, känsliga frågor som faktiskt behandlas med en vass ton. Bra gjort! Vill du läsa essän kan du läsa den här http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=743702.

Dagens ämne under rubriken "Tyst i klassen" var mer inriktat mot sexuell läggning och där den för mig hitintills okända queerteorin presenterades, fortfarande med utgångspunkt i anklagelser om oegentligheter som riktats mot anställda vid Lärarhögskolan i Stockholm. Läs den gärna här http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=743919. Det riktas en del välbehövliga sparkar både åt sidan, uppåt och ner. Jag ser fram emot sista delen på onsdag.

Hennes mjukaste röst

Jag läste Bengt Ohlssons "Hennes mjukaste röst" och hade höga förväntningar på den. Jag fullkomligt älskade hans "Gregorius" och ville nog i ärlighetens namn ha en lika överväldigande läsupplevelse. Man kan väl utan att överdriva säga att fyverkerierna uteblev, men läsningen är njutbar även den här gången. För mig är det en berättelse som lever kvar lite i bakhuvudet och som sköljer över mig i efterhand.

När Bengt Ohlsson skriver blir det nästan plågsamt detaljerat och han låter människorna vara just människor. I det här fallet är det Karen som är svartsjuk, småaktig, tjatig och trött. Hon tänker mindre smickrande tankar om sina barn och har nästan kört ihjäl sig själv i ett infall att förhindra mannen i sitt liv att resa iväg med en annan kvinna.

Men temat jag fastnat för i boken är hur Karen kommer till insikt om att hon hela sitt liv definierat sig själv utifrån andra människor. Man efter man, men även utifrån kvinnliga vänneroch bekanta. Det blir en liten tankeställare.

Saffransköket

Jag läste Yasmin Crowthers "Saffransköket" och gillade den lite sådär lagom. Själva handlingen engagerar inte mer än nödvändigt medan sådant som förekommer i periferin känns mer intressant.

Saffransköket handlar om en resa, lika mycket en inre som en yttre, när Maryam reser tillbaka till Iran efter att hennes dotter råkat ut för en personlig tragedi som hon lastar sig själv för. Maryam flydde en gång Irian för att slippa slöjtvång, äktenskap med en man hon inte valt själv samt för att inte behöva utstå förödmjukelser.

Ju mer jag läser om den här världen, desto mer förstår jag hur lite jag vet. Jag fascineras i den här boken av beskrivningen Crowther gör, dels när det gäller det brittiska sättet att tänka, dels det iranska. Maryam är länken mellan dessa två synsätt och man förstår vilka häftiga kulturkrockar som kan utlösas och hur det måste kännas att aldrig riktigt känna sig hemma. Maryam förlikar sig aldrig med livet i England, men när hon kommer till Iran är inte det heller hennes hem. Tyvärr är inte Maryam speciellt sympatisk som person och därför har jag svårt att känna för henne fullt ut. Dottern Sara reagerar dock på exakt samma sätt som jag själv känner att jag skulle göra, vilket gör den slutliga upplevelsen positiv i alla fall.

Någon som har fler tips på böcker från mellanösternområdet? Lämna gärna ett tips!

Potensgivarna

Tilda och Elida är ungmöer och tillika systrar som bor tillsammans i ett hus som minst sagt är i behov av renovering. Drömmen för systrarna, som båda är i 80-års åldern, är att byta utedasset mot en vattenklosett. När de sett ett antal annonser om medel som höjer sexlusten samt bevittnar ett antal djur para sig med stor frenesi efter att ha ätit av grannens gödningsmedel, bestämmer sig systrarna för att starta en postorderfirma: Potensgivarna.

Invecklat blir det när deras bror Rutger, som inte bara har problem med potensen utan också med att systrarna inte vill flytta från sitt hus så att han kan nyttja det som sommarstuga, visar sig vara en av kunderna.

