lördag 11 oktober 2008

Jag har min bäbis på benet

Han är så tung, min lilla åttamånaders. Stark som en oxe och envis som en get. När jag sätter ner honom greppar han genast tag om mitt byxben och håller i för glatta livet. Ibland när jag behöver göra någonting som innebär livsfara för honom (sätta in något i ugnen eller dricka en kopp skållhett kaffe) bär jag in honom i vardagsrummet och springer sedan tillbaka till köket. Han blir absolut bindgalen!

Min käre make bara skrattar. Han föreslår att vi ska göra som med renarna som huserade på hans föräldrars gård för ett antal år sedan. Lasta I på ett släp och köra honom längre och längre bort tills han inte hittar hem igen. Till slut hamnade de där renarna i Västerbotten, men jag är övertygad om att I snart skulle stå på alla fyra på vår bro och borra in huvudet mot dörröppningen. Och då vill jag inte att han ska låta västerbottniskt nasal och säga "snenn" åt snön.

Gåstol kanske är ett alternativ, tycker någon. Nej, tänk för att det inte är det. Med en armhävning svingar sig den lille upp på "instrumentbrädan" och gör en stuntmansrullning ner på golvet.

Trevlig helg.

1 kommentar:

Anonym sa...

Hahaha!

Ja, det värsta med att skicka honom till v-botten vore just dialekten... *garvar*