Karin Brunk Holmqvist är bara så skön i den här lilla betraktelsen av systerskap och småbyaboende. Hon har en sådan tilltalande förmåga att beskriva det lilla med detaljer och med en långsamhet som passar karaktärerna till fullo. Jag blir lite nyfiken på hur hon är som person - om hon är lika sävlig som böckerna är och att det därför kommer så naturligt. Det är verkligen som om hon har satt just systrarnas hus under förstoringsglas och koncentrerar sig på att beskriva en sådan väsentlig sak som längtan efter en vattenklosett…

Luftslottet som sprängdes

Jag kanske inte skulle vilja ha Lisbeth Salander som närmaste granne, men jag fullständigt älskar att läsa om henne. Vilken störtskön hjältinna! Jag vet inte hur trovärdig hon är som person, men det skiter jag i.

Jag gillar Stieg Larsson så där lite pissljummet men läser hans böcker avskärmad från omvärlden. Det är lite som en actionfilm - man ser den med intresse och lämnar den i samma stund eftertexterna börjar rulla. Så är det med “Luftslottet som sprängdes” också.

Lisbeth Salander är skjuten i huvudet och vårdas på Sahlgrenska, två rum bort från Zalachenko, hennes avhoppade spionpappa, som nyligen försökt döda henne. Det är upptakten till den avslutande (?) berättelsen om Milennium och Mikael Blomqvist har mer än någonsin att avslöja och reda ut.

Zalachenko mördas kallblodigt i sin sjukhussäng av, som det ska visa sig, en superhemlig subgrupp inom SÄPO som är så hemlig att inte ens SÄPO själva vet om att den existerar. Lisbeth står anklagad för diverse mordförsök och våldshandlingar och riskerar att bli inspärrad på mentalsjukhus under den sadistiske Dr Teleborians fruktansvärda vård. Samtidigt går hennes vansinnigt starke halvbror lös och han har mördat en polis och vill dessutom ta kål på Lisbeth, vilket hon är medveten om.

Blomqvist undersöks och avlyssnas av SÄPP men tar med hjälp av Lisbeths förre arbetsgivare, Milton Security, revansch genom att avslöja dem. Erika Berger lämnar Milennium och tar ett chefsjobb på Svenska Morgon-Posten där hon blir sexuellt trakasserad. Lisbeth kan dock, bl.a. genom att använda en liten handdator, hacka sig in på tidningens nätverk och ta reda på vem som antastar Erika. Mikael B. kan rista ytterligare en skåra i sin sänggavel när han inleder ett (seriöst?) förhållande med Monica på SÄPO.

Boken är minst sagt händelserik i vad som är mer en spionroman än någonting annat. Lika mycket som jag gillar Lisbeth Salander så ogillar jag Mikael Blomqvist. Om han kunde flyga skulle jag mer förstå alla, och jag menar alla, romanens kvinnors fascination för den här mannen. Aldrig har väl någon man väckt sådan åtrå hos dem som ser honom i ögonen och sällan har väl någon kunnat tillfredsställa en kvinna på det sättet han kan… Det börjar klia bara jag tänker på det.

Ändå gillar jag Luftslottet. Men lämnar den. Nu. Gjort.

Flickan som lekte med elden

Lisbeth “Wasp” Salander, datahacker av världsklass och ständigt underskattad, är huvudmisstänkt lesbisk-satanisk-massmördande psykopat och Mikael-superjournalisten-och-världens-bästa-kille-att-ha-i-sängen-Blomqvist är en av de få som tror på hennes oskuld.
Salander gör en hämndturné där hon gör upp med sitt förflutna, vilket får verkningar på bl.a. nnationell nivå, med korrumperade SÄPO-, advokat- och polispersoner som bad guys.
Det är spännande, men skruvat, med bl.a. blonda jättar till halvsyskon, Paolo Roberto som gör sitt livs boxningsmatch och sadistiska fäder med benprotes som sitter i rullstol och tycker att dottern är en hora.

Återkommande och irriterande är “rynkade på ögonbrynen” och “hon/han upptäckte att hon/han tyckte om henne/honom”.

Bästa upprepningen är att “Lisbeth avskydde/hatade män som hatar kvinnor”.

Cliffhanger: boken slutar med att Lisbeth är skjuten i huvudet och Mikael B. ringer 112.

Bra bok, men som sagt: skruvad.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Det finns böcker med titlar som biter sig fast och “Nu vill jag sjunga dig milda sånger” av Linda Olsson är en sådan. Jag kan komma på mig själv med att nästan gå omkring och mässa dessa ord. Jag har lite svårt att sätta ord på läsupplevelsen, för jag får en liten rynka i pannan när jag tänker på den.

Jag har en konstig känsla för boken där jag å ena sidan inte får något riktigt grepp om Veronika och Astrid men å andra sidan dras in i deras levnadsöden på ett sätt som jag inte kan värja mig emot. Jag måste jobba på min läshastighet, eftersom det fungerar att läsa exempelvis Stieg Larsson snabbt, men inte en sådan här berättelse där mycket av det som sägs uttrycks dunkelt. Som att Astrids pappa förgriper sig på henne sexuellt från det att hon är tretton år. Lika dunkelt beskrivs det att, och framför allt varför, Astrid kväver sin baby. I Veronikas berättelse är det osagda att hon förlorar barnet som hon väntar med James, som är den stora kärleken i hennes liv. Han dör och det är det som gör att Veronika lämnar livet tills hon lär känna Astrid.

Veronika har flytt sina minnen och sina förluster och blir granne med Astrid som har egna öden att berätta om. De närmar sig trevande och mycket fåordigt varandra och vaknar båda till liv i detta möte. Veronika ska skriva en bok om James, men det slutar med att hon skriver Astrids (och sin egen) bok.

Varje kapitel linleds med strofer ur olika dikter. “Nu vill jag sjunga dig milda sånger” är hämtat ur Karin Boyes “Min stackars unge” och strofen är signifikant för hela boken. Boken blir bättre med lite perspektiv och jag väntar ivrigt på att få diskutera den med någon.

Flyga drake - Khaled Hosseini

“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, Baba jan” sa jag och önskade förtvivlat att jag hade gjort det. Jag vill inte göra honom besviken igen. Baba lät höra en otålig suck. Det gjorde också ont, för han var ingen otålig person. /…/“Om man dödar en man stjäl man hans liv”, sa Baba. “Man bestjäl hans hustru på rätten till en make, berövar barnen rätten till en far. Om man ljuger stjäl man någons rätt till sanningen. Om man fuskar stjäl man rätten till rättvisa. Förstår du?” Det gjorde jag. /…/ “Det finns inget lägre än att stjäla, Amir”, sa Baba. “En man som tar det som inte är hans, det må vara ett liv eller ett nanbröd… Jag spottar på den mannen. /…/ Om Gud finns hoppas jag att han har viktigare saker att göra än att kontrollera om jag dricker whisky eller äter fläskkött. Hoppa ner nu. Jag blir törstig av att sitta här och prata om synd.”
Amir växer upp i Afghanistan med sin far Baba och bästa vännen Hassan. Amirs förhållande med Hassan är komplicerat då han både beundrar och är avundsjuk på den andre pojken. Hassan i sin tur avgudar Amir och är beredd att göra vad som helst för honom. Amir är beredd att testa Hassans lojalitet och det skär i hjärtat när man som läsare gång efter annan inser hur genomgod den lille tjänaren är. Vänskapen är inte jämlik och präglas hela tiden av att Hassan och hans far är hassarer och tjänare i Babas och Amirs hushåll. Babas kärlek till tjänarpojken är tydlig och mycket ovanlig, och Amirs ständiga sökande efter bekräftelse av fadern får sin yttersta konsekvens i att vänskapen mellan pojkarna går förlorad. Amir gör ett ödesdigert val och får leva med konsekvenserna av det under resten av sitt liv.
Amir återvänder till Afghanistan när han är i fyrtioårsåldern efter att ha fått ett samtal från en person som sagt åt honom att det finns ett sätt att ställa allt till rätta. Amir måste ta i tu med sitt dåliga samvete och reser, trots läget som råder i det forna hemlandet.
Den här boken är så vacker, fruktansvärd och fängslande att det inte går att fånga handlingen. Den är tät, både i sin handling och i sitt språk, och det går inte att komma undan författarens beskrivningar. “Flyga drake” är namnet och syftar på det stora nöjet i att tävla i drakflygning, men samtidigt är det draken som orsakar den brutna vänskapen mellan pojkarna och slutligen Amirs sätt att försonas med sitt förflutna.
Citatet om lögnen fångade mig och språket är typiskt för hela boken. Baba bär själv på en stor lögn och när Amir får reda på den måste han omvärdera sin far. Amir har alltid definierat sig själv utifrån sin far och när Baba inte är den han har verkat vara måste Amir även omvärdera sig själv. Det är för mig en oväntad vändning när det framkommer att Amir och Hassan är halvsyskon genom att Baba haft ett förhållande med Hassans mor. Ändå är Amirs uppgift klar när han får reda på detta. Hassans son Shorab lever föräldralös i Afghanistan och Amir förstår att det är hans uppgift att ta hand om honom.
Helt klart en av de bästa böckerna jag läst och jag rekommenderar den till alla som frågar efter boktips.

Mig äger ingen

Jag såg Åsa Linderborg intervjuas i TV-programmet Babel och kände mig av någon anledning förvånad. Det var någonting med hennes röst som fick mig att tänka att den inte riktigt passade ihop med den kroppsliga uppenbarelsen, men jag totalcharmades av henne. Jag tyckte mycket om hennes sätt att resonera (trots att jag inte alltid höll med henne), hur hon såg på berättandet utifrån och hur uppriktigt glad hon verkade bli över att intervjuaren blivit så tagen av hennes författarskap.

Förhållandet mellan pappa Leif och Åsa beskrivs varmt och innerligt, ibland plågsamt detaljerat där ett enda ögonblick är föremål för ett eget kapitel och andra gånger avverkas långa tidsrymder med bara någon mening. Mitt i alla beskrivningar av tätt-intill-förhållandet finns också något som hela tiden håller dem från varandra, och jag tänker att det inte bara är alkoholen. Det finns någonting sorgligt i pappans sätt - att hela tiden vilja synas, beundras och hur han hela tiden ger sken av att han har förstått någonting som alla andra missat. Han blir den som alla genomskådat, det lilla barnet inkluderat.

Hon beskriver pappans yrkesstolthet, men också hur han avskydde att gå till jobbet. Hela veckan längtade han efter helgen, men när den väl kom blev lördagen och söndagen innehållslösa dagar suddiga av alkohol. Detta gjorde mig illa till mods och vid dessa, ibland knapphändiga, beskrivningarna gör ens egen hjärna egna föreställningar om hur helgerna måste ha känts för Åsa och det gör ont i mammahjärtat.

Vissa beskrivningar påminner om Susanna Alakoskis "Svinalängorna", både när det gäller arbetarklassens underläge och hur ett barn med alkoholiserade föräldrar kan uppleva sin tillvaro. Den stora skillnaden i jämförelse med samma bok är den varma kärlek som finns mellan fadern och dottern i Linderborgs bok och som nästan verkar saknas helt hos Alakoski. Det är bara det att kärleken inte är nog, trots att Leifs kärlek är stor. Situationen blir ohållbar. Åsa beskriver själv att hon som vuxen med egna barn fick chansen att tala med sin far om det liv de haft tillsammans, men att hon backar. Sedan dör han och tillfället har passerat.

Det jag tilltalas mest av när det gäller "Mig äger ingen" är den ovanliga beskrivningen av förhållandet mellan en far och en dotter. Det finns otaliga böcker som behandlar förhållandet mellan mödrar och döttrar och Åsa Linderborg skulle, som jag tror i alla fall, ha kunnat skriva en minst lika intressant bok om förhållandet till mamman. Men nu är det pappan det gäller och man kan verkligen ta honom till sig när han inte gör sig löjlig.

Jag tycker att boken är riktigt intressant och den lyckas beskriva både en arbetarklass och en arbetare på ett bra sätt. Bra lässtart på året -08.